~Att förlora sitt Hem /eller/ Att fälla ut sina vingar~

•april 10, 2019 • Kommentera

Vårt hem, som från början har varit mitt hem under de senaste 12 åren, ska rivas. Det ska rivas på grund av att huset som vi bor i befinner sig ovanpå en malmkropp som gruvan har brutit malm ifrån, och numera är marken instabil under oss. Det kallas för att ”gruvan måste fram” och ett helt samhälle håller på att avvecklas för att ge plats åt den växande gruvdriften. Två grannorter ska slås ihop till en, och en hel stad ska utplånas. Precis som vårt hem.

Ingen i samhället här går oberörd. Alla påverkas till olika grad av den jättelika samhällshällsomvandling som pågår. Jag upplever förvandlingen på individnivå. Jag är en av alla dem som förlorar mitt hem i den här processen.

Mycket har hänt i livet på det personliga planet sedan jag flyttade in i den gamla vindslägenheten år 2007. Man skulle kunna säga att jag och lägenheten har vuxit och utvecklats tillsammans. Lägenheten som kom att bli min fristad, efter att jag hade separerat ifrån den elaka relationen som nästan kvävde ihjäl mig. Lägenheten som ligger på tredje våningen och har milsvid utsikt (antagligen stans bästa) mot fjällen i två väderstreck. Lägenheten som släpper in solens ljus mitt under mörkaste midvintern. Lägenheten där småfåglarna, ibland ekorrar, äter fågelfrön på balkongen.

Lägenheten som blev min trygga plats i en värld som tidigare var fylld av kaos. Lägenheten som från början var sliten och tråkig men som långsamt växte sig till ett Hem, med stort H, under åren som gick. Lägenheten som jag aldrig frivilligt hade valt att lämna. Men nu har jag inget val. Hela staden som jag bor i har inget val. Vi måste alla ge upp våra trygga Hem och röra oss ut mot nya territorium. Platsen är döende, hus ekar tomma, grävmaskinerna äter upp byggnader och konstruktioner, vägar stängs av och höga staket dras.

Mitt, och numera vårt, Hem kommer att ätas upp av rivningsmaskinerna. Det är bara en tidsfråga innan hela Kilen är tomt och öde, och alla husen jämnade med marken. Gruvan ska fram och vi som bor ovanpå den får lov att flytta på oss. Och jag, jag har kämpat emot den oundvikliga processen. Jag har stretar emot mentalt. Vägrat att acceptera att huset som jag bor i snart inte längre kommer att stå kvar på berget.

Jag har varit arg. Jag har varit arg på gruvan som ska fram till varje pris. Jag har varit arg på att gruvbolaget på något konstigt sätt har rätt till att riva upp och tvinga iväg människor från deras boplatser; rätt till att tvinga människor från deras Hem; rätt till att tvinga iväg ett helt samhälle, som har funnits i generationer, på flykt. Samtidigt som jag innerst inne hela tiden har vetat att individen är liten och gruvbolaget stort. Och att man behöver välja sina strider.

Och jag har varit ledsen. Uppgiven. Förtvivlad. Jag har gråtit och svurit. För min egen del. För alla som är berördas del. För pensionärerna som måste flyttat till nya hem med dyrare hyror. För människornana som älskar sina hus. För människorna som älskar sitt samhälle. Jag känner den djupa sorg som sjunger i hjärtat på alla dem som har vuxit upp här, sorgen som pumpar i ådrorna på alla dem vars föräldrar och farföräldrar och fars-farföräldrar har vuxit upp på den här platsen som långsamt bryts ned bit för bit. Jag känner sorgen som omger bygden som en dimma. Den sorg som de flesta inte talar högt om, eftersom vi måste buga oss inför och vara tacksamma för gruvan näst intill döden. Eftersom gruvan är vad som födde staden och vad som föder våra magar. Eftersom malmen och gruvbolagen är Gud här där vi bor.

Men likväl så ruvar sorgen som en jättelik skugga ovanför allas huvuden, trots att kommunen har skapat ny detaljplan som skvallrar om ett nytt levande centrum och multiaktivitetshus och storstadskänsla. Trots att alla vars hem som går i graven får nyckel mot nyckel i form av nybyggda hus och flytthjälp och positiva hejarop om att det kommer bli så bra med omvandlat samhälle. Ändå. Så ligger sorgen som en hinna över husen som ännu står kvar. Den ligger som en hinna över hjärtat på alla dem som ännu bor kvar. Sorgen sipprar upp genom jorden, den sveper genom träden, viskar i vinden. Den kollektiva sorgen som tillhör alla som måste lämna sina Hem och se sin barndoms stad jämnas med marken. Utan att ha någonting att säga till om.

Och jag känner min egen sorg. Sorgen över att behöva lämna min trygghet, min fristad, min fästning. Sorgen över att behöva lämna dessa trygga väggar och den svindlande utsikten mot Dundret-fjället. Jag älskar mitt Hem så otroligt mycket. Det är världens bästa Hem. Mitt hjärta gråter över att behöva packa ihop mina tillhörigheter och säga farväl till både lägenheten, huset och platsen som inom kort kommer att vara öde och inhägnad.

Men sorgen, den får finnas där. Den måste finnas där. Den får sjunga i hjärtat, i blodet och i jorden. Den tillhör processen; både den individuella och kollektiva. Jag låter den svepa igenom mig nu när det inte finns någon annan utväg. När jag måste acceptera att det finns ingenting mer att göra, det är ingen idé att kämpa emot. När jag till sist måste släppa taget om både Malmbergt och mitt Hem. Då får sorgen omfamna mig. Jag får sörja vad som förloras. Samtidigt som jag är medveten om att det finns en oändlig mängd människor i vår värld som inte ens har ett hem att vila i. Så mitt i sorgen är jag samtidigt djupt tacksam över privilegiet att ha fått ha ett hem. Och jag är tacksam över att jag kommer att få ett nytt Hem.

För jag litar ju på Universum och Livets vägar. Jag är fullt övertygad om att det alltid finns en gåva och en möjlighet i varje händelse om man kan finna det rätta perspektivet. Så det här bytet av Hem kan bli till en Gåva om jag väljer att se det så. Om jag väljer att inte kämpa emot vad jag inte kan förändra. Om jag väljer att se möjligheterna.

Så jag försöker vara modig och våga lita på att livet kommer att bära mig. Att se att rivningen av vårt hem är Universums sätt att kärleksfullt knuffa ännu en fågelung ur boet så att den får chans fälla upp sina vingar och möta luften som bär. Att se att flytten är en chans att släppa taget om någonting gammalt, och en början på någonting nytt. Ibland måste vissa saker dö för att nya ska kunna växa fram. Det är livets gång.

Jag har inget annat val än att fälla ut vingarna och lita på att dem bär mig. Att lita på att framtiden är ljus och att det kommer ett nytt högst älskbart Hem och tar emot mig innan jag slår i backen. Min kloka man säger att det kommer att bli en uppgradering. Att vi kommer att få någonting ännu bättre än det vi har. Jag litar på honom.

Och jag hoppas att alla andra som också är berörda av den här processen, trots sin sorg och frustration, får chans att fälla ut sina vingar och bli fångade av Livet.

Vi har inget annat val att hoppa…! ❤

Förvrängda sanningar, del 1: ~En optisk illusion

•mars 9, 2019 • Kommentera

Mycket finns det som jag inte vet, men en sak har jag alltid vetat helt säkert: att jag är ful. Den sanningen har suttit i ryggraden, det har varit en del av bakgrundsbruset i mitt liv, en tyst vetskap; jag är ful. Varje gång som jag har råkat skymta min spegelbild i en bilruta, i ett fönster, i en avstängd tv-apparat, eller vad som än reflekterar så har jag ryggat skrämt tillbaka inför bilden som jag möter. Snabbt slagit bort blicken. Skämts med svansen mellan benen. Gömt mig inför reflektionen. Den fula bilden. Mitt ansikte. Min kropp. Min spegelbild. Fula jag.

I den verklighet som jag har växt upp i och levt i har jag sedan jag blev medveten om mitt eget utseende uppfattat mig själv som ful. Jag har alltid varit ful. Sett mig själv som ful. Bedömt mitt utseende som fult. Bedömt min kropp som ful. Fel. Rentav motbjudande.

Jag har kämpat för att försöka gömma min fulhet, försökt dölja det fula i mig så att andra inte ska se. Så att jag inte ska se själv. Jag har speglat och skällt på spegelbilden. Skrikit åt bilden att jag är ful och äcklig. Skämts. Hatat bilden. Hatat kroppen. Jag har bantat och tränat och format och piskat och svettats och svultit min kropp. Jag har sminkat och färgat och förlängt och plockat och vaxat och exprimenerat med min utsida. Jag har jämfört med idealen i media och på tv och film. Hatat mer. Skällt mer. Skämts mer. Tränat mer. Aldrig nöjd. Aldrig nog. Alltid rädd för att någon ska upptäcka och påpeka min brist på skönhet. Alltid rädd för att min fulhet ska råka synas.

När jag har haft relationer så här jag varit livrädd att mina partners ska jämföra mig med andra (vackra) tjejer och kvinnor och bli besvikna. På mig. Jag har varit rädd för att de ska bli äcklade. Att de ska förakta mitt utseende och min kropp. Att de ska håna mig. Att de i hemlighet ska önska att de hade en vackrare flickvän. En snyggare. En sötare.

Nu när jag varsamt håller på att lägga mitt livspussel och trassla ut mitt livstrassel och mödosamt skalar av alla de lögner och förvrängda sanningar som är inslagna omkring min själ så möter jag plötsligt fulheten igen. Den frigör sig från mitt undermedvetna och bubblar upp till ytan. Jag möter skammen inför att leva tron att min utsida inte duger. Jag möter rädslan i tron att andra människor värderar mig och dömer ut min exteriör. Fastän att jag vet-vet -vet starkt och djupt inne i mitt hjärta att utsidan är det minst viktiga som finns i mötet med en person. Fastän jag själv sedan länge har slutat att värdera människor efter deras omslagspapper. Fastän ordet ful inte längre finns kvar i min ordlista. Fastän. Så finns rädslan kvar djupt inne i mig; rädslan att bli dömd. Dömd för att jag är ful. Dömd för att min utsida inte duger.

Det är en stor och tung rädsla att bära runt på i smyg. Den gör att jag undviker saker omedvetet. Att jag nedvärderar mig själv. Att jag krymper ned mig. Ser mig själv som mindre värd än andra. Som att jag bar på ett utseende-handikapp. Som gjorde mig till mindre människa. Det gör ont att se. Ont att möta. Ont att utforska.

Jag följer spåren. Tillbaka genom tiden. Genom det förflutna. Och jag minns. Minnen. Fragment. Skolfoto från andra klass där jag hade pannan full av röda prickar från hårborste som jag slagit i min egen panna för att håret var fult. Bilderna i tidningarna som visade vilka kroppar som dög. Kommentarerna från killarna i skolan att jag hade dubbelhaka; hur dom brukade ropade ”double chin- försvinn” när jag gick förbi i korridoren. Jag minns min klasskompis i nian som berättase för mig att det var synd om den som fick gå med mig på balen för man ville gå med någon som var ”snygg”. Jag minns. Jag minns. Och jag sa aldrig emot. För jag visste att det var sant. Det stämde perfekt med bilden som jag hade av mig själv.

Och jag minns min mammas ständiga dömande. Ständiga värderande. Av andra människor. Som en konstant skönhetstävling där hon var domare och dömde stilpoängen. Jag minns när jag stolt visade min första tatuering för henne och hennes spontana relation var ”vilken ful!” För att därefter förklara sig med: ”Jag kan ju inte ljuga!” Jag minns. Hennes ansiktsuttryck som berättade exakt vad hon tyckte om saker och ting. Men jag minns inte att hon sa rakt ut att jag var ful. Men det behövdes inte. Barn vet. Barn är kloka. De snappar upp. Läser av. Lyssnar på orden som inte sägs. Och jag minns att jag kände mig ful. Jag kände mig så ful. Hon fick mig att känna mig så ful-ful-ful. Jag dög aldrig. Hon behövde inte ens säga det, jag kände det. I vartenda ben i kroppen. Så kände jag hennes dömande blick. Hennes sätt att säga rätt ut precis vad hon tyckte utan att ta hänsyn till om man blev sårad eller ej. Hennes monopol på sanningen.

Det var som att hon opererade in ett filter i mina ögon, som att hon programmerade in ett program i min hjärna som förvrängde den verkliga verkligheten. Hon lade en illusion över hela min existens. Över min perception. Över min självbild. Hon hade makten att bestämma hur Sara-barnet skulle se på sig själv; och gåvan som hon gav mig var att betrakta mig själv som ful.

Jag förstår idag att mamman själv hade en förvriden och förvanskad självbild, som hon projicerade ut på barnet som hon fött för att hon inte förstod bättre. För att hon bar på smärta och skam. För att hon var psykiskt sjuk. För att hon själv levde i en illusion. Men Lilla Sara förstod inte sånt. Hon köpte mammans perspektiv rakt av. Alltid lydig. Alltid med hopp om att bli älskad bara hon kunde göra mamman nöjd. Så barnet slukade lögnen. Den förvanskade sanningen blev den verklighet som jag fick leva i. Jag fick leva i en verklighet där jag var ful.

I en verklighet där jag har ryggat tillbaka inför bilden av mig själv. I en verklighet där jag har skämts för mitt utseende. I en verklighet där jag vetat att foton som jag inte ser direkt ful ut på är bara tur och inte representativt för ”sanningen”. I en verklighet där jag har känt mig tacksam för att män har objektifierat mig eftersom jag var så ful. I en verklighet där jag hela livet har känt mig mindre värd för att jag har haft ett skevt filter över mina ögon som gjort att hur jag än har sett ut så här jag varit mer eller mindre ful när jag har beskådat mig själv.

Men idag så kan jag äntligen se konturerna kring lögnen. Jag kan känna filtret över ögonen. Jag kan urskilja hur förvanskad och förvrängd ”sanningen” som jag har trott på är. Ljuset av medvetenhet har tänts. Jag ser klart. Jag ser igenom. Jag ser bakom. Jag ser under. Jag känner. Den riktiga Sanningen. Friheten bakom lögnen.

Så jag tänker inte vara ful längre. Jag har varit ful längre än nog. Jag vägrar. Inte en sekund till. Det är slut med ful! Aldrig mer ful. Jag ska programmera om min hjärna, jag ska riva den falska perceptionen, kasta bort den skeva linsen! Jag ska fortsätta tills mina ögon är rena igen. Tills mitt sinne är klart. Tills sanningen inte längre är förvrängd. Tills såren har läkt. Tills jag kan se mig själv med bara kärlek i min blick.

För mitt hjärta har alltid vetat att skönhet är inget som sitter i något så futtigt som utsidan. Skönhet handlar om vad som lyser igenom från insidan. Att vara vacker är att vara ärlig mot sig själv. Att våga vara sig själv. Att stå i sin sanning. Att följa sitt hjärta. Att äga sina känslor. Att äga sig själv. Det finns så många sätt som man kan vara vacker på. Det finns så mycket saker som man kan hitta skönhet i.

Och skulle någon jävel ens drömma om att döma mig eller mitt utseende så vet jag att det säger precis allting om den som dömer, och absolut inget om mig. För fulheten och skönheten, de existerar bara i betraktarens ögon.

~Eldfödd~

•mars 6, 2019 • Kommentera

Jag är den som överlevde.

Jag är den som tog mig igenom elden, och kom ut på andra sidan. Sönderbränd. Svedd. Sotig. Men levande.

Jag är den som fick trettio tusen volt igen kroppen och fortfarande står upp. Jag är den som sjönk till havets botten och som tog mig upp till ytan igen. Jag är den som sveptes med av tsunamin och sköljdes tillbaka upp på land. Jag är den som rovdjuret slöt sina käkar om, och jag är den som lyckades fly. Jag är den som undkom med nöden i behåll. Jag är katten med nio liv.

Jag är fröet som grodde emot alla odds. Jag är ogräset som växte sig igenom betongen. Jag är den som balanserade på kanten men inte föll ned och slog ihjäl mig.

Jag är offret som reste sig upp. Jag är blodet som torkade och såren som läkte. Jag är den som fick livet tillbaka.

Jag är den som inte bara tog mig igenom elden; jag är den som förvandlades i elden. Jag är den som brann upp, och föddes på nytt i lågorna. Jag är den som kom ut på andra sidan i en ny skepnad, i en ny form.

Jag är nyfödd styrka. Jag är ren självbevarelsedrift. Jag är den råa urkraften som har vaknat ur sin slummer.
Jag är rädslan omvandlad till mod. Jag är adrenalin och kamp och vägra ge upp. Jag är livsvilja. Jag är blodet som kokar i ådrorna. Jag är kolet som glöder. Jag är livet som lever. Jag är hjärtat som brinner. Jag är glöden som aldrig falnar.

Jag är den som föddes ur elden.

Jag är livet

andra sidan.

