~Att räta upp sin stam och veckla ut sina grenar~

I hela mitt liv har jag känt att jag aldrig helt har passat in någonstans. Jag har alltid känt att jag liksom är lite för stor på något sätt. Inuti. Att jag är lite för mycket jämfört med andra. Att jag tar upp för mycket plats. Att mina känslor är för stora för att passa in bland dom andra människornas känslor. Att jag blir för glad. Att jag blir för ledsen. Att min röst ibland låter för högt. Att jag dansar med för stora rörelser. Att jag tänker för fort. Att jag älskar för djupt. Att jag gråter med för många tårar. I hela mitt liv har jag känt så. Som att det är något märkligt fel på mig, som att hela jag är annorlunda mot mängden.

Jag har också vetat så länge jag kan minnas att om jag ska passa in i världen så måste jag liksom krympa ned mig. Huka mig. Förminska mig. Klippa av allt som sticker ut och spretar. Alla känslor. Alla tankar. Att rörelser som som inte följer normen och formen. Jag förstod tidigt att om jag var tillsammans med andra, då kunde jag inte vara hela mig själv, för då kunde jag skugga dom som stod bredvid. Då kunde min yvighet ta upp andras utrymme. Då kunde jag trampa på någons tår. Och eftersom jag aldrig någonsin vill vara dum mot någon annan så har jag istället låtit mig själv skuggas. Hela livet har jag levt lätt nedhukad i ett mörkt hörn för att inte stjäla någon annans sol eller ta för mycket plats.

Ända tills nu.

För äntligen så har jag fattat en grej;

JAG behöver också få finnas.

JAG behöver också utrymme att existera på.

Och jag är en STOR person.

Jag är en STOR person med STOR personlighet. Med STORA känslor. Med STORA rörelser. Med STORT hjärta. Med STOR röst. Med STORA tankar. Med STORA åsikter. Med STORT allt.

Och jag är också VÄRD att få ta precis den plats som just JAG behöver för att kunna vara JAG.

Ja. Jag är OCKSÅ värd att få precis den plats som jag behöver för att kunna vara JAG.

Jag kan inte stå i ett jävla hörn med böjd rygg för att andra människor som har varit orättvisa, missunsamma eller avundsjuka på mitt rymliga inre, min utstrålning eller mitt starka ljus ska slippa att bli avundsjuka eller känna konkurrens. Det är totalt fel mot mitt eget liv. Det är att vanhedra den naturen som jag föddes till.

Men det är inte heller så konstigt att jag gjorde just så. För i ärlighetens namn så har jag inte haft mycket till val tidigare i livet, annat än att förneka min egen natur. Och det berodde på att min mamma, hon var inte bara en olämplig mamma utan också hon var tyvärr en missunsam människa. Och hon ville inte ha konkurrens, inte ens av ett litet barn. Så hennes självupptagenhet lärde mig tidigt att det var fel att vara stor och energisk som jag var. Att jag var dålig om jag tog plats eller bara om jag var mig själv. Hon lärde mig helt enkelt att inte existera så mycket. För hon ville inte dela med sig av utrymmet i livet. Och speciellt inte till mig som behövde mer utrymme än de flesta.

Så hon fick mig att tro att jag måste gömma mig i mörkret så att hon ensam fick ta emot allt solljus. Och det blev min sanning i livet; att jag var förbjuden att sträcka ut mina vida vingar och ta plats bland andra. För min egen mamma lärde mig att om jag bredde ut hela min personlighet, då kunde hon inte älska mig. Hela jag kunde inte bli älskad av mamma. Speciellt inte allt som var stort, yvigt och djupt. Och jag räknande snart ut att det måste väl gälla för resten av världen också, tar jag för mycket plats då kommer jag inte få någon kärlek.

Och eftersom alla barn och vuxna är beroende av kärlek så klippte jag desperat av mina vingar och fällde in min långa hals. Jag böjde min ryggrad, jag krympte ihop allt som var jag och förminskade min stora insida till en pytteboll och formade mig efter mammas önskan. Jag förvandlade mig till en förkrympt förvanskad version av mig själv som gjorde allt för att inte vara för stor, för intensiv, för mycket, för högljudd, för glad, för ledsen, för arg, för svår, för smart, för komplicerad, för besvärlig. Och gömde mig i det mörka hörnet. För att hon skulle kunna älska mig. För att andra skulle kunna älska mig.

Och det har jag desperat kämpat med hela livet. Att förtvivlat försöka klippa bort mina grenar som ändå bara växte ut igen, och hopplöst försöka knöla ihop mina bångstyriga känslor och akta mig från att ta plats och breda ut min personlighet.

Ända tills nu.

Ända tills nu.

För jag har äntligen funnit en annan människa som kunde visa för mig att min mamma, hon hade fel. Helt helt fel. För det var aldrig jag som var fel, det var mamma som lurade mig.

