Welcome to Borderline City!

Anknytningsskador

Det nyfödda barnets anknytning till omsorgspersonerna är barnets första relation till världen. En sunt bekräftande och trygg anknytning i tidig barndom är en av de viktigaste faktorerna för en bra fysisk och psykisk hälsa. Brist på sund anknytning, störda familjeförhållanden och tidig misshandel kan tillsammans med genetiska förutsättningar leda till beteendemässiga och fysiska problem i barndomen som fortsätter in i vuxenlivet.

Ett barn behöver omsorg av lyhörda vuxna som tillgodoser barnets behov. Om barnet känner att det får vad det behöver kommer dessa positiva erfarenheter ”lagras” i hjärna, kropp och själ. Barnet lär sig att nära relationer är trygga och behagliga. Barn som växer upp med stöd från sunda vuxna får efterhand en mer och mer tydlig bild av sig själv som en alldeles särskild och egen person i relationen till dem. Barnet som lagrat det goda inom sig har en självklar och stärkande tilltro att det finns en meningsfull ordning i tillvaron.

Om barnet isället visas bristande omsorg och brist på känslomässig psykisk och fysisk näring av sin vårdnadshavare så leder det till skadliga stressfaktorer för det växande barnet. Om det även utsätts för psykisk, fysisk och/eller sexuell misshandel kan det leda till själsliga sår och skador som aldrig läker. Det psykologiska traumat som omsorgssveket skapat medför att sammanhang och ordning i livet bryts sönder. Det meningsfulla sambanden till människor och till hela tillvaron är trasigt. Det finns inget som känns tryggt och skälvklart i barnets värld vilket medför att barnets sammanhängande identitet förstörs.

Anknytning
Barnet kommer att knyta an till den förälder den har och det sker alltså även om föräldern brister i sin omsorgsförmåga och utsätter sina barn för misshandel och övergrepp. Men det kommer självklart inte leda till att barnet får en sund och trygg anknytning utan anknytningsmönstret blir istället skadat. Att som barn försummas och utsättas för kränkningar av den förälder som samtidigt inte bara är källan till så mycket ont utan också är källan till det enda sättet att få tröst och lindring är traumatiskt för barnet. Barnet kommer, för att stå ut med det outhärdliga, att dissociera (om detta beskrivs mer lite längre ner på sidan).

Kroppslig beröring
Det är bevisat att ett barn som inte får någon kroppslig ömsint beröring skadas svårt känslomässigt. Huden tar nämligen emot all information och det är genom beröring som barnet kan känna om det är i goda och kärleksfulla händer eller inte.

Om barnet behandlas hårdhänt och kärlekslöst kommer detta forma barnet i framtida nära relationer. Det är vanligt att barn som misshandlas fysiskt och sexuellt försöker skydda sig genom att ”stänga av”, att försöka vända sig inåt för att försöka vara opåverkad av hur hennes kropp och hud misshandlas och missbrukas. Det är ett sätt för barnet att försöka överleva för stunden, för att försöka överleva det som är för smärtsamt och inte kan förstås. De vuxna berövar barnet tron på att det det finns trygghet, tillit och en meningsfull ordning i tillvaron. De överväldigande omsorgssveken gör att barnets sammanhang och ordning i livet brutits sönder. Barnet kommer att få kämpa för att få en sammanhägande identitet.

Omogna vårdnadsgivare
Primärt omogna föräldrar är de föräldrar som aldrig fungerat på en mogen nivå och har de flesta av sina funktioner präglade av omognad. Sekundärt omogna föräldrar är de föräldrar som tidigare fungerat på en mer mogen nivå fast de har anknytningsskador och andra truama från uppväxten med sig i bagaget. Dessa föräldrar kan vid krissituationer fungera omoget och då utsätta sina barn för bristande omsorg. Ibland kan en brist i den ena föräldrafunktionen kompenseras av den andra föräldern eller annan för barnet viktig person.

Många föräldrar som inte kan knyta an till sitt barn på ett sunt sätt har en omogen personlighet. De sätter sina egna behov före sina barns behov. Omvårdnaden är ryckig, ibland är den översvallande utifrån de egna behoven och ibland är de likgiltiga.

Dysfunktionella föräldrar lär barnet att det finns olika slags verkligheter och att det inte går att lita på människor. Om dessa vuxna utsätter barnet för psykisk och/eller fysisk misshandel för att efter en stund säga att middagen är klar eller köper en fin present som ingenting har hänt – så utgör de vuxna dessutom det väldigt svårt för barnen att bygga upp en sammanhållen inre bild av världen, den blir istället alldeles obegriplig.

Barnet i dysfunktionella familjer kommer att få mycket svårt att även lita till sig själv, på att det hon känner och upplever är rätt och riktigt. Barnet får mycket skeva referensramar för hur en sund och nära relation är. När föräldrar inte är tillgängliga för barnens behov händer det ofta att dessa barn utvecklar en tidig social mognad med risk för psykiskt lidande. Barnen har fått ta över ansvaret för att skydda sina föräldrar.

Barnets ålder och mognadsnivå
Mönster för hur aknytningsmönstret har sett ut kan vara viktiga för att förstå varför en person reagerar som hon gör på vissa händelser. Att som barn lidit brist på en sund anknytning och dessutom varit utsatt för känslomässig försummelse leder till större sårbarhetsfaktor. De delar som är känsliga för stress i hjärnan utformas redan då vi är foster, speciellt i vecka 20-21. Det är då nervceller och synapsförbindelser förbereder hjärnan för en livslång anpassning till yttre påfrestningar i miljön.

När det lilla barnet föds är det alldeles hjälplöst och beroende av omsorgspersonerna förmåga att kunna bemöta det med inlevelseförmåga och förstånd. Barnets hjärnan är extra känslig för vad det får för stimulans och intryck utifrån. Hur anknytningen är blir mycket viktig eftersom om barnet har ett bra eller dåligt anknytning till sin vårdnadshavare kommer att programmeras in i som ett mönster i hjärnan. Uppväxtförhållandena präglar sedan slutresultatet för varje steg i barnets utveckling.

Vid 1 års ålder har anknytningarna till omsorgspersonerna formats. Barnet söker deras närhet och använder dem som ”trygga baser” som de kan komma tillbaka till när de utforskar ”världen”. Har barnet inte fått knyta an utan utsatts för otrygg anknytning, brist på omvårdnad, långa separationer kommer det att prägla barnets samspel med andra människor genom hela livet.

Genom barnets utvecklingsfaser försöker barnet skapa sig egen makt och kontroll. Under 2 års åldern växer den egna viljan och barnet kommer att testa sina gränser genom att uttrycka protester mot krav och förväntningar. Barnet provar att säga Nej. Barnets behöver under den här fasen mötas med värme, fasthet, kompromissvilja och envis kärlek. Samtidigt som barnet behöver testa sin självständighet måste barnet få känna att omsorgspersonerna finns där hela tiden som en trygg hamn. Att få gå och få komma tillbaka är en viktig är ett viktigt övande för barnet. Det är under den här utvecklingen som barnet lär sig förmågan att ta emot från andra och att ge till andra. Barnet lär sig förmågan till närhet till andra, att kunna känna känna inlevelse med andras känslor precis som att barnet också lär sig att förstå och få tillgång till sina egna känslor. Det är i denna utvecklingsfasen det kan ske en störning i personligheten som leder till bland annat osund narcissism (barnet utvecklar ingen sund empati och blir osunt egoistiska).

Barn som utsätts för försummelse och trauma före 2,5-3 års ålder kan inte berätta om sina upplevelser eftersom det verbala minnet inte är utvecklat. Men när det verbala minnet väl har utvecklats så kan barn beskriva förvånansvärt detaljerade minnesbilder, dock utan utan sammanhang, som hänt före 3 års ålder.

Om barnet har omsorgspersoner som är oberäkneliga i både handling och reaktioner blir barnet upptaget med att försöka få svar eller erövra makt. Beroende på barnets personlighet kommer barnet att antingen försöka vara omsorgspersonerna till lags och anstränger sig för att få gensvar och försöker till ett högt pris skapa den förälder det behöver. I det längsta försöker barnet behålla omsorgspersonerna som ”goda” för att själv överleva. Barnet kan också helt tvärt om visa aggression, alternativt nonchalera, mot alla auktoriteter för att försöka sätta sina egna regler och så sätt känna kontroll och makt.

Barn i förskoleåldern löser alla sina problem i sina egna fantasier och präglas mycket av skuldkänslor eftersom det är nu en det normalt sker en stark uppladdning av barnets känsla av värde och förmåga. Detta är en viktig process som egentligen är till för att kunna anpassa kraven på anpassning inför skola och fritid, världen är inte längre bara inom hemmet med familjen. När barnet börjar skolan och har omfattande stressfaktorer i bagaget visas denna ångest som en posttraumatisk reaktion.