🔥

~Att våga vara Svag / Färden mot att att våga vara alla mina Jag~

•mars 6, 2019 • 2 kommentarer

Jag har lovat mig själv att jag har tillåtelse att vara svag. Att jag inte längre behöver hålla upp en låtsasfasad för att ingen ska kunna se sanningen bakom masken. Att jag inte längre behöver vinkla och redigera verkligheten så att ingen utomstående, eller närstående, ska upptäcka vad jag är som mest rädd för att avslöja – de delar av mig som jag skäms för som mest, de fasetter av mig som jag har hatat och fördömt, de bitar som jag velat såga av och klippa bort och skicka till Mexico i ett paket utan avsändare.

Det är ett avslöjande. Ett avtäckande. En slags ständig process av avskalande. Jag får gång på gång häva invanda impulser att gömma icket godkända bitar i den mörkaste garderoben, och istället dra dem i svansen, ut i ljuset. Till synligheten. Öppna för allmän beskådan. Stoppa dem i genomskinliga burkar. Ge plats på scenen. Mitt i rampljuset.

Fastän jag känner hur jag mycket hellre skulle vilja fronta skyltfönstret till mitt jag med mina starkaste styrkor, med mina mest lyckade lyckanden, med mina bästa prestationer och med de snyggaste selfiesarna. Jag vill power point-presentera mig själv i mitt absolut bästa dager, på toppen av berget med medvind i håret utåt. Och retuschera bort dagarna då jag har kört åt fanders och ligger i diket med hjulen i luften, håret i leran och gråter förtvivlat.

Men gör jag det så är jag oärlig emot mig själv. Då utvisar jag delar av mig själv till fjärran länder och inför censur i mitt kungarike. Då skapar jag en omöjlig fasad att upprätthålla. För sanningen är ju att jag, liksom många andra människor, har hål i min fasad och en stomme med svaga punkter. Sanningen är att jag består av delar som också är mindre stabila. Jag har grenar som är döda och rötter som är ruttna. Jag har känslor som är otämjda, beteenden som jag önskar vore annorlunda, felaktiga övertygelser, rädda rädslor och svåra svårigheter som inte syns utanpå. Men de tillhör mig också. Fastän jag är rädd för att erkänna för andra- och ofta för mig själv- att jag faktiskt äger dem också.

Så nu avtäcker jag dem. Några i taget. Låter dem komma hem från asylen och hitta ut från garderoben. Alla små svagheter. Allt skambelagt. Allt hysch-hysch. Allt som också skapar helheten. De får finnas nu. Jag är dem också.

Jag har fullkomlig rätt att vara en eldsprutande drake ena dagen och nästa förvandlas till en handikappad och rädd liten kanin. Jag behöver inte gömma mina sår, mina trauman, mina dysfunktionella mönster, min ångest, min osäkerhet, mina rädslor, mina svårigheter, min smärta. Jag behöver inte gömma de dagar som är en kamp för att få livet att gå ihop iallafall nästan. Ingenting behöver gömmas och förnekas längre.

Hela jag får finnas. Alla jag får finnas! Jag får vara rädd för typ nästan allt; jag får vara rädd för människor, rädd för att bli dömd, rädd för att bli utan, rädd för för vara ful, rädd för att göra fel, rädd för att säga fel, rädd för att vara fel. Jag får ha en skev självbild. Jag får ha katatstroftankar. Jag får ha panikångestattacker när jag skriker och tror att jag ska dö. Jag får ligga i en hög på golvet och gråta, yla och snora. Jag får vara en enda röra och ett vilt djur ibland. Jag får känna mig liten och otrygg och hjälplös. Jag får ha en låg tillit till andra människor. Jag får ha dåligt självförtroende och ännu sämre självkänsla. Jag får vara skadad av min uppväxt, jag får vara skadad av min relation med mannen som var ett rovdjur. Jag får ha brännskador i själen. Jag får ha ärr på hjärtat som kanske aldrig går att glömma helt. Jag får vara påverkad av min historia. Det är okej. Det är så okej.

Jag får finnas där också. I smärtan. I vanmakten. I förtvivlan och paniken. Jag får vara skadad. Kantstött. Oförmögen. Hjälplös. Handikappad. Alla mina jag får finnas. I ljuset av kärleken till mig själv så får dem finnas. Det fula. Det mörka. Det onda. Det trasiga. Det inbillade. Det skeva. Allt som jag har gömt, vinklat bort, retuscherat och förminskat. Allt som jag aldrig ville att någon skulle få se. Alla mina jag. När jag är svag. De får finnas nu.

Jag får vara ett offer, jag får vara en fighter. Jag får ha tusen olika ansikten och skepnader. Och jag får pendla mellan alla kontraster. Min smärta får finnas precis lika mycket som min glädje. Min sorg får ta samma plats som min lycka. Jag får vara både ett ‘work in progress’ och en masterpiece samtidigt

För varje dag som går så vågar jag äga några fler fasetter som ruvat i mörkret. För varje dag som går så kan jag älska en liten bit till och en liten bit till, och jag orkar stå emot skammen som biter i kinderna och piskar ansiktet vinrött. Jag går emot. Jag går emot mönstret att dölja. Impulserna att gömma. Jag står kvar fastän hjärtat bultar i bröstet. Små små steg framåt. Avslöjar jag mig själv. Avkläder jag mig själv. Inför publik. Jag skalar långsamt av mig naken, till förevig allmän beskådan, i takt med att kärleken till mig själv växer. Aldrig mer dömd till att vara undangömd. Jag är öppen nu. Jag är allting som är jag. I alla fall nästan. Snart. Mycket snart.

