~Att våga vara ful, eller vacker på riktigt ~

•oktober 30, 2017 • Kommentera

Att tillåta fula sår att läkas är en mindre vacker process. Man vet aldrig riktigt när man nästa gång ska trampa på en mina som exploderar en rätt upp i ansiktet samtidigt som marken rämnar under fötterna. Man vet aldrig när en tsunami har tänkt att välla in över horisonten, eller när nästa åsksmoln kommer att laddas ur.

Och när vulkanen väl exploderar, och smärtan skjuts ut från kratern och flyter i strida strömmar nedför berget, då är det långt ifrån vackert. När världen runt omkring imploderar och hjärtat vänds ut och in, när naturens kraften tränger upp genom marken och när stormen äter upp allt som står i dess väg. När det går sönder och allting rinner ut. Då är skönheten långt borta.

När skalet rämnar, när masken är borta, när smärtan är blottad; kvar finns bara senor, brosk och ben. När man står naken ända in till märgen. Ett krossat litet ägg mot asfalten. När alla krafterna har tagit slut, och jag landar med ansiktet nedåt i leran. Det fulaste av fult. Det är också jag. Med ansiktet krigsmålat i tårar och paniken dansande i ögonvitorna. När jag är långt ifrån vacker, när jag blöder från själen och frustar snor. Det är också jag. Det här är också jag. Det fula tillhör också mig.

När jag hatar mig själv. När ovädret river sönder bröstet så att jag inte längre klarar av att stå upprätt. I fosterställning under bordet. På knä mot parketten. Med paniken som skriker bakom ögonen. När halsen är ett hål. När smärtan äter sig igenom skelettet. Det är också jag. Jag har hundra olika ansikten.

Jag lär mig mödosamt att låta alla mina fasetter få finnas i diamanten som är jag. Med hjälp av extra extern kärlek och vänliga vänner. Med hjälp av tålamod och acceptans. Med hjälp av envishet och en tillåtelse att inte behöva vara perfekt någonstans. Med små små steg. Två framåt, tre bakåt, fyra framåt, ett bakåt. Ihopkrupen mot stormen. På alla fyra i gyttja och kvicksand. När regnet piskar, när solen bränner. Jag lär mig att äga alla mina ansikten. Att låta smärtan sjunga sin sång även om den gör omgivningen obekväm. Att inte hålla tillbaka, att släppa fram. Att känna det som känns. Att detonera, explodera, brisera och erodera. Att tilåta mig att vara vara i de fulaste av tillstånd, och på de mörkaste platserna. Att låta skammen skymta fram i ljuset. Att våga möta det som är allra minst vackert med öppna armar. Tillåtelsen att vara hel. Att vara trasig. Att bli hel och gå sönder igen.

Jag lär mig att låta mig krossas exakt så många gånger som det behövs för att nå in till kärnan. För att öppna hjärtat igen. För att kunna läka ihop på rätt sätt. För att kunna pussla ihop alla miljoner små bitar i den ordning som de skulle ha varit i från den första början. Vissa dagar är jag en sprutande vulkan. Andra dagar ett ljummet sommarregn. Ibland är min himmel klar och blå, ibland är den tung och grå. Det är okej. Alla tillstånden är okej. Det är årstider, säsonger, perioder som kommer och går. De får finnas. Allt får finnas. Allt får finnas.

Det här är mina tårar. De behöver få komma ut. De behöver få vara vilda forsar som blöter ned, de behöver få rinna tills dess att de slutar, tills dess att smärtan torkar upp i solen. De är sorg som läker, de är sår som helas, de är rädsla som släpper taget om mitt andetag.

Man får vara ful när man river upp fula gamla sår. Det får göra ont. Man får vara söndergråten. Hes, uppsvullen, utmattad och kladdig. Man får vara liten och svag. Man får tappa hoppet och ge upp. Man får köra ned i diket, landa på taket och bli kvar; allt det där, det får finnas, det får vara så. Att våga vara trasig är att våga bli sedd fastän man är krossad till tusen bitar. Att äga det fula. Det hemska. Det söndriga. Allt sånt som man helst vill gömma undan och bort. Jag tränar på att äga alla mina årstider, alla mina element. Jag lär mig att läka genom att trampa på minor och dras med i jordskred. Jag lär mig hur man är hel genom att våga vara trasig.

Att tillåta smärtan att få finnas är att ge den ett ansikte. Att våga möta det som gör ont utan att vända bort blicken. Att våga låta fulheten få ta plats, som en oumbärlig del av helheten. Att vara ärlig och äkta. Att äga allt. Att ge allt. Att erkänna allt. Att känna allt. Att våga vara ful ibland. ATt äga sina tårar. Det är ju egentligen det vackraste som finns.

Det är att vara vacker på riktigt.

 

 

~Genom is~

•oktober 29, 2017 • Kommentera

 

När alla krafter har sinat;
när all längtan nästan har brunnit slut.
När tiden har förfrusits,
och allt hopp har börjat att ebba ut.

När jag famlar ensam i mörkret,
och när nuet är ett blödande sår.
När jag inte orkar andas ensam;
när smärtan har blivit för trång och för svår.

När jag stelnar långsamt fast i kölden,
och kylan lindar in mig i kristall.
När blodet har slutat att pulsera,
och min kropp gungar tyst och kall.

Ett ljud som sveper igenom dunklet
på andra sidan höljet av frost och stelnad snö.
Någonting rör sig genom isens täcket;
en tunn ström av värme och av tö.

Det dansar till ovanför ytan;
två lanternor som sveper över natten.
Ett sken som flämtar till i mörkret;
ett stråk av öppet vatten.

Ett skepp syns vagt i horisonten;
ett fartyg som äter sig igenom frusna hav,
det knakar till i skaren
när isen bryts upp och av.

Starka armar lyfter mig upp ur vattnet;
min kropp är stel och kall.
Det enda jag kan förnimma,
i munnen, som smaken av metall.

En omfamning som tinar frosten,
vämer upp en bortdomnad själ,
den väcker kroppens ur dess koma.
Kanske behöver jag ändå inte frysa ihjäl.

En närhet vid min sida
en röst som lyssnar och förstår.
Ibland kan så lite kan betyda så mycket
det kan förvandla en vinter till tillfällig vår.

För när alla krafter har sinat,
och smärtan kommer i repris.
Jag behöver inte längre kämpa ensam
när jag vet att det finns fartyg som faktiskt bryter igenom is.

~Fastfrusen / Livet under isen~

•oktober 29, 2017 • Kommentera

Isen har slutit sig runtom. Jag är avskuren från fria vatten och varma strömmar, hoppet rinner ut mellan mina läppar. Sipprar tyst iväg, följer med andetagens vita rök, uppåt.

Och jag sjunker. Långsamt, ljudlöst, kroppen glider ned, mot bottnen. Under ytan. Under kanten. Under.

När huvudet försvinner under ytan blir allting svart. Tyst. Tomt. Världen har försvunnit, kvar är bara mörkret.

Jag seglar ned genom vattenmassor. Kroppen som en istapp, förfrusen i sin form. En kristalliserad sjöjungfru, en förfrusen säl, en förlist sjöfarare som faller stilla genom havet.

Långt ovanför; en hinna mellan hav och himmel. Jag är under isen. Frusna händer som söker sig loss. Fumliga simtag och klena bensparkar. Lemmar som inte längre lyder. Ljuset är borta, mörkret är överallt.

Jag är vilse under isen. I dunklet. I tystnaden. Vattnet som ett täcke omkring; en tvångströja av salt och tång. Håret böljar stilla omkring.

På besök i tomheten, jag faller tyst förbi. Vet inte längre vilken riktning som är vart, om upp är upp eller kanske ned.

