~Öppet brev till en Förövare~ / Sanningen utan censur

•september 18, 2018 • 1 kommentar

”Hej.

Intressant att du hör av dig till mig och undrar hur jag har det, och att du skriver att du tänker på mig ofta. Eftersom du frågar så ska du få ett ärligt svar. Jag har tänkt på dig en hel del på sistone också nämligen.

Jag har det mycket bra, har faktiskt aldrig mått bättre. Detta beror på att jag under de senaste sju åren har jobbat intensivt med mig själv på många olika sätt. Och under den här processen så har jag kommit till många insikter, och jag skulle vilja passa på att dela med mig några av dem till dig faktiskt, nu när du ändå söker kontakt med mig.

Men jag kan uppriktigt säga att det förvånar mig att du har mage att ens skriva till mig efter allt som du har gjort. Hur tänker du egentligen? Har du glömt bort vad som hände? Om du tänker tillbaka igenom spritdimmorna så kan du knappast förneka sanningen. Den måste skava någonstans där inuti dig, även om du säkert gör ihärdiga försök att blunda för den. Men jag kan hjälpa dig att minnas.

Minns du att jag polisanmälde dig? Minns du att du blev ond och elak när du var full? Att du kallade mig för hora och luder? Att du kallade mig ful, äcklig och jävla as? Att du var så svartsjuk att jag inte fick ha några manliga vänner, eller helst inga vänner alls? Att du kastade saker efter mig när du blev arg? Att du anklagade mig för att ha legat med alla män i hela kommunen? Minns du att du menade att jag var självisk och egoistisk, och menade att det var synd om dig som behövde vara tillsammans med en sån jävla idiot som jag? Minns du att du misshandlade mig psykiskt? Minns du alla gånger som du tvingade mig till sex? Att du blev arg om jag sa nej? Minns du att du våldtog mig, och skadade min kropp? Att du hjärntvättade mig? Att du sa att det var mer värt att betala för en hora än att vara ihop med mig? Minns du att du sa att du ville slå sönder skallen på mig? Att du hotade mig? Att du hotade mina vänner?

Det är åtta och ett halvt år sedan vår relation löstes upp och jag minns allt som det var igår. Men det har tagit lång tid för mig att bara orka minnas. Att orka ta in vad som egentligen hände. Att förstå vad du gjorde mot mig. Och det har tagit lång tid för mig att resa mig upp igen efter att ha blivit så jävla vidrigt behandlad som du behandlade mig när vi var tillsammans.

Du förstörde mitt liv på alla tänkbara sätt. Och jag förstod inte ens vad som hände. Jag var 26 år gammal när vi träffades; jag var naiv, ung och väldigt osäker inuti, och blev uppenbarligen ett lätt byte för dig. Du bröt ned mig, bit för bit. Du förvred min hjärna. Du isolerade mig. Du lurade mig att tro att jag förtjänade att bli behandlad så som du behandlade mig. Du sa att jag var en psykopat, att det var jag som var elak och dig som det var synd om. Du sa att mina vänner var dåliga vänner. Du fick mig att tro att jag var smutsig och värdelös. Du fick mig att ligga platt framför dina fötter. Att ta på mig ansvaret för hur DU behandlade mig. Det var mitt fel att du drack. Det var mitt fel att du var arg. Att det var mitt fel när du körde fel, att du glömde att köpa mjölk, att du inte hann i tid till systembolaget. Precis allting var mitt fel. Du bröt ned mig. Avväpnade mig. Tills jag inte längre kunde se klart. Så att jag inte kunde försvara mig. Tills jag var så förvirrad och vilsen att jag inte visste ut eller in.

Men vet du vad? Äntligen så har jag hittat kraften. Äntligen så har jag tvättat rent min hjärna. Äntligen så kan jag se klart igen. Äntligen så kan jag se sanningen. Och sanningen är att INGENTING var mitt fel! Det var ditt fel. Du behandlade mig som skit, helt utan anledning. Ingenting hade jag gjort för att förtjäna att bli behandlad så som du behandlade mig. Du brukade ofta säga att jag förnedrade dig och ”pissade på dig”, men vet du vad? Det var DU som pissade på MIG. Och det mest ironiska är att en gång så gjorde du det till och med på riktigt, när du var för full för att hitta till badrummet. Då pissade du på mina ben när jag låg och sov. Minns du det?

Du betedde dig som ett monster. Speciellt när du var full. Som en galen psykopat. Som djävulen själv. Att leva tillsammans med dig var tortyr. Jag var livrädd för dig. För ditt humör. För din ilska. För dina giftiga ord. För dina svarta ögon. Du skrämde mig till lydnad. Till tystnad. Jag vågade inte säga emot, jag vågade inte säga nej. Allt som jag gjorde kunde när som helst utlösa ett vredesutrbott, du var som en tickande bomb. En atombomb som exploderade när man minst anade det, och ödelade hela ens värld.

