~Med hela livet framför mig~

•juni 15, 2022 • 2 kommentarer

Vet ni vad? Jag har haft ett periodvis tufft liv. Det har funnits oerhört mörka stunder, vissa då jag helt ärligt talat verkligen gav upp hoppet om livet. Men på något sätt så landade jag alltid på fötterna igen och kunde fortsätta kämpa mig framåt på livets väg, även om jag har varit både sårad och sargad. Färden har varit lång. Jag har varit trött. Utmattad. Utslagen. Hoppets gnista har slocknat om och om igen.

Men, så plötsligt så står jag här. Med resten av mitt liv framför mig och hoppet brinner självklart i mitt bröst.

De mörka stunderna är numera bara skuggor från det förflutna och såren inuti håller på att läka ihop till sega ärr som skyddar mot nya sår.

Jag känner mig stark.

Stadig som en jättetall och klok som en gammal torrfura.

Livet har format mig till den jag är idag. Smärtan har satt spår, men som med tiden har omvandlats till visdom och medkänsla.

Man brukar säga att ”det som inte dödar det härdar”- och ja, jag håller med. (Förutsatt att den posttraumatiska stressen som kan uppstå av att nästan dö får läka först.) Jag känner mig härdad. Faktiskt tåligare än någonsin.

Och full av liv inuti.

Tänk, att hoppet kunde återuppstå. Tänk, att mörkret som jag var så rädd för kunde bli till bara bleka mardrömmar om nätterna och inte ta upp hela min verklighet. Tänk att orken och styrkan återvände till själen.

Livet forsar fram i mina ådror. Som älven om våren, när isen har släppt. Det flödar igenom varje millimeter av min själ. Kraften. Styrkan. Glädjen.

Jag har rest mig upp och jag står HÄR. Med huvudet högt och ryggen rak. Och jag lever. Jag lever i varenda cell i min kropp. Jag är en del av livet. Livet är en del av mig.

Jag må ha förlorat en hel del, men jag har så mycket kvar att uppleva. Att se. Att upptäcka. Att skapa. Att bidra med till den här världen. Jag har så mycket kvar att ge.

Åren i mörkret ligger bakom mig. Nu står jag här i ljuset av kvällssolen. Med elden som brinner i hjärtat och livet som pulserar i mitt blod.

Jag står här i ljuset.

Med resten av livet framför mig.

🧡☀️

~På Väg~

•april 27, 2022 • Kommentera

~ På Väg ~

Jag glömmer ofta bort helheten. Om vem jag är. Om min person. Om min historia. Om mina sår. Om mina skador som inte ens syns utanpå men som ekar inuti själen; vissa dagar mer, andra dagar mindre.

Det är så lätt att vara hård mot sig själv, när man glömmer allt som man behöver ta hänsyn till. Att ställa alldeles för höga krav på sin egen person. Att jämföra sig med andra som inte alls har samma förutsättningar eller förmågor som just jag.

Så jag försöker påminna mig själv om det.

Om helheten bakom människan som är jag.  Vänligt och omtänksamt så påminner jag om allt det som inte syns men som ändå påverkar mitt liv. Med den mjukaste kärlek bakom orden, viskar jag till mig själv att det är ett under att jag ens lever och att min färd genom livet har varit allt annat än mjuk. Jag förklarar att inuti mig så bor det ett stort och stormigt isande hav som jag behöver akta mig för, så att jag inte faller ned i det kyliga djupet och förfryser. Jag berättar att jag också behöver vara försiktig med den stora brinnande elden som lever i min själ, och minnas att jag har själen täckt med bränn- och kylskador från det förflutna.

Jag kramar mig själv mjukt, vaggar mitt inre ömt och blåser på såren och ärren som ringlar sig över mitt hjärta. Det finns så mycket smärta härinne som ännu ekar tyst, trots att elden numera är under kontroll och jag har lärt mig att både simma och surfa på vågorna i havet. Det finns så många minnen som ännu inte har bleknat och så mycket tid som har stått stilla. Allt läker inte på en natt, eller ens över ett decennium. Och vissa sår kanske aldrig slutar att blöda helt. Men det är okej. Allt är okej. Jag är okej. Jag lever. Jag är här. Jag är trygg nu.

Det är inte så konstigt att vissa dagar är mer smärtsamma än andra. Annat vore märkligt. Såren läker ännu, och även om många har fått stark ärrvävnad numera så blöder det ännu på vissa ställen. Jag kan inte kräva av mig själv att jag ska leva och vara som att jag aldrig hade blivit skadad. Det är omöjligt. Mina förutsättningar är dessa; livet är intakt men jag bär spår av livet i elden och djupet. Det tar tid att läka, och det får ta den tid det tar. Tid är allt jag har.

Jag behöver inte jämföra mig med andra som har andra förutsättningar och mindre eller helt andra inre sår. Jag behöver inte känna mig misslyckad eller värdelös bara för att jag ibland haltar fram inuti. Jag behöver inte begära av mig själv att jag ska vara helt hel när jag ännu läker, för det är totalt omöjligt. Jag får vara ett work i  progress, en pågående rörelse, en ofärdig piece of art som ännu utvecklas. Jag får tillåtelse av mig själv till det. Det är frihet. Det är kärlek. Att ge sig själv tillåtelse att vara på väg utan att ha kommit fram.

Jag vet inte vad som ska bli av mig ännu. Men ju mer jag läker, ju mer skymtar jag en kontur här, en linje där. Någonting som håller på att ta form. Någonting nytt som föds ur den smärta och förtvivlan som jag har burit inuti så länge jag kan minnas. Ur eldens aska ska jag fortsätta att uppstå. Igen och igen. Ur havet ska jag resa mig upp. För varje dag som går så ska jag fortsätta att formas. Lagas. Slipas. Fogas samman. Som ett tusenbitarspussel som håller på att bli en enda sammanhållen bild.

Jag är på väg. Lite i taget. Med många små steg. Med elden i ryggen och havet under fötterna. Jag behöver inte ha bråttom. Jag är en del av någonting som är större än mig själv. Vägen rör sig framåt av sig självt. Min resa är inte bara min, utan många mångas. Vi följer bara med i vågen. Som en rörelse i en uråldrig pågående process, där själens vet hur den ska läka sig själv och gör det. Jag behöver bara lyssna och ge plats för den inre vetskapen som bor i bröstet, tillåta vågen att färdas igenom och följa med.

Och minnas.

Att jag ännu behöver tid att låta läkningen ta plats.

Och veta.

Att även om jag inte är framme idag, eller imorgon eller ens nästa år så är jag på väg.

Jag är på väg.
Jag är på väg
Jag är på väg.

Livet I Solen

•januari 6, 2022 • Kommentera

40 år. Så länge har jag existerat i den här kroppen. På den här jorden. Och mitt liv har varit resor i tusental, mellan helvetet och en dröm om ett fungerande, meningsfullt och lyckligt liv. Jag har varit ett kämpande barn i en virvlande ström av smärta och förtvivlan, många gånger nära att ge upp. Länge trodde jag att jag inte skulle stå ut med att leva klart det här livet ens.

Men vet ni vad? Jag hade så fel. För jag blommar idag och jag är starkare än någonsin.

Jag känner min kraft.
Jag känner mitt mod.
Livet rinner stadigt genom mitt blod.

Jag tog mig genom smärtan, och upp genom asfalten. Bit för bit framåt mot ljuset. Min rötter hämtade näring djupt i jorden. Och livskraften förde mig framåt.

Och idag står jag här. Ärrad men stadig och stark. Med ryggen rak, huvudet högt och alla kronbladen utslagna. Som en ovanlig exotisk blomma, som slog rot i den karga fjälljorden och överlevde mot alla odds.

Och min födelsedag i år, den var ett skiljetecken. En passage. En kanal. Ett genombrott. Ett inträde i en ny era.

En övergång. Till Livet 2.0. Eller 4.0

Till Livet där min mammas ande är begravd, och där även de skador som jag fick under hennes brist på omvårdnad långsamt bleknar bort. Till Livet där kärleken finns överallt. Till Livet där mina behov blir sedda och mötta; där mina önskningar blir mottagna och mina drömmar är förstådda. Till Livet där omgivningen älskar, uppskattar och uppmuntrar. Till Livet där hörnen är runda och mjuka. Och väggarna bär.

Till Livet där min födelsedag får vara Min Stora Dag och dagen då jag får känna omgivningens tacksamheten för att just jag kom till jorden idag.

Det är nytt. Det är svindlande. Att förstå på riktigt att jag är välkomnad av jorden. Att känna att jag betyder något och är viktig för andra. Att uppleva att min födelsedag inte längre innehåller sorg och övergivenhet.

Jag känner läkningen. Förvandlingen som sker i nuet när min förväntning att åter igen möta okärlek och besvikelse möter kärlek och glädje och gemenskap. Magin händer här. Nu. Framför mina ögon. Inuti mitt hjärta. Såren läker ihop.

Tilliten till livet återvänder. I den nya erfarenheten.

Jag är så oändligt tacksam för det här årets födelsdag och den kärlek som jag fick uppleva på den dagen som har brukat innehålla så mycket smärta.

Livet i solen har sannerligen börjat nu! 💛☀️

Levande

•juli 9, 2021 • Kommentera

Här.

Är livet.

Det rör sig

igenom

varje andetag. 💗

~EN HEL STORM~

•juni 19, 2021 • 2 kommentarer

Jag vet inte om ni har tänkt på det,
men känns inte världen lite som för trång?
Nästan som om att alla människor,
måste bära samma kläder,
och stöpas i
exakt
samma
form.

Det finns bara raka rader,
och inget utrymme för färg.
Alla måste vara som små likadana kullar,
och ingen får någonsin lov att vara stor som ett berg.

Man får aldrig någonsin sticka ut,
eller gå åt motsatt håll
Följer du inte med i gruppens riktning,
då visar det att du har precis noll koll.

Men vad händer om man inte
passar in i världens smala norm?
Vad händer om man har
en helt annan form?

Måste man färga om sina blomblad
och klippa till sitt grönskande hår?
Behöver man fälla in sina jättestora vingar,
och banta bort halva sina lår?

Är det förbjudet att vara blyg och osäker?
Eller att prata med för hög röst?
För att passa in i formen,
måste man verkligen köpa nya bröst?

WTF!
Hör ni hur det låter?!
Vad är det där för jävla skit?
Varför skulle man någonsin vilja,
ändra på sin egen form med flit?!?!

Precis som blommorna på ängen,
så föds också alla människor med ett unikt och eget sätt
varför skulle vi vilja ändra på det,
när det finns absolut inga fel och inte bara ett enda rätt?

Ibland undrar jag om mänskligheten har hypnotiserats
och lever som i trans,
för det är faktisk är helt sjukt
att tvinga
alla
blommor
att blomma i exakt samma nyans.

Jag är iallafall en
stolt exotisk blomma,
som har färggranna och vilda blad.
Jag är större än en insjö,
Jag skulle nog säga att
jag är mer
som
ett VILT
och HEJDLÖST HAV.

Och jag vägar att krympa min kronblad,
Jag behöver utrymme och PLATS
Jag tänker inte flyta med i strömmen
Jag tänker springa och ta sats!

Och hoppa ut ur denna skeva loop,
där man aldrig får vara
precis den man är.
Jag tänker hoppa ut och flyga,
min väg igenom livet
den går dit vinden bär.

För jag passar inte in i mallen,
jag får inte plats
i en sån där pytteliten form.
Och jag kommer aldrig mer att pressa in mig själv
i en förbannat skev och helt idiotisk norm.
För jag är ju ingen liten vindpust,
NEJ.
Jag är
EN
HEL
FUCKING
STORM! 🌪✊

~Att växa upp utan uppmuntran / BOOM / KRASCH

•februari 17, 2021 • Kommentera

Förvrängda sanningar, del 2:

Min uppväxt skedde i karg och näringsfattig jord. Alla som odlar vet att små plantor behöver näringsrik jord för att växa sig starka och motståndskraftiga mot livets nycker, kraftfulla sommarregn och höststormar. Och så är det med barn också.

Både plantor och barn behöver odla en stadig ryggrad och en sund tro på sig själva. Det är essentiellt för att kunna hantera livet. Och för att göra det krävs mycket näring. Näring i form av uppmuntran och bekräftelse och spegling av både ens värde som varelse och ens handlingar. Barn behöver hjälp att formas, så att de vet hur de ska växa. De behöver sunda, trygga gränser när de växer snett och och applåder och hejarop när de är på väg åt rätt håll. De behöver få veta att de kan så att de kan bygga en stabil tro på sig själva och sina förmågor.

Så blev det inte för mig.

Nej, jag fick aldrig odla någon ryggrad eller stadig stjälk som stod emot vilda vindar och riviga stormar. Jag fick inte odla någon trygg tro på min egen förmåga. Eller veta att jag kan. Eller känna att jag var värdefull. Jag fick ingen kännedom om min kraft och kapacitet att röra mig framåt i livet. Jorden som jag växte i var mer som ökensand. Den såg bra ut på håll men den var tom på näring och rinnande. Den gav inte något stadigt stöd för mina rötter att hålla sig fast i. När jag försökte hålla balansen då rann marken bort under mina fötter.

Jag fick aldrig lära mig att se mina styrkor. Jag fick aldrig höra vad jag kunde. Att jag kunde. Eller att jag hade potential. Min mamma gav mig ingen positiv feedback. Och små barn bygger sin självbild på vad deras föräldrar berättar för dem att de är. Det är så som det fungerar. Föräldern är som en spegel för barnet att spegla sig i för att upptäcka sig själv. Mamma säger att man är mammas älskade flicka, jag tror på dig, eller pappa säger att ”titta du kunde ju knyta skon, wow”! Och genom att få höra det av sin föräldrer så införlivar man detta till bilden som man har av sig själv.

Men min föräldraspegel den var tom och tyst när det kom till mina förmågor och styrkor och vädefullhet. Nästan som att jag vore en vampyr som inte syns i speglar. Jag fick inte höra att jag klarade av något, eller att någon var stolt över mig när jag faktiskt klarade av saker. Jag fick inte se att jag kunde lita på min egen förmåga. Det kom inga hejarop. Ingen som berömde mig. Ingen som sa att jag kunde eller som peppade mig att försöka mer när jag inte klarade av saker på första försöket. Jag fick inget stöd i min utveckling. Ingen näring i mitt växande.

Det enda som syntes i mamma-spegeln var att jag var till besvär. Att jag var ett hemskt barn. Att mamma mådde dåligt på grund av mig. Att allt hade varit bättre om jag inte hade funnits. Att jag inget kunde och att de var lika bra att jag lät bli att försöka för jag skulle aldrig klarar någonting ändå.

Så den bild av mig själv som jag fick blev förvrängd. Som en bild i en lustiga huset-spegel. När jag såg mig själv så såg jag aldrig att jag kunde något eller att jag betydde något för någon. Jag såg på mig själv som ett besvär som förstörde andras liv. Min självbild som mamma hade gett mig berättade att jag inte hade någon potential eller styrka, den sa att jag var helt värdelös och oförmögen. 

För uppmuntran är näringen i allt växande. Och får man ingen uppmuntran så blir man försvagad. Ens stjälk blir svag och tunn. När det blåser så orkar man inte stå kvar utan man rycks upp med rötterna och blir liggande hjälplös på rygg. Därför har jag också tillbringat en stor del av mitt liv på rygg. Hjälplöst viftande med mina rötter i luften. Lärd att tro att jag är hjälplös. Att jag inte kan hjälpa mig själv. Att jag saknar förmåga. För de aspekterna hade mamma inte speglat in i min självbild. Hon uppfostrade mig till att se mig själv som ett hjälplöst offer som saknade tro på sin egen förmåga. Ett offer som aldrig fick veta att hon hade kraft att kunna påverka sitt eget liv eller som hade många fantastiska förmågor och starka styrkor som hon kunde använda sig av.

Det var som att vissa delar av mig aldrig fick födas. De blev aldrig erkända av mamma-spegeln. Så jag fick aldrig se dem i mig själv. De var dolda för mig. Mina osynliga vampyr-egenskaper. Som inte fanns för mig. De syntes inte när jag tittade på mig själv. De fanns inte med i min självbild. De var bortcensurerade. Retuscherade. Och jag levde mitt liv så, som om jag vore halv. Utan kontakt med min styrka eller tron på min förmåga. Utan självförtroende. Utan självkänsla. Med rötter som rycktes upp ur marken så fort det kom en lätt bris. Men en stam som knäcktes för minsta lilla.

Men bara för att mamma inte bekräftade mina styrkor och min potential så betyder det inte att de inte fanns. Det enda det betydde var att jag själv inte såg dem, för att hon inte hade visat mig dem i mig i mamma-spegeln. De hade inte reflekterats tillbaka från henne till mig. Så de var osynliga för mig. Men de fanns ändå där. De fanns. För de tillhörde mig. De var en del av mig. En del av min personlighet som inte gick att kapa av. De gick att dölja men inte utplåna. Så de fanns. Synliga för alla utom för mig som inte hade fått veta att de existerade.

Så min bild av mig själv har nog krockat rejält med många som jag har mött. När andra har sett min kraft så har jag bara sett min svaghet. När andra har sett att jag kan så har jag bara sett att jag kan ingenting. Jag har legat förtvivlad på rygg med rötterna i luften och trott att jag var fast där, när jag egentligen bara kunde ha rullat över på mage och rest mig upp. 

För sanningen är att vi är alla kapabla. Alla människor. Det hör till vår natur. Vi har alla styrkor. Vi har alla förmågor. Vi har alla potential att växa och utvecklas. Det hör till livets natur. Livet är kapabelt. Livet har styrka. Därför kan ingen kan vara okapabel, egentligen. Men vi kan tro att vi är det, på grund av att våra föräldrar eller andra som vi lyssnar på säger till oss att det är så. Eller om de låter bli att visa oss vår potential och kapacitet. Då formar vi vår bild om oss själva efter de falska sanningarna, och det kommer att bli så. Fast det är baserat på en lögn. Då blir vi begränsade av vår egen falska tro.

Så har det varit för mig. Jag har levt hela livet i en falsk tro att jag saknar potential och styrka och förmåga. Jag har sett mig som hjälplös och inkapabel och värdelös. Jag växte upp utan uppmuntran i död jord som inte gav mig vad jag behövde för att växa.

Och sanningen är att det aldrig var jag som var värdelös. Eller hopplös. Eller utan potential. Nej. Sanningen är att det var MIN MAMMA som var en helt värdelös mamma. Hon var tom på näring. Tom på liv. Det var MIN MAMMA som saknade förmåga. Inte jag. Det var hon som skaffade ett barn som hon hade absolut noll förmåga att ta hand om och uppfostra. Hon skaffade faktiskt ett barn som hon hade noll intresse av. Så klart jag var till besvär för henne då. Klart att hon tyckte att livet vore bättre utan mig. Men sanningen är att det handlade ALDRIG om mig. Det handlade om HENNE. Hennes bristande kapacitet. Hennes tomhet på näring. Hennes livlöshet.

Jag borde aldrig ha blivit född. För jag fick absolut inga förutsättningar för att klara ett liv. Jag fick INGENTING av det som ett barn behöver för att kunna leva. Ingenting. Ingen näring. Ingen kärlek. Ingen uppmuntran. Min mamma var en stor illusion som såg ut som en mamma men inuti var hon tom. Och jag vet att enda anledningen att hon skaffade ett barn var att hon behövde någon som kunde ta hand om henne. Någon som kunde tillfredsställa hennes behov som hon inte kunde ge sig själv. Någon som kunde fylla hennes tomhet. HON behövde näring.

Det är sjukt. Att skaffa barn för att man behöver något av barnet. Ur ett egoistiskt syfte för att fylla sig själv. Min mamma var sjuk. Jag uppfostrade av en sjuk person som inte kunde ge mig vad jag behövde. Hon kunde inte ens ge sig själv vad hon behövde. Klart att det blev svårt för mig att hantera livet. Klart att vissa delar av mig blev osynliga. Klart att min självbild blev totalt förvriden. Jag växte upp i min mammas psykos. Jag lärde mig vem jag är av en sjuk person som låtsades vara frisk.

Och jag har levt inuti hennes förvanskade illusion sedan jag föddes. Vilsen och förvirrad och halv. Men nu är det slut med det. Jag vägrar att begränsas av den falska självbilden som min mamma gav mig längre.

Här och nu så bryter jag mig fri.

Jag reser mig upp med stark och rak ryggrad.

Jag borrar mina rötter ned i äkta jord som bär.

Jag reser mig upp, och jag slår näven rätt igen glaset! Med min fulla kraft. Så skärvorna yr.

Jag krossar den falska jävla spegeln med ett enda slag.

Och jag skriker med lungornas fulla kraft. Att den där jävla falska spegelbilden den kan DRA ÅT HELVETE!

NU ÄR DET SLUT MED LÖGNERNA.

Jag är inte det som mamma visade mig i hennes värdelösa mamma-spegel. Hon ljög mig rätt upp i ansiktet. Under hela min uppväxt så undanhöll hon sanningen från mig.

OCH JAG TAR TILLBAKA DEN NU.

Jag tar tillbaka alla bitar av mig själv som inte fick synas i spegeln. Min inre osynliga vampyr ska få en form. En bild. Den ska födas och bli en del av mig. Alla mina styrkor ska bli synliga. Min kraft ska bli en del av mig. Alla mina förmågor ska uppenbaras. Jag ska se mig själv som kapabel. Med full av kapacitet. Min potential ska få utrymme att växa upp från ett litet frö till ett stort jävla redwood-träd som är 100 m högt och 10 m brett och har rötter hela vägen ned till jordens mitt.

Mammas lögn är krossad i bitar. Sanningen är blottad.

Jag var aldrig värdelös. Jag är totalt full med värde. Och har potential att skapa mitt liv precis som jag vill.

JAG ÄR KRAFTFULL

JAG ÄR STARK.

JAG ÄR STÅTLIG.

Jag KAN.

JAG HAR FÖRMÅGA.

JAG ÄR KAPABEL.

JAG ÄR KOMPETENT.

JAG ÄR INTELLIGENT.

JAG KAN HANTERA VAD LIVET LÄGGER I MIN VÄG.

JAG ÄR FULLKOMMIGT TILLRÄKELIG.

JAG KAN RESA MIG UPP NÄR JAG FALLER.

JAG KAN FÖRSVARA MIG OM JAG BEHÖVER.

JAG BEHÖVER INTE GE UPP NÄR JAG MISSLYCKAS, JAG KAN PROVA IGEN.

JAG LÄR MIG ALLT EFTERSOM.

JAG KAN TA MIG DIT JAG VILL.

JAG HAR FÖRMÅGAN.

JA, JAG HAR FÖRMÅGAN OCH INGET KAN STOPPA MIG.

NU.

Börjar det.

💥

~ Mitt i en tornado / Livet är inuti ~

•februari 8, 2021 • Kommentera

Tiden kastar tillbaka. Minnet som en våg.

Mitt i en tornado. Ensam mot stormen i mitt sinne. Själen slits i bitar. Som konfetti singlar den runt i luften. Medan ljudet av orkanen tjuter genom bergen. Marken försvinner under mina fötter, verkligheten suddas ut. Livet upphör med ett ryck. Ingenstans finns trygghet kvar, allting gungar. Jorden har tappat sin form och jag är upplöst i fragment. Hjärtat är som splitter.

Kvar finns bara smärtan. Smärtan från den förflutna som har vaknat till liv. Den ekar och studsar mellan väggarna. Iskall och klar. Den river upp och sliter sönder allt som är helt och varmt. Inuti. Alla såren spricker upp och blöder över golven. Livet rinner ut mig. Jag drunknar i oändligheten.

Sen tystnad.

Och tid.

Men så.

Ett svagt ljus.

När jag öppnar ögonen kan jag se igen.

Himlen ovanför.

Stjärnor i mörkret.

På rygg i natten.

Smärtan har bedarrat. Tornadon är upplöst. Vinden har mojnat till ett stilla sus.

Jag andas iskristaller och rymd.

Armar och ben är intakta. Själen är på plats igen. Livet återvänder medan blodet pumpar runt. Hjärtats slag i bröstet. Värmen värmer upp. Såren sluter sig långsamt. Marken mot kroppen. Händerna i jorden. Himlen mot huden.

Jag är här. Nuet är tillbaka. Vågen har dragit sig tillbaka. Stormen är borta. Sinnet är en enhet. Allt sitter samman. Hjärtat i mitten. Livet inuti.

Jag är tillbaka.

Och
Livet
Är
Inuti. ✨

~Att bli vän med sin spegelbild~

•augusti 12, 2020 • 5 kommentarer

Min spegelbild har alltid varit min värsta ovän. Vi har haft långa oändliga sammandrabbningar där den har spottat på mig, hånat mig och skrattat åt mig. Den har förstorat upp mina skavanker och hittat på fel som inte finns. Den har tryckt ned mig och trampat på mig tills jag har gråtit. Den har påpekat hur fel mitt utseende är, påvisat hur ful ALLA människor som jag möter kommer tycka att jag är och den har fått mig fler än en gång att stanna hemma från sociala sammankomster pga att den har övertygat mig om att min utsida inte duger.

En gammal vän gav mig en gång rådet att göra mig av med alla speglar, eftersom jag inte kunde hantera deras reflektion av mitt yttre utan att må dåligt. Jag förstod inte då hela värdet i hennes råd, men jag gör det idag. Min spegelbild var verkligen min värsta fiende och den har plågat mig så länge jag kan minnas. För mig så hade livet bättre varit bättre utan att behöva möta min reflektion i tid och otid, för jag var verkligen övertygad om att mitt utseende inte dög. Att jag var som någonting fult som världen behövde skyddas ifrån.

Det låter befängt, jag vet. Men det var min sanning. Jag trodde verkligen att det var så. Jag levde som i en liten begränsad psykos i tron att mitt yttre var anskrämligt och dessutom att utsidan var det enda som räknandes.

Så fel jag hade. Så otroligt fel.

För idag så har jag äntligen vaknat upp ur den vansinniga illusionen, och kan se klart igen. Kanske inte helt klart varje dag, hela tiden, ännu. Men tillräckligt klart för att kunna se sanningen om min spegelbild. Och jag förstår idag att det är mina ögon som har varit fel, inte vad jag såg i spegeln eller vad spegeln såg i mig. Jag förstår att jag SER fel, inte att jag SER UT fel. Jag förstår att det är inte jag som är fel, det är min omgivning som har varit fel. Jag förstår att mina ögon har varit hjärntvättade av samhällets skeva normer och ideal och av min mammas frånvaro av kärlek, så därför har mina ögon uppfattat mitt yttre som att det inte duger. Men dom har sett fel. Helt uppåt väggarna fel. Min blick har varit totalt skev.

Nej, min utsida ”dög” inte till att få mammas uppskattning. Nej, min utsida ”dög” inte till att passa in i samhällets skönhetsideal. Men vilken jävla rätt har min mamma och samhällets värdelösa normer att bestämma vad som duger och inte duger i MITT liv gällande MITT utseende? Svar: ABSOLUT INGEN RÄTT. Och vad bestämmer att deras norm måste vara min sanning? Svar: ABSOLUT INGENTING.

I mina stunder av klarhet från den livslånga hjärntvätten så förstår jag med djupet av hela min själ att INGEN ANNAN
NÅGONSIN har rätten att säga att min utsida inte duger. Ingen annan har någonsin rätt att bestämma hur jag ska se ut för att få rätt att existera på jorden och göra det till min sanning. För det vore lögn.

Och sanningen är att min spegelbild är inte ett dugg fel. Den är däremot precis helt totalt RÄTT. Den är MIN spegelbild. MIN reflektion. Bilden av MIN UTSIDA. Den speglar bara tillbaka bilden av mitt yttre. Och INGENTING är fel på mitt yttre. Ingenting.

För vet ni vad? Det yttre kan inte vara fel. Nej, det är omöjligt. Mitt yttre är ju bara hur min kropp ser ut på den sidan som är vänd mot omvärlden. Utsidan kan inte vara ”fel”. Den bara är. Som den är. Och den kan inte vara fel vad jag än gör eller inte gör med den. Den bara är. Helt rätt. Alltid. Rätt rätt rätt.

Min utsida är helt exakt precis megarätt, för den är MIN. Den omger MIG. Den sitter på min kropp. Mitt yttre sitter ju faktiskt fast på min kropp och däri bor ju jag. Mitt hjärta bor där. Min kropp är fodralet till min själ. Hur sjutton skulle den kunna vara fel? Det är totalt omöjligt, allt annat är en lögn. Men vi lever i en värld där vissa tjänar pengar på att vi tror att våra utsidor är fel och därför desperat försöker leva upp till ett påhittat ideal. Enorma pengar. Men jag tänker inte vara med i den psykosen längre, jag har hoppat av.

Jag tänker inte slåss med min spegelbild. Jag tänker inte hata min utsida som sitter på min kropp som jag bor inuti. Det som har pågått är ett meningslöst krig där jag har slagits mot min egen kropp. Jag har attackerat mig själv. And that doesnt make sense. Varför skulle jag vara min egen fiende, det är helt ologiskt. Jag tänker inte vara fiende till mig själv, det är slut med det nu. Jag tänker vara min egen bästa vän. Och min spegelbilds bästa vän.

Nej, jag tänker inte leva i en psykos längre. Mina ögon kanske är skeva och min blick förvrängd men mitt hjärta är helt. Så jag väljer att se med hjärtat istället för med ögonen. Och vad jag ser när jag möter min spegelbild då är något helt annat än ful och fel.

Jag ser inre styrka. Jag ser skönhet som inte sitter utanpå, utan som kommer från inuti. Jag ser vishet. Jag ser originalitet. Jag ser mjukhet. Jag ser kreativitet. Jag ser ödmjukhet. Jag ser en stark och frisk och glad kropp. Jag ser vänliga ögon. Jag ser stadiga ben och starka armar. Jag ser mjuka kurvor och rundade former. Jag ser kloka händer som ofta vet mer än vad min hjärna vet. Jag ser skrattgropar. Jag ser allvarliga rynkor. Jag ser spår av liv.

Jag ser jävlar anamma som aldrig ger upp. Jag ser smärta som har förvandlats till erfarenheter och visdom. Jag ser ärr som har läkt. Jag ser självförtroende som har börjat växa. Jag ser självkännedom och medvetenhet. Jag ser lojalitet. Jag ser en fantastisk fru. En värdefull vän. En godhjärtad medmänniska. Jag ser kärlek och medkänsla. Jag ser mod. Jag ser en stadig ryggrad och tjocka rötter. Jag ser integritet, ärlighet och kompetens. Jag ser välvilja och vänlighet. Jag ser kraft och eld och liv.

Jag ser sanningen bakom den förvrängda bilden.

Jag ser mitt hjärta i mina ögon.

Jag ser min själ lysa igenom min hud.

Jag ser min godhet i mitt leende.

Jag ser min insidan fast utanpå.

Det är vad jag ser i min spegelbild när jag tittar med mitt hjärta. ❤

~Livet efter Elden~

•januari 21, 2020 • Kommentera

Jag har överlevt många eldsvådor i mitt liv.

Jag har överlevt den oändliga skärseld som var min uppväxt med Mamman med Bedövat Hjärta.

Jag har överlevt mina tonår fastän smärtan ständigt brann som en okontrollerad skogsbrand överallt i min själ.

Jag har överlevt tiden med en elak människo-vulkan som sprutade ut all sin inre brinnande ilska över mig.

Jag har fått brinnande pilar rakt igenom hjärtat. Jag har dränkts levande i magma. Jag har fått panikens eldkastare rätt i ansiktet. Bombexplosioner och napalm har regnat över hela mig. Och jag har överlevt.

Jag har överlevt alla brinnande trauman, vars våldsamma lågor har tagit stora tuggor av min själ och tänt på mitt inre en miljon gånger.

Jag har krypit på alla fyra genom glödande kol och flammande eldslågor som bränt bort huden på mitt hjärta för alltid. Jag har svett mitt ansikte i hettan, bränt upp ögonbryn och ögonfransar i lågornas sken. Tilliten har brunnit upp många gånger. Hoppet också. Jag har legat hjälplös i eldens mitt och förtvivlat vädjat till Döden om befrielse. Jag har rest mig upp och krupit vidare. Sot och tårar har varit min krigsmålning. Tillsammans med blod och svett.

Överallt har det brunnit. I själen. I hjärtat. I hjärnan. Utanpå och inuti. Den osynliga elden av smärta. Inuti bröstet. Bakom ögonlocken. I varje led i min kropp. Överallt har lågorna tuggat på mig. Förkolnat min hud. Ätit upp livet. Ätit upp hoppet. Ätit upp kraften.

Efter varje eldsvåda har jag lämnats nedbrunnen. Förkolnad och döende; tömd på liv. Övertygad om att det NU livet tar slut. Men efter varje eld har jag återuppstått. Som en Fågel Fenix som ständigt föds på nytt har jag långsamt stigit upp ur askan. Med nya fjädrar. Men med själen i spillror och djupare och djupare ärr på hjärtat.

Jag har sprungit från lågorna i desperation med paniken i halsen. Alltid på flykt. Från det som brinner. Från smärtan som äter sig igenom allt. Jag har flytt för mitt liv. Igenom känslorna som fräter sönder själen. Jag har kastats hjälplöst emellan polerna. Från panikens hetta till förlamande kyla och tillbaka till lågorna igen. Helt utan kontroll. Om och om och om igen.

Jag har överlevt extrema förhållanden med intensiv kyla och outhärdlig hetta. Jag har överlevt stunder på djuphavsbottnar av tomhet, där tiden står stilla och livet har frusit fast till ett orörligt isberg. Jag har överlevt tsunamivågor av smärta som har sköljt bort mig från stranden och lämnat mig vilse i havet. Jag har blivit träffad av panikens blixt fler gånger än vad jag kan räkna. Jag har dragits med av skenande floder, begravts under jordskred, dränkts i åskoväder. Jag har frusit fast med näbben i snön. Jag har förfrusit hjärtat och stjärtfjädrarna till is. Men jag lever ännu. Jag lever.

Jag har överlevt livet på en vinglig balansgång över stupet ned till helvetet.

Jag har färdats igenom elden och ut på andra sidan.

Och det vore att ljuga att säga att jag inte är skadad. Att Livet i Elden inte har lämnat spår. Även om såren långsamt läker så gör livet ännu ont att leva. Det finns revor i själen som är så djupa att jag ibland tvivlar om de ens kan lappas ihop.

Det finns dagar när jag vaknar och är tillbaka i lågorna fastän elden sedan länge är släkt. Det finns många nätter när jag är tillbaka till tortyren och brinner igen. Bakbunden och hjälplös. När jag vaknar och skriker. När kroppen skakar. När svetten rinner. När huden bränner. När det brinner inuti.

Trots att jag inte längre springer förtvivlat med elden bakom mig fräsandes i håret så finns minnena kvar av lågornas bett. Inlåst i minnet. Instängda i hjärnans nervcentral. Och ibland väcks minnet av elden till liv av något som påminner om det förflutna. Väcker nervsystemet med brandlarmets högsta varningssignal. Så att jag kastas tillbaka i tiden. Tillbaka i livet. Så att jag tror att det brinner igen, fastän marken är fuktig här där jag befinner mig nu.

Men även om minnet av elden ännu lever så är den verkliga elden äntligen död. Marken är kall. Glöden har slocknat. Det finns ingenting kvar som pyr. Röken har blåst bort, luften går att andas igen.

Jag har överlevt.
Jag har överlevt resan igenom elden.

Jag tog mig igenom infernot.

Jag tog mig ut på andra sidan.
Jag tog mig till Livet efter Elden.

Men jag har brännskador av tredje graden över hela själen som minne av färden. Jag har livet i behåll men smärtan är kvar. Den kommer och går. Såren sjunger inuti. De vätskar och varar och blöder igenom kompresserna. Jag försöker att inte riva upp den nya huden som sakta växer fram men ibland snubblar jag och faller. Och det blöder igen.

Livet handlar inte längre om överlevnad, men om återhämtning. Återställning. Lagning. Läkning. Tillfrisknande. Stora delar av mitt jag är ett blödande sår. Täckt med sot och sorg. Jag är medtagen och trött. Det är så många sår som behöver tvättas. Revor som ska tråcklas ihop. Hud som ska förtjockas. Ärrvävnad ska bildas. Benpipor som ska förenas. Flisor att pilla ut från själen. Splitter att plocka ut ur hjärtat.

Bara för att helvetet har slutat brinna så är resan inte färdig. Jag har ont. Vissa dagar är livet ännu en kamp. Om än det inte går att jämföra med att leva i eldens öga och i vulkanens mitt så finns smärtan kvar. Ännu. Själen är ömtålig. Hjärtat är hudlöst. Lungorna är svedda. Mina rörelser är långsamma. Jag känner mig som en pensionär med stelopererade höftleder och tre diskbråck inuti. Gammal och klen. Omtålig och stel.

Såren läker men långsamt. Jag behöver lära mig att gå på nytt. Två steg fram och ett åt sidan, tre tillbaka och fyra framåt. Jag försöker att hitta sätt att leva med den smärta som inte går att läka. Försöker att läka den smärta som går. Känslor ska kännas. Tankar ska tänkas. Minnen ska minnas. Mörker ska lysas upp och hålen i hjärtat tätas. Det får ta tid. Tid är allt jag har.

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Och acceptans. Jag ger mig själv förståelse och tillåtelse. Till att vara trasig. Jag accepterar att vara svedd av glöden. Traumatiserad av lågorna. Flådd av tiden i eldhavet. Jag erkänner för mig själv, jag är är inte som alla andra; jag är en av dem som har överlevt Livet i Elden.

Och Livet efter Elden är inte alltid så vackert. Det är stapplande steg med aska i ansiktet och bortbrända fingertoppar. Men varje steg jag tar för mig framåt. Mot Livet.

Små små steg framåt. In i framtiden på darriga ben som blir starkare för varje dag.

Jag lever. Jag läker. Jag växer.

Jag snubblar. Jag faller. Jag gråter. Tappar hoppet. Förbannar livet. Hatar smärtan. Bryter ihop. Kastas tillbaka i tiden. Minnena brinner. Paniken vaknar. Skräcken skenar. Skriken skriker. Allting snurrar. Rädslan avtar. Tårarna torkar. Jag hittar hoppet. Tackar livet. Känner kraften återvända.

Jag lever. Jag läker. Jag växer.

Små små steg framåt. Jag vet inte vart Livet leder. Om jag någonsin kommer att bli helt ”hel”. Om jag någonsin kommer att kunna springa igen. Om allt som är trasigt kan växa ihop till så som det skulle ha varit. Om rädslans minne någonsin kommer att sluta att förtvivlat eka därinne i själen. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Men jag hoppas.

Jag hoppas.

Och tror.

Att smärtan kommer att blekna.

Att alla såren en dag kommer att vara täckta med ny frisk hud. 🌱

~ Konserverad Smärta/Mamman Utan Hjärta~

•november 3, 2019 • 2 kommentarer

Jag håller på att organisera upp bland de sista flyttkartongerna som har blivit sparade till sist. Öppnar lådor som inte blivit öppnade på länge. Sorterar bland gamla papper, pärmar och block. Packar upp och om.

Jag har medvetet skjutit upp denna process, dragit ut på den med flit. För jag visste vad som fanns i just dessa kartongerna. Här har jag nämligen för länge sedan tillsammans med gamla minnen och saker från förr också packat ned en del av Smärtan Från Det Förflutna.

Så nu när jag öppnar papplocken till dessa lådor slår Smärtan mot mig som en flod. Minnena flödar tillbaka. Vågen lyfter upp mig och bär mig tillbaka. Tillbaka i tiden. Tillbaka i livet.

Här är är alla mina skrivblock från tonåren. Mina dagboksliknande anteckningar och dikter som jag har sparat i en dammig kartong på vinden. I periferin. Långt borta från ljuset av mitt medvetna medvetande. Bortskuffade till en mörk vrå av mitt hjärta. Nu släpar jag fram dem i ljuset igen. De gamla blocken som bär på Smärtan. Smärtan konserverad.

Jag möter Tonårs-Sara igen. Sara på högstadiet. Sara på gymnasiet. Hennes ocensurerade tankar. Hennes nakna känslor. Hennes spretiga handstil och kantiga språk. Här mitt framför mina ögon. All Smärta som hon bar på virvlar upp mellan bladen i anteckningsblocken och ned i mitt knä medan jag bläddrar mig fram.

All oändlig Smärta. All förtvivlad förtvivlan. Alla minnen som har legat nedbäddade och slumrande i minnets vrår vaknar till liv och rusar fram för att få bli sedda och hörda. Alla känslor som har varit infrusna i isen i årtionden börjar plötsligt att smälta fram. Droppar. Rinner ut på golvet strida strömmar. Här är hjälplösheten. Den brinnande iskan. Det svarta självhatet. Rädslan utan slut. Här är den desperata desperation. Vanmakten. Ångesten. Skulden. Skammen. Här är fantasier om döden, och en ständig vädjan om att livet ska ta slut.

Här är Smärtan som var så stark och tung och obärbar att jag ville dö, redan som ung tonåring. Nu sköljer den förfrysna vågen fram igen. Ut genom bladen och in i min famn.

Alla block är rop efter kärlek. Sida upp och sida ned. Alla sidor fyllda med förtvivlade rop på HJÄLP HJÄLP HJÄLP MIG men det var ingen som kom. Överallt SMÄRTA SMÄRTA SMÄRTA som aldrig tog slut. Ekot av det lilla barnets rop på mamman som aldrig kom… Ekot av ropen efter kärlek. Efter förståelse. Efter trygghet. Som har ekat sedan dess. Inuti. Alla rop som har blivit som fastfrusna, i ett ensamt isberg på ett ödsligt hav. Konserverade genom åren.

Och fler minnen väckts till liv av ropen. Av Smärtvågen som sköljer upp bakom Tonårs-Saras förtvivlade ord. Vågen drar med sig bottenslam från djupaste djupet upp mot ytan. En virvelvind av det förflutna som yrvaket kisar mot ljuset. Vill också berätta sin historia.

Historien om att växa upp och vara lämnad ensam i världen men ändå inte. Historien om att ha en mamma men ingen mammakärlek. Historien om att få mat och kläder och fysiska saker men ingen psykologisk trygghet, emotionellt stöd, eller känslomässig närhet till sin förälder. Historien om att aldrig bli hörd eller hur mycket man än skriker eller gråter. Historien om att aldrig bli sedd hur mycket man än presterar. Historien om att att vara föräldralös men ändå inte. Historien om att vara barn till en mekanisk robot utan känslor. Historien om att vara barn till en Mamma Utan Hjärta.

Allt exploderar rätt i mitt ansikte med ett dån. Frystorkad Smärta. Nedkylda minnen. Stelfrusna känslor. Konserverade i bläcket. Sida upp och sida ned. Sköljer fram och igenom kollegieblockens linjerade blad. Ut från mitt hjärta. Ut ur isen.

Och med minnena följer Skulden. Skulden som måste bäras av Någon. Det ordlösa ekot inuti själen; ”om mamma inte älskar mig så måste det vara mitt eget fel.” Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Skulden som blev min, för mamma bar den inte och Någon måste ju. Jag bar korset för mammas oförmåga. För hennes känslomässig frånvaro. För att kärleken inte fanns där. Den oändliga smärtan och skammen i att inte vara älskad ens av sin egen mamma som har följt med som ett svart hål i själen under hela mitt liv. Ekot i hjärtat som sjunger sin sång; ”Om inte mamma kan älska mig, vem kan då älska mig?”

Vaknat har också minnena av att vara till besvär. Att vara det besvärliga barnet. Minnena av att vara ett problem. Det ständiga Sara-problemet. Att känna att min blotta existens förstörde för andra. För mamma. Slutsatsen och den okompromissbara förståelsen att jag var omöjlig att älska. Förståelsen att allting var Mitt Fel. Förståelsen att jag var den som förstörde allas (och mammas) liv. Min existens. Roten till det onda. Till allt ont. Roten. Det var jag.

Jag vadar fram i den Konserverade Smärtans strida svallvågor och minnenas tornado. Vågorna piskar mot kinderna tillsammans med tårarna. Isen lossar och jag ser Tonårs-Saras verklighet. Dåtiden ångar upp från bladen som jag läser. Lägger sig som en dimma över mitt medvetande. För mig tillbaka till så som jag upplevde livet då. Jag läser och minns.

Tillbaka i tiden. Tillbaka i livet. Till inuti Den Falska Verkligheten som låg som en tjock hinna över mina ögon, och som gör det ännu ibland. Som att jag har levt i en livslång semi-psykos där mammas empatilöshet och avstängda oförmåga bildade mitt perspektiv av världen. Blev till den verklighet som jag relaterade till världen igenom. En kärlekslös lins genom vilken jag betraktade världen och mig själv.

Föräldrar skapar sina barns värld. Mamma skapade min. Mamma skapade den verklighet jag skulle leva inuti. Och hon skapade en värld utan kärlek till mig. Och en verklighet fylld med Smärta. Av skuld. Av skam.

Där den falska sanningen sa att jag var omöjlig att älska. Att allt som skedde var mitt fel. Att alla (mamma) hatade mig. Att jag var värdelös. Att jag inte gick att älska. Att alla (mamma) skulle må bättre om jag försvann från livet. Att om jag tog mitt liv så gjorde jag alla i min närhet en tjänst.

Det var min verklighet; den sanning som den känslomässigt avstängda mamma-roboten oavsiktligt råkade programmera in i mig. Mamma-roboten som själv var svårt skadad med brännskador på själen. Avstängd från sitt hjärta för att hon inte orkade möta sin egen Oändliga Smärta. Vilket gjorde att hon också var avstängd från kärleken till sitt eget barn. Avstängd från känslor. Avstängd från närhet. Avstängd från empati. Avstängd från Allt som ett barn behöver. Och det blev hon som byggde upp min bild av världen. Min omsorgsperson. Min programmerare. Min skapare. Min Gud. Som inte kom med villkorslös kärlek utan med skam och skuld. Det var Mamman Utan Hjärta.

Hennes sätt att bemöta och relatera till mig. Det skapade formen för min värld. Det som kom att bli min tro. Min övertygelse. Min utgångspunkt. Linsen genom vilken jag mötte världen. Som barn. Som tonåring. Som vuxen. Den kommer från henne. Den falska bilden av mig själv. Den är arvet. Arvet från Mamman Utan Hjärta.

Vad hon skapade till mig var Den Falska Sanningen. Den förvrängda linsen över mina ögon. Psykosen som jag har varit vilse inom i hela mitt liv. Ett liv i tron att jag var Värdelös och Omöjlig Att Älska. Ett liv i övertygelse att jag inte förtjänade kärlek.

Det är vad den Konserverade Smärtans förtvivlade rop innehåller. Det är vad jag har prydligt packat ned i bruna kartonger på rad. Det är vad som har fryst fast inuti isberget på ett oändligt ishav. Det är ekot som har studsat emellan hjärtats väggar sedan min tids begynnelse.

Och det är vad som äntligen släpper från bottnen och spräcker upp istäcket med ett öronbedövande dån. Floden från avgrunden. Vågen från djuphavet. Sanningen. Sanningen. Sanningen.

 

Sköljer över, under och igenom.

Överallt forsar den fram.

 

Smärtan.

Smärtan.

Smärtan.

 

Den får finnas nu.

Här mitt framför mina ögon.

Den får finnas nu.

Jag orkar möta den. Jag är redo nu.

Jag är redo att möta

Smärtan Från Det Förflutna.

 

Jag är redo att möta smärtan i att inte ha fått bli älskad av sin egen mamma.

Jag är redo att möta smärtan i att växa upp med en Mamma utan Hjärta.