Och luften. Den börjar sippra ut. Snart behöver jag andas, cellerna vill släppa koldioxid, utbyta gas. Men jag vet inte hur. Ensam under ytan, med ett isberg ovanför. Jag svävar. Under isen. Jag är under isen.

Allting gör så ont. Ont. Ont. Jag vet inte hur jag ska stå ut. Jag kan inte andas längre. Lungorna spränger, hjärtat bultar svagt. Här nere finns inget ljus som svävar i horisonten, här nere blir natten aldrig till dag.

Jag vill bara att tiden ska förbrukas. Att ögonblicken ska förskringras, och att natten ska upplösas till stoft. Att allt ska bli över. Jag önskar mig solen tillbaka. Jag önskar mig en gnista av liv.

Jag vet inte hur jag ska orka. Orka varje sekund. Och det är så många sekunder att orka. Oändligt med sekunder, medan hjärtat hammrar mot bröstkorgen, och halsen är kvävd.

Jag räknar sekunder. Upplever sekunder. Drunknar i sekunder. Hjärnan en viskning, tankar som domnar bort. Fokuserar på fragment, enheter av storheter. En och en, helheten uppdelad i delar. Så många delar.

Jag vet inte ens vad som gör ont. Smärtan är formlös. Skär igenom, var som helst och på alla ställen samtidigt. Den håller mig vaken. Igenom alla ögonblick, medan hjärtat pumpar våldsamt i bröstet. En högljudd bastrumma. En hel jävla slagverksorkester. Jag hör dem studsa mot trumhinnorna, hjärtslagen på flykt. Jag känner dem trängas i halsen. De ekar överallt. Som att jag har sprungit för fort. Som att jag behöver vila nu.

Och samtidigt Tiden. Jag väntar på Tiden. Uppgiven. Övergiven. Ensam och kall. Och tiden. Tiden den står still.

Fastfrusen.
Jag är fastfrusen under isen.

Rösten utan Ord / En historia – ett vrål

•oktober 20, 2017 • Kommentera

Ekot av mina systrars röster stiger runt omkring mig. Marken skälver, jorden dansar under våra fötter. Miljontals ihopsnörpta halsar och fastväxta tungor hittar plötsligt orden. Viskar, väser, kraxar. ”Me too, me too, me too…” Vågen bara växer och växer, och det går inte längre att blunda för den tysta osynliga smärta som vi har burit inom oss. Varbölden har spruckit, sårvärska, skam, smuts och mörka hemligheter rinner nedför våra kinder. Våta ögon och ansikten randiga av blod och sorg. Allt som så länge har varit inkapsalt flödar fram, ut i ljuset.

Men hur berättar man den historia som ännu inte har några ord? Den historia som har blivit begravd under högar av sten som jag ännu inte haft styrkan att gräva upp. Jag vet inte ännu. Men jag vet kraften i att dela med sig av sin smärta, hur att bli hörd kan släppa in ljus i även de djupaste sår, och jag vet att när man delar med sig av sin egen smärta så kan den öppna upp dörrar till andras inre låsta rum. Medicinen i att dela upplevelser, i att inte behöva möta mörkret ensam.

Så jag låter vågen bära mig också. Jag litar till tilliten och låter mig föras med kraften i strömmen. Jag öppnar munnen försiktigt och låter det som varit nedtryckt i tystnaden långsamt få börja färdas upp. Ett litet ljud som rör sig, klättar längs med stämbanden och svingar sig upp i tungroten. Som rinner ut mellan läpparna, en tunn tråd av någonting som bär en smak av någonting uråldrigt och samtidigt precis just nytt. En rökpust från en tid som inte längre finns som förenas med det som skedde precis just nyss.

Och vad som rör sig genom min kropp, vad som färdas från det djupaste av djup, som väller upp igenom mina celler, ut genom halsens passage, det är inga ord. Inga välformulerade formuleringar. Inga berörande beskrivningar. Inga begripliga meningar. Det är bara rykande lava som som långsamt tränger fram ur mitt inre och hittar en spricka i berget, en glipa, en strimma av ljus. Som rinner igenom munhålan och sipprar ut.

Och det är inga ord, nej det är inga ord; det är en ton. Ett ljud. En hörbar frekvens. Ett gny som bubblar djupt ner i halsen, som växer och växer, till ett förtvivlat tjut. Ett ensamt yl som äntligen släppts fritt och långsamt stiger upp mot himlen.

En mistlur som skär igenom dimman; ett otröstligt läte som tränger genom frost och betong. Som pumpas ut genom svalget i takt med hjärtats slag. Ett gällt vrål som blöder ned luften, som färgar allt omkring till rött. Min historia har inga ord. Den är ett ljud. Ett ljud som bär hela historien i en enda ton.

En ton som berättar tusen och tusentals ord utan att kunna forma ett enda. En ton som klär smärtan i färg, och ger den en röst fastän orden ännu inte har fötts. En ton som låter min historia färdas ut i ljuset, och få en plats.

Äntligen har jag hittat rösten. Så jag lutar huvudet bakåt och vidgar mina käkar helt. Slår upp upp strupen och öppnar dammluckan vidöppen. Mellan hjärta och hals, mellan det förflutna och nutid, mellan djupet och ytan. Isen som äntligen släpper sitt grepp om den frusna floden. Vulkanen som briserar med ett dån. Och jag låter ordlösheten släppas lös. Den rinner, sprutar, pumpar, rusar, rasar, forsar, strömmar, brusar, dånar, pulserar ut från mörkret. Från botten av mina lungor. Ut ur mitt inre flödar den fram. Förenar sig med koruset av röster som flyger i luften.

Jag är en av de miljoner röster som ekar mellan bergen; jag är rösten utan ord.

”Me too, me too, me too blir ”AOOOOOOUUUUUUUUUUU”.

Och min historia, den är ännu ingen historia, just nu är den bara ett vrål.

Islossning

•september 6, 2017 • 1 kommentar

Plötsligt kommer det en ny våg, och den slår mig i ryggen. Omkull. Vattenmassor väller över. Över allt. Överallt. Impulsen skriker fly, spring utav helvete, gör vad som helst; bort, jag måste springa till längre bort! Smärtan skär igenom bröstet, som om bröstbenet spruckit och delats itu. Flisor utav ben och kött. Jag kan inte andas längre, allt är förstenat. Det har frusit. Allt har frusit. Runt omkring. Inuti.

Jag vill gömma mig. Jag vill undvika. Jag vill till någon annanstans. Var som helst men inte här. Inte i min kropp. Inte i ishavet. När som helst men inte nu. Vart som helst men inte här. Inte här, där smärtan skriker högre än allt, den skär igenom benen, tuggar sig in till märgen. Men jag kan inte förflytta mig alls. Isen har ätit sig fast runtomkring min kropp. Jag är infrusen. Kristalliserad. En ensam glaciär på ett ödsligt hav.

Orörlig. Immobiliserad. Fastfrusen i vågen. Fastfrusen där tiden står still. Öga mot öga med skräcken. I den största rädslan; i den värsta känslan. Där sitter jag fast. Hjälplöst. Hela världen har rämnat, glassplitter rinner mellan mina fingrar. Hjärtat är blottat, flämtar av ont. Varje andetag, en kamp. Jag fryser. Jag fryser.

Någonstans precis just där, ensam och fastfrusen i isen på känslornas hav. Någonstans precis just där så minns jag. Jag minns. Svaret. Vad jag ska göra när det det finns ingenting att göra. När det finns ingenstans att fly. När det finns ingen som kan höra. Det enda jag kan göra, mitt enda alternativ, är att ge upp. Att sluta kämpa, sprattla och slå. Att slappna av, tillåta kylan att sprida sig upp. Och be. Jag kan be. Jag ber till högre krafter.

Jag öppnar mig för havet. Låter isen klättra sig in genom min hud. Rimfrost och kristall. Fastfrusen i själen. Det finns inga alternativ Jag ber, jag ber. Till Universum och den största Anden, till Modern av alla mödrar, till naturen, till himlen och alla dess stjärnor. Jag ber om att få överleva isbadet. Jag ber om att få tina upp ur ishavet. Jag ber om våren. Om varma strömmar. Om solsken.

Ett isberg på en förfrusen ocean. Himlen brinner. Smärtan är ett norrsken. Hjärtat som bultar svagt i mina händer. Jag ber.

Jag ber om islossning. Jag ber om islossning. Jag ber om islossning.

 

~BODY LOVE/ Att bli sams med sin kropp~

•augusti 12, 2017 • Kommentera

Att skala sig igenom sin inre lök, och att färdas igenom den inre elden mot självläkning och helhet är en klurig process.

Det finns ofta saker inom en som man inte ens uppenbart vet om att man behöver läka. Omedvetna partier och mörka hörn som man springer förbi så ofta och så snabbt att man inte ens medvetet lägger märkte till att det som lurar i mörkret är någonting som blöder och skaver, och som behöver lirkas fram i ljuset för att tvättas rent, luftas och plåstras om.

Så har det varit i relationen mellan mig och min kropp.

Kroppen är ju alltid med. Den är själens fordon. En förlängning av mitt inre, som verkar i den yttre världen. Jag har alltid sett kroppen som en del av mig. Därför så har jag kanske aldrig riktigt kunnat förstå hur man kan ha en relation med sin kropp. Idag förstår jag. Jag förstår att kroppen och jag har en relation, en förbindelse, att kroppen inte enbart är en del av mig utan att jag också är en del av min kropp. Att vi tilsammans bildar ett lag, ett team, en enhet. Jag förstår att det finns miljarders miljareder av celler som lever inuti kroppen som jag inte har någon makt alls över, och att det finns muskelceller i både hjärta, tarmar, blodkärl, inre organ och lungor, för att nämna några, som inte styrs av min egen vilja, utan som är helt autonoma och suveräna system som lyder en högre instans än min egen vilja.

För mig har kroppen varit ett verktyg, en outtröttlig maskin som jag ömsom piskade, ömsom matade med morötter för att med tvång och ibland våld ta mig dit min hjärna hade bestämt att vi skulle färdas. Oftast var det full fart framåt, genom vassa buskar och taggiga snår, över höga bergskedjor och förbi de mest besvärliga och obekväma platser. Kroppen skulle lyda. Punkt. Den fick aldrig ha en dålig dag eller vara ur balans, den skulle stå i ständig givakt, alltid redo att hoppa precis exakt så högt som jag bad (eller kommenderade) den om.

Vilket den alltid har gjort. Lydigt så har min kropp följt med min hjärna på allsköns påhitt och resor genom livet. Kroppen har under den benhård viljans diktatur vunnit trefaldiga SM-guld i tyngdlyftning, och spenderat oändliga timmar på mörka källargym med att böja, bända och pressa sig under tunga metallskivor tills musklerna brann och benen inte längre bar. Kroppen har bantat och fastat, gått upp och ned i vikt, deffat och bulkat. Burit och svurit. Kämpat, blött och gråtit. Kroppen har boxats och brottats, fått ta emot blåögon och blåmärken, kroppen har åkt skidor och sprungit hinderlopp, tränat, tävlat, tränat, tävlat, tränat. Men alltid, alltid lydit och pressat sig, kämpat sig, ständigt till lite bättre, lite tyngre, lite längre, lite mer.