Du kontrollerade mig med din ilska och med ditt hat. Jag var så rädd för dig. Jag var så hjärntvättad. Jag var så svag. Så söndertrasad. Jag trodde att det var mig som det var fel på. Att jag förtjänade att bli så illa behandlad. Jag trodde att jag var psykiskt störd. Att jag inte var värd någonting. Jag tvivlade på mina egna tankar. Jag tappade greppet om både sanning och verklighet. Så jag kunde inte lämna dig. Jag skämdes. Jag vågade inte. Jag hade ingen styrka kvar. Jag hade inga vänner kvar. Jag var ett offer. Hjälplös. Orkelös. Tom. Livlös inuti. Bara ett tomt skal med armar och ben. Sanningen är att jag minns att jag brukade tänka att jag hatade dig för hur du behandlade mig, men jag vågade aldrig säga det högt.

Jag vågade inte ens ta livet av mig för att jag var så rädd för att misslyckas och då få möta din vrede. Jag försökt en gång i desperation, men då fick jag lära mig att det inte var uppskattat, och att du tyckte att jag var patetisk som tyckte så synd om mig själv. Men i hemlighet så fantiserade jag om att få dö. Så att jag skulle få slippa att leva med någon som hatade mig så mycket. Så att jag skulle bli fri. Men samtidigt så trodde jag inte att jag kunde klara mig utan dig. Och jag försökte förtvivlat förstå vad det var som jag gjorde för fel. Varför du behandlade mig så illa. Varför jag förtjänade ditt hat hela tiden. Hur jag skulle kunna ändra mig så att du inte skulle behöva vara så arg på mig. Men jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle undvika dina rasande vulkanutbrott. Vad jag än gjorde så räckte det inte till.

Minns du när du gjorde mig gravid för att du tvingade dig till sex och vägrade att använda kondom så att jag blev tvungen att göra abort, två gånger på två månader? Minns du när du tvingade mig att komma och hämta dig fastän det var snöstorm ute, och jag körde av vägen med bilen på vägen dit och hamnade på vårdcentralen; och du rasande raglar in där så full att du knappt kan gå och skriker åt mig att jag gör vad som helst för uppmärksamhet och att jag är helt jävla dum i huvudet, för hur ska du komma hem när jag kvaddat bilen?

Minns du? Jag minns allt. Men eftersom du var så jävla full jämt så minns du väl bara en bråkdel och du har säkert förträngt resten. Men jag minns. Du misshandlade min själ. Du våldtog min kropp. Du förvred mitt sinne. Du dödade min livslust. Många delar av mig dog av att vara tillsammans med dig. Och jag trodde att jag skulle dö på riktigt många gånger; jag trodde att du skulle bli så arg att du skulle slå ihjäl mig.

Sanningen är att jag fick post traumatiskt stressyndrom av att vara i din närhet. Min hjärna blev så stressad av att leva tillsammans med någon som närsomhelst kunde explodera, att den blev skadad på samma sätt som människor som levt i krig blir.

Men tiden har gått och såren har läkts. Trots att du krossade mitt psyke och pulvriserade mitt självförtroende så har jag rest mig upp ur askan. Jag har återuppstått. Kraften är tillbaka, starkare än någonsin. Jag kan se klart. Jag står stadigt. Jag har funnit självrespekt. Jag har byggt styrka. Jag har hittat mina näbbar och klor. Jag har odlat huggtänder. Jag är inte det svaga bytesdjur som jag var när vi blev tillsammans, idag är jag återfödd som ett lejon, en tiger, en rasande björnmamma, en eldsprutande drake.

Och jag vill att du ska veta att den jag som finns idag aldrig hade accepterat vad du gjorde mot mig för elva år sedan. Aldrig. Och jag vill att du ska veta att jag är ursinnig för hur du har behandlat mig. Det är oförsvarbart. Oförlåtligt. Rent sinnesjukt. Det finns ingen ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad du gjort mot mig. Ingen människa förtjänar att bli behandlad på det sättet som du behandlade mig på. Ingen. Fy fan för dig, din jävel. Så beter man sig inte mot någon. Sanningen är att det är du som var ett as, inte jag.