Det är en process. Det är Min process.
Till läkning.
Till helande.
Till försoning.
Till fred med kriget och till stillhet i stormen. Min färd mot helheten.
Min färd mot friheten!
Min färd mot att våga vara både stark och svag.
Min färd mot att vara alla mina jag. ❤

~Jag vågar~

•januari 15, 2019 • Kommentera

Jag väljer att stå
naken
inför världen.
Rakryggad.
Sårbar.
Anspråkslös.

Med svärdet
i handen
lägger jag ned
kampen.
På rygg.

Sanningen lyser ändå
igenom
skalen.
Och styrkan blir
starkast
när formen har
stelnat.
Den blir starkast
när jag kan släppa
kvalen.

Jag är bara jag.
Alla mina jag.
Äger jag.
Som natt och dag.
Jag är som allra starkast,
just när jag är svag.

Se min förvandling.
hur jag brinner,
igenom elden
över taken.
En klar meteor,
ett blixtnedslag;
Det är jag!

Visste du att
lågor föder vingar?
När jag växer
växer kraften.
Ut
Igenom
Upp och bort.

De finns ingenting kvar att dölja,
sanningen bor inunder mitt skinn.
Jag vill visa mig för världen
så som jag ser ut på riktigt.
Jag vill visa den verklighet
som är min.
Jag vill vränga min insida
Ut
Och
In

Jag vill visa mig i kraften,
jag vill växa
i kubik.
Roten ner i jorden,
alltid ankrad i den största modern.
Rötter;
rötter
dom är i mina fötter
nu.

Så här står jag naken
utan rustning
utan skydd,
Med hjärtat blottat öppet.
Ändå
kan jag stå här
trygg.

Jag vågar
varje dag,
i varje
andetag.
Det är min lag.
Jag vågar alltid
vara svag.
Just idag.
Jag vågar,
jag vågar alltid.

Jag vågar alltid
vara jag.

❤⚡

Genombrott

•januari 9, 2019 • 1 kommentar

Så plötsligt exploderar ännu en bit av illusionen, och sanningen uppenbarar sig bakom dimmorna av rök och lögn.

Jag har Sanningens pussel i min famn. Där motivet har varit fylld med falska bitar och övermålade motiv. Jag har sett lögnen stirra tillbaka från bilden, och ingenting har varit begripligt. Jag har skådat mig själv genom en falsk lins, genom en påmålad film, inuti en falsk kuliss. Men nu. Jag skrapar färgen av de lögnerna. Jag pillar lös de falska bitarna. Skapar tomrum. Hål. Avbrott i bilden. Avbrott i tiden. Och låter mönstret berätta historien. Jag låter kontrasterna lysa upp vägen. Jag skalar av det falska, det oäkta; jag kastar bort bitarna med bedrägerierna och illusionerna. Och jag letar ömsint efter de Riktiga bitarna. Bitarna som innehåller Sanningen. De som inte är förskönade, övermålade eller tillfixade. De nakna bitarna. De äkta bitarna.

De kommer tillbaka. Sanningens pusselbitar. I drömmar dyker de upp. Jag hittar dem i möten med människor, i mina mönster, inuti mina tankar, i mina övertygelser, i mina värderingar, inuti bilden som jag har av mig själv. De finns överallt. Små små spår av det som är sant. Och jag samlar dem varsamt. Plockar upp varje skärva, varje spår. Och jag skapar bilden av sant; där varje äkta pusselbit, varje äkta flisa, långsam löser upp de falska luftslott som jag har levt inom hela mitt liv…

I hela mitt liv så har jag levt efter tron att jag måste vara tacksam för andra människors kärlek. Jag har uppriktigt trott att jag är en person som är svår att älska, och att jag därför måste nöja mig med vad jag får i form av vänskap, kärlek och gemenskap. Därför så har jag varken kunnat, eller vågat, ställa några krav på de människor som jag har haft i mitt liv. Jag har inte kunnat välja mina relationer, jag har inte fått lära mig att säga ifrån eller sätta några gränser, och om jag hade vetat hur man gjorde det så hade jag än mindre vågat göra det, allt av rädsla för att bli kärleken isåfall skulle försvinna. Jag har levt hela mitt liv i rädsla, ständigt rädd för att få min falska sanning bekräftad; att det är omöjligt att älska mig.

Min mammas oförmåga att uttrycka och visa kärlek (och högst troligt kunna älska andra människor) har medfört oerhörda konsekvenser för mitt liv. Hennes okärlek har skadat de delar av själen som bara inte får bli skadade, hennes onärvaro och känslofrånvaro har lämnat avgrundsdjupa hål i mitt innersta inre, och format en enorm livslögn för mig att bära. Jag har lärt mig att acceptera det oaccepterbara. Jag har lärt mig att tolerera det otolererbara. För att dölja hennes egna tillkortakommanden och svårigheter och gömma hennes egen skam och skuld, så fick jag istället bära korset; skulden; skammen; lögnen. Hon offrade mig för att rädda sig själv. Hon gav mig tron och övertygelsen om att jag inte inte förtjänar kärlek.

Så jag har levt hela mitt liv i en total illusion av att jag inte duger. Att jag inte är tillräcklig så som jag är. Att jag måste anstränga mig för att få kärlek, att jag måste prestera, alltid vara perfekt, aldrig vara till besvär, aldrig göra fel, för att ens förtjäna en smula av kärlek.

Men så Genombrottet. Med ett Dån. En BOM. Explosionen av illusionen. Muren som faller. Dimman som lättar. Ljuset som återvänder. Ridån går upp! Och Sanningen som framträder. Bakom illusionen som har fångat mig sedan jag var barn är tydlig. Sanningen som fräter i ögonen, som bränner bort den falska bilden, som äter upp lögnen. Sanningen som ekar igenom hjärtat. Som sjunger i bröstet. Sanningen som väcker resonans i hela själen. Sanningen. Sanningen. Sanningen. Den säger, sjunger, kluckar, vibrerar att JAG ÄR PRECIS JUST HELT EXAKT OTROLIGT MYCKET MÖJLIG ATT ÄLSKA.

