Smärtan är Läkningen / Att odla vingar

•januari 25, 2018 • Kommentera

Så plötsligt. Från djupet av en bottnen. Långt under marken. Ned når en strimma av ljus. En spricka i skalet. Ögon som sakta öppnas. Bländade av solen.

Och jag ser, jag ser igen. Mina ögon, dom ser, möter ljuset, smakar på lågan. Hjärtat som vaknar. Jag vädrar. Jag hör. Jag känner. Jag känner. Smaken mot tungan. Vinden håller på att vända.

Jag känner. Livet som bultar i ådrorna. Hur kraften långsamt återvänder. Hur blodet börjar flöda igen i de frusna och ihopdragna blodkärlen. Och det värker och spränger när flödet åter når ut i det som varit avstängt. Det gör ont när isen lossar och krossas till flisor och flak så att vattnet i floden kan forsa fritt. Smärtan är processen. Smärtan är läkningen. Smärtan uppstår när det som har varit dött och fruset väcks till liv. Jag ser. Jag förstår. Det är inte smärta egentligen. Det är växtvärk… Det är livsvärk!

Jag känner hur solens visningar väcker de sovande grenarna, som yrvaket och kisar mot ljuset. Hur värmen tinar upp tjälen och livet färdas tillbaka efter frosten, in genom rötterna.

Det här är The Way Of Life. Vissa saker föds och andra dör. The life – death – life – cycle. Döende grenar måste offras för att de levande ska kunna växa. Cykler i cykler. Processer i processer. Somliga saker går i dvala medan andra vaknar. Ovan och under ytan. Samspelet mellan mörker och ljus. Allt rör sig, ingenting står någonsin helt stilla.

Och jag har klippt ned min växt. Jag har offrat de döende grenarna till jorden med vördnad och tacksamhet, för att gynna de blad vart livet har valt att växa sig starkare. Jag har öppnat upp flödet till hjärtat, genom att amputera död vävnad och tunga skal som inte längre behövs. Jag skiftar hud ännu en gång. Byter fjädrar i min dräkt. Skapar utrymme för framtiden och plats för att växa. Livet återvänder nu. Flödet är starkt. Med tidvattnet kommer vågen. Huvudet ovanför ytan. Jag lyfter. Jag lever. Jag lever igen.

Jag ser. Jag känner. Jag vet. Vissheten har vaknat. Jag känner igen mönstret. Processen. Känslan. Den är bekant. Jag har varit här förut. Flera gånger. Ormen som ömsar sitt skinn. Kräftan som djärvt kastar sitt för trånga skal och tålmodigt gömmer sig under stenen tills den hittar ett nytt. Det här är Förlossningen Av Det Nya. Först, en kraftig kontraktion fylld med smärta och rädsla; och skräck för att fastna dit, i sammandragningen av nuet. I kanalen. I det obekväma smärtsamma trånga. I det okända. Men sen vågen! Som spräcker hinnan. Och det första andetaget som en explosion. Lungor som fylls av luft och rymd. Mot ny frihet. Mot expansion. Mot ljuset. Mot livet. Jag föds. I livets cykel. Den sker nu. Hela tiden.

Det är Metamorfosen. Transformationen. Transitionen. Övergången från ett stadie till ett annat. Larven i dvala i sin kockong. Plötsligt öppnas kanalen och fjärilen har tagit form. Att odla vingar tar sin tid, och det är sällan smärtfritt att växa. Ur döden föds det levande. Livet föds av död. Den gamla kostym en lämnas bakom och bryts ned till mull, och vi har plötsligt fägglada vingar på ryggen. Svävande fram ovan marken.

Jag föds och dör och föds. Samtidigt. Ändlösa cykler. Och just idag så föds jag. Färden mot ljuset. Igår dog grenar och rötter av mig, men idag. Idag föds nya skott… ❤

 

~ Space for Sprouts ~

•januari 25, 2018 • Kommentera

The cracking of shells
leaves me in smoke,
and dust.

I break. And break. And break.

Pieces of pain,
my hands are stained.
Bones and flesh,
return to dust.

I come full circle.
Again
and again.

What’s old need to go,
what’s new want to grow.

On the ground;
I rest my legs.
My hands are covered
in soil,
I hold on to the bones;
I hold on to the soul.

The process of destruction;
the process of becoming.
Another layer.
Another depth.

Deception,
reluctance.
Now I am blind.
The new hasn’t been birthed;
the old hasn’t left.
Not just yet, not just yet.

In between. In between.
I am in between.
I am in the realm
of
the unseen.

Yet another detonation,
what needs to come down
eventually
will.

It falls
all
over
me.

I am beneath the old.
I am covered in soil.

Memory lane has collapsed
all over my chest.
I am beneath,
I am laid to rest.

Every structure has disrupted.
And I float
at the center
of the momentum,
in the vortex
of perception.
Crashing. Crumbling. Cracking.

The final destruction;
the leaving of the old,
what’s new
does always want to grow.

Every breaking
is
always
a new birth,
and the sun’s light
does always
return to the
Earth.

So,
I am
making space.
Space for new things,
I am making space;
space for
the spring.

There is no doubt,
its is the first sign
of growth.
And I am making space;
space for
the Sprouts.

 

På botten av en botten

•januari 25, 2018 • Kommentera

Under ytspänningen,
blöder havet.
Och mina sår.

Läker vätska. Läker smärta. Ut i flödet.

Inuti,
gapar hålen.
Det är tras.

Ingen kraft,
inget hopp.
Bara tomma ytor,
och ekot i motvinden.
Röken från tysta andetag som långsamt stiger mot himlen,
mellan fjälltoppar och dimma.

Jag möter mig själv,
ensam och naken,
trötta händer mot jorden,
på knä i frosten,
mitt i Sorgens öga.

Bara vakuumet mot fingertopparna.
Ingenting som känns,
ljuden har tystnat.
Vidderna äter upp resonansen.

Jag står ensam i djupet.
På toppen av botten.
På botten av toppen.

Det blöder ut.
Emellan käkarna
sipprar blodet.
Nedför revbenen,
längs benen.
Ner.
Under.

Jag rinner bort.

Ingenting finns.
Kvar finns inget.
Allt är lämnat åter.

Bara hålen
Som ekar.
Hålen.
I bröstet.

I huvudet.
I hjärtat.

Under ytan. Under djupen.
Här står jag och blöder.
På botten av en botten.

 

 

Hej då Döden

•november 27, 2017 • Kommentera

Ju mer jag vågar möta mig själv och mina reaktioner, desto tydligare framträder mina mönster; jag kan börja skönja de hitintill omedvetna strukturer som mina tankebanor outtröttligt har följt år efter år. Inprogrammeringar och djupa hjulspår. Människan är ett vanedjur. Våra tankar följer oftast samma gamla bana tills vi medvetet söker förändra riktning. Men för att kunna ändra kurs på vår skuta så behöver vi först bli medvetna om våra mönster. Titta på dem utan att vända bort blicken i panik, möta dem på nära håll, pressa näsan emot glaset och verkligen studera noggrant. Vad säger det här mönstet mig? Vad säger mina reaktioner mig? Vad säger det här om den sanning som jag har skapat till mig själv att leva efter?

Så jag försöker än en gång att stå kvar när det blåser. Att gräva ned fötterna som rötter djupt i jorden. Att observera och studera stormen fastän jag befinner mig mitt i dess grepp. Att våga hålla ögonen öppna fastän hagel och vassa snökorn smattrar mot hornhinnan. Och när jag står kvar utan att fly så ser jag tydligt; jag ser. Jag ser. Ett mönster som tar upp den stor del av mitt liv. Ett mönster som förstör och förgör en stor del av mitt liv.

Det är min relation till och med Döden.

Jag har många gånger upplevt stor smärta och enorm rädsla under mitt liv. Livet har fört med sig otaliga situationer där mina känslor har varit så starka att hjärnan har blivit tvungen att stänga av och ned för att jag skulle kunna överleva de kemiska reaktionerna inuti. Och mitt tidigare jag har förtvivlat försökt att finna vägar för att hantera de känslor som är för stora för ett litet barn att bära. Så min hjärna har utformat olika strategier för att överleva. För att orka finnas kvar när ingen ork längre fanns. En av de strategierna som min hjärna skapade för mig var att välja Döden.

Det enda som kunde ge mig frid i ögonblicken av intensiv smärta och outhärdligt obehag var vetskapen om att jag när som helst och alltid kunde välja Döden. Och vetskapen om att i Döden så tar lidandet slut. Den vetskapen har tröstat mig igenom livet, varit en trogen följeslagare och vän. Döden har hållit min hand, smekt min panna, klappat min kind. Döden har hållit om mig när jag legat skakande på golvet, viskat i mitt öra när jag har flytt för mitt liv, stått vid min sida när jag inte orkat stå själv. Den har varit min frälsning och min sista utväg. Den har varit det som alltid har gjort att jag har orkat kämpa lite till, springa lite längre, stå ut en sekund till; den har varit vetskapen om att jag när som helst kan välja att avsluta allt och återvända till platsen där all smärta upphör.

Jag har flertalet gånger valt Döden, tiggt och bett om att få följa med, till tystnaden. Jag har skurit upp huden i hopp om att förblöda, jag har ätit giftiga mediciner för att förstöra mina njurar, jag har knutit rep om halsen och gjort detaljerade planer om hur jag på bästa sätt skulle kunna släcka lampan för gott. Aldrig för att jag inte ville leva, alltid för att jag ville finna en väg att bli fri från smärtan. För mig har Döden varit den största friheten, den ultimata friden, stunden då allting blir mjukt och lugnt. Jag har alltid vetat att när jag väl får dö, då slutar det som gör så förtvivlat ont. Då kan jag äntligen slappna av.

Men jag lever ännu. På något sätt så ville inte Döden låta mig få följa med till Landet Bortom Smärtan. Och kanske ville jag inte heller följa med dit egentligen, innerst inne. Kanske ville jag bara slippa vad som var outhärdligt. Kanske ville jag bara få vila en liten stund. Kanske ville jag bara desperat kommunicera till min omgivning vilken smärta som bodde där djupt i mitt bröst. Kanske var min dödslängtan bara ett förtvivlat gny efter hjälp. Kanske ville jag aldrig försvinna utan hoppades bara att ett par starka armar skulle lyfta mig upp ur mörkret och vagga mig varsamt tills chocken släppte och paniken kunde dunsta bort i luften.

Oavsett vilket så kom Döden att bli min bästa vän och den perfekta utvägen. När jag hamnade i ohanterliga tillstånd och traumatiska reaktioner så blev Döden alltid vägen ut. Mitt val. Min önskan. Den blev Målet med stort M. Hägringen i horisonten. Fokuset dit jag skulle ta mig, till vilket pris som helst. Platsen för evig frid.

Och det mönstret finns ännu kvar. Dess struktur lever kvar under ytan, djupt inne i mitt undermedvetna. Kugghjulen snurrar alltjämt. Trots att jag har valt livet. Trots att jag har mer att leva för än någonsin. Trots att mina fötter inte längre bränner sig på marken i varje steg som jag tar. Trots att monstren under sängen har börjat att krympa och spökena i garderoben håller på att blekna bort så ser jag att mönstret fortfarande finns kvar. Det är aktivt. Ett program alltid redo att startas när smärtan når över en viss nivå. Och när smärttröskeln är nådd så dras jag ned i de djupaste hjulspåren. Allt annat försvinner och jag börjar söka efter Döden. Vart är Döden? Hur kan jag hitta Döden? Hur kan jag dö? Jag måste dö! Vem kan hjälpa mig dö? Jag kan inte bli trygg igen förrän jag har räknat ut hur jag kan nå den slutgiltiga lättnaden. Tills dess är hjärnan målfokuserat inställd på att lösa uppgiften att avsluta livet. Först när jag kommit på hur det kan uppnås så kan jag pusta ut lite grann.