Och du skulle aldrig kunna göra samma sak mot mig igen, som det du gjorde då, när jag var svag och inte kunde försvara mig. För skulle du någonsin komma nära mig igen så skulle jag inte frysa still, spela död och ligga platt igen. Jag skulle inte tiga och lida i tystnad, förfrusen av skräck och rädsla. Nej. Kommer du nära igen så skulle jag försvara mig med full kraft. Jag skulle göra våldsamt motstånd. Jag skulle yla och vråla med hela mina lungors kraft; jag skulle fräsa och slåss och bitas och fäktas som ett ursinnigt vilt djur. Och jag skulle berätta sanningen om vilket jävla svin du var för hela jävla världen, istället för att skydda dig. Jag skulle polisanmäla dig en miljon gånger. Jag skulle berätta för dina vänner. För din chef. För alla i din närhet. Jag skulle att hänga ut dig över hela internet.

Minns du när du knuffade du mig i golvet och satte dig på mig och sa att ”du ska inte få glädjen av att jag slår dig så att du kan polisanmäla mig”. Jag önskar att du hade gjort det. För då kanske jag hade förstått lite snabbare vilket jävla as du var; att det var du som var elak – inte jag.

Jag förlorade två och ett halvt år av mitt liv med att stå under din kontroll, att sitta fast som livegen i din fångenskap. Och det har tagit mig nästan sju år att pussla ihop mig själv igen efter att ha blivit söndertrasad och nedbruten av dig. Det är ett under att jag ens tog mig fri, jag tackar universum (och kvinnojouren) för att jag på något makalöst sätt lyckades finna nog med styrka för att att ta mig ur ditt våld. Att klippa mig lös ur ditt nät.

Och idag så förstår jag äntligen varför du betedde dig så som du gjorde. Äntligen så förstår jag att all din vrede aldrig handlade om mig. Äntligen så förstår jag att jag gjorde ingenting fel. Jag förstår också att du hatade inte ens mig – du hatade dig själv, och tog ut det på mig. Istället för att skicka ditt gift in i ditt eget hjärta så sköt du mig med dina giftpilar. Jag var din måltavla. Jag var din syndabock. Jag var ditt utlopp för vreden som åt upp dig inifrån.

Idag så ser jag att du är bara en feg liten skit som plågade andra för att slippa att möta din egen smärta. Och jag kan förstå att du säkert lider djupt långt inne i din själ, och att det var därför som du gjorde som du gjorde. Att det är den smärtan som du försöker dränka bakom all sprit och okontrollerad ilska. Jag känner till själslig smärta, jag vet hur ont den gör. Idag så vet jag att det bara är trasiga människor som skadar andra. Och jag beklagar av hela mitt hjärta att du har sår på din själ, det gör jag. Jag önskar ingen varelse att behöva lida. Men vet du, hur jävla ont man än har så får man för fan aldrig någonsin ta ut sin smärta på andra människor (eller djur)! Då går man över en helig gräns. Då förvandlar man sig själv till ett monster.

Och jag ber till en högre kraft att du inte behandlar din nuvarande partner, eller dina barn, eller någon annan levande varelse på samma vidriga sätt som du behandlade mig.

Jag kan inte förlåta dig, för vad du har gjort emot mig är oförlåtligt. Jag har äntligen lärt mig att villkorslöst älska och respektera mig själv, och därför kan jag inte förlåta dina handlingar. Det vore respektlöst emot mig själv. Men jag kan ge dig mina ord som jag aldrig har berättat, jag kan ge dig min sannning, jag kan ge dig min upplevelse av vad du gjorde emot mig. Och jag kan bara be och hoppas av hela mitt hjärta att du på något magiskt sätt kan ta till dig dem.

Att du kan förstå konsekvenserna av vad du gjorde emot mig. Att du kan se hur ditt beteende skadar andra människor.Och att du förstår att du behöver bearbeta din egen inre smärta så att du slutar att ta ut den på andra. För din egen skull, och framförallt för alla i din närhets skull: Sök hjälp! Du skadar andra människor. Din ilska skadar andra människor. Ditt beteende skadar andra människor. Det är sanningen.

Jag hoppas också att du en dag kommer kunna förlåta dig själv för vad du har gjort, även om jag inte kan förlåta dig. Och att du kan få läka såren i ditt inre. Ingen förtjänar att ha så ont inuti så att de måste skada alla de har runt omkring sig.

Och jag gissar att du säkerligen kommer att känna dig både förbannad och kränkt och uppretad och förnedrad av att läsa mina ord. Jag gissar att din version av historien knappast alls stämmer överens med vad jag har upplevt. Du kommer högst troligt att tycka att jag ljuger, att det är skitsnack, att jag bara tycker synd om mig själv, att jag är en psykopat, att jag är dum i hela jävla huvudet osv osv. Kanske vill du polisanmäla mig för förtal eller så kommer du vilja ta geväret och åka och döda mig. Men vet du, jag är inte rädd för dig längre. Jag står upp nu. Jag står kvar. Jag står i min egen kraft. Jag är ett berg. En vulkan fylld med lava. Du kan inte skrämma mig.

