~Vägen till självläkning/Att färdas igenom elden~

•maj 30, 2017 • Kommentera

Jag har lärt mig att läka sig själv, det är inte att följa en rak linje, det är ingen enkel färd från punk A till punkt B. Långt ifrån det. Vägen till läkning är att följa ett krokig spår; det är en röd tråd full med knutar, avklippta ändar och ändlöst trassel. En väg som leder djupt in i mörkret, ned i hålor och långt in i skuggiga utrymmen.

Det är rått, kladdigt och fult. Att läkas är uppsvullna ögon dränkta i tårar, snoriga kinder och pannan nedåt mot parketten. Händer som krampar efter något att hålla sig fast i, efter någon att lindra smärtan, men ingen finns där. Att läkas är de dova ljuden från bröstet, som sipprar fram genom läpparna. Att yla ut sin smärta i vanmakt och förtvivlan mot taket. Att rulla ihop sig till en taggig boll och överlämna sig till sorgen.

Att läka sig själv är att medvetet tillåta alla gamla sårskorpor att långsamt lösas upp, och tillåta varet och smutsen under ytan att välla fram. Att låta vad som varit djupt begravt tina fram och blotta sig i ljuset från medvetenheten. Att öppna upp i sina mörkaste rum och låta ljuset skölja över allt som varit täckt av koldamm och sot.

När jag påbörjade min resa mot helheten hade jag ingen aning om vilket löfte jag hade gett mig själv, eller vad som skulle komma att krävas av mig. Men vad jag visste var att det bara fanns en väg kvar att välja på, det fanns bara en riktning kvar att prova, och den var igenom. Igenom elden. Igenom lågorna. Igenom allt som jag hade försökt att fly ifrån under hela mitt liv. En helt ny riktning. Igenom. Vägen ut var igenom.

Så nu färdas jag igenom. Igenom flammorna som slickar mina ben, på bara fötter ovanpå en glödande bädd av minnen. Alla dörrar står öppna, det är korsdrag inuti. Vinden föder brasan och lågorna slickar taket alltmedan jag dansar mig fram i eldens kärna. Ansiktet är krigsmålat av sot och tårar, men jag står rak i ryggen den här gången. Jag vänder inte mina brända fötter om, jag smiter in undan; jag står kvar, väntar, flämtar. Röken i lungorna och håret som en eldsvåda kring min hjässa. Jag möter. Jag möter skräcken. Paniken. Rädslan. Skammen. Skulden. Hatet. De okontrollerade skenande känslorna. Impulserna. Minnena. Med armarna utsträckta och öppet hjärta stirrar jag in i avgrunden. Jag möter. Jag färdas igenom elden.

Och jag trasslar in mig i tråden gång på gång. Trampar på landminor och triggers, exploderar i bitar. Tar 100 steg bakåt och ett halvt steg framåt. Jag viker åt sidan, tappar riktning och tappar bort mig själv. Jag misslyckas. Jag faller, jag reser mig upp. Man får ta det med små steg sa en väldigt klok person till mig en gång. Så jag färdas framåt, med små små steg. Mot vinden, jag kryper, jag ålar, jag krälar mig fram. Men ibland kommer medvinden, som pust av liv och lätthet sveper den mig med och jag glider förbi fallgropar och förkolnade träd. Jag får en smak av vad som väntar på andra sidan, av utrymmet av tomrum som kan fylla bröstet när såren har läkas och varet tömts ur. När jag äntligen kan spärra upp vingarna och tillåta vinden att bära mig, högt ovan marken och flyta med i livets strömmar. En glimt av framtiden. Av friheten.

Jag fastnar på rygg under vardagsrumsbordet, med blicken mot taket och själen i bitar så pusslar jag mödosamt ihop det som en gång varit jag. I en ny formation, till ett nytt mönster fogar jag ihop spruckna skärvor med kärlek och acceptans som klister. Ett kaleidoskåp av smärtan, där ljuset reflekterar det trasigaste av trasigt till de vackraste mönster. Ärren pånyttföds till konstverk och varje minne blir till en värdefull gåva i mitt livspussel.