Efter att jag slutade med elitidrotten så slutade däremot inte kroppsfascismen inom mig. Tvärt om, den tog bara nya former, nya kreativa uttryck. Kroppen blev min sköld mellan mig och världen. Min dämpning och rustning som fick ta emot så mycket stryk, när smärtan blev för stor inuti.

Min kropp har hoppat, simmat, sprungit, armhävts, sittuppat, stått på händer, hjulat, voltat, böjts, kontrollerats, dragits in, sträckts ut, pressats, hetsats, tryckts, fällts ihop, fläkts ut, gått sönder, brutits, skadats, överansträngts, överbelastats, hatats, hånats, skambelagts, avskytts, skurits, självskadats, blivit skälld på, jämförts med andra kroppar, blivit förklarad som värdelös och äcklig.

Min kropp har jämförts med massmedias socialt konstruerade skönhetsideal och blivit utdömd. Den har har svultits, hetsätit och fått fingrar nedstuckna långt ned i halsen och kräkts, kräkts, kräkts för att förtvivlat försöka tvångsomformas till rätt storlek och konfiguration; allt för att bli accepterad av den sociala normen. För att duga, för att bli omtyckt, för att undvika att bli hånad, och bedömd av andra. Hår har plockats, rakats, vaxats, noppats, bränts; kroppsdelar har skambelagts och hatats, magen har med outtröttlig stålvilja hållits in så hårt det bara varit möjligt för att låtas vara platt som en pannkaka.

Min kropp har tvingats in i för tighta byxor som skär in i skinnet, och den har pressats in i för tighta uppfattningar om hur en kropp ska bete sig och se ut. Idag så förstår jag att inga av de åsikter som jag hade om utseende och ideal var mina egna, utan jag rättade mig lydigt in i normens åsikter om det perfekta visionen av att vara vacker. Jag var på flykt från mig själv, från mitt inre mörker, med självhatet okontrollerat brinnande i hälarna, och trodde att jag behövde se ut på ett visst sätt för att kunna bli älskad och accepterad, när jag egentligen bara behövde lära mig att älska och acceptera mig själv.

Så jag blev ett lätt byte, för skönhetsindustrins pengatörst, för grupptrycket, för samhällets skapade bild av hur ens utsida och kropp skulle se ut. Jag sprang dem rätt i famnen med självhatet som bränsle. I vårt västerländska samhälle fritt fram att hata sig själv och vilja förändra allt med sin kropp. Det är normen. Det är ”normalt” att vilja karva bort, lägga till, manipulera, förändra, spackla, gömma, dölja, fluffa upp, förstora, förminska, förändra sin kropp. Så det är vad jag har försökt att göra, genom hela mitt liv, på en miljon olika sätt. Jag har hatat och skämts. Skämts och hatat.

När livet har svängt så har kroppshatet, självföraktet och skammen svängt med och listigt gömt sig bakom nya kreativa uttryck. Dock med mindre och mindre makt och allt svagare och svagare, men de har funnits där i de mörka hörnen, utom synhåll, och dragit i trådarna, styrt showen. Istället för att medvetet stoppa fingrarna i halsen och kräkas upp maten så har jag istället gjort ”nyttiga” detoxer och fastat, istället för att lyfta tusentals kilo så har jag yogat timtals i sträck, ovetande och förnekande om att det dolda motivet var det samma som när jag levde efter anorexiska tendenser.

Men allteftersom att jag valde att börja fädas igenom mina lager, att gå igenom elden, att utan att döma våga möta alla mörka hörn och kärleksfullt och villigt välja att se vad som ruvar i ytterkanterna av psyket så började ett mönster sakta men säkert att uppenbaras. En omedveten struktur började att framträda i dunklet. Och jag kunde för första gången se klart, jag kunde se relationen mellan mig och min kropp. Hur den hade varit tidigare, hur den är idag. Jag kunde äntligen se vart mer kärlek behövdes för att reparera skadade partier, jag vågade att se alla de områden där jag ännu inte hade lärt mig att älska mig själv, och min kropp.