Äntligen, efter åtta och ett halvt år av tystnad, så har jag hittat orden.

Det här är sanningen. Det här är sanningen utan censur.

Hör aldrig av dig till mig igen”.

 

~Gåvan att få känna Smärtan~

•juni 26, 2018 • Kommentera

 

”Smärta färdas igenom familjer ända till någon är redo att känna den”

 

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att vara Redo,
att Känna
Smärtan.

Inte bara min egen smärta; jag välkomnar all ackumulerad smärta från generation efter generation, tillbaka i tiden. Eoner av kvävda skrik och tystade röster får plats inuti mig. Jag är en exploderande vulkan. En lavaflod. Ett glödande fyrverkeri. Vrålen får eka igenom min kropp, alla bortglömda tårar skölja över huden, all ilska får äntligen rytas ut. Jag är ett membran för smärtan, en kanal, passagen emellan. Jag är utloppet. Flödet får röra sig igenom mig.

Inuti mig får den mullrande vulkanen äntligen utrymme att explodera, om och om och om igen. Jag härbergerar allt, välkomnar allt. Utan urskiljning. Alla känslor som aldrig tidigare har fått utrymme att existerar får komma till liv igen; de vaknar från sin dvala och forsar fram, igenom utrymmet, ut, mot ljuset, mot friheten. Lava och sten i en kaskad mot himlen. Motståndet är borta, passagen är fri; min vulkan har vaknat. Marken får rämna under mina fötter och floden får svämma över, tsunamivågorna har tillåtelse att ödelägga ständerna och blixten får slå ned i alla träd som sträcker sig mot himlen.

Jag möter elden med öppna armar och kastar mig in i glöden. Brandrök och sot målar mina kinder. Jag släcker inga brasor, jag kastar bensin på lågorna. Inuti mig finns inga restriktioner kvar. Jag omfamnar katastrofen. Acceptansen av Allt. Det får finnas där, inuti mig. Smärtan, sorgen, skammen, skulden, ilskan, vanmakten, frustrationen, rädslan, paniken, ångesten, förtvivlan, ångern, tröttheten, skräcken, hatet, vreden. Allt får finnas. Allt får färdas. Igenom. Brinna i blodet. Rasa inuti cellerna.

Jag håller spacet. Bär upp utrymmet inuti. Vattnar vågorna, blåser på elden. Låter tornadon lyfta upp mig och svinga mig runt, med stormen i håret och blixten bakom ögonen. Smärtan får finnas. Jag säger ja till att Känna. Känna allt som inte blivit känt. Allt som tystats ned och prydligt paketerats in river jag upp igen. Barndomens trauman. Övergrepp och orättvisor. Min mammas undangömda sår får fortsätta att blöda igenom mig. Hennes blod får forsa igenom mina ådror, hennes historia får se ljuset igenom mina fingrar.

Mina mormödrars tysta sorg, farfäders kvävda ilska, mina förfäders oskrikna skrik får återuppstå inuti mitt hjärta. Allt som generation efter generation har gömt under mattan och i källaren får leva igen. Jag river upp de ruttna golvplankorna och kastar ut trasmattorna medan smärtan sjunger i bröstkorgen. Smärtan ska släppas fri, och jag följer med den.Motståndet är borta, muren har rämnat helt. Känslorna får flöda igenom membranet och skölja bort smutsen. Skriken får yla igenom halsen och tårna får piska över kinderna.

Jag tvättar. Skrubbar. Sköljer. Jag städar rent. Generation efter generations föroreningar igenom mig. Oflöden och stagnation. Igenom dammluckorna som äntligen har sprängts upp. Vulkanen har vaknat igen. Jag är redo. Min kanal är öppen. Jag är inte rädd längre; jag är redo att känna Smärtan. Smärtan, den får finnas. Inuti mig får den plats. Att uttryckas. Synas. Höras. Skrikas. Vrålas. Jämra sig fram. Att omfamnas och tas om hand. Att bli vaggad och vyssjad. Att bli respekterad och accepterad. Min röst är instrumentet. Jag är passagen. Den enda vägen ut är igenom. Och den får färdas igenom mig. Smärtan får färdas igenom mig.

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att Känna
Smärtan.

~På rygg genom Vårfloden~

•april 4, 2018 • Kommentera

Så kommer Flodvågen igen. Bärande på det förflutna. På känslorna som kräver att få finnas. Höras. Synas. Födas. Mötas. Från ingenstans slår den in över stranden. Sköljer bort solen, suddar ut horisonten. Mörklägger paradiset och målar himlen i svart.