Jag följer tråden, spårar spåren. Med bröstet på vid gavel och alla känslor utanpå. Jag lär mig att vara vacker när jag ler, men ännu vackrare när jag gråter, och att obevekligt älska mig själv som mest när jag faller sönder. För det gör jag. En del av läkning processen är att gå just sönder, förstår jag nu. Att låta alla murar rämna och falla ihop likt ett rasat tegeltorn. Att inte vända bort blicken fastän den är fylld med sorg, att tilåta sig att falla platt på rygg och kämpa för att kunna andas. Att skrika ut det som gör ont. Att släppa ut allt som varit instängt och förfruset. Att göra plats för nytt. Att skapa utrymme för att bygga upp. Och bygga om.

Läkning är ingen rak linje, ingen enkel dagstur genom dalen; att läkas är en galen vandring över svindlande höga berg, genom snöstormar och orkaner. Det är naket, avskalat och utelämnande. Det är att finna sig själv på knäna i leran och inte orka resa sig upp. Och att kunna älska sig själv ändå. Det är att inte längre slå ned blicken och skämmas för smärtan och sorgen, utan att stolt räta på nacken och veta att alla ärr är bevis på att du har överlevet.

Att läkas är att acceptera och välkomna vad som än finns bakom den igenspikade garderoben. Att hitta vägen ut från mörkret, och därför aldrig mer behöva vara rädd för att gå vilse i skymningen; att välja att hissa upp sina persienner och mörkläggningsgardiner och släppa in ljuset. Att läkas är att välja att följa den trassliga tråden vart än den för dig; att inte längre ha alternativet ”flykt” som en möjlighet, utan att oupphörligen välja vägen som tar dig igenom smärtan, om och om igen. Att läkas är välja att inte längre vara begränsad i någon av livets riktningar pga rädsla, skuld eller skam.

Att läkas är att välja att färdas igenom elden, till friheten på andra sidan.

0538f9374de5824bc3cffa354842ac4d

Metamorphosis

•maj 16, 2017 • Kommentera

~° She transforms her old bitter darkness into light and she owns it all. The sadness, the tears, the fears, the flaws, everything. She embraces her ugliest shadows and dives deep into her emotional depths.

Finally she has learned how to swim, and even how to float. And when she let go of resistance she knows that the current of life will carry her weightless body, soul and spirit to where she’s supposed to be.

She is no longer a small bush that breaks in every gust if wind; she has grown strong and tall. Transfigured into a mighty oak she stands strong and chooses her battles wisely.

And she knows herself. She knows her truth. She has found that inner north star that always leads her through every dark spot of life. Her heart and feet know the way, and she follows trustfully.

She has become transparent; a crystal clear chalice that holds her heart. And she wears her heart as a jewel resting onto her chest, and holds her head high.

She is always in a constant state of greater becoming, and she has finally become the source of her self.°~

17883988_10154307953890988_4203420480138276254_n

Mamma-hålet

•mars 26, 2017 • Kommentera

Min mamma var ju egentligen aldrig någon Mamma. Hon var ett vuxet barn som hela livet igenom brottades med självförnekelse och demoner från det omedvetna och förflutna, det förstår jag idag. Som liten förstod jag ingenting. Föräldrar är barnens Gudar (och Gudinnor) och barn formas verkligen till avbilder av sina vårdtagare på många sätt. Allting förs över och ärvs vidare, både det som är medvetet och det som lurar djupt nere i omedvetenhetens mörka rum.

Jag ärvde min mammas självhat och destruktivitet rakt av. För att inte tala om hennes skam. Vilket antagligen har förts vidare i generation efter generation. Och nu när jag äntligen har skapat mig en trygg distans ifrån barndomens kaos och mamma-närheten så kan jag upptäcka att allting som jag har slagits emot hela mitt liv var egentligen aldrig mitt, utan bara ett omedvetet arv. Jag ärvde hennes smärta.