Sanningen vrålskriker att JAG ÄR VÄRD KÄRLEK. JAG BEHÖVER INTE GÖRA NÅGONTING ALLS FÖR ATT VARA VÄRD ATT ÄLSKAS. JAG DUGER: JAG DUGER EXAKT PRECIS SOM JAG ÄR. JAG FÅR SÄGA NEJ. JAG FÅR SÄGA JA. JAG FÅR SÄTTA GRÄNSER. KÄRLEKEN KOMMER INTE ATT FÖRSVINNA. NEJ, NEJ, KÄRLEKEN KOMMER ATT STANNA KVAR.

Sanningen säger att för första gången någonsin så kan jag, inte bara mentalt inse, utan också på djupet känna, uppleva, förnimma, förstå, uppfatta, genomsyras av att JAG ÄR ÄLSKAD! JAG ÄR ÄLSKAD OAVSETT. KÄRLEKEN ÄR VILLKORSLÖS; DEN ÄR STATISK. DEN ÄR EN DEL AV MIG. JAG BEHÖVER INTE FÖRTJÄNA DEN, JAG ÄLSKAS BARA FÖR ATT JAG ÄR JAG. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. AAAAAHHHHHHHH, JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA!

Och avgrundshålen, de bottenlösa avtrycken från mamma-skadorna, de fylls upp. Långsamt. Metodiskt. Livslögnen imploderar ner i mitt knä. Luftslotten skingras. Sanningen fyller upp tomrummen. Och jag ser att det är inte ens hål, det är bara utrymmen som väntat på att få användas. Ytor att dekorera. Space att fylla med Kärlek. Det är bara ofyllda håligheter som väntat hela livet på att illusionen ska upplösas. Jag var aldrig ens trasig, mina hål var inga hål, de var utrymmen att fylla med Kärlek. Jag är inte sönder. Jag har inga bottenlösa hål. Ingenting var mitt fel. Det är inte mig som det är fel på. Det var min mamma som inte hade kärlek till att fylla ut mitt inre. Hennes luft räckte inte till att blåsa upp min ballong. Jag har inga hål. Jag är hel. Jag är hel. Jag är hel! Jag behövde bara fyllas upp, med kärlek. Med villkorslös kärlek. .

Och sanningen viskar ömt; Du är är inte bara helt möjlig att älska, du ÄR älskad. Du ÄR älskad. Det är så här det känns. Det är så här det känns att vara älskad. Kärleken finns här. Den finns här. Du behöver aldrig kämpa mer. Du kan slappna av nu. Du är älskad och du är värd det. Bara för att du är du…. ❤

Tack A för att du fyller upp mina håligheter, för att du dekorerar mina tomrum, för att du blåser upp min ballong till enorm. Tack för för att du spränger lögnen gång på gång, och visar mig vad som finns bakom illisionen. Din kärlek är kontrastvätskan som hjälper mig att genomskåda allt som är falskt. Du är min stämgaffel. Och din kärlek visar mig vägen tillbaka hem. Hem till Sanningen. ❤

~Öppet brev till en Förövare~ / Sanningen utan censur

•september 18, 2018 • 8 kommentarer

”Hej.

Intressant att du hör av dig till mig och undrar hur jag har det, och att du skriver att du tänker på mig ofta. Eftersom du frågar så ska du få ett ärligt svar. Jag har tänkt på dig en hel del på sistone också nämligen.

Jag har det mycket bra, har faktiskt aldrig mått bättre. Detta beror på att jag under de senaste sju åren har jobbat intensivt med mig själv på många olika sätt. Och under den här processen så har jag kommit till många insikter, och jag skulle vilja passa på att dela med mig några av dem till dig faktiskt, nu när du ändå söker kontakt med mig.

Men jag kan uppriktigt säga att det förvånar mig att du har mage att ens skriva till mig efter allt som du har gjort. Hur tänker du egentligen? Har du glömt bort vad som hände? Om du tänker tillbaka igenom spritdimmorna så kan du knappast förneka sanningen. Den måste skava någonstans där inuti dig, även om du säkert gör ihärdiga försök att blunda för den. Men jag kan hjälpa dig att minnas.

Minns du att jag polisanmälde dig? Minns du att du blev ond och elak när du var full? Att du kallade mig för hora och luder? Att du kallade mig ful, äcklig och jävla as? Att du var så svartsjuk att jag inte fick ha några manliga vänner, eller helst inga vänner alls? Att du kastade saker efter mig när du blev arg? Att du anklagade mig för att ha legat med alla män i hela kommunen? Minns du att du menade att jag var självisk och egoistisk, och menade att det var synd om dig som behövde vara tillsammans med en sån jävla idiot som jag? Minns du att du misshandlade mig psykiskt? Minns du alla gånger som du tvingade mig till sex? Att du blev arg om jag sa nej? Minns du att du våldtog mig, och skadade min kropp? Att du hjärntvättade mig? Att du sa att det var mer värt att betala för en hora än att vara ihop med mig? Minns du att du sa att du ville slå sönder skallen på mig? Att du hotade mig? Att du hotade mina vänner?

Det är åtta och ett halvt år sedan vår relation löstes upp och jag minns allt som det var igår. Men det har tagit lång tid för mig att bara orka minnas. Att orka ta in vad som egentligen hände. Att förstå vad du gjorde mot mig. Och det har tagit lång tid för mig att resa mig upp igen efter att ha blivit så jävla vidrigt behandlad som du behandlade mig när vi var tillsammans.