Den slår ned mig på knä. I fosterställning på madrassen. På alla fyra med pannan mot parketten. Ihopvikt på köksgolvet. Under täcken, under filtar, bakom kudden. Känslorna svämmar in bakom ögonlocken, sipprar in i bröstet, smyger sig igenom mellangärdet. Och jag färdas tillbaka. En film som spelas upp inuti. Ett gammalt band som satts på ”play”.

Det lilla barnets upplevelser av världen. Så ensam, liten och rädd. Lämnad i otryggheten. Vilsen, darrig, hemlös och tomhänt. Darrig och trött. Utstött och övergiven. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vart jag ska gå. Alla vägar är stängda. Världen är så stor, den skrämmer. Min hand är så liten. Mina ben är trötta. Jag hittar inte Hem. Förstår inte varförjag är lämnad ensam. Varför jag är övergiven. Varför jag inte hör till. Så liten och ensam. Det lilla barnet i den för stora världen. Hon är så trött. Så jätte-jätte-jättetrött. Hon vill bara lägga sig ned och försvinna. Uppslukas av marken. Förintas. Upplösas till luft och ångor. Den lilla själen som gett upp. Det finns inget hopp. Livet är smärta. Solen har försvunnit och himlen är för evigt svart.

Känslan är gigantisk när den vill ut. För stor. Jag hostar och flämtar, det förflutna som fastnar i halsen. Tillbaka i tiden. Tillbaka i förtvivlan. Jag är där igen. Där var smärtan är för tung. Där sorgen är för trasslig. Där allt är bara knutar och härvor. När hoppet är utdött. När horisonten har slocknat. Med kinden vilande mot jorden och tårarna i gräset. Allt är slut. Jag kommer att dö. Dö av ensamhet. Dö av smärta. Dö av sorg. Av rädsla. Av skam. Av skuld.

Att bära allt i en så liten kropp. I det lilla hjärtat. Inget barn orkar. Man går under. Långsamt, bit för bit. Imploderat under trycket. Världen är för stor för den som är liten och rädd. Jag orkade aldrig ensam. Men jag var tvungen. Det fanns ingen trygg hand att hålla i. Ingen varm mamma att luta sig emot. Ingen lugn röst som vaggade skrämda ögon. Ingen öppen famn att gömma sig i. Jag levde ensam mot livet. Ensam i livet. Handen var tom. Vägledaren försvunnen. Mamman i frånvarande närvaro. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingen tröst, ingen uppmuntran. Jag fick finna stigarna själv. Famla vägen genom snåren. På alla fyra med kinderna fulla av tårar och snor. Krypa tills knäna blödde. Alltid rädd. Alltid så liten.

Minnena värker när de når ytan. Orden gör ont när de vill ut. De river upp halsen på vägen. Rakbladsvassa skärvor av det förflutna igenom strupen. Skär upp svalget. Jag spottar blod blandat med minnen och saliv. Allt ska ut. Upp. In i ljuset. Släppas fritt. Allt som gömts i vrårna och begravts i dunklet; jag släpar fram det i vårsolens värme. Vårstädning av minnesbanken. Hänger ut trauman på vädring. Skurar smärtan. Sköljer rent i sorgen. Vårfloden får komma nu. Skölja. Forsa. Flöda. Strömma. Flyta. Dåna. Runga. Virvla. Ett vattenfall av känslor som varit fastfrusen i isen. Nu får de åter strömma fritt. Igenom kroppen. Igenom själen. Pumpas av hjärtat med blodet ut i systemet igen.

Och det bränner, bultar, knäpper, svider, river, dunkar när flödet öppnas upp. När isen släpper. När vattenfallet åter tar fart efter åratal i förstening. När blodet åter når de förfrysta blodkärlen. Jag skriker. Smärtan skriker. Minnena sliter. Sorgen river. Allt ska igenom kanalen. Jag är passagen. Igenom hjärtat. Ut från själen. Allt vill kännas igen. Alla tystade känslor och bedövade rop vill nå tillbaka till flödet. De måste få passera igenom mig. Jag är förbindelsen. Blodet vill flyta med strömmen, spädas ut och sköljas bort med floden. Smärtan vill förenas med solen igen. Mörkret längtar efter ljus. Det enda jag kan göra är att sluta kämpa emot. Sluta sprattla. Sluta försöka att fly. Att undvika. Att vägra känna.

Istället öppnar jag munnen och låter orden sköljas ut med floden. Jag låter minnena flöda igenom själen. Tillåter allt att passera igenom. Släpper greppet. Släpper taget. Släpper motståndet. Och följer med. Flytande på rygg genom den vilda forsen. Låter vattenfallet dåna ovanför. Öppnar knytnävarna och möter känslofloden. Jag ser hur isen åter förvandlas till vatten. Jag ser hur livet kommer tillbaka från det som varit dött. Jag fädas igenom. På rygg genom vårfloden.