Det var inte förrän mamma blev sjuk och senare gick bort som jag äntligen kunde se klart. Innan dess var jag bara så arg och frustrerad och upplevde en miljon motstridiga känslor inom mig som jag aldrig kunde förklara, och jag förstod aldrig riktigt varför. Nu förstår jag. Nu ser jag. Jag blev uppfostrad av ett vuxet barn utan både gränser och förmågan att ta hand om ens sig själv. Jag fick lov att bli både min egen, och hennes förälder, innan jag ens var redo att börja skolan.

I mitt liv fanns inget stort, tryggt mamma-träd att luta sig emot, på sin höjd en liten tanig fjällbjörk som böjdes om man la tyngd emot den. Men för mig såg den där björken ut som ett riktigt träd, så jag kunde inte förstå varför den böjdes och knakade varje gång jag försökte luta mig emot den. Den slutsatsen jag drog, sett ifrån mitt inre barns förvirrade ögon, blev att det måste vara mig det är fel på. Att det var min vikt som var för tung. Som krossade mamma och gjorde henne ”sjuk”. En slutsats som hon också bekräftade gång på gång, djupt fast i sin självförnekelse.

Men idag förstår jag att det aldrig var mitt fel att mamma-björken knäcktes i vinden gång på gång. Det var ingens fel. Vi var båda offer för smärtan och skammen som låg som en tjock hinna över våra liv. Skäms man så kan man inte be om hjälp eller säga sanningen. När man skäms klistrar man på en snygg yta och sopar in all skit under mattan, oavsett hur stor knöl det blir under. Sedan förnekar man att knölen finns. Jag växte upp med en gigantisk skam-knöl under mina fötter. Men ingen berättade för mig att det var en knöl där. Så jag började tro att det var en plan yta som jag stod på. När det egentligen var en jättekulle som gjorde livet otroligt vingligt och skevt.

Nu har jag äntligen börjat se sanningen och förstå. Vad som egentligen skedde. Vad som egentligen gömde sig under mattorna i vårt hus. Det är en process. En ofta smärtsam och svår sådan, att se sanningens ljus kan verkligen sticka i ögon som är vana vid dunkel. Men samtidigt är det ett oerhört befriande och förlösande ut-vecklande. För varje dammtuss jag fiskar fram från mattornas undre värld, desto mer frihet upplever jag i livet. Gång på gång finner jag ”osanningar” (som jag levt efter under hela livet fram tills nu) i mina värdesystem och måste uppgradera mig själv. Jag har tydligen inte ansvar för hela världen. Allting är inte mitt fel. Jag är inte omöjlig att älska. Jag behöver inte vara perfekt. Det är en process helt enkelt. Som att göra en virusscanning och defragmentering på hjärnans hårddisk och sedan uppdatera sitt inre operativsystem och lära sig alla nya ikoner på nytt.

Och det som jag brottas med idag, på Alla Mammors Dag, det är den förvirrade och komplexa sorgen. Sorgen över att ha förlorat en mamma som egentligen aldrig var en mamma men som ändå var den enda mamman som jag hade. Innan mamma dog så trodde jag aldrig att jag skulle uppleva hennes frånvaro på det sättet jag faktiskt gör. Hon fanns ju ändå aldrig innan, hon var bara ett luftslott och en hägring i öknen, så någonstans så trodde jag att hennes död inte skulle bli till ett jättetomrum inuti. Hon hade ju aldrig någonsin funnits som mamma, egentligen. Bara på pappret. På ytan. Som mamma-fasaden.

Men sanningen är att jag saknar henne varje dag. När hon försvann så blev jag inte bara föräldralös utan till en början helt rotlös också. Och ännu är det ett vakuum inuti hjärtat, med formen av mamman. Tydligen hade hennes fysiska existens i den här dimensionen en långt större inverkan på mig än vad jag kunde tro. Tydligen är bandet mellan mamma-barn ett av de starkaste band som finns, oavsett hur relationen emellan dem gestaltat sig.

Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, och önskar att jag hade hunnit nå de insikter jag har idag innan hon gick över. Jag skulle göra vad som helst för att få hålla henne i min famn och säga till henne att jag förlåter henne. Att jag förlåter henne för att hon inte kunde ge mig vad jag behövde. Att jag förlåter henne för att hon skämdes så mycket att hon inte kunde be om hjälp utifrån, eller ens erkänna för sig själv att hon inte klarade av att vara mamma. Jag vill vagga henne mjukt i mina armar och säga att jag vet att hon gjorde sitt bästa, och att allting är bra nu.

Och jag ser här hur mitt mönster att vilja vara mamma till min egen mamma upprepar sig, men det gör ingenting. Jag är medveten om det numera, och vet att man inte programmerar om sig i en handvändning. Och jag är på väg. Det är jag. Jag växer varje dag. Men jag saknar henne inte desto mindre; ju mer jag ser sanningen desto starkare växer sig sorgen. Så jag tillåter den att ta plats. Att få finnas där. Att läkas är en process. Det får ta tid. Mitt i bröstet är det ett hål just nu. Det är okej. Det är en del av mig. Hon är en del av mig.

Mamma, jag saknar dig. ❤

I am an orphan/Mötet med Elden

•september 15, 2016 • 1 kommentar

Jag återvänder från mötet med Elden. Soten glittar på huden. Lungorna är ansträngda av att ha andats in aska och brandrök. Nedför kinderna dansar tårarna i ett brusande vattenfall. Och i hjärtat blöder det. Sorgen som flödar i strida strömmar, pulserar ut i takt med hjärtslagen, ut i blodomloppet och ut genom fingertopparna.

Men nu är Elden släkt. Slocknad. Utbrunnen. Men under askan glöder kolen ännu ett tag. Jag står tyst brandvakt i givakt, bevakar de sista tunna rökslingorna som strävar mot skyn. Det kommer ta tid innan hettan svalnar och dimman lägger sig tillrätta. Det kommer att dröja innan ögonen slutar att tåras så att jag kan se klart igen. Innan smärtan från brännskadorna tystnar. Innan skräcken inför att brännas inne och förångas släpper sitt krampaktiga tag om mina handleder.

Jag återvände från Elden. Från gästspelet i det förgångna. Från det oundviktliga mötet med Huset. Mammans Hus, stort och fyllt med sorg och smärta. Ekandes av tomma minnen och smärta sparad på hög. Det fanns bara jag. Enda barnet. Enda dottern. Som måste komma och städa upp efter döden. Ta rätt och omhand om det som blev kvar. Som mitt i orkanen måste ta mig samman i kragen, resa mig upp från förtvivlan och hantera avlidenhetens praktiska detaljer. Begrava. Bouppteckna. Skaka händer. Ta emot kondoleanser. Gravera gravsten. Bouppteckna. Sälja hus. Möta mäklare. Säga upp telefonabbonemang. Betala sophämtning. Tömma hus. Städa hus. Packa sorgen i prydligt märkta kartonger. Kasta bort ett helt liv i kontainrar på sopstationen.

Allt som kommer tillbaka. När garderobsdörrarna öppnas på vid gavel och det förflutna släpps ut i ljuset. Allting som hon sparat. Teckningar. Babykläder. Fotografier från en annan tid. Mjukisdjuren. Isbjörnen Isbjörnsson. Lillnalle. Bamsen. Den röda dockvagnen. Pyttesmå barnfotsskor. Jag möter Lilla Sara i tusen skepnader. Smeker med handen över flirtkule-tomtar och bomullsklädda pysselänglar med avfallna vingar och glorian på sned. Miljontals skapelser gjorda av piprensare och pärlor. Allting uppmärkt och prydligt sparat. Allting som nu flödar ner genom mina händer och ut i svarta sopsäckar. Överallt viskar det dåliga mamma-samvetet. Och smärtan ruvar i luften. Det lilla barnet som ingenting förstod. Det lilla barnet som ingen förstod. Ständigt på flykt. Ständigt på jakt.  Efter uppmärksamhet. Efter kärlek. Efter Mamman som fanns men ändå inte fanns. Det lilla Barnet som förtvivlat försökte uppbåda ett uns av Mammankärlek i utbyte mot drivor och åter drivor av teckningar och hemmagjorda pärlhalsband. Kvarlämnade till Stora Sara att mata ner i sopcontainrarnas omättliag munnar. Kanske klarade hon inte av att slänga allting själv. Kanske hade det fastnat för mycket sorg i alla påtade garntofsar och noggrant ihopvikta stickade pullover-tröjor med kaninöron på. Och kvar står jag, med nedböjt huvud på återvinningscentralen och tar farväl av min barndom igen. Minnena som sandkorn, rinner mellan mina fingrar och landar på bottnen av en grön container. Alltmedan hjärtat krampar i bröstet och halsen långsamt stryps åt.

Jag möter Mamma i helt andra kläder också. I dagböcker och i anteckningsblock. I sparade kärleksbrev från långt innan jag ens börjat gro. I svartvita fotografier, i fröpåsar, i halvstickade sockor. I brev från myndigheter. I medicinburkar. I vykort. I bortglömda pärmar och välförseglade mappar. I alla hennes hemligheter. Jag försöker att förstå. Pussla ihop. Bilden av Mamma. En främmande människa. Men ändå så bekant. Röken gör mig yr. Det brinner inuti.

Lågorna som slickar mina kinder. Sotflagorna landar som en gloria i mitt hår. Branden i bröstet. Jag kastade bort Lilla Sara och  den Döda Mamman i ”brännbart” och i ”metallskrot” och i ”pappersåtervinning” och i ”deponi” och i Myrornas kontainer. Jag kastade bort. Bort. Bort. Bort. Kanske är jag fri snart, nu när de fysiska banden är avklippta. Jag vet inte ännu. Ögonen svider för mycket för att jag ska kunna se. Och inuti bröstet brinner det ännu. Den elden är inte släckt. Inte riktigt ännu.

I am an orphan on God’s highway
But I’ll share my troubles if you go my way

I have no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

I have had friendships pure and golden
The ties of kinship have not known them

I know no mother, no father
No sister, no brother
I am an orphan girl

But when He calls me I will be able
To meet my family at God’s table

I’ll meet my mother, my father
My sister, my brother
No more an orphan girl

Blessed Savior make me willing
Walk beside me until I’m with them

Be my mother, my father
My sister, my brother
I am an orphan girl
I am an orphan girl

Cirkeln är sluten/Jag hade ingen mamma

•juli 17, 2016 • 2 kommentarer

När en cykel börjar så sluts en annan. Man stänger en dörr, men öppnar ett fönster

Jag möter döden igen. Öga mot öga. Cirkeln som sluts runt omkring mig. Så hämtades hon hem. Mamman. Mamma-såret. Mamma-pusslet. Mamma-sorgen. Ett helt livs jävla sorg och förlust som plötsligt får färg och form. När illusionen punkterades och försvann. Luftslottet som äntligen punkterades och långsamt sjönk ihop. Bilden blir långsamt klar när röken skingras efter att bomben har detonerats. Sanningen får fäste och skjuter skott. Växer upp genom asfalts-illusionen, bänder lös allting som varit dolt. Pressar fram skuggorna i ljuset.

Och sanningen flinar mig rätt i ansiktet. Uppenbart hånfull, kastar den budskapet rakt i mitt ansikte med full kraft. Jag hade ingen mamma. Jag har aldrig haft någon mamma. Hon fanns bara som kuliss, på pappret. Ett tomt skal med formen av en mamma. Men hon var ingen mamma. Jag ser det nu när hon är borta. Hon var ingen mamma. Jag hade ingen mamma. Och nu är jag helt föräldralös, både på pappret och på riktigt. I am an orphan. On Gods highway.

När jag var yngre så förstod jag aldrig min motvilja och avsky mot henne. Jag borde ju vara tacksam att min mamma var så snäll, jag fick göra vad jag ville och komma hem när det passade mig, hon älskade mig så mycket, gav mig så mycket (saker), jag var ju så älskad, och ständigt otacksam. Varför kunde jag bara inte vara glad, nöjd och tacksam? Men min aversion var för stor. Men samtidigt så grävde skulden och skammen hål i min insida och fyllde den med svart. Allt var upp och ned och in och ut. Jag var ohjälpligt intrasslad i hennes vassa tentakler, och hur jag än försökte så att jag -ohjälpligt- fast i hennes garn. Och kvävdes långsamt till döds. Så jag flydde. Geografiskt, mentalt, på alla sätt så sprang jag. Måste springa. Springa till längre bort. Bort från henne, bort från allt.

Och jag förstod aldrig. Inte då. Allting var för nära. Bilden blev suddig och skärpan för dålig. Jag försöker väcka mamma men det går inte, för hon är död. Det första mamma-minnet. Ett kärn-minne som präglades in i den djupaste kärnan av det lilla jaget. Som ringer i öronen när jag tänker tillbaka. Den irrationella skräcken inför att bli lämnad ensam, på något sätt måste den ha uppstått. I barnets förtvivlade kamp för att överleva, lärde jag mig att hålla fast i allt och alla som kom mig nära. För allt som är viktigt kan ju uppenbarligen när som helst försvinna.

Men jag förstod ändå inte. Det lilla barnet som var jag kunde inte förstå. Att det som hände i min familj inte borde hända ett barn. Att det inte var mig det var fel på. Att det inte var jag som var till besvär, utan den vuxna i min omgivning som inte orkade med. Att felet aldrig ligger hos barnet utan hos dess vårdgivare. Att Lilla Ego blev tvungen att växa ut ett alldeles för starkt och stort skal för att skydda den lilla ömtåliga själen som bodde inuti min kropp. Det var inte mitt fel. Jag var ju bara ett barn. Men tydligen så var ju min mamma var också bara ett barn. Ett vuxet barn. A mother who couldn’t love.

 

På betryggande avstånd från det suddiga mamma-monstret så kunde jag äntligen andas för första gången någonsin. Mina lungor fick till slut utrymme att expanderas och fyllas med luft. Jag fick äntligen plats. Jag kunde börja reda ut allt trassel som jag fastnat i medan jag förtvivlat sprattlat och fäktat för att kunna överleva. Jag har mött mig på en miljon olika sätt under min resa ut ur mörkret. Ständigt kämpandes mot skuggan som bor i mitt bröst och viskar i mitt öra. Och långsamt började pusselbitarna falla på plats, en efter en. Och alla trasiga skärvor av ett förtvivlat liv skapade en otvivelaktig väv av insikt och förståelse. Både för min egen skull, och för hennes. Jag kunde börja läkas. Låta små små fragment av sanningen hela min trasiga och uppfläkta bröstkorg och mitt sargade hjärta. Mitt traumatiserade och skräckslagna inre barn som varit djupfryst under så lång tid fick efter en lång och smärtsam process för första gången se dagens ljus utan att bli bortskrämd eller skambelagd. Lilla Sara. Stackars lilla Sara. Inget barn ska behöva uppleva det jag upplevde. Sanningen brände igenom isen precis som vårsolen tinar bort snön och föder liv åt snödroppar och tussilagor.

Jag vandrade på den nyföddas väg. Naken och rå, kisande i motljuset. Med barfota fötter mot mjuka mossor och avfallna löv. Odlade vingar och ömsade skinn. Så plötsligt, mitt i mitt självläkande fick jag veta att hon -mammaskalet- var på väg mot döden. Bara ett par månader kvar att leva här på jorden. Och avgrunden öppnades under mina fötter. Det förflutna mötte mig i dörren med full kraft och slog mig medvetslös. Samtidigt så förstod jag någonstans inuti att detta, det är sista pusselbiten i pusslet som jag behöver lägga. Mamma-pusselbiten. Likt lucka 24 i adventskalendern. Det sista svarta hålet att utforska. Den sista banan i mitt livs tv-spel. Jag måste ta mig igenom denna tsunami av uppdämda känslor som legat och skvalpat djupt i mitt inre. Fläka upp det infekterade mamma-såret för sista gången och spola rent ända in i de djupaste hålorna av själen. Tillåta allting gammalt och ruttet att möta ljuset och luften och torkas ut. Utrymma barrikaden och öppna porten på vid gavel. Stilla acceptera allting som grott inuti att blottas, möta allting motståndslöst.

