~På Väg~

~ På Väg ~

Jag glömmer ofta bort helheten. Om vem jag är. Om min person. Om min historia. Om mina sår. Om mina skador som inte ens syns utanpå men som ekar inuti själen; vissa dagar mer, andra dagar mindre.

Det är så lätt att vara hård mot sig själv, när man glömmer allt som man behöver ta hänsyn till. Att ställa alldeles för höga krav på sin egen person. Att jämföra sig med andra som inte alls har samma förutsättningar eller förmågor som just jag.

Så jag försöker påminna mig själv om det.

Om helheten bakom människan som är jag. Vänligt och omtänksamt så påminner jag om allt det som inte syns men som ändå påverkar mitt liv. Med den mjukaste kärlek bakom orden, viskar jag till mig själv att det är ett under att jag ens lever och att min färd genom livet har varit allt annat än mjuk. Jag förklarar att inuti mig så bor det ett stort och stormigt isande hav som jag behöver akta mig för, så att jag inte faller ned i det kyliga djupet och förfryser. Jag berättar att jag också behöver vara försiktig med den stora brinnande elden som lever i min själ, och minnas att jag har själen täckt med bränn- och kylskador från det förflutna.

Jag kramar mig själv mjukt, vaggar mitt inre ömt och blåser på såren och ärren som ringlar sig över mitt hjärta. Det finns så mycket smärta härinne som ännu ekar tyst, trots att elden numera är under kontroll och jag har lärt mig att både simma och surfa på vågorna i havet. Det finns så många minnen som ännu inte har bleknat och så mycket tid som har stått stilla. Allt läker inte på en natt, eller ens över ett decennium. Och vissa sår kanske aldrig slutar att blöda helt. Men det är okej. Allt är okej. Jag är okej. Jag lever. Jag är här. Jag är trygg nu.

Det är inte så konstigt att vissa dagar är mer smärtsamma än andra. Annat vore märkligt. Såren läker ännu, och även om många har fått stark ärrvävnad numera så blöder det ännu på vissa ställen. Jag kan inte kräva av mig själv att jag ska leva och vara som att jag aldrig hade blivit skadad. Det är omöjligt. Mina förutsättningar är dessa; livet är intakt men jag bär spår av livet i elden och djupet. Det tar tid att läka, och det får ta den tid det tar. Tid är allt jag har.

Jag behöver inte jämföra mig med andra som har andra förutsättningar och mindre eller helt andra inre sår. Jag behöver inte känna mig misslyckad eller värdelös bara för att jag ibland haltar fram inuti. Jag behöver inte begära av mig själv att jag ska vara helt hel när jag ännu läker, för det är totalt omöjligt. Jag får vara ett work i progress, en pågående rörelse, en ofärdig piece of art som ännu utvecklas. Jag får tillåtelse av mig själv till det. Det är frihet. Det är kärlek. Att ge sig själv tillåtelse att vara på väg utan att ha kommit fram.

Jag vet inte vad som ska bli av mig ännu. Men ju mer jag läker, ju mer skymtar jag en kontur här, en linje där. Någonting som håller på att ta form. Någonting nytt som föds ur den smärta och förtvivlan som jag har burit inuti så länge jag kan minnas. Ur eldens aska ska jag fortsätta att uppstå. Igen och igen. Ur havet ska jag resa mig upp. För varje dag som går så ska jag fortsätta att formas. Lagas. Slipas. Fogas samman. Som ett tusenbitarspussel som håller på att bli en enda sammanhållen bild.

Jag är på väg. Lite i taget. Med många små steg. Med elden i ryggen och havet under fötterna. Jag behöver inte ha bråttom. Jag är en del av någonting som är större än mig själv. Vägen rör sig framåt av sig självt. Min resa är inte bara min, utan många mångas. Vi följer bara med i vågen. Som en rörelse i en uråldrig pågående process, där själens vet hur den ska läka sig själv och gör det. Jag behöver bara lyssna och ge plats för den inre vetskapen som bor i bröstet, tillåta vågen att färdas igenom och följa med.

Och minnas.

Att jag ännu behöver tid att låta läkningen ta plats.

Och veta.

Att även om jag inte är framme idag, eller imorgon eller ens nästa år så är jag på väg.

Jag är på väg.
Jag är på väg
Jag är på väg.