Du förstörde mitt liv på alla tänkbara sätt. Och jag förstod inte ens vad som hände. Jag var 26 år gammal när vi träffades; jag var naiv, ung och väldigt osäker inuti, och blev uppenbarligen ett lätt byte för dig. Du bröt ned mig, bit för bit. Du förvred min hjärna. Du isolerade mig. Du lurade mig att tro att jag förtjänade att bli behandlad så som du behandlade mig. Du sa att jag var en psykopat, att det var jag som var elak och dig som det var synd om. Du sa att mina vänner var dåliga vänner. Du fick mig att tro att jag var smutsig och värdelös. Du fick mig att ligga platt framför dina fötter. Att ta på mig ansvaret för hur DU behandlade mig. Det var mitt fel att du drack. Det var mitt fel att du var arg. Att det var mitt fel när du körde fel, att du glömde att köpa mjölk, att du inte hann i tid till systembolaget. Precis allting var mitt fel. Du bröt ned mig. Avväpnade mig. Tills jag inte längre kunde se klart. Så att jag inte kunde försvara mig. Tills jag var så förvirrad och vilsen att jag inte visste ut eller in.

Men vet du vad? Äntligen så har jag hittat kraften. Äntligen så har jag tvättat rent min hjärna. Äntligen så kan jag se klart igen. Äntligen så kan jag se sanningen. Och sanningen är att INGENTING var mitt fel! Det var ditt fel. Du behandlade mig som skit, helt utan anledning. Ingenting hade jag gjort för att förtjäna att bli behandlad så som du behandlade mig. Du brukade ofta säga att jag förnedrade dig och ”pissade på dig”, men vet du vad? Det var DU som pissade på MIG. Och det mest ironiska är att en gång så gjorde du det till och med på riktigt, när du var för full för att hitta till badrummet. Då pissade du på mina ben när jag låg och sov. Minns du det?

Du betedde dig som ett monster. Speciellt när du var full. Som en galen psykopat. Som djävulen själv. Att leva tillsammans med dig var tortyr. Jag var livrädd för dig. För ditt humör. För din ilska. För dina giftiga ord. För dina svarta ögon. Du skrämde mig till lydnad. Till tystnad. Jag vågade inte säga emot, jag vågade inte säga nej. Allt som jag gjorde kunde när som helst utlösa ett vredesutrbott, du var som en tickande bomb. En atombomb som exploderade när man minst anade det, och ödelade hela ens värld.

Du kontrollerade mig med din ilska och med ditt hat. Jag var så rädd för dig. Jag var så hjärntvättad. Jag var så svag. Så söndertrasad. Jag trodde att det var mig som det var fel på. Att jag förtjänade att bli så illa behandlad. Jag trodde att jag var psykiskt störd. Att jag inte var värd någonting. Jag tvivlade på mina egna tankar. Jag tappade greppet om både sanning och verklighet. Så jag kunde inte lämna dig. Jag skämdes. Jag vågade inte. Jag hade ingen styrka kvar. Jag hade inga vänner kvar. Jag var ett offer. Hjälplös. Orkelös. Tom. Livlös inuti. Bara ett tomt skal med armar och ben. Sanningen är att jag minns att jag brukade tänka att jag hatade dig för hur du behandlade mig, men jag vågade aldrig säga det högt.

Jag vågade inte ens ta livet av mig för att jag var så rädd för att misslyckas och då få möta din vrede. Jag försökt en gång i desperation, men då fick jag lära mig att det inte var uppskattat, och att du tyckte att jag var patetisk som tyckte så synd om mig själv. Men i hemlighet så fantiserade jag om att få dö. Så att jag skulle få slippa att leva med någon som hatade mig så mycket. Så att jag skulle bli fri. Men samtidigt så trodde jag inte att jag kunde klara mig utan dig. Och jag försökte förtvivlat förstå vad det var som jag gjorde för fel. Varför du behandlade mig så illa. Varför jag förtjänade ditt hat hela tiden. Hur jag skulle kunna ändra mig så att du inte skulle behöva vara så arg på mig. Men jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle undvika dina rasande vulkanutbrott. Vad jag än gjorde så räckte det inte till.

Minns du när du gjorde mig gravid för att du tvingade dig till sex och vägrade att använda kondom så att jag blev tvungen att göra abort, två gånger på två månader? Minns du när du tvingade mig att komma och hämta dig fastän det var snöstorm ute, och jag körde av vägen med bilen på vägen dit och hamnade på vårdcentralen; och du rasande raglar in där så full att du knappt kan gå och skriker åt mig att jag gör vad som helst för uppmärksamhet och att jag är helt jävla dum i huvudet, för hur ska du komma hem när jag kvaddat bilen?

Minns du? Jag minns allt. Men eftersom du var så jävla full jämt så minns du väl bara en bråkdel och du har säkert förträngt resten. Men jag minns. Du misshandlade min själ. Du våldtog min kropp. Du förvred mitt sinne. Du dödade min livslust. Många delar av mig dog av att vara tillsammans med dig. Och jag trodde att jag skulle dö på riktigt många gånger; jag trodde att du skulle bli så arg att du skulle slå ihjäl mig.

Sanningen är att jag fick post traumatiskt stressyndrom av att vara i din närhet. Min hjärna blev så stressad av att leva tillsammans med någon som närsomhelst kunde explodera, att den blev skadad på samma sätt som människor som levt i krig blir.

Men tiden har gått och såren har läkts. Trots att du krossade mitt psyke och pulvriserade mitt självförtroende så har jag rest mig upp ur askan. Jag har återuppstått. Kraften är tillbaka, starkare än någonsin. Jag kan se klart. Jag står stadigt. Jag har funnit självrespekt. Jag har byggt styrka. Jag har hittat mina näbbar och klor. Jag har odlat huggtänder. Jag är inte det svaga bytesdjur som jag var när vi blev tillsammans, idag är jag återfödd som ett lejon, en tiger, en rasande björnmamma, en eldsprutande drake.