Men jag hann förlåta henne. För allt. Jag hann inse att hon själv bara är ett offer, och liksom jag, ett vuxet barn. Hon gjorde sitt bästa. Och samtidigt så insåg jag att vad hon än gjorde så räckte det fan inte. Man ska inte låta barn komma till världen om man inte är redo att ta hand om dem. Då får barnen lida. Vilket jag har gjort. Under hela mitt liv. Men jag återvände ändå hem för en period. Jag fanns där för henne så mycket som jag kunde. Lånade henne all kärlek som jag kunde uppbåda, mötte henne med vidöppet hjärta och varma händer. Den sista veckan som hon levde så satt jag där bredvid hennes sjukhussäng med hennes lilla gulnade hand in min. Vakade över mamma-skalet som mer än någonsin bara var ett skal. Förtvivlad över den rädsla som hon kände inför döden bad jag till Gud. Jag hade gjort vad som helst för att bära hennes smärta. Min kärlek till henne var tydligen både större och starkare än smärtan som hon åsamkat mig. Jag gav henne allt jag kunde och lite till. Hela min kärlek. Hela min närvaro. Min fulla förlåtelse. Och sen var hon borta. Fastän hon varit borta hela livet, så var också illusionen av henne borta.

 

Och kvar står jag syskonlös och föräldralös med ett stort hus till bredden fyllt med minnen från ett helt liv om jag en gång flytt ifrån. Och sorgen i halsen. Ett helt livs jävla sorg. Precis när jag vecklat ut mina nya vingar och börjat känna smaken av vinden i mungipan. Även från andra sidan av graven så håller hon mig fast. Men denna gång är det för sista gången. Den sista bojan att bryta sig lös ifrån innan friheten blir permanent och jag kan låta sanden från det förflutna rinna ut mellan fingrarna och tillbaka ner i jorden. Sluta cirkeln. Tillåta mamma-cykeln att come to an end. Allt medan svallvågorna från sorgen och smärtan med jämna mellanrum sköljer över mig där jag står vid strandkanten. Precis när en våg rullar ut och släpper taget om hjärtat så rullar nästa in. Ständigt avlösande varandra. Precis så mycket tid emellan att jag kan ta ett djupt andetag och våga hoppas att det är över. innan vågen slår mig i huvudet och drar ned mig under ytan. Igen. om och om igen.

 

Det är en förlossning. Jag förstår det också. En möjlighet till läkning. En förlösning. Isen som lossar från älven och släpper taget om flödet. Mitt i rörelsen mellan kontraktion och dilatation. Likt livmorden som rytmiskt pressas samman och utvidgas för att låta fostret färdas ut mot livet pressar sig sorgen ut genom hjärtats artärer och pulserar ut i blodådrorna. Förlamande och iskall sköljer den över mig när jag minst anar det. Krossar allt som kommer i dess väg. Floden som rasande lämnar sin välbekanta flodfåra och blint svämmar över allt. Sparkar ned mig mot marken med foten i ryggen och händerna hjälplöst bakbundna. Jag kan inget annat göra än att släppa taget. Tillåta att mina ihopkrampade fingrar en efter en bänds upp från sitt desperata grepp. Att slutligen ge upp och låta mig spolas med i tsunami-sorgens ursinniga flodvågor. Bortom all kontroll. Bakom all rim och reson. Sköljs jag med i smärtans flod, kastas mot klipporna och stöts mot flodbottnen. Upp blir ned och ned blir upp, jag vet inte längre vart ytan är eller åt vilket håll som jag ska simma. Överallt är det svart och kallt. Men det rör på sig. Om än det är mörkt och förvirrat. Det rör på sig! Någonting har vaknat till under det förfrysta. Ett momentum som byggs upp, energy released and set in motion. Isen har äntligen släppt. 

Jag svävar just nu mitt i stormens öga och paradoxens mitt. Med ena foten i det förflutna och den andra fritt hängande över det okända nya. Ny mark. Ovisshet. Men ändå. Någonstans vinden. Under vingarna. Utrymmet som växer. För varje gång vågen av smärta lämnar greppet om min hals så har det liksom skapats lite mera rymd inuti, som om varje vågrörelse för med sig bort lite av det ruttna mörker som varit fastnat i mitt inre. När jag är under ytan och har näsan fylld med vatten kan jag inte se det. Men mittemellan värkarna så möter jag tystnaden ibland. Den befriande frånvaron av trångt. Smärtlösheten. Utrymmet där jag får plats att sträcka mina grenar mot himlen utan att slå i taket. En sorts helt ny frihet. Motståndslös och kampbefriad. Gåvan bakom smärtan och kapitulationen. Att smälta samma och låta sig upplösas i vinden. Jag kan ana den. Doften av rent och den klara höga luften som uppstår efter ett regnoväder. Den är på väg. Den kommer. Den kommer… Jag ska flyga igen. Ja jävlar, jag ska läkas och bli hel, och sen ska jag flyga igen. Ett steg i taget. Såren sköljs rena. Jag öppnar alla fönster och vädrar rent. Cirkeln är sluten.

 

13720566_10153604471535988_1139727872_o

”Birds don’t just fly, they fall down and get up. /…/

Look how far you’ve come, you filled your heart with love
Baby you’ve done enough, take a deep breath
Don’t beat yourself up, don’t need to run so fast
Sometimes we come last, but we did our best.

I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail
I won’t give up, no I won’t give in
‘Til I reach the end and then I’ll start again
No I won’t leave, I wanna try everything
I wanna try even though I could fail”

 

 

Född till fjäril – Uppvaknandet – Jag är hemma nu. <3

•april 17, 2016 • 8 kommentarer


Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet starmar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen. Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Grannbar under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.

Möt mina ögon så ska jag visa dig min själ, tiden för kurragömmalek är över nu. Jag har ömsat skinn för sista gången. Rädslan som har hållit mig fången så länge är frisläppt och dansar bort över ängen. Smärtan var aldrig slutet, den var en början. En förlösning, en förlossning. Larven som föds till fjäril just precis när den trodde att livet var slut. Det är jag idag. Född till fjäril. Den fula ankungen som hittade hem och blev till svan

Livet är en resa, ett äventyr, en svindlande rörelse som aldrig avtar. Jag bara följer. När man slutar kämpa så flyter man. Livet bär mig, och för första gången någonsin vågar jag lita till ljudet av mina hjärtslag som ekar i mitt bröst och slappna av, låta mig falla bakåt med öppna armar. Motståndslös. Jag låter allting som jag gömt djupt inuti stiga upp till ytan, likt metangas som bubblar upp genom sprickor på havets botten. Jag vågar möta mig själv utan restriktioner. Möta mina känslor. Utan att fly bort. Utan att sortera och fördöma. Allting är välkommet upp i ljuset. Allting. För att läkas, för att älskas, för att sköljas rent. Såren står vidöppna och blodet flödar, sköljer ur smutsen ur minnena som skavt så länge.

Det är vår. En cykel har nått sitt slut och en ny börjar. Och jag, jag har börjat knoppa, livet vill upp till ytan igen. Alla dessa små frön som har såtts har börjat gro, och letar sig nyvaket och blinda upp mot ljuset. Allting var en gåva. Jag såg det bara inte då. men idag, när jag står högst upp på berget, med rak rygg, eld bakom ögonen och med håret som en flagga i stormen, då ser jag. Jag kan se helheten. Hjärtat är vidöppet, och jag förstår. Jag är hemma nu.

 

Resan inåt. Resan hemåt. Det är efter detta som jag har sökt så länge. Det är hit smärtan har lett mig. Hem. Jag är hemma nu, Hemma i mig själv. Tack. Tack för allt. ❤

 

10341968_10153350148390988_7362924928996090362_n

Trasig och tacksam

•december 31, 2015 • 2 kommentarer

Ibland hittar man inte sig själv förrän man har fallit sönder i tusen omöjliga bitar och är helt övertygad om att just denna trasighet, den kommer alltid att bestå. Just där, på toppen av högen med skärvor gnistrar det till, och plötsligt står jag med hjärtat i handen igen. Översköljd med tacksamhet för att vara sönder, sprucken, ända in till själen, uppenbart medveten om att det är genom dessa sprickor som ljuset når in, ända in till själen.

 

1600012_10153166828300988_561554438_n