I am an orphan/Mötet med Elden

•september 15, 2016 • Kommentera

Jag återvänder från mötet med Elden. Soten glittar på huden. Lungorna är ansträngda av att ha andats in aska och brandrök. Nedför kinderna dansar tårarna i ett brusande vattenfall. Och i hjärtat blöder det. Sorgen som flödar i strida strömmar, pulserar ut i takt med hjärtslagen, ut i blodomloppet och ut genom fingertopparna.

Men nu är Elden släkt. Slocknad. Utbrunnen. Men under askan glöder kolen ännu ett tag. Jag står tyst brandvakt i givakt, bevakar de sista tunna rökslingorna som strävar mot skyn. Det kommer ta tid innan hettan svalnar och dimman lägger sig tillrätta. Det kommer att dröja innan ögonen slutar att tåras så att jag kan se klart igen. Innan smärtan från brännskadorna tystnar. Innan skräcken inför att brännas inne och förångas släpper sitt krampaktiga tag om mina handleder.

Jag återvände från Elden. Från gästspelet i det förgångna. Från det oundviktliga mötet med Huset. Mammans Hus, stort och fyllt med sorg och smärta. Ekandes av tomma minnen och smärta sparad på hög. Det fanns bara jag. Enda barnet. Enda dottern. Som måste komma och städa upp efter döden. Ta rätt och omhand om det som blev kvar. Som mitt i orkanen måste ta mig samman i kragen, resa mig upp från förtvivlan och hantera avlidenhetens praktiska detaljer. Begrava. Bouppteckna. Skaka händer. Ta emot kondoleanser. Gravera gravsten. Bouppteckna. Sälja hus. Möta mäklare. Säga upp telefonabbonemang. Betala sophämtning. Tömma hus. Städa hus. Packa sorgen i prydligt märkta kartonger. Kasta bort ett helt liv i kontainrar på sopstationen.

Allt som kommer tillbaka. När garderobsdörrarna öppnas på vid gavel och det förflutna släpps ut i ljuset. Allting som hon sparat. Teckningar. Babykläder. Fotografier från en annan tid. Mjukisdjuren. Isbjörnen Isbjörnsson. Lillnalle. Bamsen. Den röda dockvagnen. Pyttesmå barnfotsskor. Jag möter Lilla Sara i tusen skepnader. Smeker med handen över flirtkule-tomtar och bomullsklädda pysselänglar med avfallna vingar och glorian på sned. Miljontals skapelser gjorda av piprensare och pärlor. Allting uppmärkt och prydligt sparat. Allting som nu flödar ner genom mina händer och ut i svarta sopsäckar. Överallt viskar det dåliga mamma-samvetet. Och smärtan ruvar i luften. Det lilla barnet som ingenting förstod. Det lilla barnet som ingen förstod. Ständigt på flykt. Ständigt på jakt.  Efter uppmärksamhet. Efter kärlek. Efter Mamman som fanns men ändå inte fanns. Det lilla Barnet som förtvivlat försökte uppbåda ett uns av Mammankärlek i utbyte mot drivor och åter drivor av teckningar och hemmagjorda pärlhalsband. Kvarlämnade till Stora Sara att mata ner i sopcontainrarnas omättliag munnar. Kanske klarade hon inte av att slänga allting själv. Kanske hade det fastnat för mycket sorg i alla påtade garntofsar och noggrant ihopvikta stickade pullover-tröjor med kaninöron på. Och kvar står jag, med nedböjt huvud på återvinningscentralen och tar farväl av min barndom igen. Minnena som sandkorn, rinner mellan mina fingrar och landar på bottnen av en grön container. Alltmedan hjärtat krampar i bröstet och halsen långsamt stryps åt.