Och jag har långsamt börjat att förstå.

MAN KAN JU VISST ÄLSKA MIG FAST JAG ÄR PRECIS SÅ STOR SOM JAG ÄR.

Utan att bli avundsjuk. Utan att bli hotad. Utan att tycka att jag skymmer ljuset. Utan att tvinga mig att ställa mig i skuggan och inte ta plats. Utan att jag ska behöva skämmas för att jag är jag.

MAN KAN ÄLSKA MIG PRECIS SOM JAG ÄR.

Och att få leva sida vid sida med en annan människa som älskar mig och min sanna natur, det är som ren medicin rakt in i själen. Det suddar gradvis ut mammas lögner och ger plats för sanningen att gro. Fastän det kändes både overkligt och förbjudet i början att låta min personlighet och mina känslor att börja sträcka på sig. Det har tagit tid att räta upp stammen och vänja dom stora ihoptryckta grenarna att våga bredda ut sig igen. Det har varit en process att veckla ut halsen som var ihopknuten på fem ställen.

Det har tagit tid och tålamod att lära mig att våga lite på att det går att älska mig, också i min storhet. När jag tar plats och sträcker upp mig. Precis så stor och yvig som jag är.

Och jag förstår idag att min mamma lurade mig för att gynna sig själv. Hon sa att hon älskade mig men sanningen var att hennes så kallade kärlek kom med en dold klausul som sa att hon behövde bara älskade mig när jag inte var för stor. För utmanande. För mycket. För sprudlande. För levande. För mycket jag. Hon älskade mig BARA när jag anpassade mig efter henne. När jag inte hotade henne. När jag höll mig hukad och lät henne få allt solljus själv. När jag klippte bort allt som hon hatade.

Men min mamma är död och jag behöver inte hennes falska kärlek längre. Och jag kommer ALDRIG MER att krympa mig för en enda människa bara för att min inre glöd sticker i ögonen på någon annan eller för att mina grenar är stora och yviga och behöver mycket rymd att vara i.

Jag har rätat ut min ryggraden nu. Sträckt upp halsen. Slagit upp mina vingar. Sträckt upp stammen. Vinklat ut mina grenar. Låtit mitt rotsystem breda ut sig under jorden precis så stort som det faktiskt är. Det här är ÄR jag.

Jag är så här STOR.

Jag behöver så här mycket PLATS.

Jag känner så här STARKT.

Min personlighet är VID och KOMPLEX.

Jag har stark och intensiv ENERGI.

Jag har ett stort inre DJUP.

Jag känner många KÄNSLOR.

Jag har många ÅSIKTER.

Jag är VILJESTARK.

Och jag har ALL RÄTT till det.

För såna som jag behövs. Stora människor med stora känslor och stora hjärtan, det är PRECIS vad den här välden behöver.

Och jag är en av dom.

Och nu har jag hittat min orörda urskog där det här jätteträdet äntligen passar in bättre än bäst. Där jag kan låta mina djupa rötter förankra sig i jorden och min krona får resa sig stolt upp mot himlen, där jag äntligen får se att min storhet är en stor tillgång för resten av skogen. Små blommor som inte tål stark sol kan gömma sig under mina grenar. Min rötter kan skicka näring till träd med grundare rotsystem. Små kaniner får sova mot min stam. När det stormar kan mina stadiga rötter hålla fast mina trädvänner så att de inte faller i vinden.

Jag är en tillgång för hela skogen. Stora, yviga, starka, vildvuxna träd som jag behövs för allas skull. Precis lika mycket som små nätta buskar också behövs, eller pyttesmå växter eller stora ängar. Alla former och storlekar behövs i världen. Alla nyanser. Alla varianter. Att säga att en form är bättre än en annan är den djupaste lögnen som existerar.

Och om någon vill få mig att klippa av ett enda löv på det här trädet eller att be om ursäkt för min storlek och storhet så kommer denne att bli djupt besviken, för det kommer aldrig att ske igen. Jag har ägnat hela livet åt att be om ursäkt för den jag är. Det är slut med det nu.

Och om en enda jävel skulle få för sig att försöka få mig att skämmas för att jag är den jag är eller behöver den plats som jag behöver för att vara jag, så är det bannemig den som ska skämmas. Har man problem med stora träd och stora personligheter så får man lära sig att hantera det, för vi finns också i den här världen.

Nu har jag äntligen hittat min plats att sträcka ut mina grenar på och jag kommer att stå här i all min fulla prakt och spreta med mina vildvuxna löv och inte backa en millimeter.

Livet i skuggan är slut.

Det här trädet
är
HÄR
för att
STANNA
I LJUSET. 🌳☀️

~ av S på december 5, 2022.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: