Welcome to Borderline City!

Min spegelbild har alltid varit min värsta ovän. Vi har haft långa oändliga sammandrabbningar där den har spottat på mig, hånat mig och skrattat åt mig. Den har förstorat upp mina skavanker och hittat på fel som inte finns. Den har tryckt ned mig och trampat på mig tills jag har gråtit. Den har påpekat hur fel mitt utseende är, påvisat hur ful ALLA människor som jag möter kommer tycka att jag är och den har fått mig fler än en gång att stanna hemma från sociala sammankomster pga att den har övertygat mig om att min utsida inte duger.

En gammal vän gav mig en gång rådet att göra mig av med alla speglar, eftersom jag inte kunde hantera deras reflektion av mitt yttre utan att må dåligt. Jag förstod inte då hela värdet i hennes råd, men jag gör det idag. Min spegelbild var verkligen min värsta fiende och den har plågat mig så länge jag kan minnas. För mig så hade livet bättre varit bättre utan att behöva möta min reflektion i tid och otid, för jag var verkligen övertygad om att mitt utseende inte dög. Att jag var som någonting fult som världen behövde skyddas ifrån.

Det låter befängt, jag vet. Men det var min sanning. Jag trodde verkligen att det var så. Jag levde som i en liten begränsad psykos i tron att mitt yttre var anskrämligt och dessutom att utsidan var det enda som räknandes.

Så fel jag hade. Så otroligt fel.

För idag så har jag äntligen vaknat upp ur den vansinniga illusionen, och kan se klart igen. Kanske inte helt klart varje dag, hela tiden, ännu. Men tillräckligt klart för att kunna se sanningen om min spegelbild. Och jag förstår idag att det är mina ögon som har varit fel, inte vad jag såg i spegeln eller vad spegeln såg i mig. Jag förstår att jag SER fel, inte att jag SER UT fel. Jag förstår att det är inte jag som är fel, det är min omgivning som har varit fel. Jag förstår att mina ögon har varit hjärntvättade av samhällets skeva normer och ideal och av min mammas frånvaro av kärlek, så därför har mina ögon uppfattat mitt yttre som att det inte duger. Men dom har sett fel. Helt uppåt väggarna fel. Min blick har varit totalt skev.

Nej, min utsida ”dög” inte till att få mammas uppskattning. Nej, min utsida ”dög” inte till att passa in i samhällets skönhetsideal. Men vilken jävla rätt har min mamma och samhällets värdelösa normer att bestämma vad som duger och inte duger i MITT liv gällande MITT utseende? Svar: ABSOLUT INGEN RÄTT. Och vad bestämmer att deras norm måste vara min sanning? Svar: ABSOLUT INGENTING.

I mina stunder av klarhet från den livslånga hjärntvätten så förstår jag med djupet av hela min själ att INGEN ANNAN
NÅGONSIN har rätten att säga att min utsida inte duger. Ingen annan har någonsin rätt att bestämma hur jag ska se ut för att få rätt att existera på jorden och göra det till min sanning. För det vore lögn.

Och sanningen är att min spegelbild är inte ett dugg fel. Den är däremot precis helt totalt RÄTT. Den är MIN spegelbild. MIN reflektion. Bilden av MIN UTSIDA. Den speglar bara tillbaka bilden av mitt yttre. Och INGENTING är fel på mitt yttre. Ingenting.

För vet ni vad? Det yttre kan inte vara fel. Nej, det är omöjligt. Mitt yttre är ju bara hur min kropp ser ut på den sidan som är vänd mot omvärlden. Utsidan kan inte vara ”fel”. Den bara är. Som den är. Och den kan inte vara fel vad jag än gör eller inte gör med den. Den bara är. Helt rätt. Alltid. Rätt rätt rätt.

Min utsida är helt exakt precis megarätt, för den är MIN. Den omger MIG. Den sitter på min kropp. Mitt yttre sitter ju faktiskt fast på min kropp och däri bor ju jag. Mitt hjärta bor där. Min kropp är fodralet till min själ. Hur sjutton skulle den kunna vara fel? Det är totalt omöjligt, allt annat är en lögn. Men vi lever i en värld där vissa tjänar pengar på att vi tror att våra utsidor är fel och därför desperat försöker leva upp till ett påhittat ideal. Enorma pengar. Men jag tänker inte vara med i den psykosen längre, jag har hoppat av.

Jag tänker inte slåss med min spegelbild. Jag tänker inte hata min utsida som sitter på min kropp som jag bor inuti. Det som har pågått är ett meningslöst krig där jag har slagits mot min egen kropp. Jag har attackerat mig själv. And that doesnt make sense. Varför skulle jag vara min egen fiende, det är helt ologiskt. Jag tänker inte vara fiende till mig själv, det är slut med det nu. Jag tänker vara min egen bästa vän. Och min spegelbilds bästa vän.

Nej, jag tänker inte leva i en psykos längre. Mina ögon kanske är skeva och min blick förvrängd men mitt hjärta är helt. Så jag väljer att se med hjärtat istället för med ögonen. Och vad jag ser när jag möter min spegelbild då är något helt annat än ful och fel.

Jag ser inre styrka. Jag ser skönhet som inte sitter utanpå, utan som kommer från inuti. Jag ser vishet. Jag ser originalitet. Jag ser mjukhet. Jag ser kreativitet. Jag ser ödmjukhet. Jag ser en stark och frisk och glad kropp. Jag ser vänliga ögon. Jag ser stadiga ben och starka armar. Jag ser mjuka kurvor och rundade former. Jag ser kloka händer som ofta vet mer än vad min hjärna vet. Jag ser skrattgropar. Jag ser allvarliga rynkor. Jag ser spår av liv.

Jag ser jävlar anamma som aldrig ger upp. Jag ser smärta som har förvandlats till erfarenheter och visdom. Jag ser ärr som har läkt. Jag ser självförtroende som har börjat växa. Jag ser självkännedom och medvetenhet. Jag ser lojalitet. Jag ser en fantastisk fru. En värdefull vän. En godhjärtad medmänniska. Jag ser kärlek och medkänsla. Jag ser mod. Jag ser en stadig ryggrad och tjocka rötter. Jag ser integritet, ärlighet och kompetens. Jag ser välvilja och vänlighet. Jag ser kraft och eld och liv.

Jag ser sanningen bakom den förvrängda bilden.

Jag ser mitt hjärta i mina ögon.

Jag ser min själ lysa igenom min hud.

Jag ser min godhet i mitt leende.

Jag ser min insidan fast utanpå.

Det är vad jag ser i min spegelbild när jag tittar med mitt hjärta. ❤

~ av S på augusti 12, 2020.

Publicerat i Living on the borderline