Jag möter Mamma i helt andra kläder också. I dagböcker och i anteckningsblock. I sparade kärleksbrev från långt innan jag ens börjat gro. I svartvita fotografier, i fröpåsar, i halvstickade sockor. I brev från myndigheter. I medicinburkar. I vykort. I bortglömda pärmar och välförseglade mappar. I alla hennes hemligheter. Jag försöker att förstå. Pussla ihop. Bilden av Mamma. En främmande människa. Men ändå så bekant. Röken gör mig yr. Det brinner inuti.

Lågorna som slickar mina kinder. Sotflagorna landar som en gloria i mitt hår. Branden i bröstet. Jag kastade bort Lilla Sara och  den Döda Mamman i ”brännbart” och i ”metallskrot” och i ”pappersåtervinning” och i ”deponi” och i Myrornas kontainer. Jag kastade bort. Bort. Bort. Bort. Kanske är jag fri snart, nu när de fysiska banden är avklippta. Jag vet inte ännu. Ögonen svider för mycket för att jag ska kunna se. Och inuti bröstet brinner det ännu. Den elden är inte släckt. Inte riktigt ännu.

I am an orphan on God’s highway
But I’ll share my troubles if you go my way

I have no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

I have had friendships pure and golden
The ties of kinship have not known them

I know no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

But when He calls me I will be able
To meet my family at God’s table

I’ll meet my mother, my father
My sister, my brother
No more an orphan girl

Blessed Savior make me willing
Walk beside me until I’m with them

Be my mother, my father
My sister, my brother
I am an orphan girl
I am an orphan girl

Cirkeln är sluten/Jag hade ingen mamma

•juli 17, 2016 • 2 kommentarer

När en cykel börjar så sluts en annan. Man stänger en dörr, men öppnar ett fönster

Jag möter döden igen. Öga mot öga. Cirkeln som sluts runt omkring mig. Så hämtades hon hem. Mamman. Mamma-såret. Mamma-pusslet. Mamma-sorgen. Ett helt livs jävla sorg och förlust som plötsligt får färg och form. När illusionen punkterades och försvann. Luftslottet som äntligen punkterades och långsamt sjönk ihop. Bilden blir långsamt klar när röken skingras efter att bomben har detonerats. Sanningen får fäste och skjuter skott. Växer upp genom asfalts-illusionen, bänder lös allting som varit dolt. Pressar fram skuggorna i ljuset.

Och sanningen flinar mig rätt i ansiktet. Uppenbart hånfull, kastar den budskapet rakt i mitt ansikte med full kraft. Jag hade ingen mamma. Jag har aldrig haft någon mamma. Hon fanns bara som kuliss, på pappret. Ett tomt skal med formen av en mamma. Men hon var ingen mamma. Jag ser det nu när hon är borta. Hon var ingen mamma. Jag hade ingen mamma. Och nu är jag helt föräldralös, både på pappret och på riktigt. I am an orphan. On Gods highway.

När jag var yngre så förstod jag aldrig min motvilja och avsky mot henne. Jag borde ju vara tacksam att min mamma var så snäll, jag fick göra vad jag ville och komma hem när det passade mig, hon älskade mig så mycket, gav mig så mycket (saker), jag var ju så älskad, och ständigt otacksam. Varför kunde jag bara inte vara glad, nöjd och tacksam? Men min aversion var för stor. Men samtidigt så grävde skulden och skammen hål i min insida och fyllde den med svart. Allt var upp och ned och in och ut. Jag var ohjälpligt intrasslad i hennes vassa tentakler, och hur jag än försökte så att jag -ohjälpligt- fast i hennes garn. Och kvävdes långsamt till döds. Så jag flydde. Geografiskt, mentalt, på alla sätt så sprang jag. Måste springa. Springa till längre bort. Bort från henne, bort från allt.

Och jag förstod aldrig. Inte då. Allting var för nära. Bilden blev suddig och skärpan för dålig. Jag försöker väcka mamma men det går inte, för hon är död. Det första mamma-minnet. Ett kärn-minne som präglades in i den djupaste kärnan av det lilla jaget. Som ringer i öronen när jag tänker tillbaka. Den irrationella skräcken inför att bli lämnad ensam, på något sätt måste den ha uppstått. I barnets förtvivlade kamp för att överleva, lärde jag mig att hålla fast i allt och alla som kom mig nära. För allt som är viktigt kan ju uppenbarligen när som helst försvinna.

Men jag förstod ändå inte. Det lilla barnet som var jag kunde inte förstå. Att det som hände i min familj inte borde hända ett barn. Att det inte var mig det var fel på. Att det inte var jag som var till besvär, utan den vuxna i min omgivning som inte orkade med. Att felet aldrig ligger hos barnet utan hos dess vårdgivare. Att Lilla Ego blev tvungen att växa ut ett alldeles för starkt och stort skal för att skydda den lilla ömtåliga själen som bodde inuti min kropp. Det var inte mitt fel. Jag var ju bara ett barn. Men tydligen så var ju min mamma var också bara ett barn. Ett vuxet barn. A mother who couldn’t love.

 

På betryggande avstånd från det suddiga mamma-monstret så kunde jag äntligen andas för första gången någonsin. Mina lungor fick till slut utrymme att expanderas och fyllas med luft. Jag fick äntligen plats. Jag kunde börja reda ut allt trassel som jag fastnat i medan jag förtvivlat sprattlat och fäktat för att kunna överleva. Jag har mött mig på en miljon olika sätt under min resa ut ur mörkret. Ständigt kämpandes mot skuggan som bor i mitt bröst och viskar i mitt öra. Och långsamt började pusselbitarna falla på plats, en efter en. Och alla trasiga skärvor av ett förtvivlat liv skapade en otvivelaktig väv av insikt och förståelse. Både för min egen skull, och för hennes. Jag kunde börja läkas. Låta små små fragment av sanningen hela min trasiga och uppfläkta bröstkorg och mitt sargade hjärta. Mitt traumatiserade och skräckslagna inre barn som varit djupfryst under så lång tid fick efter en lång och smärtsam process för första gången se dagens ljus utan att bli bortskrämd eller skambelagd. Lilla Sara. Stackars lilla Sara. Inget barn ska behöva uppleva det jag upplevde. Sanningen brände igenom isen precis som vårsolen tinar bort snön och föder liv åt snödroppar och tussilagor.

Jag vandrade på den nyföddas väg. Naken och rå, kisande i motljuset. Med barfota fötter mot mjuka mossor och avfallna löv. Odlade vingar och ömsade skinn. Så plötsligt, mitt i mitt självläkande fick jag veta att hon -mammaskalet- var på väg mot döden. Bara ett par månader kvar att leva här på jorden. Och avgrunden öppnades under mina fötter. Det förflutna mötte mig i dörren med full kraft och slog mig medvetslös. Samtidigt så förstod jag någonstans inuti att detta, det är sista pusselbiten i pusslet som jag behöver lägga. Mamma-pusselbiten. Likt lucka 24 i adventskalendern. Det sista svarta hålet att utforska. Den sista banan i mitt livs tv-spel. Jag måste ta mig igenom denna tsunami av uppdämda känslor som legat och skvalpat djupt i mitt inre. Fläka upp det infekterade mamma-såret för sista gången och spola rent ända in i de djupaste hålorna av själen. Tillåta allting gammalt och ruttet att möta ljuset och luften och torkas ut. Utrymma barrikaden och öppna porten på vid gavel. Stilla acceptera allting som grott inuti att blottas, möta allting motståndslöst.