Men det är ett farligt och destruktivt mönster: att vandra runt genom livet med döden i handen. För när det gör riktigt ont, då finns alltid risken att jag en dag faktiskt inte orkar stå emot utan att jag ger upp, ger in, och i stridens hetta låter impulsen för mig hela vägen fram. Till slutet av livet. Om man balanserar nog nära kanten nog många gånger så finns alltid risken att man faller ned.

Så jag behöver ta mig upp ur hjulspåren. Koppla om de gamla kopplingarna. Köra en defragmentringen på hårddisken igen. Utföra ännu en uppdatering av operativsystemet. Bryta offerprogrammet som ger mig tillåtelse att ge upp, spela död och visa strupen för rovdjuren. Resa mig upp från marken där jag ligger och väntar på att bli dödad, och borsta av mig dammet. Att sluta klamra mig fast vid Dödens knotiga hand och välja livet. I alla stunder. I alla känslor. I alla tillstånd.

Att tacka min gamla kompis Döden för den här tiden. Att tacka för de gåvor som vår relation gav mig, men att nu avsluta samarbetet och tacka för mig. Att släppa min slitna liv-död-lina och börja att våga möta det som jag är mest rädd för utan fusk-utväg, utan den nötta snuttefilten och krockkudde. Och jag vet att det kommer att bli svårt att sudda ut det gamla invanda bekväma trygga välkända mönstret. Det kommer krävas träning och tålamod och uthållighet och uppmärksamhet och fokus. Och framförallt mod; det kommer krävas massor med mod för att våga känna det som känns utan att fly. Men jag är stark nu. Idag orkar jag att bära mina känslor. Jag orkar att bära mig själv. Jag orkar att bära smärtan, och omfamna det outhärdliga.

Jag tror att jag är redo nu. Att tillåta mig att vara helt levande. Att välja Livet på riktigt. ❤

 

~Att våga vara ful, eller vacker på riktigt ~

•oktober 30, 2017 • 1 kommentar

Att tillåta fula sår att läkas är en mindre vacker process. Man vet aldrig riktigt när man nästa gång ska trampa på en mina som exploderar en rätt upp i ansiktet samtidigt som marken rämnar under fötterna. Man vet aldrig när en tsunami har tänkt att välla in över horisonten, eller när nästa åsksmoln kommer att laddas ur.

Och när vulkanen väl exploderar, och smärtan skjuts ut från kratern och flyter i strida strömmar nedför berget, då är det långt ifrån vackert. När världen runt omkring imploderar och hjärtat vänds ut och in, när naturens kraften tränger upp genom marken och när stormen äter upp allt som står i dess väg. När det går sönder och allting rinner ut. Då är skönheten långt borta.

När skalet rämnar, när masken är borta, när smärtan är blottad; kvar finns bara senor, brosk och ben. När man står naken ända in till märgen. Ett krossat litet ägg mot asfalten. När alla krafterna har tagit slut, och jag landar med ansiktet nedåt i leran. Det fulaste av fult. Det är också jag. Med ansiktet krigsmålat i tårar och paniken dansande i ögonvitorna. När jag är långt ifrån vacker, när jag blöder från själen och frustar snor. Det är också jag. Det här är också jag. Det fula tillhör också mig.

När jag hatar mig själv. När ovädret river sönder bröstet så att jag inte längre klarar av att stå upprätt. I fosterställning under bordet. På knä mot parketten. Med paniken som skriker bakom ögonen. När halsen är ett hål. När smärtan äter sig igenom skelettet. Det är också jag. Jag har hundra olika ansikten.