Det är först vid 10 års ålder som lever i en dysfunktionell familj börjar kunna urskilja att det som sker med det inte sker med alla andra barn. Barnet börjar förstå hennes familj är annorlunda, att det som sker i hennes familj inte sker i alla familjer. Kanske ser hon att kompisar föräldrar inte är som hennes föräldrar, att deras sätt att vara tillsammans är annorlunda. Barnet kan nu komma i en inre svår konflikt för nu kan hon få information om att de handlingar som sker hemma i den dysfunktionella familjen inte bara är fel utan också olagliga. Barnet vet nu att ett avslöjande av det som sker hemma inom hemmets väggar hotar familjen. Detta är otroligt ångestladdat för ett barn eftersom hon fortfarande är beroende av sin familj. Barnet får inte bara vad det eller andra familjemedlemmar utsätts för utan också ett tungt ansvar för sin egen och familjens överlevnad. Familjen står för makt men inte ansvar medan barnet som är utsatt och hjälplöst bär på ansvarsbördan.

Åldern 8-12 är den ålder som barnen anses mest sårbara för traumatiska händelser, vilket visar sig genom sömnsvårigheter, reaktioner som barnet upplevde vid traumatillfället återupprepas om och om igen, utvecklar fobier, somatiska symtom, nedsatt prestationsförmåga och minskat skolintresse. I tonåren visar barn ofta stressreaktion i form av depression och dra sig undan det sociala livet.

Barnets återupplevelsesymtom
– Återkommande mardrömmar (behöver inte vara relaterade till traumat)
– Intensivt psykisk obehag, rädsla, ångest när barnet påminns om traumat
– Ont i magen, hjärtklappning, svettningar, skakningar när barnet påminns om traumat

Barnets undvikande symtom och känslomässiga avtrubbning
– Undviker aktivt att prata om traumat
– Undviker situationer, platser eller personer som påminner om traumat
– Minnesförlust och likgiltighet för viktiga delar av traumat
– Störning av tidsuppfattning (på grund av dissociation)angående traumat
– Störning av förmågan att berätta vad som verkligen hände under traumat (dissociation)

Syptom på överspändhet
– Nattskräck, insomningssvårigheter och orolig sömn
– Svårt att hålla sig koncentrerad
– Överdriven livlighet, vakenhet och påpasslighet
– Lättskrämd och överspänd

Barnets försvarsmekanism – dissociation
Barnet sätter ofta upp en mur mellan sig själv och den upplevelse som de upplever som hotfull för att sätta sig själv utanför den otäcka händelsen. Barnet är för litet för att kunna förstå, organisera, bearbeta och integrerade överväldigande händelserna på egen hand. .Barnet kan då ”domna” eller ”stänga av” och på så sätt fly in i en fantasivärld där tankarna och känslorna splittras från det som händer i verkligheten. Ju svårare upplevelsen är för barnet, desto mer måste barnet fjärma sig från verkligheten. Detta kallas för dissociation.

Om barnet utsätts för många och långvariga överväldigande negativa händelser så utvecklas ett reaktionsmönster i barnets personlighet som kan leda till:

– Ökad kroppslig och psykisk oro
– Känslan av att vara hjälp- och maktlös
– Posttraumatisk stress, komplex PTSD alternativt DESNOS
– Ökad risk för återtraumatisering
– Dissociativa syndrom
– Depression
– Panikångest
– Borderlinepersonlighet (BPD)
– DID (Dissociativ identitetsstörning)
– Psykoser
– Ätstörningar
– Missbruk

Alla sår läker inte utan rätt sorts hjälp
Det finns psykiska sår som inte läker med tiden. Sår som inte läker av sig själv behöver hjälp att tas om hand extra varsamt. Såren måste öppnas upp, tömmas på var och sedan slutas samman med kompetens och omsorg för att kunna genomgå en ordentlig läkning.

Om ett barn får bekräftelse i sina upplevelser, har en trygg vuxen nära sig som visar omsorg, samt får hjälp att bearbeta sina svåra upplevelser kan barnet klara sig vidare i livet utan störra skada. Men om barnet inte har någon trygg anknytning och lider omsorgsbrist så kommer de plågsamma upplevelserna finnas kvar i barnets tankar och känslor. Vid nya obehagliga händelser kan obehaget i händelsen förstärkas på grund av tidigare trauma, retraumatisering. Det är väldigt plågsamt för barnet att ha alla obearbetade upplevelser inom sig i form av påträngande minnesbilder och påfrestande tankar.

Många vuxna med skador från barndomen får fel diagnos i brist på förståelse för att de skador hon har med sig i bagaget inte kommer fram under ett läkarbesök eller en kortare terapi som t ex KBT. Behandlaren måste också vara insatt i hur traumatiserande det kan att exponera ett trauma. Det är också väldigt viktigt att den terapi som utformas har uttalat fokus på läkning av trauma och dissociation. En behandlare måste alltså vara mycket väl insatt i hur läkningsprocessen för trauma som bottnar i anknytningsskador fungerar för att inte tillföra den hjälpsökande ytterligare skada.

(http://www.tuvaforum.se/anknytningsskador.asp)