Men jag hann förlåta henne. För allt. Jag hann inse att hon själv bara är ett offer, och liksom jag, ett vuxet barn. Hon gjorde sitt bästa. Och samtidigt så insåg jag att vad hon än gjorde så räckte det fan inte. Man ska inte låta barn komma till världen om man inte är redo att ta hand om dem. Då får barnen lida. Vilket jag har gjort. Under hela mitt liv. Men jag återvände ändå hem för en period. Jag fanns där för henne så mycket som jag kunde. Lånade henne all kärlek som jag kunde uppbåda, mötte henne med vidöppet hjärta och varma händer. Den sista veckan som hon levde så satt jag där bredvid hennes sjukhussäng med hennes lilla gulnade hand in min. Vakade över mamma-skalet som mer än någonsin bara var ett skal. Förtvivlad över den rädsla som hon kände inför döden bad jag till Gud. Jag hade gjort vad som helst för att bära hennes smärta. Min kärlek till henne var tydligen både större och starkare än smärtan som hon åsamkat mig. Jag gav henne allt jag kunde och lite till. Hela min kärlek. Hela min närvaro. Min fulla förlåtelse. Och sen var hon borta. Fastän hon varit borta hela livet, så var också illusionen av henne borta.

 

Och kvar står jag syskonlös och föräldralös med ett stort hus till bredden fyllt med minnen från ett helt liv om jag en gång flytt ifrån. Och sorgen i halsen. Ett helt livs jävla sorg. Precis när jag vecklat ut mina nya vingar och börjat känna smaken av vinden i mungipan. Även från andra sidan av graven så håller hon mig fast. Men denna gång är det för sista gången. Den sista bojan att bryta sig lös ifrån innan friheten blir permanent och jag kan låta sanden från det förflutna rinna ut mellan fingrarna och tillbaka ner i jorden. Sluta cirkeln. Tillåta mamma-cykeln att come to an end. Allt medan svallvågorna från sorgen och smärtan med jämna mellanrum sköljer över mig där jag står vid strandkanten. Precis när en våg rullar ut och släpper taget om hjärtat så rullar nästa in. Ständigt avlösande varandra. Precis så mycket tid emellan att jag kan ta ett djupt andetag och våga hoppas att det är över. innan vågen slår mig i huvudet och drar ned mig under ytan. Igen. om och om igen.

 

Det är en förlossning. Jag förstår det också. En möjlighet till läkning. En förlösning. Isen som lossar från älven och släpper taget om flödet. Mitt i rörelsen mellan kontraktion och dilatation. Likt livmorden som rytmiskt pressas samman och utvidgas för att låta fostret färdas ut mot livet pressar sig sorgen ut genom hjärtats artärer och pulserar ut i blodådrorna. Förlamande och iskall sköljer den över mig när jag minst anar det. Krossar allt som kommer i dess väg. Floden som rasande lämnar sin välbekanta flodfåra och blint svämmar över allt. Sparkar ned mig mot marken med foten i ryggen och händerna hjälplöst bakbundna. Jag kan inget annat göra än att släppa taget. Tillåta att mina ihopkrampade fingrar en efter en bänds upp från sitt desperata grepp. Att slutligen ge upp och låta mig spolas med i tsunami-sorgens ursinniga flodvågor. Bortom all kontroll. Bakom all rim och reson. Sköljs jag med i smärtans flod, kastas mot klipporna och stöts mot flodbottnen. Upp blir ned och ned blir upp, jag vet inte längre vart ytan är eller åt vilket håll som jag ska simma. Överallt är det svart och kallt. Men det rör på sig. Om än det är mörkt och förvirrat. Det rör på sig! Någonting har vaknat till under det förfrysta. Ett momentum som byggs upp, energy released and set in motion. Isen har äntligen släppt. 

Jag svävar just nu mitt i stormens öga och paradoxens mitt. Med ena foten i det förflutna och den andra fritt hängande över det okända nya. Ny mark. Ovisshet. Men ändå. Någonstans vinden. Under vingarna. Utrymmet som växer. För varje gång vågen av smärta lämnar greppet om min hals så har det liksom skapats lite mera rymd inuti, som om varje vågrörelse för med sig bort lite av det ruttna mörker som varit fastnat i mitt inre. När jag är under ytan och har näsan fylld med vatten kan jag inte se det. Men mittemellan värkarna så möter jag tystnaden ibland. Den befriande frånvaron av trångt. Smärtlösheten. Utrymmet där jag får plats att sträcka mina grenar mot himlen utan att slå i taket. En sorts helt ny frihet. Motståndslös och kampbefriad. Gåvan bakom smärtan och kapitulationen. Att smälta samma och låta sig upplösas i vinden. Jag kan ana den. Doften av rent och den klara höga luften som uppstår efter ett regnoväder. Den är på väg. Den kommer. Den kommer… Jag ska flyga igen. Ja jävlar, jag ska läkas och bli hel, och sen ska jag flyga igen. Ett steg i taget. Såren sköljs rena. Jag öppnar alla fönster och vädrar rent. Cirkeln är sluten.

 

13720566_10153604471535988_1139727872_o

”Birds don’t just fly, they fall down and get up. /…/

Look how far you’ve come, you filled your heart with love
Baby you’ve done enough, take a deep breath
Don’t beat yourself up, don’t need to run so fast
Sometimes we come last, but we did our best.

I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail”

 

 

Född till fjäril – Uppvaknandet – Jag är hemma nu. <3

•april 17, 2016 • 7 kommentarer


Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet starmar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen. Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Grannbar under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.

Möt mina ögon så ska jag visa dig min själ, tiden för kurragömmalek är över nu. Jag har ömsat skinn för sista gången. Rädslan som har hållit mig fången så länge är frisläppt och dansar bort över ängen. Smärtan var aldrig slutet, den var en början. En förlösning, en förlossning. Larven som föds till fjäril just precis när den trodde att livet var slut. Det är jag idag. Född till fjäril. Den fula ankungen som hittade hem och blev till svan

Livet är en resa, ett äventyr, en svindlande rörelse som aldrig avtar. Jag bara följer. När man slutar kämpa så flyter man. Livet bär mig, och för första gången någonsin vågar jag lita till ljudet av mina hjärtslag som ekar i mitt bröst och slappna av, låta mig falla bakåt med öppna armar. Motståndslös. Jag låter allting som jag gömt djupt inuti stiga upp till ytan, likt metangas som bubblar upp genom sprickor på havets botten. Jag vågar möta mig själv utan restriktioner. Möta mina känslor. Utan att fly bort. Utan att sortera och fördöma. Allting är välkommet upp i ljuset. Allting. För att läkas, för att älskas, för att sköljas rent. Såren står vidöppna och blodet flödar, sköljer ur smutsen ur minnena som skavt så länge.

Det är vår. En cykel har nått sitt slut och en ny börjar. Och jag, jag har börjat knoppa, livet vill upp till ytan igen. Alla dessa små frön som har såtts har börjat gro, och letar sig nyvaket och blinda upp mot ljuset. Allting var en gåva. Jag såg det bara inte då. men idag, när jag står högst upp på berget, med rak rygg, eld bakom ögonen och med håret som en flagga i stormen, då ser jag. Jag kan se helheten. Hjärtat är vidöppet, och jag förstår. Jag är hemma nu.

 

Resan inåt. Resan hemåt. Det är efter detta som jag har sökt så länge. Det är hit smärtan har lett mig. Hem. Jag är hemma nu, Hemma i mig själv. Tack. Tack för allt.❤

 

10341968_10153350148390988_7362924928996090362_n

Trasig och tacksam

•december 31, 2015 • 2 kommentarer

Ibland hittar man inte sig själv förrän man har fallit sönder i tusen omöjliga bitar och är helt övertygad om att just denna trasighet, den kommer alltid att bestå. Just där, på toppen av högen med skärvor gnistrar det till, och plötsligt står jag med hjärtat i handen igen. Översköljd med tacksamhet för att vara sönder, sprucken, ända in till själen, uppenbart medveten om att det är genom dessa sprickor som ljuset når in, ända in till själen.

 

1600012_10153166828300988_561554438_n

Just like the ocean, I have ebb and flood too.

•december 17, 2015 • Kommentera

”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” 

Jag börjar skönja en helhelt som tidigare varit dold. Skuggor ur det förflutna som spelar på väggarna, skapar fina mönster som förklarar. Spegelbilden som vägrar att stanna kvar innanför ramen. Jag tar upp hela väggen. Hela bilden av mig själv.

Känslorna finns alltid kvar. Omöjliga att frigöra sig ifrån. Avgrunden balanserar mot himlens högsta spets. Emellan dessa poler lever jag mitt liv. Som en våg. Som hela jävla havet. Jag håller på att känna mig fram under huden, seglar runt på hjärtats världshav. Trevar mellan emotionerna, utforskar, upptäcker, kartlägger, förstår. Jag ska inte skala bort någonting, jag måste lära mig att tillåta det som redan finns där att existera. Alla facetter på diamanten är ändå samma sten. Använda alla mina trasiga glasskärvor för att forma en mosaik. Samexistera. Ingen bit är för skadad eller ful för att få vara med.

Utmaningen är stor. Jag återskapar omedvetet barndomens trauman om och om igen, medan det lilla rädda inre barnet oförtrutet hoppas på läkning. Mamma-hålet som ska fyllas upp och om. En rotfyllning i själen. Såret måste få öppnas upp och gapa hotfullt, a crack wide open, för utan öppning kan ljuset aldrig nå in i mörkret. Lysa upp smärtan och låta den absorberas i kärlek.

Men det är så lätt att tappa fotfästet mitt i denna never ending-process. Plötsligt grumlas klarheten upp och alla känslor blir till sågtänder. Krockar med tankar som skenar. Lilla Ego som viskar i örat: Du är bara skadat gods, lika bra att kasta bort. Jag förlorar sanningen mitt i allt virrvarr. Upp blir ned och ned blir upp. Som när man är under vattnet och simmar mot ytan men det är bottnen. Tankarna som sjögräs, trasslar in och håller fast. Under ytan. Man kan inte andas under vatten.

Men jag håller på och lär mig. Man behöver inte kunna allting på en gång. Man får drunkna lite också. Och falla. Det är en del av livet. En del av mig. Jag är mörker och ljus, båda ytterligheterna och allting däremellan. Hela jävla spektrumet är det som är jag. Alla delar får plats; varenda förnekad känsla är välkommen, jag ska inte stöta bort någonting mera.  Äntligen är jag redo att äga varenda liten bit av mitt inre. Det är i motståndet som smärtan skapas, och det är inte förrän jag ger upp kampen som jag kommer att kunna vinna. Surrender to what is. Allow and accept. Och att alltid försöka minnas: ”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” Alla vågorna som rullar in över havsytan, de är också jag. Men jag är så mycket mer än bara en våg, jag är hela jävla havet. Både under rasande storm eller  med spegelblank yta. Och målet är att varenda liten vattendroppe ska få vara älskad och accepterad.

 

12366755_10153166825520988_294948732_n

Ever unfolding

•oktober 2, 2015 • Kommentera

Livet är svindlande, på så många sätt. Oändliga etapper, nivåer, framsteg och baksteg att uppleva, genomleva, överleva. Ever unfolding. Vägen är långtifrån rak men dynamisk och sviktande. Vart jag än vänder mig lär jag mig någonting nytt om mig själv. Jag försöker att välkomna alla upplevelser och ödmjukt böja på nacken inför det oändliga i att vara människa. Jag börjar förstå vad det handlar om nu; att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Men det är en pågående utmaning, att inte falla återigen i gamla fällor, att inte lyssna för mycket på rösten i huvudet som inte vill att jag ska vara lycklig och lätt på stegen och i hjärtat. Och allt eftersom jag vecklar ut mitt inre så möter jag nya mönster som behöver belysas, läkas och älskas. Kärlek läker, det är ju så det är. Så nu övar jag mig i att älska precis allting, varje liten del av det som är jag. Och inse att alla de delarna av mig som jag tidigare har förvisat, in i mörkret och karantänen, de förtjänar också kärlek. Men det är en utmaning ibland. Och det gör ont. För varje nytt lager som jag skalar av från min rustning följer det med en våg av fastfrusna känslor av både sorg, smärta, skam, skuld, ilska, som när de når ljuset och får ny kraft för en stund. Och jag dras med i strömmen för ett ögonblick, hamnar med huvudet under vattnet, och får en kallsup av känslor. Hostar så att jag nästan kvävs, och spyr upp tårar fyllda med förfluten tid och suddiga minnen. Såret är öppet, borta är den variga skorpan och smutsen, läkningen kan börja.

Allra störst är tacksamheten. Den är det som har hjälp mig absolut mest. De stunder när jag kastas tillbaka i ångestens isvatten och inte längre kan tänka eller känna klart. Då fokuserar jag på allting som jag är tacksam för. Och räknar upp det inuti huvudet, om och om igen. Jag är tacksam for mina vänner, för mina djur, för att jag har ett hem att bo i, för att jag lever, för alla de vackra löven på träden, för höstfåglarna, för himlen och solen och alla stjärnorna, för vattenmelon och jordgubbar och apelsinjuice, för glädjen jag känner när jag dansar, för alla mina erfarenheter som format mig till den jag är idag, för mitt hjärta som slår och håller min kropp vid liv, för mitt hår och mina ögon och alla min kropps fantastiska funktioner, för gräset på marken, för vinden som blåser i mitt ansikte, för alla ljud som finns runt omkring mig… Och det hjälper. det hjälper faktiskt. För det finns alltid någonting att vara tacksam för. Och så fort jag skiftar mitt fokus mot tacksamhethet så lättar smärtan, kanske inte helt men så mycket att jag kan andas igen.

 

0f9b5d98bbffcdae0fee5dc2b7033aa0

They tried to bury us, the didn’t know we were seeds. Eller fjärilar!

•april 12, 2015 • 5 kommentarer

”For a seed to achieve its greatest expression, it must come completely undone. The shell cracks and its insides come out and everything changes. To someone who doesn’t understand growth, it would look like complete destruction”. 

Det är ju precis så det är. Allt detta lidande, det är växtvärk. Att ömsa skin och byta skal är en smärtsam, men nödvändig, process om man vill växa och nå till himlen. Jag förstår det nu. Smärtan är bara en indikator på att det sker en expansion, en pågående tillväxt. Mitt inne i processen så ser man ingenting, det är mörkt och svart och allt gör ont. Men sen, när det blir en spricka i skalet och ljuset kan sippra in. Då kan man förstå. Att detta inte alls är slutet, utan bara början… Tänk om vi alla är fjärilslarver, som legat ensamma i kokonger och varit så rädda för mörkret, och plötsligt öppnas pupporna och vi har VINGAR!

Det växer. Jag växer. Allt växer. Så att det knakar. Som om någonting där djupt  inuti expanderar, sväller och utvidgas. Lite för varje dag. Fröet som är jag har äntligen hittat en nog näringsrik jord att våga gro i. Och jag kan börja min långa färd mot ljuset. Jag är en modigare jag, så jag vågar kasta skalet och färdas naken genom mörkret, för jag kan se ljuset nu. Långt därframme så lyser det så starkt och klart. Och det är dit jag ska. Varje steg är ett nytt, och varje dag är min. Jag är på väg. Det finns kärlek under mina fötter. En helt ny känsla. Kärleken till mig själv. Den växer. Det gror. Allt gror.❤

10487215_10152673093210988_2710880151165058239_n