Smärtan är Läkningen / Att odla vingar

•januari 25, 2018 • Kommentera

Så plötsligt. Från djupet av en bottnen. Långt under marken. Ned når en strimma av ljus. En spricka i skalet. Ögon som sakta öppnas. Bländade av solen.

Och jag ser, jag ser igen. Mina ögon, dom ser, möter ljuset, smakar på lågan. Hjärtat som vaknar. Jag vädrar. Jag hör. Jag känner. Jag känner. Smaken mot tungan. Vinden håller på att vända.

Jag känner. Livet som bultar i ådrorna. Hur kraften långsamt återvänder. Hur blodet börjar flöda igen i de frusna och ihopdragna blodkärlen. Och det värker och spränger när flödet åter når ut i det som varit avstängt. Det gör ont när isen lossar och krossas till flisor och flak så att vattnet i floden kan forsa fritt. Smärtan är processen. Smärtan är läkningen. Smärtan uppstår när det som har varit dött och fruset väcks till liv. Jag ser. Jag förstår. Det är inte smärta egentligen. Det är växtvärk… Det är livsvärk!

Jag känner hur solens visningar väcker de sovande grenarna, som yrvaket och kisar mot ljuset. Hur värmen tinar upp tjälen och livet färdas tillbaka efter frosten, in genom rötterna.

Det här är The Way Of Life. Vissa saker föds och andra dör. The life – death – life – cycle. Döende grenar måste offras för att de levande ska kunna växa. Cykler i cykler. Processer i processer. Somliga saker går i dvala medan andra vaknar. Ovan och under ytan. Samspelet mellan mörker och ljus. Allt rör sig, ingenting står någonsin helt stilla.

Och jag har klippt ned min växt. Jag har offrat de döende grenarna till jorden med vördnad och tacksamhet, för att gynna de blad vart livet har valt att växa sig starkare. Jag har öppnat upp flödet till hjärtat, genom att amputera död vävnad och tunga skal som inte längre behövs. Jag skiftar hud ännu en gång. Byter fjädrar i min dräkt. Skapar utrymme för framtiden och plats för att växa. Livet återvänder nu. Flödet är starkt. Med tidvattnet kommer vågen. Huvudet ovanför ytan. Jag lyfter. Jag lever. Jag lever igen.

Jag ser. Jag känner. Jag vet. Vissheten har vaknat. Jag känner igen mönstret. Processen. Känslan. Den är bekant. Jag har varit här förut. Flera gånger. Ormen som ömsar sitt skinn. Kräftan som djärvt kastar sitt för trånga skal och tålmodigt gömmer sig under stenen tills den hittar ett nytt. Det här är Förlossningen Av Det Nya. Först, en kraftig kontraktion fylld med smärta och rädsla; och skräck för att fastna dit, i sammandragningen av nuet. I kanalen. I det obekväma smärtsamma trånga. I det okända. Men sen vågen! Som spräcker hinnan. Och det första andetaget som en explosion. Lungor som fylls av luft och rymd. Mot ny frihet. Mot expansion. Mot ljuset. Mot livet. Jag föds. I livets cykel. Den sker nu. Hela tiden.

Det är Metamorfosen. Transformationen. Transitionen. Övergången från ett stadie till ett annat. Larven i dvala i sin kockong. Plötsligt öppnas kanalen och fjärilen har tagit form. Att odla vingar tar sin tid, och det är sällan smärtfritt att växa. Ur döden föds det levande. Livet föds av död. Den gamla kostym en lämnas bakom och bryts ned till mull, och vi har plötsligt fägglada vingar på ryggen. Svävande fram ovan marken.

Jag föds och dör och föds. Samtidigt. Ändlösa cykler. Och just idag så föds jag. Färden mot ljuset. Igår dog grenar och rötter av mig, men idag. Idag föds nya skott… ❤

 

~ Space for Sprouts ~

•januari 25, 2018 • Kommentera

The cracking of shells
leaves me in smoke,
and dust.

I break. And break. And break.

Pieces of pain,
my hands are stained.
Bones and flesh,
return to dust.

I come full circle.
Again
and again.

What’s old need to go,
what’s new want to grow.

On the ground;
I rest my legs.
My hands are covered
in soil,
I hold on to the bones;
I hold on to the soul.

The process of destruction;
the process of becoming.
Another layer.
Another depth.

Deception,
reluctance.
Now I am blind.
The new hasn’t been birthed;
the old hasn’t left.
Not just yet, not just yet.

In between. In between.
I am in between.
I am in the realm
of
the unseen.