Idag vill jag bara säga FÖRLÅT MIG, TACK och JAG ÄLSKAR DIG till min kropp. Min fantastiska, älskade, otroliga, kloka kropp som inte bara bär min själ utan har gjort precis allt vad jag har bett den om och lite till. Min kropp som villigt har pressat sig långt bortom alla gränser och förnuft och som har fortsatt att fungera trots alla galenskaper som jag utsatte den för. Så jag har satt upp ett nytt mål. Ett sunt mål. Ett mål som inte är en prestation att nå, utan ett tillstånd att vara i. Jag ska, och jag kommer, att älska hela mig själv till hundratusen jävla procent. Jag ska älska varenda liten del, av såväl utsida som insida.

Och kroppen, den ska släppas helt fri. Fri från kontroll och tvång och hat och skam. Fri från manipulation, och dömande. Och jag ska lyssna på vad kroppen har att säga; jag ska släppa fram och ut vad den vill förmedla och uttrycka, utan censur, utan ramar att hålla sig inom. Den ska få växa fritt. Jag ska skydda den från de konstruerade idealen och samhällets sjuka normer, min kropp den ska få vara och se ut precis som den vill! Den ska få ha hår som växer där håren vill, den ska få puta ut, vara ojämn, ha rynkor, gropar och ärr. Den ska få vara berg och dalar, ett levande landskap som berättar ett helt livs historia. Vild och fri. Vacker för att den är ett individuellt och gudomligt uttryck för hela existensen. Min kropp är en unik och enastående snöflinga som alltid förtjänar och är värd villkorslös kärlek, oavsett form och exteriör. Bara för att den existerar.

 

Body, I love you! ❤

 

~Vägen till självläkning/Att färdas igenom elden~

•maj 30, 2017 • Kommentera

Jag har lärt mig att läka sig själv, det är inte att följa en rak linje, det är ingen enkel färd från punk A till punkt B. Långt ifrån det. Vägen till läkning är att följa ett krokig spår; det är en röd tråd full med knutar, avklippta ändar och ändlöst trassel. En väg som leder djupt in i mörkret, ned i hålor och långt in i skuggiga utrymmen.

Det är rått, kladdigt och fult. Att läkas är uppsvullna ögon dränkta i tårar, snoriga kinder och pannan nedåt mot parketten. Händer som krampar efter något att hålla sig fast i, efter någon att lindra smärtan, men ingen finns där. Att läkas är de dova ljuden från bröstet, som sipprar fram genom läpparna. Att yla ut sin smärta i vanmakt och förtvivlan mot taket. Att rulla ihop sig till en taggig boll och överlämna sig till sorgen.

Att läka sig själv är att medvetet tillåta alla gamla sårskorpor att långsamt lösas upp, och tillåta varet och smutsen under ytan att välla fram. Att låta vad som varit djupt begravt tina fram och blotta sig i ljuset från medvetenheten. Att öppna upp i sina mörkaste rum och låta ljuset skölja över allt som varit täckt av koldamm och sot.

När jag påbörjade min resa mot helheten hade jag ingen aning om vilket löfte jag hade gett mig själv, eller vad som skulle komma att krävas av mig. Men vad jag visste var att det bara fanns en väg kvar att välja på, det fanns bara en riktning kvar att prova, och den var igenom. Igenom elden. Igenom lågorna. Igenom allt som jag hade försökt att fly ifrån under hela mitt liv. En helt ny riktning. Igenom. Vägen ut var igenom.

Så nu färdas jag igenom. Igenom flammorna som slickar mina ben, på bara fötter ovanpå en glödande bädd av minnen. Alla dörrar står öppna, det är korsdrag inuti. Vinden föder brasan och lågorna slickar taket alltmedan jag dansar mig fram i eldens kärna. Ansiktet är krigsmålat av sot och tårar, men jag står rak i ryggen den här gången. Jag vänder inte mina brända fötter om, jag smiter in undan; jag står kvar, väntar, flämtar. Röken i lungorna och håret som en eldsvåda kring min hjässa. Jag möter. Jag möter skräcken. Paniken. Rädslan. Skammen. Skulden. Hatet. De okontrollerade skenande känslorna. Impulserna. Minnena. Med armarna utsträckta och öppet hjärta stirrar jag in i avgrunden. Jag möter. Jag färdas igenom elden.

Och jag trasslar in mig i tråden gång på gång. Trampar på landminor och triggers, exploderar i bitar. Tar 100 steg bakåt och ett halvt steg framåt. Jag viker åt sidan, tappar riktning och tappar bort mig själv. Jag misslyckas. Jag faller, jag reser mig upp. Man får ta det med små steg sa en väldigt klok person till mig en gång. Så jag färdas framåt, med små små steg. Mot vinden, jag kryper, jag ålar, jag krälar mig fram. Men ibland kommer medvinden, som pust av liv och lätthet sveper den mig med och jag glider förbi fallgropar och förkolnade träd. Jag får en smak av vad som väntar på andra sidan, av utrymmet av tomrum som kan fylla bröstet när såren har läkas och varet tömts ur. När jag äntligen kan spärra upp vingarna och tillåta vinden att bära mig, högt ovan marken och flyta med i livets strömmar. En glimt av framtiden. Av friheten.

Jag fastnar på rygg under vardagsrumsbordet, med blicken mot taket och själen i bitar så pusslar jag mödosamt ihop det som en gång varit jag. I en ny formation, till ett nytt mönster fogar jag ihop spruckna skärvor med kärlek och acceptans som klister. Ett kaleidoskåp av smärtan, där ljuset reflekterar det trasigaste av trasigt till de vackraste mönster. Ärren pånyttföds till konstverk och varje minne blir till en värdefull gåva i mitt livspussel.

Jag följer tråden, spårar spåren. Med bröstet på vid gavel och alla känslor utanpå. Jag lär mig att vara vacker när jag ler, men ännu vackrare när jag gråter, och att obevekligt älska mig själv som mest när jag faller sönder. För det gör jag. En del av läkning processen är att gå just sönder, förstår jag nu. Att låta alla murar rämna och falla ihop likt ett rasat tegeltorn. Att inte vända bort blicken fastän den är fylld med sorg, att tilåta sig att falla platt på rygg och kämpa för att kunna andas. Att skrika ut det som gör ont. Att släppa ut allt som varit instängt och förfruset. Att göra plats för nytt. Att skapa utrymme för att bygga upp. Och bygga om.

Läkning är ingen rak linje, ingen enkel dagstur genom dalen; att läkas är en galen vandring över svindlande höga berg, genom snöstormar och orkaner. Det är naket, avskalat och utelämnande. Det är att finna sig själv på knäna i leran och inte orka resa sig upp. Och att kunna älska sig själv ändå. Det är att inte längre slå ned blicken och skämmas för smärtan och sorgen, utan att stolt räta på nacken och veta att alla ärr är bevis på att du har överlevet.

Att läkas är att acceptera och välkomna vad som än finns bakom den igenspikade garderoben. Att hitta vägen ut från mörkret, och därför aldrig mer behöva vara rädd för att gå vilse i skymningen; att välja att hissa upp sina persienner och mörkläggningsgardiner och släppa in ljuset. Att läkas är att välja att följa den trassliga tråden vart än den för dig; att inte längre ha alternativet ”flykt” som en möjlighet, utan att oupphörligen välja vägen som tar dig igenom smärtan, om och om igen. Att läkas är välja att inte längre vara begränsad i någon av livets riktningar pga rädsla, skuld eller skam.

Att läkas är att välja att färdas igenom elden, till friheten på andra sidan.

0538f9374de5824bc3cffa354842ac4d