Vad är bipolär sjukdom?
En människa som lider av bipolär sjukdom har kraftiga svängningar i humöret, mer än normala uppgångar och nedgångar. Sjukdomen präglas av omväxlande episoder med sänkt stämningsläge (depression) och förhöjt stämningsläge (mani).

Framför allt när man är manisk, men ibland också när man är deprimerad, kan man vara psykotisk. Det betyder att man kan hallucinera eller ha vanföreställningar. Man är då så psykiskt sjuk att man saknar verklighetsuppfattning.
Antalet episoder varierar mycket från en sjuk person till en annan, från någon enstaka episod under livet till många, ibland väldigt många. Mellan manierna och depressionerna fungerar man normalt. Ungefär en procent av befolkningen lider av bipolär sjukdom.

Varför drabbas man av bipolär sjukdom?

Familje- och tvillingstudier har visat att ärftliga faktorer spelar roll för utveckling av bipolär sjukdom. Det forskas intensivt på att kartlägga vilka gener som bidrar till att vissa får sjukliga stämningssvängningar. Mycket tyder på att funktionen av viktiga signalsubstanser i hjärnan (bland annat serotonin, noradrenalin och dopamin) är förändrad. Den medicinska behandlingen verkar genom att stabilisera dessa signalsubstanser.

Hur upplevs bipolär sjukdom?

Sjukdomsbilden vid depression är följande:

• Man känner sig djupt håglös
• Man är hämmad i mimik och tal
• Man förringar betydelsen av sig själv
• Tankarna kretsar ofta kring döden

I de maniska perioderna är sjukdomsbilden den rakt motsatta – man präglas av handlingskraft och livslust. De viktigaste symptomen vid mani är:
Uppstämdhet, aggression eller irritabilitet

• Ökad energi och förhöjd aktivitetsnivå
• Förhöjd självkänsla
• Man pratar mer. Stämman är kraftigare än vanligt och talet är snabbt
• Nedsatt sömnbehov
• Ohämmat och okritiskt beteende, impulsivitet

Om den sjuke är psykotisk kan det uppträda hallucinationer. Det betyder inte att man skulle vara schizofren! Exempelvis kan man höra röster som säger negativa saker. Det kan uppträda vanföreställningar (som att tarmarna har ruttnat eller att man är utvald av Gud) och dessa är som regel färgade av det aktuella stämningsläget. Hallucinationer uppfattas av den som är drabbad som verkliga. Det betyder, att det inte är möjligt för den drabbade att skilja dessa ljud och känslor från det som sker i verkligheten.

Vad kan man göra själv?

• Lära sig allt man kan om sin sjukdom
• Söka hjälp när symptomen börjar ge sig till känna

Hur ställer läkaren diagnosen?

Diagnosen ställs efter vilka symptom som föreligger – det finns inga labprover man kan ta. Sjukdomsbilden med sina extrema svängningar i stämningsläget är så karaktäristisk att läkaren eller anhöriga sällan behöver tvivla på diagnosen. I samband med den första episoden kan det självfallet finnas viss osäkerhet, men ofta får man hjälp på vägen genom att ta reda på om det finns liknande sjukdomstillfällen bland den drabbades nära släktingar.

Hur är utsikterna i framtiden?

Många återinsjuknar genom åren. Men som tur är finns det effektiva behandlingsmöjligheter för såväl depressioner som mani. Förebyggande behandling för att minska risken för återinsjuknande finns också att tillgå.

Hur behandlas bipolär sjukdom?

Hur man behandlar de depressiva och maniska perioderna beror på symptomens svårighetsgrad. Vid lättare depressioner kan det vara tillräckligt med samtalsterapi. Men ofta finns det behov av antidepressiv medicinering mot depression och antimanisk medicinering vid olika grader av mani. Det viktigaste är dock att finna en bra humörsstabiliserande medicinering i samråd med sin läkare. Det är vetenskapligt bevisat att både litium och olika antiepileptiska mediciner stabiliserar humöret. Dessa mediciner har dels antimanisk effekt, dels håller de stämningsläget på en lagom nivå och förhindrar nya sjukdomsepisoder från att bryta ut. Det finns alltså flera olika medicinska alternativ som man kan prova tills man finner ett bra läkemedel som dels verkligen fungerar, dels har så lite biverkningar som möjligt. Med korrekt behandling kan de flesta bipolärt sjuka människor leva ett helt normalt liv.

Granskad av: Hans Ågren, professor i psykiatri. Efter förlaga av: John Teilman, läkare och Henrik Dam, överläkare

Uppdaterad av: Stina Nordqvist, redaktionschef, Netdoktor, 2005-09-19