Yet another detonation,
what needs to come down
eventually
will.

It falls
all
over
me.

I am beneath the old.
I am covered in soil.

Memory lane has collapsed
all over my chest.
I am beneath,
I am laid to rest.

Every structure has disrupted.
And I float
at the center
of the momentum,
in the vortex
of perception.
Crashing. Crumbling. Cracking.

The final destruction;
the leaving of the old,
what’s new
does always want to grow.

Every breaking
is
always
a new birth,
and the sun’s light
does always
return to the
Earth.

So,
I am
making space.
Space for new things,
I am making space;
space for
the spring.

There is no doubt,
its is the first sign
of growth.
And I am making space;
space for
the Sprouts.

 

På botten av en botten

•januari 25, 2018 • Kommentera

Under ytspänningen,
blöder havet.
Och mina sår.

Läker vätska. Läker smärta. Ut i flödet.

Inuti,
gapar hålen.
Det är tras.

Ingen kraft,
inget hopp.
Bara tomma ytor,
och ekot i motvinden.
Röken från tysta andetag som långsamt stiger mot himlen,
mellan fjälltoppar och dimma.

Jag möter mig själv,
ensam och naken,
trötta händer mot jorden,
på knä i frosten,
mitt i Sorgens öga.

Bara vakuumet mot fingertopparna.
Ingenting som känns,
ljuden har tystnat.
Vidderna äter upp resonansen.

Jag står ensam i djupet.
På toppen av botten.
På botten av toppen.

Det blöder ut.
Emellan käkarna
sipprar blodet.
Nedför revbenen,
längs benen.
Ner.
Under.

Jag rinner bort.

Ingenting finns.
Kvar finns inget.
Allt är lämnat åter.

Bara hålen
Som ekar.
Hålen.
I bröstet.

I huvudet.
I hjärtat.

Under ytan. Under djupen.
Här står jag och blöder.
På botten av en botten.

 

 

Hej då Döden

•november 27, 2017 • Kommentera

Ju mer jag vågar möta mig själv och mina reaktioner, desto tydligare framträder mina mönster; jag kan börja skönja de hitintill omedvetna strukturer som mina tankebanor outtröttligt har följt år efter år. Inprogrammeringar och djupa hjulspår. Människan är ett vanedjur. Våra tankar följer oftast samma gamla bana tills vi medvetet söker förändra riktning. Men för att kunna ändra kurs på vår skuta så behöver vi först bli medvetna om våra mönster. Titta på dem utan att vända bort blicken i panik, möta dem på nära håll, pressa näsan emot glaset och verkligen studera noggrant. Vad säger det här mönstet mig? Vad säger mina reaktioner mig? Vad säger det här om den sanning som jag har skapat till mig själv att leva efter?

Så jag försöker än en gång att stå kvar när det blåser. Att gräva ned fötterna som rötter djupt i jorden. Att observera och studera stormen fastän jag befinner mig mitt i dess grepp. Att våga hålla ögonen öppna fastän hagel och vassa snökorn smattrar mot hornhinnan. Och när jag står kvar utan att fly så ser jag tydligt; jag ser. Jag ser. Ett mönster som tar upp den stor del av mitt liv. Ett mönster som förstör och förgör en stor del av mitt liv.

Det är min relation till och med Döden.

Jag har många gånger upplevt stor smärta och enorm rädsla under mitt liv. Livet har fört med sig otaliga situationer där mina känslor har varit så starka att hjärnan har blivit tvungen att stänga av och ned för att jag skulle kunna överleva de kemiska reaktionerna inuti. Och mitt tidigare jag har förtvivlat försökt att finna vägar för att hantera de känslor som är för stora för ett litet barn att bära. Så min hjärna har utformat olika strategier för att överleva. För att orka finnas kvar när ingen ork längre fanns. En av de strategierna som min hjärna skapade för mig var att välja Döden.

Det enda som kunde ge mig frid i ögonblicken av intensiv smärta och outhärdligt obehag var vetskapen om att jag när som helst och alltid kunde välja Döden. Och vetskapen om att i Döden så tar lidandet slut. Den vetskapen har tröstat mig igenom livet, varit en trogen följeslagare och vän. Döden har hållit min hand, smekt min panna, klappat min kind. Döden har hållit om mig när jag legat skakande på golvet, viskat i mitt öra när jag har flytt för mitt liv, stått vid min sida när jag inte orkat stå själv. Den har varit min frälsning och min sista utväg. Den har varit det som alltid har gjort att jag har orkat kämpa lite till, springa lite längre, stå ut en sekund till; den har varit vetskapen om att jag när som helst kan välja att avsluta allt och återvända till platsen där all smärta upphör.

Jag har flertalet gånger valt Döden, tiggt och bett om att få följa med, till tystnaden. Jag har skurit upp huden i hopp om att förblöda, jag har ätit giftiga mediciner för att förstöra mina njurar, jag har knutit rep om halsen och gjort detaljerade planer om hur jag på bästa sätt skulle kunna släcka lampan för gott. Aldrig för att jag inte ville leva, alltid för att jag ville finna en väg att bli fri från smärtan. För mig har Döden varit den största friheten, den ultimata friden, stunden då allting blir mjukt och lugnt. Jag har alltid vetat att när jag väl får dö, då slutar det som gör så förtvivlat ont. Då kan jag äntligen slappna av.

Men jag lever ännu. På något sätt så ville inte Döden låta mig få följa med till Landet Bortom Smärtan. Och kanske ville jag inte heller följa med dit egentligen, innerst inne. Kanske ville jag bara slippa vad som var outhärdligt. Kanske ville jag bara få vila en liten stund. Kanske ville jag bara desperat kommunicera till min omgivning vilken smärta som bodde där djupt i mitt bröst. Kanske var min dödslängtan bara ett förtvivlat gny efter hjälp. Kanske ville jag aldrig försvinna utan hoppades bara att ett par starka armar skulle lyfta mig upp ur mörkret och vagga mig varsamt tills chocken släppte och paniken kunde dunsta bort i luften.

Oavsett vilket så kom Döden att bli min bästa vän och den perfekta utvägen. När jag hamnade i ohanterliga tillstånd och traumatiska reaktioner så blev Döden alltid vägen ut. Mitt val. Min önskan. Den blev Målet med stort M. Hägringen i horisonten. Fokuset dit jag skulle ta mig, till vilket pris som helst. Platsen för evig frid.

Och det mönstret finns ännu kvar. Dess struktur lever kvar under ytan, djupt inne i mitt undermedvetna. Kugghjulen snurrar alltjämt. Trots att jag har valt livet. Trots att jag har mer att leva för än någonsin. Trots att mina fötter inte längre bränner sig på marken i varje steg som jag tar. Trots att monstren under sängen har börjat att krympa och spökena i garderoben håller på att blekna bort så ser jag att mönstret fortfarande finns kvar. Det är aktivt. Ett program alltid redo att startas när smärtan når över en viss nivå. Och när smärttröskeln är nådd så dras jag ned i de djupaste hjulspåren. Allt annat försvinner och jag börjar söka efter Döden. Vart är Döden? Hur kan jag hitta Döden? Hur kan jag dö? Jag måste dö! Vem kan hjälpa mig dö? Jag kan inte bli trygg igen förrän jag har räknat ut hur jag kan nå den slutgiltiga lättnaden. Tills dess är hjärnan målfokuserat inställd på att lösa uppgiften att avsluta livet. Först när jag kommit på hur det kan uppnås så kan jag pusta ut lite grann.

Men det är ett farligt och destruktivt mönster: att vandra runt genom livet med döden i handen. För när det gör riktigt ont, då finns alltid risken att jag en dag faktiskt inte orkar stå emot utan att jag ger upp, ger in, och i stridens hetta låter impulsen för mig hela vägen fram. Till slutet av livet. Om man balanserar nog nära kanten nog många gånger så finns alltid risken att man faller ned.

Så jag behöver ta mig upp ur hjulspåren. Koppla om de gamla kopplingarna. Köra en defragmentringen på hårddisken igen. Utföra ännu en uppdatering av operativsystemet. Bryta offerprogrammet som ger mig tillåtelse att ge upp, spela död och visa strupen för rovdjuren. Resa mig upp från marken där jag ligger och väntar på att bli dödad, och borsta av mig dammet. Att sluta klamra mig fast vid Dödens knotiga hand och välja livet. I alla stunder. I alla känslor. I alla tillstånd.

Att tacka min gamla kompis Döden för den här tiden. Att tacka för de gåvor som vår relation gav mig, men att nu avsluta samarbetet och tacka för mig. Att släppa min slitna liv-död-lina och börja att våga möta det som jag är mest rädd för utan fusk-utväg, utan den nötta snuttefilten och krockkudde. Och jag vet att det kommer att bli svårt att sudda ut det gamla invanda bekväma trygga välkända mönstret. Det kommer krävas träning och tålamod och uthållighet och uppmärksamhet och fokus. Och framförallt mod; det kommer krävas massor med mod för att våga känna det som känns utan att fly. Men jag är stark nu. Idag orkar jag att bära mina känslor. Jag orkar att bära mig själv. Jag orkar att bära smärtan, och omfamna det outhärdliga.

Jag tror att jag är redo nu. Att tillåta mig att vara helt levande. Att välja Livet på riktigt. ❤