Och jag vill att du ska veta att den jag som finns idag aldrig hade accepterat vad du gjorde mot mig för elva år sedan. Aldrig. Och jag vill att du ska veta att jag är ursinnig för hur du har behandlat mig. Det är oförsvarbart. Oförlåtligt. Rent sinnesjukt. Det finns ingen ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad du gjort mot mig. Ingen människa förtjänar att bli behandlad på det sättet som du behandlade mig på. Ingen. Fy fan för dig, din jävel. Så beter man sig inte mot någon. Sanningen är att det är du som var ett as, inte jag.

Och du skulle aldrig kunna göra samma sak mot mig igen, som det du gjorde då, när jag var svag och inte kunde försvara mig. För skulle du någonsin komma nära mig igen så skulle jag inte frysa still, spela död och ligga platt igen. Jag skulle inte tiga och lida i tystnad, förfrusen av skräck och rädsla. Nej. Kommer du nära igen så skulle jag försvara mig med full kraft. Jag skulle göra våldsamt motstånd. Jag skulle yla och vråla med hela mina lungors kraft; jag skulle fräsa och slåss och bitas och fäktas som ett ursinnigt vilt djur. Och jag skulle berätta sanningen om vilket jävla svin du var för hela jävla världen, istället för att skydda dig. Jag skulle polisanmäla dig en miljon gånger. Jag skulle berätta för dina vänner. För din chef. För alla i din närhet. Jag skulle att hänga ut dig över hela internet.

Minns du när du knuffade du mig i golvet och satte dig på mig och sa att ”du ska inte få glädjen av att jag slår dig så att du kan polisanmäla mig”. Jag önskar att du hade gjort det. För då kanske jag hade förstått lite snabbare vilket jävla as du var; att det var du som var elak – inte jag.

Jag förlorade två och ett halvt år av mitt liv med att stå under din kontroll, att sitta fast som livegen i din fångenskap. Och det har tagit mig nästan sju år att pussla ihop mig själv igen efter att ha blivit söndertrasad och nedbruten av dig. Det är ett under att jag ens tog mig fri, jag tackar universum (och kvinnojouren) för att jag på något makalöst sätt lyckades finna nog med styrka för att att ta mig ur ditt våld. Att klippa mig lös ur ditt nät.

Och idag så förstår jag äntligen varför du betedde dig så som du gjorde. Äntligen så förstår jag att all din vrede aldrig handlade om mig. Äntligen så förstår jag att jag gjorde ingenting fel. Jag förstår också att du hatade inte ens mig – du hatade dig själv, och tog ut det på mig. Istället för att skicka ditt gift in i ditt eget hjärta så sköt du mig med dina giftpilar. Jag var din måltavla. Jag var din syndabock. Jag var ditt utlopp för vreden som åt upp dig inifrån.

Idag så ser jag att du är bara en feg liten skit som plågade andra för att slippa att möta din egen smärta. Och jag kan förstå att du säkert lider djupt långt inne i din själ, och att det var därför som du gjorde som du gjorde. Att det är den smärtan som du försöker dränka bakom all sprit och okontrollerad ilska. Jag känner till själslig smärta, jag vet hur ont den gör. Idag så vet jag att det bara är trasiga människor som skadar andra. Och jag beklagar av hela mitt hjärta att du har sår på din själ, det gör jag. Jag önskar ingen varelse att behöva lida. Men vet du, hur jävla ont man än har så får man för fan aldrig någonsin ta ut sin smärta på andra människor (eller djur)! Då går man över en helig gräns. Då förvandlar man sig själv till ett monster.

Och jag ber till en högre kraft att du inte behandlar din nuvarande partner, eller dina barn, eller någon annan levande varelse på samma vidriga sätt som du behandlade mig.

Jag kan inte förlåta dig, för vad du har gjort emot mig är oförlåtligt. Jag har äntligen lärt mig att villkorslöst älska och respektera mig själv, och därför kan jag inte förlåta dina handlingar. Det vore respektlöst emot mig själv. Men jag kan ge dig mina ord som jag aldrig har berättat, jag kan ge dig min sannning, jag kan ge dig min upplevelse av vad du gjorde emot mig. Och jag kan bara be och hoppas av hela mitt hjärta att du på något magiskt sätt kan ta till dig dem.

Att du kan förstå konsekvenserna av vad du gjorde emot mig. Att du kan se hur ditt beteende skadar andra människor.Och att du förstår att du behöver bearbeta din egen inre smärta så att du slutar att ta ut den på andra. För din egen skull, och framförallt för alla i din närhets skull: Sök hjälp! Du skadar andra människor. Din ilska skadar andra människor. Ditt beteende skadar andra människor. Det är sanningen.

Jag hoppas också att du en dag kommer kunna förlåta dig själv för vad du har gjort, även om jag inte kan förlåta dig. Och att du kan få läka såren i ditt inre. Ingen förtjänar att ha så ont inuti så att de måste skada alla de har runt omkring sig.

Och jag gissar att du säkerligen kommer att känna dig både förbannad och kränkt och uppretad och förnedrad av att läsa mina ord. Jag gissar att din version av historien knappast alls stämmer överens med vad jag har upplevt. Du kommer högst troligt att tycka att jag ljuger, att det är skitsnack, att jag bara tycker synd om mig själv, att jag är en psykopat, att jag är dum i hela jävla huvudet osv osv. Kanske vill du polisanmäla mig för förtal eller så kommer du vilja ta geväret och åka och döda mig. Men vet du, jag är inte rädd för dig längre. Jag står upp nu. Jag står kvar. Jag står i min egen kraft. Jag är ett berg. En vulkan fylld med lava. Du kan inte skrämma mig.

Äntligen, efter åtta och ett halvt år av tystnad, så har jag hittat orden.

Det här är sanningen. Det här är sanningen utan censur.

Hör aldrig av dig till mig igen”.