Traumatiska kriser

Traumatiska kriser

Trauma är grekiska och betyder slag eller skada. En sådan kris hamnar man i om man drabbas av en allvarlig yttre händelse. Den upplevs som ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredsställelse i tillvaron. Det kan vara en förlust eller hot om framtida förlust. Exempel på sådana situationer är att man kan drabbas av en livshotande sjukdom eller en sjukdom som innebär att man förlorar en kroppsdel eller en kroppslig funktion. Det kan även vara att man förlorar en nära anhörig eller blir arbetslös. En traumatisk kris kan även orsakas av att individens självkänsla kränks, exempelvis att man får skämmas inför sin omgivning. Traumatiska kriser kan också utlösas av olyckshändelser, naturkatastrofer och krig.

Krisens olika faser

Chockfasen är den första och akuta fasen då allt upplevs som kaotiskt. Man förstår inte vad som hänt och man försöker hålla verkligheten ifrån sig. Man kan verka helt oberörd eller agera ut häftigt. Chockfasen går oftast över efter några timmar.

Därefter kommer reaktionsfasen som också räknas som en akut fas. Reaktionsfasen kommer när man inte längre lyckas hålla verkligheten från sig utan blir tvungen att inse att det som hänt faktiskt har hänt. För att den drabbade ska stå ut med att leva vidare aktiveras de omedvetna psykiska försvarsmekanismerna. Det kan vara förnekande, regression, projektion, isolering eller undertryckande av känslor. Under reaktionsfasen är det vanligt att man känner övergivenhet, sorg, ilska, skuld, självförakt m.m. Man kan börja missbruka alkohol eller droger. Det finns även risk för självmord. Man kan också få psykosomatiska symtom på grund av att det utsöndras mera stresshormoner. Man kan få svårt att sova, dålig aptit och bli nedstämd. Man kan även få hallucinationer. Reaktionsfasen varar ofta i 4-6 veckor.

Därefter kommer bearbetningsfasen. Den varar under ytterligare c:a ett halvår eller mera. Under bearbetningsfasen reagerar man mindre och i stället börjar man bearbeta det inträffade och så småningom kan man acceptera det som hänt och gå vidare med livet.

Neuroser

Neurosen definieras enligt psykodynamisk teori som att individen är känslomässigt bristfälligt anpassad på ett sådant sätt att han får karaktärsdrag eller symtom som verkar hindrande eller inskränkande på hans samspel med omvärlden. Den bristfälliga anpassningen har sitt ursprung i olösta och omedvetna konflikter från barndomen. Konflikterna är intrapsykiska, d.v.s de involverar de psykiska strukturerna det, jag och överjag. Tack vare ett starkt jag med fungerande psykiska försvar kan patienten tränga bort konflikten till omedvetna delar av psyket, men de finns kvar och kommer till uttryck som symtom.

Inlärningspsykologin har en annan definition som handlar om att individen har lärt in ett felaktigt beteende och gjort en felaktig förknippning mellan utlösande stimuli och symtomet. Man brukar skilja mellan karaktärsneuroser och symtomneuroser:

Karaktärsneuroser
Patienten har tidigt i livet utvecklat personlighetsdrag med hämningar och stark kontroll över drifter och impulser. Jagidealet är ofta omöjligt att uppnå. En karaktärsneurotiker kan leva ett ganska bra liv om han slipper alltför stora påfrestningar. Vid en påfrestande livssituation kan det utvecklas en symtomneuros.

Exempel på karaktärsneuroser är:

*tvångsneurotiker (pedantiskt inrutade vanor, envishet, bristande flexibilitetogenerös)
*hysteriker (utåtriktad med dramatiska reaktioner, vill stå i centrum och leva ut sina reaktioner inför omgivningen)
*aggressivt-karriäristiska personligheten (hävdar sig hela tiden mot andra. streber, kan inte vara i underläge)
*passivt-dependenta personligheten (infantil karaktär, beroende, hjälplös och känslomässigt instabil)
*den aggressionshämmade personligheten (rädd för sina aggressiva impulser och kan inte släppa fram sin ilska)
*den anti-aggressiva personligheten (har trängt bort sina aggressioner och med reaktionsbildning vänt dem till motsatsen, uppfattas som en mycket vänlig person)

Under senare år har vi på grund av olika händelser uppmärksammat barns möjligheter att klara av kriser av skilda slag. Med kris menar vi en allvarlig händelse som överväldigar en människa så att hon inte förmår handskas med och ha makt över de känslor som uppstår. Bestörtning och skräck kombineras i en chockartad upplevelse som barnet inte har mental beredskap att möta. Barnens erfarenhet och förmåga att hitta lösningar räcker inte till för att förstå och kontrollera situationen.

De flesta av oss sammanknippar ordet trauma med plötsliga, dramatiska händelser och stor psykisk påfrestning. De traumatiska händelserna ligger utanför vanlig mänsklig erfarenhet och uppfattas som outhärdliga. Man brukar skilja på tre olika traumatiska kriser: förlust, kränkning och katastrof.

När det gäller förlust eller katastrof behöver inte personen själv ha drabbats direkt för att traumatiseras, det kan vara tillräckligt med hot om förlust eller att bevittna en katastrof. Rädslan blir ett sätt att skydda sig. Att ta bort upplevelserna är inte möjligt, men med rätt bemötande och i vissa fall behandling går det att gå vidare.

Vad som är traumatiskt för barn beror på flera faktorer. Sammanhanget där händelsen äger rum är av vikt, liksom tidigare upplevelser och erfarenheter. Ett barn som upplever en hotfull situation tillsammans med sina föräldrar – och där de vuxna behåller sitt lugn – kan visserligen bli skrämd men det behöver inte bli så allvarligt. Om de vuxna däremot blir skräckslagna – eller är frånvarande – kan barnet uppleva ett trauma.

Om barnets livsomständigheter gör att det ofta utsätts för traumatiska händelser, kan olika mentala mekanismer kopplas på för att hjälpa barnet leva med det som sker. Som försvar mot starka inre känslor som väcks till liv av stegrande påfrestningar kan förnekande, bortträngning och undertryckande av de känslomässiga reaktionerna ske.

Barn kan dessutom utnyttja dissociation, vilket betyder att det automatiskt uppstår en barriär mellan känslor, tankar och beteende. Dissociation kan vara ett effektivt sätt att skydda sig mot psykisk smärta.

Människor i vuxen ålder som under barndomen använt sig att förnekandet av traumatiska upplevelser kan uppleva att de även som vuxna avskärmar sig från känslor. Det kan vara människor som använt sig av någon slags självhypnos för att klara psykisk eller fysisk smärta. Följden kan bli en emotionell ytlighet där personen förlorar förmågan att uppleva känslor.

__________________________________________________________________________

TRAMUADRABBADES PERSONLIGHETSSPLITTING

Samtal som utgår från traumats upprepnings- och påminnelsekraft har som motiv att hjälpa en person ur en förlamande passivitet och ödeläggande skuld. Genom att någon själv kan ta över och bestämma över de påminnelser som kommer automatiskt, minskar något av den stora hjälplösheten efter händelsen som inträffat och invaderat jaget. En person som börjat avläsa upprepningarna och tyda dem, börjar också placera dem och lösa sig själv ur en geografisk, rumslig och tidslig förvirring.

Den traumadrabbade lever i ”tre jag” som inte har några förbindelser, och som då övermannar och angriper varandra. Samtal kan tydliggöra denna stumma inre dialog mellan de tre skilda jagen. Där finns först det skadade jaget som är invaderat och som bär på händelsen som sådan, ett jag som är kvar där och då förbrytelsen inträffade.

Ett andra jag är en inre efterlevare, som överlever och drar sig fram, men inte mer. Det är anpassat och välvilligt, förnekande av traumats våld och de destruktiva elementen och godtroget idealiserande. Men det saknar både inre liv och yttre tro.

Det anpassade jaget förstår, orkar med och hjälper. Det klarar sig, men är inåtvänt och avvärjande. Det vill ta hand om mycket och förstå alla andra. Det har en baksida, det missanpassade jaget, som har tröttnat och som ger upp inför de efterverkande signalerna från traumat och traumatiseringen, nu ett inre fenomen som personen förväxlar med sig själv, med sitt eget jag – det som de kanske var ämnade att bli om de inte skadats och kommit i vägen för destruktivitet, våld, övergrepp, påhopp, överlopp och alla andra slags förnekelser av en människas värde och integritet, som traumat är.

Detta mörka, missmodiga, men aktiva jag transporterar skikt och segment av det faktiska traumat ut till omvärlden (till fysiska ting, en kropp, skilda delar av det egna jaget, eller till den relationsvärld som utgör det sociala livet) i akter som är precis vad andra inte tål, inte förstår eller väntat sig. Om inte anpassad, så missanpassad, i allt för att göra sig av med passivitet och skuld och bli kvitt den dova namnlösa smärtan som bara de själva vet av.

I dessa upprepningar och omtagningar – missanpassningar – finns ett hopp om att väcka uppmärksamhet, att bli sedd och hjälpt. Bönen och budskapet går oftast inte hem och blir verkningslöst. Detta agerande tenderar att öka på vad som redan finns av missförståelse och ensamhet. Dessa meningslösa uttryck och yttranden, upprepningar väcker en ny skuld som blir ett nytt offer som väcker mer skuld som…

Sist, osett, ohört, okänt men väl där, i det inre omärkligt närvarande, finns ett autentiskt jag, en varelse, ett väsen, det barnet var tänkt att bli och som fanns i dess potential. Det finns oförstört, trots alla dödande och nedslående inslag i den karaktärsväv av intryck, uppenbarelser och upplevande som jaget är i dess framväxande, spontana förvånade sida. Sådana egenskaper tillhör barnet – det outvecklade jaget som leker med de närmaste objekten och som får ”allt fast att förflyktigas” och byta plats. Denna äkta enkelhet, denna ärlighet och ”goda tro” saknas efter ett traumas plötsliga våldsamma övergrepp på personligheten. Även om detta riktas mot kroppen, slår det mot de mentala symboliska språkliga rummen i jaget (och förbindelserna mellan de inre jagen).

Det är till detta centrala autonoma egna eller växande, vuxnare jag samtalen vänder sig för att tala om de övriga två, med alla tre och de med varandra. Samtalen blir ett sätt för den traumadrabbade att kunna se sig själv, i sammanhang, kontinuitet och relation, och inte enkom se sig som vansinnig, farlig eller bortom all hjälp, kommunikation och kontakt.

REKAPITULERADE MINNEN

Vi vet fortfarande ganska lite om hur den mänskliga hjärnan fungerar och hur minnen lagras. Man har dock klart för sig att hippocampus, en struktur i tinningsloben, är viktig för minnet, och att den antar ett moget arbetssätt först i 2-3-årsåldern. Under de första åren har inte barnet heller tillgång till språk som symbolsystem. Detta innebär inte att det lilla barnet inte har några minnen, men att dessa förmodligen är lagrade på annat sätt än hos en vuxen, och därför är mer oåtkomliga för rationell bearbetning.

Djurstudier med råttor har visat att unga råttor visserligen glömmer snabbare än vuxna djur, men vid stress kan glömda stimuli återerinras. En vuxen råtta som under några korta lektioner fått lära sig att ett visst stimulus alltid åtföljs av en obehaglighet (en elektrisk chock genom fötterna) har inga svårigheter att minnas detta stimulus1 innebörd två veckor senare. Det gör däremot inte ett ungt djur som får lära sig denna läxa strax efter mjölkavvänjningen, dvs vid ca tre veckors ålder. Om detta djur testas två veckor senare visar det inga tecken på att minnas stimulusets betydelse. Det finns emellertid sätt att få råttungar att minnas. Ett är att för en stund stressa djuren, flera dagar innan ”läxförhöret” ges. Sådana djur minns stimulusets betydelse. Den diffusa stressen under mellanperioden kan sägas ha återupplivat vad den lilla råttan lärde sig strax efter mjölkavvänjningen. Kanske är det hormonella förlopp i samband med stress som aktiverar minnesspåren (Hansen 1988, sid 146ff).

Även hos människor har man noterat att traumatiska minnen kan reaktiveras under vissa omständigheter. I en artikel av van der Hart et al (1993) räknar man upp följande reaktiverande stimuli:
*sensoriska data
*tidsrelaterade stimuli
*dagliga händelser
*händelser under terapisessioner
*känslomässiga tillstånd
*fysiologiska tillstånd
*stimuli som återkallar hotelser gjorda av förövaren
*nuvarande trauma

Sue Gerhardt (2004) skriver angående traumatiska upplevelser att det naturliga sättet att reagera är att bli rädd:

”When this happens, an individual’s amygdala will initiate a fight or flight response. The sympathetic nervous system will release adrenaline, and the heart rate and blood pressure will go up. The hypothalamus will then set off a chain reaction which results in the production of cortisol. All these effects normally die down and go back to normal within a few hours. But when the trauma is very extreme or very chronic, this might not happen.”

Vid posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) fortsätter denna reaktion och allmäntillståndet påverkas t.ex. genom flashbacks, sömnsvårigheter och mardrömmar. Upplevelsen ältas gång efter gång och det kognitiva och emotionella avstånd som skulle behövas för att kunna reflektera över händelserna och upplevelserna kan inte skapas. Ju tidigare i livet en människa utsätts för traumatiserande upplevelser desto mindre utvecklad är hennes regleringsförmåga att hantera dem. Detta är en av anledningarna till att barn och ungdomar kan behöva hjälp av andra för att kunna hantera sina erfarenheter.

Gerhardt skriver också att om alltför mycket produktion av cortisol fortsätter under en längre tid så påverkas även andra delar av hjärnan som t.ex. områden för organisation av minnen. De verbala minnesfunktionerna behövs för att kunna sortera och organisera upplevelserna som annars blir ”osmälta trådar” som inte utgör en del av bakgrundshistorien som man kan begrunda, sätta in i ett orsaks- och tidssammanhang, begråta och ta sig igenom. Detta är en förutsättning för att en bearbetning av de traumatiska upplevelserna ska kunna ske. Om inte denna aktivering av symboliseringsförmåga och verbala funktioner kan initieras så kommer andra delar av kroppen och hjärnan att ”minnas” händelserna och en ”namnlös fasa” kommer att följa individen.

Balbernie hävdar att ju oftare barnet utsätts för trauma eller vanvård desto större är risken att stressreaktionerna blir inbyggda och därför också uppfattas som personlighetsdrag. Han refererar till Perry (1997) som hävdar att både omsorgsbrist och utsatthet för traumatiserande våld ändrar det centrala nervsystemet som är under utveckling. Detta leder i sin tur till en ökad predisposition för en mer impulsiv, utagerande och våldsbenägen personlighet. Det är här vi ser de ”hypade” barnen och de som bara har dissociativa sätt att undvika den mentala smärtan.

Känslor, tankar, upplevelser och antaganden från barndomen präglar varje individ. Upplevelser och erfarenheter från barndomen bär barnet med sig in i vuxenlivet. Om erfarenheterna kommer från en missbruksmiljö kan familjens ”mörka hemligheter” överföras från barndomen till vuxenlivet.

Barnet utvecklar överlevnadsstrategier – tystnad, isolering av känslor, att vara duktig etc. Detta blir sedan symtom, som i sin tur kan leda till relationsproblem och andra svårigheter i vuxenlivet.

Karaktärsdrag som visats sig hos vuxna som lever eller levt som barn till missbrukande föräldrar:

*gissar sig till vad som är normalt beteende
*har svårt att fullfölja projekt
*ljuger när det vore lika enkelt att tala sanning
*dömer sig själva
*har svårt att ha roligt
*tar sig själva på mycket stort allvar
*har problem med nära relationer
*överreagerar på förändringar
*söker ständigt bekräftelse
*uppfattar sig själva som annorlunda
*är extremt ansvarstagande eller extremt oansvariga
*är extremt lojala, även mot dem som inte förtjänar det
*är impulsiva och distanslösa

************************************************************************************************************************************

Traumatiska kriser


Trauma är grekiska och betyder slag eller skada. En sådan kris hamnar man i om man drabbas av en allvarlig yttre händelse. Den upplevs som ett hot mot ens fysiska existens, sociala identitet och trygghet eller mot ens grundläggande möjligheter till tillfredsställelse i tillvaron. Det kan vara en förlust eller hot om framtida förlust. Exempel på sådana situationer är att man kan drabbas av en livshotande sjukdom eller en sjukdom som innebär att man förlorar en kroppsdel eller en kroppslig funktion. Det kan även vara att man förlorar en nära anhörig eller blir arbetslös. En traumatisk kris kan även orsakas av att individens självkänsla kränks, exempelvis att man får skämmas inför sin omgivning. Traumatiska kriser kan också utlösas av olyckshändelser, naturkatastrofer och krig.
Krisens olika faser

  1. Chockfasen är den första och akuta fasen då allt upplevs som kaotiskt. Man förstår inte vad som hänt och man försöker hålla verkligheten ifrån sig. Man kan verka helt oberörd eller agera ut häftigt. Chockfasen går oftast över efter några timmar.

2. Därefter kommer reaktionsfasen som också räknas som en akut fas. Reaktionsfasen kommer när man inte längre lyckas hålla verkligheten från sig utan blir tvungen att inse att det som hänt faktiskt har hänt. För att den drabbade ska stå ut med att leva vidare aktiveras de omedvetna psykiska försvarsmekanismerna. Det kan vara förnekande, regression, projektion, isolering eller undertryckande av känslor. Under reaktionsfasen är det vanligt att man känner övergivenhet, sorg, ilska, skuld, självförakt m.m. Man kan börja missbruka alkohol eller droger. Det finns även risk för självmord. Man kan också få psykosomatiska symtom på grund av att det utsöndras mera stresshormoner. Man kan få svårt att sova, dålig aptit och bli nedstämd. Man kan även få hallucinationer. Reaktionsfasen varar ofta i 4-6 veckor.

3. Därefter kommer bearbetningsfasen. Den varar under ytterligare c:a ett halvår eller mera. Under bearbetningsfasen reagerar man mindre och i stället börjar man bearbeta det inträffade och så småningom kan man acceptera det som hänt och gå vidare med livet.

4. Ibland kommer en nyorienteringsfas efter bearbetningsfasen. Det är när sorgen och smärtan är borta eller under kontroll. Man har bearbetat det inträffade och man börjar göra upp nya planer för framtiden. Kanske innebär krisen att man kommer till en högre grad av mognad och kan leva ett rikare liv än före krisen. Efter en allvarlig livshotande sjukdom är det vanligt att man har hittat nya dimensioner och möjligheter i livet som hjälper en att få ett bättre liv. En allvarlig hjärtinfarkt kan bli en kris som leder till att man blir medveten om livets ändlighet och värde och att man därför gör sådana förändringar i livet som ger högre livskvalitet. (http://www.folkbildning.net/sjukvardstolkning/m6_3.htm)

 


2 svar to “Traumatiska kriser”

  1. “Traumatiska kriser Welcome to Borderline City!
    ” was a pretty nice post, . Continue writing and I will keep reading!
    Many thanks -Ezra

  2. Hej!

    Intressant skrivet. Det här med karaktärsneuroser, till exempel aggressiva-karriäristiska personligheten, var har du hittat det? Försöker googla men hittar inte något. Vill gärna ha tips på böcker eller hemsidor där jag kan läsa mer.

    /Anders

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: