And if I could find your heart… / ”Du har ju knullat halva stan!”

•oktober 25, 2012 • 2 kommentarer

Och så blev det helg. Fast än tiden har svidit och kliat långt under huden. Jag och D bestämde att vi skulle gå ut, klä mig fin. Dansa, skratta lite. Jag trodde aldrig att pojkvännen som just lämnat mig utan ett ord skulle finnas ute i vimlet, han som hellre sitter hemma i sin ensamhet och dricker öl framför dataskärmen. Men plötsligt så stod han framför oss i kön. Tillsammans med sin bror och hans brors flickvän. Uppklädd i kläder som jag aldrig har sett, med frisyren som jag klippt färdag rosa och lila. Och ett överlägset flin dansade över hans läppar.

Jag kramade D’s hand så att den nästan blev sönder och försökte att fortsätta prata fastän att tiden hade frusit fast. Dom såg oss, men det var som att jag vore luft. Hans ögon var långt ovan marken och hans bror och flickvännen tittade åt andra håll. Vi kom fram och in, jag försökte dansa och skratta, det gick hyfsat, det gick bra. Tills jag skulle köpa en drink åt D och mötte en blick på andra sidan bardisken. Hans ögon. Med hans brors flickvän desperat hoppandes framför och ivägen. Dom skyddar honom från mig. Han knyckte på nacken och visade med handen att jag skulle försvinna, nonchalant, oigenkännligt. Vem är han? Mina ögon försökte svara, säga att jag inte är fienden, att jag inte ville illa. Sen gick dom och jag kunde inte låta bli utan sprang efter och tog hans arm. Då ställde sig hans brors flickvän mittemellan, igen, och ville absolut inte låta mina ord nå honom. Jag är fienden?

Men då tog han min hand och gick med på att prata med mig. För första gången sedan han försvann. Med sin fina kavaj och rosa hår. Och jag trodde att nu, nu skulle vi reda upp den här röran. Inte bli ihop igen men skiljas som vänner, säga hej då, lösa upp knutarna. Men jag hade fel. Jävligt fel. Hans brors flickvän skulle stå precis brevid och övervaka vartenda ord. Jag var ändå glad och ovetnande, sa att han var fin och att jag inte ville vara osams. Och han började med att döda mitt glada ansiktsuttryck med att säga: ”Vad går du på för jävla knark?” Helt obegripligt. Men han hävdade att jag måste gå på knark. Jag som försöker få folk att sluta knarka? Sedan förklarade han att han hade ju försökt ta livet av sig, då när jag var bortrest och inte svarade i telefonen, det var mitt fel. Sedan förklarade han att jag hade utnyttjat och manipulerat honom, tagit hans pengar, förstört hans liv. Och han betonade särskilt att han var snygg nu, värsta tjejen hade kollat in honom, och jag hade aldrigaldrigaldrig sagt att han såg bra ut. Fastän det var precis det första jag sa åt honom innan vi började prata.

Och det blev värre. hans käkar malde så konstigt. Det måste vara han som går på knark och inte jag. Eller så var han väldigt full, men då brukar han sova och inte skälla. Jag försökte vara en såpbubbla och låtsas att hans ord studsade mot bubblan och rann av. Han fortsatte att håna mig och hävdade att allt jag trodde på inte fanns, att mina åsikter var fel, att jag bara lurade och bedrog. Och tiden stod verkligen stilla. Som om allt hade upphört. Bara jag och hans ord som sved mot mitt ansikte. Vi skulle ju bli sams? Jag minns inte allt. Jag stod där i mina finaste kläder och trodde att jag var snygg men han bröt ner mig totalt. Jag blev till ingenting. trodde så fel. Det sista han sa var att: ”du har ju knullat halva stan!”, innan han knuffade mig i golvet. Händerna mot mitt bröst och så flög jag baklänges in i bardisken och landade på golvet. Förnedrad. Tillintetgjord. Förkrossad. Vad gör han?

Och jag slutade att andas. Hyperventilerade. I chock. Och då kom hans brors flickvän fram och sa att jag måste sluta gråta. Men jag kunde inte sluta gråta, eller skrika, Så hon slog mig på kinden, en handflata mitt i ansiktet just när jag höll på att dö inuti. Säkert av all välmening. Eller för att hon blev rädd. Jag vet inte. Men något inom mig fick chansen, chansen att slå mig själv sönder och samman, dunka huvudet emot golvet och bara ta söndersöndersönder mina fula utsida, straffa mig för den värdelösa människan jag var.

Och där låg jag. På kroggolvet i fosterställning. Förlamad av paniken. Kunde inte sluta yla. Kunde inte. Det enda jag kunde kvida till broderns flickvän var att: förstår du inte, han var ju bara borta! Han var borta! Jag kommer aldrig mer få se honom! Blev utkastad från krogen för att jag grät för mycket. Man måste vara glad på uteställen och inte ledsen. Satt på trappan i det kalla och grät, grät, grät som en skadat djur. Så sönder inuti. Broderns flickvän förklarade att hon måste gå, för att vår gemensamma kompis var för full och höll på att följa med en kille hem. Jag förstod inte. Men jag då? Ska hon lämna mig här? Klarar jag mig hem undrade hon. Nej,  jag har ju inga pengar och D och våran skjuts är ju inne på krogen, och jag kan dessutom inte sluta gråta. Här, en hundring till taxi knölade hon ner i min hand. Sen var hon borta. En hundring räcker en fjärdedel av vägen hem. Och jag var kvar. Kunde inte sluta gråta.

Men brevid mig på trappan satt plötsligt en okänd ängel. Någon som inte fick komma in på krogen för att det var fullt. Han satt plötsligt alldeles brevid, och sa att det skulle gå över, det gör ont nu men det kommer bli bättre, den där familjen är dumma i huvudet, det blir bra, det går över. Skojade lite, brydde sig inte om att jag grät så att jag inte kunde prata, eller om att snoret rann ned för hakan. Upprepade att det skulle bli bra igen, det gör bara lite ont just nu. Om och om igen tills D kom ut. Sen försvann han. Innan jag ens hann tacka honom. Hans ord betydde allt just då. Räddade mig från att drunkna i sorgen.

While you lie on your back
And move through the scars
So careful you are
To surrender a thing

But Jesus ain’t comin’
So don’t waste your time
Not yours and not mine
You’re only dreaming

And while you were scheming
The silver the sheets
Far above the leaves
I snuck into your scene

Don’t lie there, looking
Behind your troubled walls
Wicked as they are
You’re not deceiving

And if I could find your heart
I would pull it from your chest
And smash you with my fist
Til it was beating

And if there’s a hole inside
Heaven in your bed
Coz the angel that you kissed
Just left you bleeding

I know it ain’t easy
To keep roundin’ on
When the voices in your skull
Are always screaming

Broke into your prison
And dropped the sleeping guards
Painted flowers on the bars
And snuck you out the yard

Paralysed and gleaming
With visions of new states
We’re wrapped in our embrace
While we were dreaming

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , ,

”Om man måste knarka för att orka med sin flickvän så måste ju något ha gått jävligt snett!”

•oktober 20, 2012 • 2 kommentarer

Jag har mått bra, ja. Galet länge. Kan inte klaga-länge. Kanske det verkligen finns ett ljus i tunneln-länge. Jag har slutat äta ALLA mediciner, och jag lever ändå. Undviker till och med sömntabletter även nätterna känns långa. Inget mera anti-depp, inget mera stämningsstabiliserande, inget mera psykofarmaka. Bara lugnande. I absoluta nödfall. En gång i månaden max. Och det har gått långt över förväntan. Mitt pendlande stämningsläge har planat ut och lagt sig på en bekvämt halv-våging nivå. Det är ett mirakel. Hallelujah och hurra. Hur det gick till spelar ingen roll, det viktiga är att jag är en annan människa. En lugnare, mer stabil, fridfullare person. Mot vad jag var tidigare. Men jag har en lång väg kvar att gå. För livet pendlar tydligen fortfarande. Ganska rejält ibland. Fastän det inte alltid är mitt fel.

Och jag har tydligen mycket kvar att lära. Upprepa om gamla misstag igen och igen tills jag har lärt mig att räta ut gamla knutar. Och visst  går det lättare när man har börjat stå stilla på backen och inte längre faller för minsta vindpust. Men det gör fortfarande ont. Lika ont. Även om jag hanterar det annorlunda nu.

Killen som jag har varit tillsammans med senaste året blev misstänkt likt ett gammalt misstag. Eller många gamla misstag. Alla i en och samma, bara klädd i lite annan förpackning. Och jag såg det inte, såklart. Men nu vet jag. Jag föll i backen lika hårt som vanligt. Han blev tvungen att börja knarka för att orka med sin flickvän enligt hans bror. Jag har tagit alla hans pengar enligt hans föräldrar. Enligt mig så har han drag av alkohilsm och sexmissbruk och en grym potential för att börja knarka. Jag sitter som nybliven gruppledare för den lokala al-anon-gruppen på min ort och får höra att min sk pojkvän måste knarka och supa för att orka med mig. Men vem är det som ska orka med vem egentligen? Och jag känner hur jag är tillbaka i den gamla berg-och-dalbanan från förr. Är det mitt fel? Är jag en dålig människa? Klammrar mig fast vid förnuftet så länge jag kan. Försöker reda ut, trassla upp, kommunicera, hjälpa, stötta, inte bli inlagd på psyket, vara rättvis, inte anklaga, hålla mig till sanningen, inte överdriva, peppa, hoppas, kämpa.

Men ibland blir det för mycket. Även fast jag är starkare nu. Och jag beter mig illa. Slår och skäller inte längre på mig själv men på andra ibland. Kastar ut pojkvännens kläder i trapphuset när han inte vill lyssna på att jag vill att vi ska förändra saker i vårt förhållande eller göra slut. Skäms över att jag beter mig illa, bär hans skuld, bär min egen skul, försöker ta ansvar. Stöttar honom när han begår lagbrott och hamnar på psyket. Tröstar. Lyssnar. Skäller inte överdrivet mycket när han sparkar sönder min dator i vredesutbrott. Peppar när han vill sluta sitt gamla jobb och hitta ett roligare men istället sitter hemma i tre månader och spelar tv-spel. För snäll, för snäll… Ställer krav, vill att han ska ta ansvar. Möts av ilska. Han äter mina mediciner i smyg fastän jag gömmer dom. Jag föreslår terapi, rådgivning bla bla bla men inget hjälper.

Så kommer  la grande finale. Jag åker i väg en vecka på kurs. Han flippar ur. Igen. Skickar konstiga sms åt mig och mina vänner. Försvinner, lämnar mina katter ensamma bakom en låst dörr och mig 130 mil bort utan pengar till hemresa. Panik i hela magen, kan inget göra. Men jag har vänner som lyckas få tag i nyckel hem och räddar katterna. Jag kommer hem till en tom lägenhet där alla hans saker är borta, tv:n, tv:spelet, routern till internet… Och mina papper ligger på köksbordet, mina viktiga papper. Lästa av någon annan. Hans mamma. Mina sjukintyg. Räkningar, i en enda oreda. Sedan dess är han borta. Poff. Finns inte mer.

Och via kommunikation med hans föräldrar får jag veta att han inte tänker betala hyra eller skador på bilen som han har orsakat, då jag har tagit alla hans pengar. Trots att han lovat att betala och jag ligger 10 000 kr minus denna månad.  Men han har ju varit nollad hos a-kassan och arbetslös sedan juli? Och sk pojkvän vill/får/törs/kan inte prata med mig. Hälsar hans mamma. Till min gode man. Herregud, jag står mitt i en cirkus! Jag får inte ens prata med honom. Fegis! Han har satt sin mamma vis sparkarna som går själv på autopilot. Och enligt henne har jag förstört hans liv. Genom att ställa krav på honom? Och på facebook ståtar hans brors sida med en ny statusrad: ”Om man måste knarka för att orka med sin flickvän så måste ju något ha gått jävligt snett!” Swoooosch. Back in the loop again. Men den här gången tänker jag fan kliva av. I farten om jag så måste. Been there, done that. Aldrig mer. Snälla gode Gud, låt mig orka…  

 

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Co-dependent, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Är det ett skämt, jag mår bra?!

•september 24, 2012 • 5 kommentarer

Jag skäms nästan för att säga det men jag mår bra. Jag mår bra! Min soc-kontakt ringde och frågade hur det var, och jag kunde inte säga något annat än att jag mådde bra. Jag mår bra. Det känns helt sjukt att säga det högt, jag nästan skäms, men det är sant. För första gången på länge stormar det inte runt omkring mig, eller jo det stormar, men jag flyger inte runt i en tornado, jag sitter hemma bakom rutan och betraktar stormen, inifrån.

Livet har saktat ner, kaoset finns fortfarande inuti mitt huvud men det bestämmer inte längre. Jag hinner stanna upp och kasta ett ögat på himlen, dra ett djupt andetag och andas in höstluften. Känna – inte tänka. Jag vet inte om jag har sugits in i stormens öga eller om virvelvindarna har dragit förbi, det spelar ingen roll. Jag kan andas!

 

Är det ett skämt, jag mår bra?!

 

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Försoning
Etiketter: ,

Sisters In Arms

•september 19, 2012 • Kommentera

Jag har blivit upphittad, och uppfångad, av en ny möteplats på nätet för oss som känner oss psykiskt utmattade och utmanade. Som ett forum, en plattform, där man kan mötas och dela sina erfarenheter, tankar och känslor. Kom och var delaktig!

http://sistersheavilyarmed.blogspot.se/ ”-en plats för de psykiskt utmanade och därmed även kemiskt utmanade av läkemedel samt de övriga samhällets utmanade; utstötta att samlas å, äsch i bloggen står det hur det funkar”

 

Så jag andas in och ut medan jag smälter tankarna kring orden som trängs och vill mötas mellan två hårda pärmar. Jag har inte glömt! Jag vågar bara ännu inte tro att jag faktiskt skulle kunna…

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Jag blir så glad, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

”En bok. Du borde skriva en bok.”

•september 15, 2012 • 1 kommentar

Neurotic Kitten kommenterade mitt senaste blogginlägg; ”En bok. Du borde skriva en bok.”

Och ja. Jag tror att du har rätt. Kanske är det dags nu. Att få ur sig alla orden som stockar sig i halsen och mullrar i magen. Att spotta ut dom sida upp och sida ner på tomma worddokument, låta orden läka trasigheten som jag klammrat mig fast i. Livrädd för vem jag skulle vara utan att vara söndrig och halv. För det är väl så, att vi är alla så mycket mer än våra sjukdomar och diagnoser. Vi glömmer bara bort det ibland, i alla fall jag. Och tror att jag inte kan existera utan det trasiga, fastän det är utan det som är helt jag inte kan existera. Det kanske är dags att inse det nu. Och använda mina minnen och ord till något som för mig framåt snarare än bakåt.

Vågar jag?

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Försoning, Jag blir så glad, Self esteem
Etiketter: , , , , , ,

En karta som är halv -jag vill inte minnas!

•augusti 27, 2012 • 3 kommentarer

Hur kan ljuset bara slockna helt plötsligt? Ett vinddrag genom rummet och så blir allt till svart. Och tomt. Ett vakuum av ingenting. Vattnet på glöden som spottar och fräser för att motvilligt tystna. Lämnar bara kvar den ogenomträngliga röken. Vad är det jag vill undvika genom att fly till ingenstans?

Det är bara när jag skriver som jag blir levande. Orden som formar sig själva och får evigt liv. Papperslappar, post-it, baksidor av uppsprättade kuvert, utdragna sidor ur kollegieblock, bläcket som fortfarande torkar på fingrarna. Överallt är tankarna, spretar mot skyn. I drivor över alla lediga ytor, på bord och stolar, under täcket, gömda i lådor och pärmar, små noteringar i marginalerna. I väntan på på att bli uppmärksammade, ihoplimmade till begriplighet.

Dom trängs i huvudet. Orden. som kivas. Det outtalade som bultar bakom ögonen och brinner i bröstet. Känslorna. Oretuscherade. Grammatiskt inkorrekta men nog så sanningsenliga. Verkligheten från min sida av staketet.

Och ständigt denna kamp. Kriget som aldrig tar slut, bara trupperna som tar till reträtt för att samla nya tag till nya strider. Ilskan som rinner mellan mina fingrar. Späda ilskna sandkorn som inte kan kuvas i en öppen hand. Bara dammet som lägger sig som en smutsig hinna över huden. En påminnelse om det outtalade. det djupfrysa. Det som inte får existera.

Så jag skiljer huvud från kropp, hjärta från hjärna. Med ett enda hugg. Klipper av nervtrådarna som som sammanlänkar tanke med känsla. Lämnar kvar olustigheten i kroppens skal men låter huvudet tystna för en stund. En respit. Som aldrig vara länge nog. Det omedvetna som gömts i frysboxen lever sitt eget liv. manifesterar sig bakom orden, får kroppen att vrida sig av och an utan att hjärnan förstår varför. Ett sönderslaget pussel. En karta som är halv.

För nog förstår jag att kroppen, den minns. Utan hjärnans knivskarpa logik. Fortsätter att utan neervimpulser från styrcentralen, en huvudlöskyckling som flaxar vilt omkring. Jag reagerar fortfarande, fast utan att kunna förklara varför.

Men när det blir för mycket, då förvanskas synfältet till svart. bara smärtan som dröjer sig kvar. dryper från väggarna. Skoningslöst ihärdig. Järnspettet genom hjärtat som hindrar blodet från att pumpas vidare ut till armar, hjärna och ben. Lungorna som krymper till tunguppblåsbara ballonger. #Fly. Spring din väg. Fly!# Men det finns ingenstans dit smärtan inte når. Den överarmar mig på badrumsgolvets kalla kakel, under täcket som skrynklar sig min svettiga kropp, i garderoben bakom vinterkläderna. Förvandlar mig till en stenstod som erroderar inifrån och upplöses till damm. Eller ibland brinner man bara upp. Drunknar i lågor som äter sig uppåt mot natten. Sprakar.

Jag kan inte förmå hjärnan att återvända till den avhuggna halsen. Jag vill inte minnas! Två magneteter som repellerar varandras poler. Det går bara inte. Kroppen lever sitt eget liv och hjärnan sitt. Åtskilda och begravda. för överlevnad. Om jag fogar ihop dem kan allt som finns kvar explodera. Detonera bomben. Ödelägga alltsom finna i dess närhet med en enda öronbedövande smäll.

Jag är inte stark nog. Inte ännu. Jag är rädd för smällen. Den som river ner det sista av muren, skalar av huden ända in till benen. Lämnar kvar ett mönster stjärnor och bengaliska solar på min himmel. Allt som jag någonsin har försökt undvika, förenat. Dubbelt så farligt. Tillsammans. Jag är ännu för rädd.

 

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , ,

And the show goes on. Antidepp från helvetet…?

•juli 25, 2012 • 5 kommentarer

Och fortsättningen följer. Orden som rinner genom fingrarna och vill ut på den vita sidan. Fylla tomheten med betraktelser. Återberätta det som finns att återberätta.

Från forum på nätet:

”Så vad är det då som skiljer problematiken med benzodiazepiner och antidepressiva läkemedel? Varför är läkarna så ohyggligt rädda att skriva ut lite Stesolid till en människa med svår ångest, och så ohyggligt glada att sätta in Efexor?

Båda medicinerna är beroendeframkallande. Den ena ger abstinenssymtom, den andra utsättningssymtom. En läkare jag pratad med menade på att benzodiazepiner även ger kroppslig abstinens, och att man bygger upp en tolerans. Ja men så uppträder ju antidepressiva läkemedel också, kroppen anpassar sig, och man måste höja dosen, sen sitter man och kräks och svimmar och vill döda sig själv när man sätter ut medicinen, dessutom med en orolig tarm, jag menar – är inte det kroppslig abstinens? Jag tror att den enda anledningen är att benzodiazepiner används i missbrukskretsar. Men ska verkligen en människa med svår ångest nekas en gnutta lugn på grund av det? Ska hon få betala priset?

Topp-lista på de läkemedel som har fått flest rapporter om utsättningssymtom.

1. Paroxetin (Seroxat) AD 2003
2. Venlafaxin (Efexor) AD 1058
3. Alprazolam (Xanor) BDZ 842
4. Sertralin (Zoloft) AD 585
5. Hyoscin (Egazil) Tarm 519
6. Fenfluramin (Fenfluramin) Cent.st. 450
7. Fluoxetin (Fontex) AD 402
8. Tramadol (Nobligan) Opioid 389
9. Fentermin (Fentermin) Cent.st. 371
10.Metadon (Metadon) Opioid 316
11. Lorazepam (Temesta) BDZ 282
12.Dexfenfluramin (Dexfenfl.) Cent.st. 277
13. Diazepam (Valium) BDZ 192
14. Triazolam (Halcion) BDZ 188
15. Clonazepam (Iktorivil) BDZ 112

Förkortningarna betyder:
AD – Antidepressiva läkemedel
BDZ- Benzodiazepiner
Cent.St -Centralstimulerande/bantning
Opioid – Starkt smärtstillande läkemedel”

Hallå, hallå, HALLÅ! Min medicin, den ligger på plats nummer TVÅ! Och jag ska bara sluta med den, bara sådär eller ännu hellre fortsätta med den, om psykiatrin får välja. Fastän den äts i kombination med litium (mot bipolär sjukdom) som INTE får kombineras med läkemedel som kan orsaka manier såsom venlafaxin/efexor. Och dessutom äter jag concerta (mot ADHD) som också kan vara maniframkallande. En omöjlig kombo. Och om man tittar på biverkningarna från velafaxin så är många av dem misstänkt lika de kriterier som behövs för att bli diagnostiserad med bipolär sjukdom. Skumt. Är jag ens bipolär, eller är det bara en biverkning av antidepp från helvetet?

”Om du samtidit med venlafaxin tar andra läkemedel så ökar risken för dig att drabbas av vissa biverkningar. T.ex. löper du en större risk att utveckla serotonergt syndrom. Berätta alltid för din läkare om du tar andra läkemedel än venlafaxin, då kan han eller hon ge dig de bästa möjliga förutsättningarna för att bli frisk. Tar du något av följande läkemedel så kan de påverka din behandling med venlafaxin och det är mycket viktigt att du berättar det för din läkare innan du börja ta tabletter med venlafaxin.

MAO-hämmare (Monoaminooxidashämmare)
Tripataner
Andra antidepressiva läkemedel t.ex. SSRI-preparat eller tricykliska preparat

Det samma gäller för läkemedel som innehåller något av följande ämnen:

LITIUM
linezolid (antibiotikum)
moklobemid (MAO-hämmande preparat)
sibutramin (viktminsknings preparat)
tramadol (smärtstillande)
johannesört (naturläkemedel)
tryptofan (mot sömproblem)

Och även serotoninpåverkande preparat tex MDMA, LSD. (Även alkohol)”

And the show goes on. Forever. Snälla, snälla, snälla ta mig på allvar. Jag är rädd för mina mediciner. Pratar med min terapeut om min rädsla eftersom psykiatrin inte vill besvara mina frågor. Hon råder mig att fortsätta med allt, vill inte klampa in på psykiatrins område. Jag simmar i vanmakt. Vill bli frisk nu. Vill få hjälp. Vill sluta äta mediciner som kanske inte ens hjälper. Är jag ens bipolär? Kommer jag någonsin kunna sluta äta venlafaxin? Vilka mediciner behöver jag faktiskt? Bara frågor men inga svar. Vet jag bäst själv? Borde jag studera till farmaceut? Bli psykiatriker?  

Publicerat i Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

Jag blev ingen brottsling (men vården är fortfarande sjuk)

•juli 25, 2012 • 2 kommentarer

Varför upplever man alltid att man blir så smart mitt i natten, när man egentligen borde sova. Jag måste bara skriva det här. Ja, nu sitter jag här framför skärmen med fingrarna som trevar över tangenterna. Klar-jävla-vaken. Så låt gå då. Jag skriver väl.

Jag blev ingen brottsling. Ord stod mot ord. Åtalet lades ned. Poliskvinnan tycktes nästan skämmas lite inför anklagelserna från soc: ”Stämmer det att du kallade gemensamma biståndsenheten för ensamma biståndsenheten? –Haha. ja det gjorde jag, är det olagligt? Och så hade jag hotat att döda henne, socdamen, och kallat henne luder sa dom. Och hänvisade till min anonyma blogg. En prydlig utskrift från datumet där jag själv hade skrivit om händelsen, här i min privata sfär, dit ingen på soc har någon adress. Det hade polisen fått av socialchefen, utan en aning om hur han hade fått tag på mina ord.

Men jag förklarade. Orden som är kursiverade är dom som bara finns inuti mitt huvud! Det är därför dom är kursiverade. Jag dödar ingen, jag är ju liten och rädd. Och min goda goda man han höll med, förklarade att jag snarare är en hare framför ett par billyktor om natten än en hämndgalen psykopat. Och polisen ringde redan dagen efter förhöret och förklarade fallet nedlagt, om nu inte socdamen ville överklaga. En liten seger. Ett steg framåt.

Men osamsheten med psykiatrin är långtifrån över, fast dom har inte polisanmält mig ännu. Alltid något. Men deras ovillighet att hjälpa är förbryllande. Möte på möte som blir inställt. Avbokningar av möten som ingen visste fanns. Ingen som besvarar mejl eller telefonsamtal. Frågor som försvinner och aldrig tas upp. Smidigt förklädda hot om slut på sjukskrivningar och semestrar som gör att vården står stilla, fastän jag aldrig har någon semester från mig själv. Samtal till min sockontakt om att jag vill utesluta henne från min vårdplan, ord jag aldrig hört komma från min mun då jag faktiskt uppskattar min nuvarande soc-handläggare. Dom utmanövrerar mig. Jag ska få tillbaka förtroendet för psykiatrin heter det, och sen poff är dom borta. Min gode man sliter sitt hår och jag bara suckar. Blir inte längre förvånad. Vården är sjuk.

 

Sen fick jag ett nytt ”abstinensanfall” av min ”medicin” som jag försökt trappa ner i över ett halvår nu, utan framgång. Venlafaxin, efexor. Helt oooofarlig andra generationens antidepp, ett SSNI-preparat som tydligen ger värre abstinens än vissa morfinderivat enligt vissa medicinska sidor på nätet. Rådet jag fått av psykiatrin är att helt enkelt ha några tabletter i fickan jämt och bara ta dom när jag känner att jag börjar må dåligt, som hjälp vid utsättningen.

SNRI från Wiki:
Selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare, SNRI är en typ av antidepressiva läkemedel som används som farmakologisk behandling vid måttliga till djupa depressionssjukdomar och relaterade tillstånd såsom svåra ångestbesvär m m i kombination med psykologisk behandling. Även premenstruella besvär av svårare graden. En del av SNRI-preparaten används vid kronisk smärta som smärtsam diabetesneuropati.
Verkningssätt:Till skillnad från SSRI som verkar specifikt på serotonin, så verkar SNRI på både serotonin- och noradrenalinnivåerna i hjärnan. Effekten är jämförbar med eller kanske något bättre än SSRI [källa behövs].

SNRI-preparatens verkan på noradrenalinnivåerna för däremot i gengäld med sig fler biverkningar än SSRI, varför SSRI är ett förstahandsval. Om SSRI inte har tillfredsställande effekt brukar man ta till SNRI (nästa steg är tricykliska antidepressiva).

SNRI-läkemedel i Sverige: Venlafaxin (Efexor, Efexor Depot), Duloxetin (Cymbalta)

Så jag blev jättesjuk igen, grät och svettades om vartannat. Livrädd att jag hade framkallat tillståndet av mig själv, att det var mitt fel. Från forum på internet: ”Efexor är en riktigt potent SNRI, om man jämför efexors struktur och kemiska namn med tramadol så är dom väldigt lika uppbyggda därav kan man få grymma biverkningar likt opiat avtändningar.”

Om du har använt Efexor och tvärt slutar med det kan du få kortvariga och långvariga utsättningssymtom:

* Yrsel,
* känselrubbningar t.ex. myrkrypningar,
* sömnstörningar,
* mardrömmar,
* ångest,
* huvudvärk,
* svettningar,
* illamående,
* känslosamhet,
* led- och muskelvärk.

Utsättningxsymtomen kan vara från en vecka till två månader. Man brukar rekommendera att man gravids minskar dosen istället för att stoppa tvärt. Om man har stoppat tvärt, och får svåra symptom, kan man ev. återgå till full dos och sedan minska dosen gradvis. (http://web4health.info/sv/answers/bio-effexor-side-effects-withdrawal.htm)

Utsättningssymtom vid avslutande av behandling

Så kallade utsättningssymtom är vanliga när behandling med Efexor Depot avslutas. Risken är ökad om Efexor Depot använts under längre tid eller i högre doser, eller om dosen minskats för snabbt. Hos flertalet är dessa symtom övergående inom två veckor.

När du avbryter behandlingen med Efexor Depot kan din läkare rekommendera dig att minska dosen gradvis. Om den inte minskas gradvis är risken större för utsättningssymtom. Kontakta läkare om du upplever svåra utsättningssymtom efter avslutad behandling. Läkaren kan be dig börjar ta kapslarna igen, för att sedan sätta ut dem mer långsamt.

Om du får utsättningssymtom betyder detta inte att du är beroende eller inte kommer att kunna sluta med Efexor Depot.

Vanliga utsättningssymtom: yrsel (känsla av ostadighet, balanssvårigheter), känselrubbningar såsom myrkrypningar, brännande känsla och, mindre vanligt, känsla av elektriska stötar (inklusive sådana känslor i huvudet), sömnstörningar (med livliga drömmar, mardrömmar, oförmåga att sova), känsla av ångest, huvudvärk.

Mindre vanliga utsättningssymtom: illamående, svettningar (inklusive nattliga svettningar), upprördhet, tremor (skakighet), förvirring (känsla av att vara förvirrad eller desorienterad), emotionell, känslomässig instabilitet, synstörningar, hjärtklappning, diarré, irritabilitet. (http://www.terapisnack.com/topic/efexor-3)

 

Jag blev livrädd. För mina mediciner. Läste på lite till. Vilken kombo jag använde. Helt okombinerbar enligt sidorna på nätet, venlafaxin, litium och concerta tillsammans. Inte bra. Men mer om det senare. Det finns så mycket att säga, jag är långtifrån klar, men inlägget blir sådär långt att ingen orkar kämpa sig ner till sista ordet på sidan. Jag måste dela upp allt. Lite i taget istället för allt på en gång. Men det kommer mer. Orden bubblar inuti huvudet, vill ut på skärmen och berätta sin historia. Självläka i cyberspace istället för att äta mig inifrån.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , ,

Är jag en brottsling nu?

•juni 27, 2012 • 4 kommentarer

Jag väcktes av ett telefonsamtal i morse. Från polismyndigheten. Jag är kallad till förhör för ”hot mot tjänsteman”, anmält av en av socialtjänstens handläggare, gällande ett möte vi hade den 21 oktober 2011 då jag ska ha ”hotat ”henne. ”Kommer du ihåg händelsen?” undrar poliskvinnan. (Som för övrigt är samma polis som tog emot den anmälan om psykisk misshandel och våldtäkt som jag gjorde mot Min fd Alkoholist för lite mer än ett år sedan. Den anmälan som lades ned utan att polisen ens hörde några vittnen, ingen annan än mig och Min fd Alkoholist, och hänvisade till att ord stod mot ord.) ”Nej, det är ju över ett halvår sedan” svarade jag förvirrad och nyvaken med iskylan som spred sig i magen. ”Ja du får komma hit på förhör nästa vecka i alla fall” svarade polisens handläggare och lade på, medan jag bara hörde suset bakom ögonen. Är jag en brottsling nu?

Med hjälp av min gamla kalender har jag lyckats hitta det möte som händelsen gäller. Och jag hittade även ett blogginlägg från samma datum, 21 oktober 2011:

”Jag kom just hem från Soc, från mötet med min, ännu en gång, nya kontaktperson inom vuxen stöd-enhetens verksamhet. Har nyss mekaniskt rabblat, ännu en gång, fragment ur mitt livs patetiska historia på begäran, för att sedan mötas av, ännu en gång, orden som krossar själen i bitar; “Men det förstår du väl, jag kan inte göra något, det där är inte mitt bord, jag kan bara utreda blablabla…”. Och jag svarade med att krypa in under skalet, gömde mig bakom likgiltigheten som gled övergick i hjälplös förtvivlan, och avslutade med vansinnigheten. Såg det ynkliga, livrädda vilddjuret smita ut från inuti och blotta tänderna som ett sista lamt försök att vinna förståelse och hjälp. Som ett förutsägbart stående favorit i repris-nummer för min nya publik.

Bönade, bad, argumenterade, förklarade, vädjade, snorade, försökte. Så när allt möttes av den byråkratiska stenväggen föll fasaden och jag blev inte längre jag. Trots att jag hade upplyst soc-damen om att allt handlar om tillit och att jag lätt känner mig hotad, trots att jag berättat om hur psykiatrin kastat ut mig, trots att jag hade lagt mina diagnoser i hennes händer och bett henne att snälla, snälla, hota inte mig, jag blir så lätt rädd, så gjorde hon precis tvärt emot. Satte upp ett järn-ansikte och slog fast att hon kunde minsann inte göra något, det är psykiatrin som ska hjälpa mig. Och jag försökte, jag försökte förklara att jag inte hade någon tillit till dem, att de och jag kommit på kant, och att mitt fall är speciellt och att jag verkligen ville ha hjälp, behandlingshem, stöd vad som helst.

Men hon menade att bara missbrukare kunde få behandlingshem, så var det, och att det är psykiatrin är instansen som skall hjälpa mig med sådant. Och jag förklarade igen att psykiatrin inte ville hjälpa mig, och absolut inte med behandlingshem för jag behöver ju bara mediciner och inget annat. Och där hamnade vi, i varsitt hörn av hennes hem-jävla-trevliga lilla socialkontor på tredje våningen med utsikt stadskärnan, med mig förtvivlat snyftande. Och jag försökte verkligen ge henne en chans, jag försökte. Men hon ville inte förstå ändå, så långsamt knöts mina nävar under bordet och adrenalinet fick kroppen att skaka, beredd på att fly eller slåss. Men där tog faktiskt tiden slut så det var dags för mig att gå.

Och då blev det svart bakom ögonen. Hon ledde mig ned för trapporna allt medan jag ömsom snyftade, ömsom morrade samtidigt som orden från min mun bönade och bad att inte behöva börja knarka för att få hjälp. Hjälp mig snälla, hjälp. Framme vid portarna till utanför försökte jag panikslaget berätta att nu, nu, nu blir det inget alls bra, nu måste jag kanske förklara ordentligt för henne hur mycket jag behöver hjälp, genom att förslagsvis tända eld på mig själv eller göra något annat självskadande (Hahaha, du vet inte vem du har att göra med din lilla fitta, jag ska nog visa dig, jag ska…). Varvid soc-damen likgiltigt undrade om hon skulle ringa till psyket. Och jag upprepade med dov röst att jag inte är välkommen där ju. (Hora, fitta, jävla, jävla kärring, jag ska döda dig). Sedan gick dörren i lås bakom min rygg, ännu en gång, och jag satt mitt på stentrappan till socialtjänstens byggnad med huvudet mot knäna och snyftade förtvivlat. Liten och rädd. Ingens famn att gömma sig i.

Men jag tog mig hem. Bakom solglasögon och sammanbitna käkar. Min trasighet är ömtålig, får inte visas offentligt. Men nu hemma, där jag får gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta,  men om man är ensam då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte, och inte mina känslor heller. Bara den gurglande ilskan i strupen. Vilddjuret som vill rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp… Jag är en horahorahora, jag hatarhatarhatar, jag är inte värd nån hjälp, jag fattar väl att jag måste knarka för att få hjälp, och eftersom jag inte kan knarka som den patetiska lilla fitta jag är så ska jag fan inte få nån hjälp, hahaha, trodde jag det själv eller? Hahaha, jag är patetisk, så jävla vidrig, jag förtjänar bara smärta.”

 

Och dom kallar mig brottsling nu? Den enda jag någonsin skadat är ju mig själv…

 

 

 

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?
Etiketter: , , ,

Inbillad fulhet?! BDD – Body Dysmorpic Disorder

•juni 26, 2012 • 2 kommentarer

Jag snubblade över en intressant artikel:

BDD – Body Dysmorpic Disorder

Skrivet av aspbladet, 16 maj, 2011 ·

webbbanner

Body Dysmorphic Disorder, på svenska kallad Dysmorfofobi (ibland kallar man det även för ”inbillad fulhet”) är en psykiatrisk sjukdom som kan räknas till gruppen OCD spektrum syndrom (tvångssyndrom) och innefattar:

  • En överdriven upptagenhet av en inbillad eller minimal fysisk defekt.
  • Upptagenheten orsakar signifikant lidande eller funktionsnedsättning. Detta gäller det sociala livet, arbete och/eller studier samt andra aktiviteter.

Vad i utseendet brukar man bekymra sig för?  Vanligast förekommande är hår, hud och näsa men man kan vara orolig över vilka kroppsdelar som helst. Det man kan uppleva som fel är att området är ärrigt, ojämnt, asymmetriskt, oproportionerligt, missfärgat, för stort, för litet, osv. Varianterna är oändliga och det är egentligen bara den drabbades egna fantasi som sätter begränsningarna.

Beteenden  Den som drabbas upplever stor ångest i många för andra, vanliga situationer och för att lindra den läggs mycket tid och möda på att dölja eller kontrollera den upplevda defekten.

Vanligt förekommande är:

  • Speglingskontroller eller undvikande av speglar (för att slippa fastna framför dem).
  • Överdriven kroppsvård  och användande av hudvårdsprodukter (sminkning, krämer, brun-utan-sol osv.).
  • Söker försäkringar om det egna utseendet från omgivningen.
  • Korrigering/petande i huden (ofta kallat skin-picking).
  • Söker vård i form av plastikkirurgi, hudspecialist och dylikt.
  • Kamouflage, försök att dölja “defekten” med hjälp av t.ex. mössa, halsduk och andra kläder.

Konsekvenser för den drabbade  Att uppleva denna ångest kring sitt utseende och hela tiden försöka kontrollera den med olika strategier, även kallat säkerhetsbeteenden, leder naturligtvis till oerhörda konsekvenser. Orken tar slut och det leder istället till att man undviker en massa situationer, vilket i sin tur leder till stora begränsningar i vardagen, både känslomässigt och praktiskt. Obehagskänslor och oro är framträdande.

Den drabbades tillvaro kan karakteriseras av följande:

  • Att inte våga umgås med andra människor.
  • Isolering och ensamhet.
  • Liten eller ingen tid till aktiviteter man tycker om.
  • Depression och hopplöshetstankar som kan leda till självmordstankar.
  • Nedvärdering av sitt eget utseende och övervärdering gällande hur attraktiva människor i omgivningen är.
  • Att inte känna sig förstådd av sin familj och omgivning.
  • Destruktiva beteenden i form av att självskador, som en naturlig följd av kraftig ångest. Anorexi, bulimi, överdriven träning etc kan vara exempel på sätt att styra sin ångest.

Vem?  Att svar på vem som kommer att få BDD, kan vara svårt. Forskning pågår och man håller så sakta på att försöka bena ut det hela. Vad man framförallt förstått att är att det inte finns bara en orsak utan att flera orsaker bidrar. De kan vara biologiska, man kan se vissa mönster att en överkänslighet kan vara ärftlig. Orsakerna kan även vara psykologiska och eventuellt kulturella. En del forskning tyder på att sjukdomen finns spridd i hela världen, men av naturliga och ekonomiska skäl bedrivs mer forskning i västvärlden. Just nu har både England och USA kommit långt i sin forskning, därav övervikten av information på engelska. Man anser att ca 1% av befolkningen lider av BDD, en hög siffra för en så pass ”okänd” sjukdom. Det är precis lika vanligt bland kvinnor som bland män.

Hur och varför?  Oftast debuterar sjukdomen gradvis och kan ibland upplevas som överdriven men till viss del åldersadekvat utseendeoro.

Omskakande livshändelser eller förändringar i livet som upplevs som stressfulla kan bidra till att sätta igång symptomen och få sjukdomen att bryta ut.

När?  Genomsnittsåldern för insjuknande är 16 år, men diagnos och behandling brukar tyvärr oftast komma i vuxen ålder. Skälen kan vara den skam som är en del av problematiken. Den drabbade kan ha sökt psykiatrisk hjälp men dolt eller låtit bli att tala om utseendeproblematiken. Det kan också bero på att den sjuke faktiskt inte ser sin upplevda fulhet som en sjukdom utan ett faktum. Vad man söker för kan istället vara sin ångest eller depression.

Behandling  Tack vare den forskning som ändå har bedrivits, har man upptäckt att det finns behandling med god effekt. Problemet är att det också är en krävande sådan som för den sjuke innebär ett aktivt deltagande. Receptet är psykofarmaka, framför allt i form av antidepressiva medel i kombination med psykoterapi, KBT (kognitiv beteendeterapi).

 

Text: Kajsa Jansson, http://aspbladet.wordpress.com/2011/05/16/bdd-body-dysmorpic-disorder/

(eller: https://babyborderline.com/bdd-body-dysmorpic-disorder/)

 

****************************************************************************************************************************************************************************************

Alltså. ”Inbillad fulhet”. Den fula ankungen som egentligen är en svan. Kan det vara så att det är spegelbilden som är skev och inte personen som står framför spegeln?  För hur jag än vrider och vänder på spegelbilden så är den ändå alltid ful. Och jag blundar. Kanske är det inte mig det är fel på utan bara mina ögon som ser en inbillad reflektion. Som min hjärna har hittat på själv. Eller är det så att det är min ytterst subjektiva tolkning av den oskyldigt objektiva spegelbilden som är orättvis. Skönhet är ju någonting subjektivt. Jag borde inte kunna bestämma vad andra ska tycka, ändå gör jag det. I tron att jag verkligen är ful. I tron att alla andra använder min mall för vad som är vackert eller ej. Men det sorgligaste av allt är väl att jag tycker själv att jag är så ful, eller hur? Oavsett om jag är det eller inte. Och hur fan vet man om man bara inbillar sig, eller om man verkligen är ful…

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest
Etiketter: , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »