Rösten utan Ord / En historia – ett vrål

•oktober 20, 2017 • Kommentera

Ekot av mina systrars röster stiger runt omkring mig. Marken skälver, jorden dansar under våra fötter. Miljontals ihopsnörpta halsar och fastväxta tungor hittar plötsligt orden. Viskar, väser, kraxar. ”Me too, me too, me too…” Vågen bara växer och växer, och det går inte längre att blunda för den tysta osynliga smärta som vi har burit inom oss. Varbölden har spruckit, sårvärska, skam, smuts och mörka hemligheter rinner nedför våra kinder. Våta ögon och ansikten randiga av blod och sorg. Allt som så länge har varit inkapsalt flödar fram, ut i ljuset.

Men hur berättar man den historia som ännu inte har några ord? Den historia som har blivit begravd under högar av sten som jag ännu inte haft styrkan att gräva upp. Jag vet inte ännu. Men jag vet kraften i att dela med sig av sin smärta, hur att bli hörd kan släppa in ljus i även de djupaste sår, och jag vet att när man delar med sig av sin egen smärta så kan den öppna upp dörrar till andras inre låsta rum. Medicinen i att dela upplevelser, i att inte behöva möta mörkret ensam.

Så jag låter vågen bära mig också. Jag litar till tilliten och låter mig föras med kraften i strömmen. Jag öppnar munnen försiktigt och låter det som varit nedtryckt i tystnaden långsamt få börja färdas upp. Ett litet ljud som rör sig, klättar längs med stämbanden och svingar sig upp i tungroten. Som rinner ut mellan läpparna, en tunn tråd av någonting som bär en smak av någonting uråldrigt och samtidigt precis just nytt. En rökpust från en tid som inte längre finns som förenas med det som skedde precis just nyss.

Och vad som rör sig genom min kropp, vad som färdas från det djupaste av djup, som väller upp igenom mina celler, ut genom halsens passage, det är inga ord. Inga välformulerade formuleringar. Inga berörande beskrivningar. Inga begripliga meningar. Det är bara rykande lava som som långsamt tränger fram ur mitt inre och hittar en spricka i berget, en glipa, en strimma av ljus. Som rinner igenom munhålan och sipprar ut.

Och det är inga ord, nej det är inga ord; det är en ton. Ett ljud. En hörbar frekvens. Ett gny som bubblar djupt ner i halsen, som växer och växer, till ett förtvivlat tjut. Ett ensamt yl som äntligen släppts fritt och långsamt stiger upp mot himlen.

En mistlur som skär igenom dimman; ett otröstligt läte som tränger genom frost och betong. Som pumpas ut genom svalget i takt med hjärtats slag. Ett gällt vrål som blöder ned luften, som färgar allt omkring till rött. Min historia har inga ord. Den är ett ljud. Ett ljud som bär hela historien i en enda ton.

En ton som berättar tusen och tusentals ord utan att kunna forma ett enda. En ton som klär smärtan i färg, och ger den en röst fastän orden ännu inte har fötts. En ton som låter min historia färdas ut i ljuset, och få en plats.

Äntligen har jag hittat rösten. Så jag lutar huvudet bakåt och vidgar mina käkar helt. Slår upp upp strupen och öppnar dammluckan vidöppen. Mellan hjärta och hals, mellan det förflutna och nutid, mellan djupet och ytan. Isen som äntligen släpper sitt grepp om den frusna floden. Vulkanen som briserar med ett dån. Och jag låter ordlösheten släppas lös. Den rinner, sprutar, pumpar, rusar, rasar, forsar, strömmar, brusar, dånar, pulserar ut från mörkret. Från botten av mina lungor. Ut ur mitt inre flödar den fram. Förenar sig med koruset av röster som flyger i luften.

Jag är en av de miljoner röster som ekar mellan bergen; jag är rösten utan ord.

”Me too, me too, me too blir ”AOOOOOOUUUUUUUUUUU”.

Och min historia, den är ännu ingen historia, just nu är den bara ett vrål.

Islossning

•september 6, 2017 • 1 kommentar

Plötsligt kommer det en ny våg, och den slår mig i ryggen. Omkull. Vattenmassor väller över. Över allt. Överallt. Impulsen skriker fly, spring utav helvete, gör vad som helst; bort, jag måste springa till längre bort! Smärtan skär igenom bröstet, som om bröstbenet spruckit och delats itu. Flisor utav ben och kött. Jag kan inte andas längre, allt är förstenat. Det har frusit. Allt har frusit. Runt omkring. Inuti.

Jag vill gömma mig. Jag vill undvika. Jag vill till någon annanstans. Var som helst men inte här. Inte i min kropp. Inte i ishavet. När som helst men inte nu. Vart som helst men inte här. Inte här, där smärtan skriker högre än allt, den skär igenom benen, tuggar sig in till märgen. Men jag kan inte förflytta mig alls. Isen har ätit sig fast runtomkring min kropp. Jag är infrusen. Kristalliserad. En ensam glaciär på ett ödsligt hav.

Orörlig. Immobiliserad. Fastfrusen i vågen. Fastfrusen där tiden står still. Öga mot öga med skräcken. I den största rädslan; i den värsta känslan. Där sitter jag fast. Hjälplöst. Hela världen har rämnat, glassplitter rinner mellan mina fingrar. Hjärtat är blottat, flämtar av ont. Varje andetag, en kamp. Jag fryser. Jag fryser.

Någonstans precis just där, ensam och fastfrusen i isen på känslornas hav. Någonstans precis just där så minns jag. Jag minns. Svaret. Vad jag ska göra när det det finns ingenting att göra. När det finns ingenstans att fly. När det finns ingen som kan höra. Det enda jag kan göra, mitt enda alternativ, är att ge upp. Att sluta kämpa, sprattla och slå. Att slappna av, tillåta kylan att sprida sig upp. Och be. Jag kan be. Jag ber till högre krafter.

Jag öppnar mig för havet. Låter isen klättra sig in genom min hud. Rimfrost och kristall. Fastfrusen i själen. Det finns inga alternativ Jag ber, jag ber. Till Universum och den största Anden, till Modern av alla mödrar, till naturen, till himlen och alla dess stjärnor. Jag ber om att få överleva isbadet. Jag ber om att få tina upp ur ishavet. Jag ber om våren. Om varma strömmar. Om solsken.

Ett isberg på en förfrusen ocean. Himlen brinner. Smärtan är ett norrsken. Hjärtat som bultar svagt i mina händer. Jag ber.

Jag ber om islossning. Jag ber om islossning. Jag ber om islossning.

 

~BODY LOVE/ Att bli sams med sin kropp~

•augusti 12, 2017 • Kommentera

Att skala sig igenom sin inre lök, och att färdas igenom den inre elden mot självläkning och helhet är en klurig process.

Det finns ofta saker inom en som man inte ens uppenbart vet om att man behöver läka. Omedvetna partier och mörka hörn som man springer förbi så ofta och så snabbt att man inte ens medvetet lägger märkte till att det som lurar i mörkret är någonting som blöder och skaver, och som behöver lirkas fram i ljuset för att tvättas rent, luftas och plåstras om.

Så har det varit i relationen mellan mig och min kropp.

Kroppen är ju alltid med. Den är själens fordon. En förlängning av mitt inre, som verkar i den yttre världen. Jag har alltid sett kroppen som en del av mig. Därför så har jag kanske aldrig riktigt kunnat förstå hur man kan ha en relation med sin kropp. Idag förstår jag. Jag förstår att kroppen och jag har en relation, en förbindelse, att kroppen inte enbart är en del av mig utan att jag också är en del av min kropp. Att vi tilsammans bildar ett lag, ett team, en enhet. Jag förstår att det finns miljarders miljareder av celler som lever inuti kroppen som jag inte har någon makt alls över, och att det finns muskelceller i både hjärta, tarmar, blodkärl, inre organ och lungor, för att nämna några, som inte styrs av min egen vilja, utan som är helt autonoma och suveräna system som lyder en högre instans än min egen vilja.

För mig har kroppen varit ett verktyg, en outtröttlig maskin som jag ömsom piskade, ömsom matade med morötter för att med tvång och ibland våld ta mig dit min hjärna hade bestämt att vi skulle färdas. Oftast var det full fart framåt, genom vassa buskar och taggiga snår, över höga bergskedjor och förbi de mest besvärliga och obekväma platser. Kroppen skulle lyda. Punkt. Den fick aldrig ha en dålig dag eller vara ur balans, den skulle stå i ständig givakt, alltid redo att hoppa precis exakt så högt som jag bad (eller kommenderade) den om.

Vilket den alltid har gjort. Lydigt så har min kropp följt med min hjärna på allsköns påhitt och resor genom livet. Kroppen har under den benhård viljans diktatur vunnit trefaldiga SM-guld i tyngdlyftning, och spenderat oändliga timmar på mörka källargym med att böja, bända och pressa sig under tunga metallskivor tills musklerna brann och benen inte längre bar. Kroppen har bantat och fastat, gått upp och ned i vikt, deffat och bulkat. Burit och svurit. Kämpat, blött och gråtit. Kroppen har boxats och brottats, fått ta emot blåögon och blåmärken, kroppen har åkt skidor och sprungit hinderlopp, tränat, tävlat, tränat, tävlat, tränat. Men alltid, alltid lydit och pressat sig, kämpat sig, ständigt till lite bättre, lite tyngre, lite längre, lite mer.

Efter att jag slutade med elitidrotten så slutade däremot inte kroppsfascismen inom mig. Tvärt om, den tog bara nya former, nya kreativa uttryck. Kroppen blev min sköld mellan mig och världen. Min dämpning och rustning som fick ta emot så mycket stryk, när smärtan blev för stor inuti.

Min kropp har hoppat, simmat, sprungit, armhävts, sittuppat, stått på händer, hjulat, voltat, böjts, kontrollerats, dragits in, sträckts ut, pressats, hetsats, tryckts, fällts ihop, fläkts ut, gått sönder, brutits, skadats, överansträngts, överbelastats, hatats, hånats, skambelagts, avskytts, skurits, självskadats, blivit skälld på, jämförts med andra kroppar, blivit förklarad som värdelös och äcklig.

Min kropp har jämförts med massmedias socialt konstruerade skönhetsideal och blivit utdömd. Den har har svultits, hetsätit och fått fingrar nedstuckna långt ned i halsen och kräkts, kräkts, kräkts för att förtvivlat försöka tvångsomformas till rätt storlek och konfiguration; allt för att bli accepterad av den sociala normen. För att duga, för att bli omtyckt, för att undvika att bli hånad, och bedömd av andra. Hår har plockats, rakats, vaxats, noppats, bränts; kroppsdelar har skambelagts och hatats, magen har med outtröttlig stålvilja hållits in så hårt det bara varit möjligt för att låtas vara platt som en pannkaka.

Min kropp har tvingats in i för tighta byxor som skär in i skinnet, och den har pressats in i för tighta uppfattningar om hur en kropp ska bete sig och se ut. Idag så förstår jag att inga av de åsikter som jag hade om utseende och ideal var mina egna, utan jag rättade mig lydigt in i normens åsikter om det perfekta visionen av att vara vacker. Jag var på flykt från mig själv, från mitt inre mörker, med självhatet okontrollerat brinnande i hälarna, och trodde att jag behövde se ut på ett visst sätt för att kunna bli älskad och accepterad, när jag egentligen bara behövde lära mig att älska och acceptera mig själv.

Så jag blev ett lätt byte, för skönhetsindustrins pengatörst, för grupptrycket, för samhällets skapade bild av hur ens utsida och kropp skulle se ut. Jag sprang dem rätt i famnen med självhatet som bränsle. I vårt västerländska samhälle fritt fram att hata sig själv och vilja förändra allt med sin kropp. Det är normen. Det är ”normalt” att vilja karva bort, lägga till, manipulera, förändra, spackla, gömma, dölja, fluffa upp, förstora, förminska, förändra sin kropp. Så det är vad jag har försökt att göra, genom hela mitt liv, på en miljon olika sätt. Jag har hatat och skämts. Skämts och hatat.

När livet har svängt så har kroppshatet, självföraktet och skammen svängt med och listigt gömt sig bakom nya kreativa uttryck. Dock med mindre och mindre makt och allt svagare och svagare, men de har funnits där i de mörka hörnen, utom synhåll, och dragit i trådarna, styrt showen. Istället för att medvetet stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp maten så har jag istället gjort ”nyttiga” detoxer och fastat, istället för att lyfta tusentals kilo så har jag yogat timtals i sträck, ovetande och förnekande om att det dolda motivet var det samma som när jag levde efter anorexiska tendenser.

Men allteftersom att jag valde att börja fädas igenom mina lager, att gå igenom elden, att utan att döma våga möta alla mörka hörn och kärleksfullt och villigt välja att se vad som ruvar i ytterkanterna av psyket så började ett mönster sakta men säkert att uppenbaras. En omedveten struktur började att framträda i dunklet. Och jag kunde för första gången se klart, jag kunde se relationen mellan mig och min kropp. Hur den hade varit tidigare, hur den är idag. Jag kunde äntligen se vart mer kärlek behövdes för att reparera skadade partier, jag vågade att se alla de områden där jag ännu inte hade lärt mig att älska mig själv, och min kropp.

Idag vill jag bara säga FÖRLÅT MIG, TACK och JAG ÄLSKAR DIG till min kropp. Min fantastiska, älskade, otroliga, kloka kropp som inte bara bär min själ utan har gjort precis allt vad jag har bett den om och lite till. Min kropp som villigt har pressat sig långt bortom alla gränser och förnuft och som har fortsatt att fungera trots alla galenskaper som jag utsatte den för. Så jag har satt upp ett nytt mål. Ett sunt mål. Ett mål som inte är en prestation att nå, utan ett tillstånd att vara i. Jag ska, och jag kommer, att älska hela mig själv till hundratusen jävla procent. Jag ska älska varenda liten del, av såväl utsida som insida.

Och kroppen, den ska släppas helt fri. Fri från kontroll och tvång och hat och skam. Fri från manipulation, och dömande. Och jag ska lyssna på vad kroppen har att säga; jag ska släppa fram och ut vad den vill förmedla och uttrycka, utan censur, utan ramar att hålla sig inom. Den ska få växa fritt. Jag ska skydda den från de konstruerade idealen och samhällets sjuka normer, min kropp den ska få vara och se ut precis som den vill! Den ska få ha hår som växer där håren vill, den ska få puta ut, vara ojämn, ha rynkor, gropar och ärr. Den ska få vara berg och dalar, ett levande landskap som berättar ett helt livs historia. Vild och fri. Vacker för att den är ett individuellt och gudomligt uttryck för hela existensen. Min kropp är en unik och enastående snöflinga som alltid förtjänar och är värd villkorslös kärlek, oavsett form och exteriör. Bara för att den existerar.

 

Body, I love you! ❤

 

~Vägen till självläkning/Att färdas igenom elden~

•maj 30, 2017 • Kommentera

Jag har lärt mig att läka sig själv, det är inte att följa en rak linje, det är ingen enkel färd från punk A till punkt B. Långt ifrån det. Vägen till läkning är att följa ett krokig spår; det är en röd tråd full med knutar, avklippta ändar och ändlöst trassel. En väg som leder djupt in i mörkret, ned i hålor och långt in i skuggiga utrymmen.

Det är rått, kladdigt och fult. Att läkas är uppsvullna ögon dränkta i tårar, snoriga kinder och pannan nedåt mot parketten. Händer som krampar efter något att hålla sig fast i, efter någon att lindra smärtan, men ingen finns där. Att läkas är de dova ljuden från bröstet, som sipprar fram genom läpparna. Att yla ut sin smärta i vanmakt och förtvivlan mot taket. Att rulla ihop sig till en taggig boll och överlämna sig till sorgen.

Att läka sig själv är att medvetet tillåta alla gamla sårskorpor att långsamt lösas upp, och tillåta varet och smutsen under ytan att välla fram. Att låta vad som varit djupt begravt tina fram och blotta sig i ljuset från medvetenheten. Att öppna upp i sina mörkaste rum och låta ljuset skölja över allt som varit täckt av koldamm och sot.

När jag påbörjade min resa mot helheten hade jag ingen aning om vilket löfte jag hade gett mig själv, eller vad som skulle komma att krävas av mig. Men vad jag visste var att det bara fanns en väg kvar att välja på, det fanns bara en riktning kvar att prova, och den var igenom. Igenom elden. Igenom lågorna. Igenom allt som jag hade försökt att fly ifrån under hela mitt liv. En helt ny riktning. Igenom. Vägen ut var igenom.

Så nu färdas jag igenom. Igenom flammorna som slickar mina ben, på bara fötter ovanpå en glödande bädd av minnen. Alla dörrar står öppna, det är korsdrag inuti. Vinden föder brasan och lågorna slickar taket alltmedan jag dansar mig fram i eldens kärna. Ansiktet är krigsmålat av sot och tårar, men jag står rak i ryggen den här gången. Jag vänder inte mina brända fötter om, jag smiter in undan; jag står kvar, väntar, flämtar. Röken i lungorna och håret som en eldsvåda kring min hjässa. Jag möter. Jag möter skräcken. Paniken. Rädslan. Skammen. Skulden. Hatet. De okontrollerade skenande känslorna. Impulserna. Minnena. Med armarna utsträckta och öppet hjärta stirrar jag in i avgrunden. Jag möter. Jag färdas igenom elden.

Och jag trasslar in mig i tråden gång på gång. Trampar på landminor och triggers, exploderar i bitar. Tar 100 steg bakåt och ett halvt steg framåt. Jag viker åt sidan, tappar riktning och tappar bort mig själv. Jag misslyckas. Jag faller, jag reser mig upp. Man får ta det med små steg sa en väldigt klok person till mig en gång. Så jag färdas framåt, med små små steg. Mot vinden, jag kryper, jag ålar, jag krälar mig fram. Men ibland kommer medvinden, som pust av liv och lätthet sveper den mig med och jag glider förbi fallgropar och förkolnade träd. Jag får en smak av vad som väntar på andra sidan, av utrymmet av tomrum som kan fylla bröstet när såren har läkas och varet tömts ur. När jag äntligen kan spärra upp vingarna och tillåta vinden att bära mig, högt ovan marken och flyta med i livets strömmar. En glimt av framtiden. Av friheten.

Jag fastnar på rygg under vardagsrumsbordet, med blicken mot taket och själen i bitar så pusslar jag mödosamt ihop det som en gång varit jag. I en ny formation, till ett nytt mönster fogar jag ihop spruckna skärvor med kärlek och acceptans som klister. Ett kaleidoskåp av smärtan, där ljuset reflekterar det trasigaste av trasigt till de vackraste mönster. Ärren pånyttföds till konstverk och varje minne blir till en värdefull gåva i mitt livspussel.

Jag följer tråden, spårar spåren. Med bröstet på vid gavel och alla känslor utanpå. Jag lär mig att vara vacker när jag ler, men ännu vackrare när jag gråter, och att obevekligt älska mig själv som mest när jag faller sönder. För det gör jag. En del av läkning processen är att gå just sönder, förstår jag nu. Att låta alla murar rämna och falla ihop likt ett rasat tegeltorn. Att inte vända bort blicken fastän den är fylld med sorg, att tilåta sig att falla platt på rygg och kämpa för att kunna andas. Att skrika ut det som gör ont. Att släppa ut allt som varit instängt och förfruset. Att göra plats för nytt. Att skapa utrymme för att bygga upp. Och bygga om.

Läkning är ingen rak linje, ingen enkel dagstur genom dalen; att läkas är en galen vandring över svindlande höga berg, genom snöstormar och orkaner. Det är naket, avskalat och utelämnande. Det är att finna sig själv på knäna i leran och inte orka resa sig upp. Och att kunna älska sig själv ändå. Det är att inte längre slå ned blicken och skämmas för smärtan och sorgen, utan att stolt räta på nacken och veta att alla ärr är bevis på att du har överlevet.

Att läkas är att acceptera och välkomna vad som än finns bakom den igenspikade garderoben. Att hitta vägen ut från mörkret, och därför aldrig mer behöva vara rädd för att gå vilse i skymningen; att välja att hissa upp sina persienner och mörkläggningsgardiner och släppa in ljuset. Att läkas är att välja att följa den trassliga tråden vart än den för dig; att inte längre ha alternativet ”flykt” som en möjlighet, utan att oupphörligen välja vägen som tar dig igenom smärtan, om och om igen. Att läkas är välja att inte längre vara begränsad i någon av livets riktningar pga rädsla, skuld eller skam.

Att läkas är att välja att färdas igenom elden, till friheten på andra sidan.

0538f9374de5824bc3cffa354842ac4d

Metamorphosis

•maj 16, 2017 • Kommentera

~° She transforms her old bitter darkness into light and she owns it all. The sadness, the tears, the fears, the flaws, everything. She embraces her ugliest shadows and dives deep into her emotional depths.

Finally she has learned how to swim, and even how to float. And when she let go of resistance she knows that the current of life will carry her weightless body, soul and spirit to where she’s supposed to be.

She is no longer a small bush that breaks in every gust if wind; she has grown strong and tall. Transfigured into a mighty oak she stands strong and chooses her battles wisely.

And she knows herself. She knows her truth. She has found that inner north star that always leads her through every dark spot of life. Her heart and feet know the way, and she follows trustfully.

She has become transparent; a crystal clear chalice that holds her heart. And she wears her heart as a jewel resting onto her chest, and holds her head high.

She is always in a constant state of greater becoming, and she has finally become the source of her self.°~

17883988_10154307953890988_4203420480138276254_n

Mamma-hålet

•mars 26, 2017 • Kommentera

Min mamma var ju egentligen aldrig någon Mamma. Hon var ett vuxet barn som hela livet igenom brottades med självförnekelse och demoner från det omedvetna och förflutna, det förstår jag idag. Som liten förstod jag ingenting. Föräldrar är barnens Gudar (och Gudinnor) och barn formas verkligen till avbilder av sina vårdtagare på många sätt. Allting förs över och ärvs vidare, både det som är medvetet och det som lurar djupt nere i omedvetenhetens mörka rum.

Jag ärvde min mammas självhat och destruktivitet rakt av. För att inte tala om hennes skam. Vilket antagligen har förts vidare i generation efter generation. Och nu när jag äntligen har skapat mig en trygg distans ifrån barndomens kaos och mamma-närheten så kan jag upptäcka att allting som jag har slagits emot hela mitt liv var egentligen aldrig mitt, utan bara ett omedvetet arv. Jag ärvde hennes smärta.

Det var inte förrän mamma blev sjuk och senare gick bort som jag äntligen kunde se klart. Innan dess var jag bara så arg och frustrerad och upplevde en miljon motstridiga känslor inom mig som jag aldrig kunde förklara, och jag förstod aldrig riktigt varför. Nu förstår jag. Nu ser jag. Jag blev uppfostrad av ett vuxet barn utan både gränser och förmågan att ta hand om ens sig själv. Jag fick lov att bli både min egen, och hennes förälder, innan jag ens var redo att börja skolan.

I mitt liv fanns inget stort, tryggt mamma-träd att luta sig emot, på sin höjd en liten tanig fjällbjörk som böjdes om man la tyngd emot den. Men för mig såg den där björken ut som ett riktigt träd, så jag kunde inte förstå varför den böjdes och knakade varje gång jag försökte luta mig emot den. Den slutsatsen jag drog, sett ifrån mitt inre barns förvirrade ögon, blev att det måste vara mig det är fel på. Att det var min vikt som var för tung. Som krossade mamma och gjorde henne ”sjuk”. En slutsats som hon också bekräftade gång på gång, djupt fast i sin självförnekelse.

Men idag förstår jag att det aldrig var mitt fel att mamma-björken knäcktes i vinden gång på gång. Det var ingens fel. Vi var båda offer för smärtan och skammen som låg som en tjock hinna över våra liv. Skäms man så kan man inte be om hjälp eller säga sanningen. När man skäms klistrar man på en snygg yta och sopar in all skit under mattan, oavsett hur stor knöl det blir under. Sedan förnekar man att knölen finns. Jag växte upp med en gigantisk skam-knöl under mina fötter. Men ingen berättade för mig att det var en knöl där. Så jag började tro att det var en plan yta som jag stod på. När det egentligen var en jättekulle som gjorde livet otroligt vingligt och skevt.

Nu har jag äntligen börjat se sanningen och förstå. Vad som egentligen skedde. Vad som egentligen gömde sig under mattorna i vårt hus. Det är en process. En ofta smärtsam och svår sådan, att se sanningens ljus kan verkligen sticka i ögon som är vana vid dunkel. Men samtidigt är det ett oerhört befriande och förlösande ut-vecklande. För varje dammtuss jag fiskar fram från mattornas undre värld, desto mer frihet upplever jag i livet. Gång på gång finner jag ”osanningar” (som jag levt efter under hela livet fram tills nu) i mina värdesystem och måste uppgradera mig själv. Jag har tydligen inte ansvar för hela världen. Allting är inte mitt fel. Jag är inte omöjlig att älska. Jag behöver inte vara perfekt. Det är en process helt enkelt. Som att göra en virusscanning och defragmentering på hjärnans hårddisk och sedan uppdatera sitt inre operativsystem och lära sig alla nya ikoner på nytt.

Och det som jag brottas med idag, på Alla Mammors Dag, det är den förvirrade och komplexa sorgen. Sorgen över att ha förlorat en mamma som egentligen aldrig var en mamma men som ändå var den enda mamman som jag hade. Innan mamma dog så trodde jag aldrig att jag skulle uppleva hennes frånvaro på det sättet jag faktiskt gör. Hon fanns ju ändå aldrig innan, hon var bara ett luftslott och en hägring i öknen, så någonstans så trodde jag att hennes död inte skulle bli till ett jättetomrum inuti. Hon hade ju aldrig någonsin funnits som mamma, egentligen. Bara på pappret. På ytan. Som mamma-fasaden.

Men sanningen är att jag saknar henne varje dag. När hon försvann så blev jag inte bara föräldralös utan till en början helt rotlös också. Och ännu är det ett vakuum inuti hjärtat, med formen av mamman. Tydligen hade hennes fysiska existens i den här dimensionen en långt större inverkan på mig än vad jag kunde tro. Tydligen är bandet mellan mamma-barn ett av de starkaste band som finns, oavsett hur relationen emellan dem gestaltat sig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och önskar att jag hade hunnit nå de insikter jag har idag innan hon gick över. Jag skulle göra vad som helst för att få hålla henne i min famn och säga till henne att jag förlåter henne. Att jag förlåter henne för att hon inte kunde ge mig vad jag behövde. Att jag förlåter henne för att hon skämdes så mycket att hon inte kunde be om hjälp utifrån, eller ens erkänna för sig själv att hon inte klarade av att vara mamma. Jag vill vagga henne mjukt i mina armar och säga att jag vet att hon gjorde sitt bästa, och att allting är bra nu.

Och jag ser här hur mitt mönster att vilja vara mamma till min egen mamma upprepar sig, men det gör ingenting. Jag är medveten om det numera, och vet att man inte programmerar om sig i en handvändning. Och jag är på väg. Det är jag. Jag växer varje dag. Men jag saknar henne inte desto mindre; ju mer jag ser sanningen desto starkare växer sig sorgen. Så jag tillåter den att ta plats. Att få finnas där. Att läkas är en process. Det får ta tid. Mitt i bröstet är det ett hål just nu. Det är okej. Det är en del av mig. Hon är en del av mig.

Mamma, jag saknar dig. ❤

I am an orphan/Mötet med Elden

•september 15, 2016 • 1 kommentar

Jag återvänder från mötet med Elden. Soten glittar på huden. Lungorna är ansträngda av att ha andats in aska och brandrök. Nedför kinderna dansar tårarna i ett brusande vattenfall. Och i hjärtat blöder det. Sorgen som flödar i strida strömmar, pulserar ut i takt med hjärtslagen, ut i blodomloppet och ut genom fingertopparna.

Men nu är Elden släkt. Slocknad. Utbrunnen. Men under askan glöder kolen ännu ett tag. Jag står tyst brandvakt i givakt, bevakar de sista tunna rökslingorna som strävar mot skyn. Det kommer ta tid innan hettan svalnar och dimman lägger sig tillrätta. Det kommer att dröja innan ögonen slutar att tåras så att jag kan se klart igen. Innan smärtan från brännskadorna tystnar. Innan skräcken inför att brännas inne och förångas släpper sitt krampaktiga tag om mina handleder.

Jag återvände från Elden. Från gästspelet i det förgångna. Från det oundviktliga mötet med Huset. Mammans Hus, stort och fyllt med sorg och smärta. Ekandes av tomma minnen och smärta sparad på hög. Det fanns bara jag. Enda barnet. Enda dottern. Som måste komma och städa upp efter döden. Ta rätt och omhand om det som blev kvar. Som mitt i orkanen måste ta mig samman i kragen, resa mig upp från förtvivlan och hantera avlidenhetens praktiska detaljer. Begrava. Bouppteckna. Skaka händer. Ta emot kondoleanser. Gravera gravsten. Bouppteckna. Sälja hus. Möta mäklare. Säga upp telefonabbonemang. Betala sophämtning. Tömma hus. Städa hus. Packa sorgen i prydligt märkta kartonger. Kasta bort ett helt liv i kontainrar på sopstationen.

Allt som kommer tillbaka. När garderobsdörrarna öppnas på vid gavel och det förflutna släpps ut i ljuset. Allting som hon sparat. Teckningar. Babykläder. Fotografier från en annan tid. Mjukisdjuren. Isbjörnen Isbjörnsson. Lillnalle. Bamsen. Den röda dockvagnen. Pyttesmå barnfotsskor. Jag möter Lilla Sara i tusen skepnader. Smeker med handen över flirtkule-tomtar och bomullsklädda pysselänglar med avfallna vingar och glorian på sned. Miljontals skapelser gjorda av piprensare och pärlor. Allting uppmärkt och prydligt sparat. Allting som nu flödar ner genom mina händer och ut i svarta sopsäckar. Överallt viskar det dåliga mamma-samvetet. Och smärtan ruvar i luften. Det lilla barnet som ingenting förstod. Det lilla barnet som ingen förstod. Ständigt på flykt. Ständigt på jakt.  Efter uppmärksamhet. Efter kärlek. Efter Mamman som fanns men ändå inte fanns. Det lilla Barnet som förtvivlat försökte uppbåda ett uns av Mammankärlek i utbyte mot drivor och åter drivor av teckningar och hemmagjorda pärlhalsband. Kvarlämnade till Stora Sara att mata ner i sopcontainrarnas omättliag munnar. Kanske klarade hon inte av att slänga allting själv. Kanske hade det fastnat för mycket sorg i alla påtade garntofsar och noggrant ihopvikta stickade pullover-tröjor med kaninöron på. Och kvar står jag, med nedböjt huvud på återvinningscentralen och tar farväl av min barndom igen. Minnena som sandkorn, rinner mellan mina fingrar och landar på bottnen av en grön container. Alltmedan hjärtat krampar i bröstet och halsen långsamt stryps åt.

Jag möter Mamma i helt andra kläder också. I dagböcker och i anteckningsblock. I sparade kärleksbrev från långt innan jag ens börjat gro. I svartvita fotografier, i fröpåsar, i halvstickade sockor. I brev från myndigheter. I medicinburkar. I vykort. I bortglömda pärmar och välförseglade mappar. I alla hennes hemligheter. Jag försöker att förstå. Pussla ihop. Bilden av Mamma. En främmande människa. Men ändå så bekant. Röken gör mig yr. Det brinner inuti.

Lågorna som slickar mina kinder. Sotflagorna landar som en gloria i mitt hår. Branden i bröstet. Jag kastade bort Lilla Sara och  den Döda Mamman i ”brännbart” och i ”metallskrot” och i ”pappersåtervinning” och i ”deponi” och i Myrornas kontainer. Jag kastade bort. Bort. Bort. Bort. Kanske är jag fri snart, nu när de fysiska banden är avklippta. Jag vet inte ännu. Ögonen svider för mycket för att jag ska kunna se. Och inuti bröstet brinner det ännu. Den elden är inte släckt. Inte riktigt ännu.

I am an orphan on God’s highway
But I’ll share my troubles if you go my way

I have no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

I have had friendships pure and golden
The ties of kinship have not known them

I know no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

But when He calls me I will be able
To meet my family at God’s table

I’ll meet my mother, my father
My sister, my brother
No more an orphan girl

Blessed Savior make me willing
Walk beside me until I’m with them

Be my mother, my father
My sister, my brother
I am an orphan girl
I am an orphan girl