Jag lär mig mödosamt att låta alla mina fasetter få finnas i diamanten som är jag. Med hjälp av extra extern kärlek och vänliga vänner. Med hjälp av tålamod och acceptans. Med hjälp av envishet och en tillåtelse att inte behöva vara perfekt någonstans. Med små små steg. Två framåt, tre bakåt, fyra framåt, ett bakåt. Ihopkrupen mot stormen. På alla fyra i gyttja och kvicksand. När regnet piskar, när solen bränner. Jag lär mig att äga alla mina ansikten. Att låta smärtan sjunga sin sång även om den gör omgivningen obekväm. Att inte hålla tillbaka, att släppa fram. Att känna det som känns. Att detonera, explodera, brisera och erodera. Att tilåta mig att vara vara i de fulaste av tillstånd, och på de mörkaste platserna. Att låta skammen skymta fram i ljuset. Att våga möta det som är allra minst vackert med öppna armar. Tillåtelsen att vara hel. Att vara trasig. Att bli hel och gå sönder igen.

Jag lär mig att låta mig krossas exakt så många gånger som det behövs för att nå in till kärnan. För att öppna hjärtat igen. För att kunna läka ihop på rätt sätt. För att kunna pussla ihop alla miljoner små bitar i den ordning som de skulle ha varit i från den första början. Vissa dagar är jag en sprutande vulkan. Andra dagar ett ljummet sommarregn. Ibland är min himmel klar och blå, ibland är den tung och grå. Det är okej. Alla tillstånden är okej. Det är årstider, säsonger, perioder som kommer och går. De får finnas. Allt får finnas. Allt får finnas.

Det här är mina tårar. De behöver få komma ut. De behöver få vara vilda forsar som blöter ned, de behöver få rinna tills dess att de slutar, tills dess att smärtan torkar upp i solen. De är sorg som läker, de är sår som helas, de är rädsla som släpper taget om mitt andetag.

Man får vara ful när man river upp fula gamla sår. Det får göra ont. Man får vara söndergråten. Hes, uppsvullen, utmattad och kladdig. Man får vara liten och svag. Man får tappa hoppet och ge upp. Man får köra ned i diket, landa på taket och bli kvar; allt det där, det får finnas, det får vara så. Att våga vara trasig är att våga bli sedd fastän man är krossad till tusen bitar. Att äga det fula. Det hemska. Det söndriga. Allt sånt som man helst vill gömma undan och bort. Jag tränar på att äga alla mina årstider, alla mina element. Jag lär mig att läka genom att trampa på minor och dras med i jordskred. Jag lär mig hur man är hel genom att våga vara trasig.

Att tillåta smärtan att få finnas är att ge den ett ansikte. Att våga möta det som gör ont utan att vända bort blicken. Att våga låta fulheten få ta plats, som en oumbärlig del av helheten. Att vara ärlig och äkta. Att äga allt. Att ge allt. Att erkänna allt. Att känna allt. Att våga vara ful ibland. ATt äga sina tårar. Det är ju egentligen det vackraste som finns.

Det är att vara vacker på riktigt.

 

 

~Genom is~

•oktober 29, 2017 • Kommentera

 

När alla krafter har sinat;
när all längtan nästan har brunnit slut.
När tiden har förfrusits,
och allt hopp har börjat att ebba ut.

När jag famlar ensam i mörkret,
och när nuet är ett blödande sår.
När jag inte orkar andas ensam;
när smärtan har blivit för trång och för svår.

När jag stelnar långsamt fast i kölden,
och kylan lindar in mig i kristall.
När blodet har slutat att pulsera,
och min kropp gungar tyst och kall.

Ett ljud som sveper igenom dunklet
på andra sidan höljet av frost och stelnad snö.
Någonting rör sig genom isens täcket;
en tunn ström av värme och av tö.

Det dansar till ovanför ytan;
två lanternor som sveper över natten.
Ett sken som flämtar till i mörkret;
ett stråk av öppet vatten.

Ett skepp syns vagt i horisonten;
ett fartyg som äter sig igenom frusna hav,
det knakar till i skaren
när isen bryts upp och av.

Starka armar lyfter mig upp ur vattnet;
min kropp är stel och kall.
Det enda jag kan förnimma,
i munnen, som smaken av metall.

En omfamning som tinar frosten,
vämer upp en bortdomnad själ,
den väcker kroppens ur dess koma.
Kanske behöver jag ändå inte frysa ihjäl.

En närhet vid min sida
en röst som lyssnar och förstår.
Ibland kan så lite kan betyda så mycket
det kan förvandla en vinter till tillfällig vår.

För när alla krafter har sinat,
och smärtan kommer i repris.
Jag behöver inte längre kämpa ensam
när jag vet att det finns fartyg som faktiskt bryter igenom is.

~Fastfrusen / Livet under isen~

•oktober 29, 2017 • Kommentera

Isen har slutit sig runtom. Jag är avskuren från fria vatten och varma strömmar, hoppet rinner ut mellan mina läppar. Sipprar tyst iväg, följer med andetagens vita rök, uppåt.

Och jag sjunker. Långsamt, ljudlöst, kroppen glider ned, mot bottnen. Under ytan. Under kanten. Under.

När huvudet försvinner under ytan blir allting svart. Tyst. Tomt. Världen har försvunnit, kvar är bara mörkret.

Jag seglar ned genom vattenmassor. Kroppen som en istapp, förfrusen i sin form. En kristalliserad sjöjungfru, en förfrusen säl, en förlist sjöfarare som faller stilla genom havet.

Långt ovanför; en hinna mellan hav och himmel. Jag är under isen. Frusna händer som söker sig loss. Fumliga simtag och klena bensparkar. Lemmar som inte längre lyder. Ljuset är borta, mörkret är överallt.

Jag är vilse under isen. I dunklet. I tystnaden. Vattnet som ett täcke omkring; en tvångströja av salt och tång. Håret böljar stilla omkring.

På besök i tomheten, jag faller tyst förbi. Vet inte längre vilken riktning som är vart, om upp är upp eller kanske ned.

Och luften. Den börjar sippra ut. Snart behöver jag andas, cellerna vill släppa koldioxid, utbyta gas. Men jag vet inte hur. Ensam under ytan, med ett isberg ovanför. Jag svävar. Under isen. Jag är under isen.

Allting gör så ont. Ont. Ont. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jag kan inte andas längre. Lungorna spränger, hjärtat bultar svagt. Här nere finns inget ljus som svävar i horisonten, här nere blir natten aldrig till dag.

Jag vill bara att tiden ska förbrukas. Att ögonblicken ska förskringras, och att natten ska upplösas till stoft. Att allt ska bli över. Jag önskar mig solen tillbaka. Jag önskar mig en gnista av liv.

Jag vet inte hur jag ska orka. Orka varje sekund. Och det är så många sekunder att orka. Oändligt med sekunder, medan hjärtat hammrar mot bröstkorgen, och halsen är kvävd.

Jag räknar sekunder. Upplever sekunder. Drunknar i sekunder. Hjärnan en viskning, tankar som domnar bort. Fokuserar på fragment, enheter av storheter. En och en, helheten uppdelad i delar. Så många delar.

Jag vet inte ens vad som gör ont. Smärtan är formlös. Skär igenom, var som helst och på alla ställen samtidigt. Den håller mig vaken. Igenom alla ögonblick, medan hjärtat pumpar våldsamt i bröstet. En högljudd bastrumma. En hel jävla slagverksorkester. Jag hör dem studsa mot trumhinnorna, hjärtslagen på flykt. Jag känner dem trängas i halsen. De ekar överallt. Som att jag har sprungit för fort. Som att jag behöver vila nu.

Och samtidigt Tiden. Jag väntar på Tiden. Uppgiven. Övergiven. Ensam och kall. Och tiden. Tiden den står still.

Fastfrusen.
Jag är fastfrusen under isen.