~Att växa upp utan uppmuntran / BOOM / KRASCH

Förvrängda sanningar, del 2:

Min uppväxt skedde i karg och näringsfattig jord. Alla som odlar vet att små plantor behöver näringsrik jord för att växa sig starka och motståndskraftiga mot livets nycker, kraftfulla sommarregn och höststormar. Och så är det med barn också.

Både plantor och barn behöver odla en stadig ryggrad och en sund tro på sig själva. Det är essentiellt för att kunna hantera livet. Och för att göra det krävs mycket näring. Näring i form av uppmuntran och bekräftelse och spegling av både ens värde som varelse och ens handlingar. Barn behöver hjälp att formas, så att de vet hur de ska växa. De behöver sunda, trygga gränser när de växer snett och och applåder och hejarop när de är på väg åt rätt håll. De behöver få veta att de kan så att de kan bygga en stabil tro på sig själva och sina förmågor.

Så blev det inte för mig.

Nej, jag fick aldrig odla någon ryggrad eller stadig stjälk som stod emot vilda vindar och riviga stormar. Jag fick inte odla någon trygg tro på min egen förmåga. Eller veta att jag kan. Eller känna att jag var värdefull. Jag fick ingen kännedom om min kraft och kapacitet att röra mig framåt i livet. Jorden som jag växte i var mer som ökensand. Den såg bra ut på håll men den var tom på näring och rinnande. Den gav inte något stadigt stöd för mina rötter att hålla sig fast i. När jag försökte hålla balansen då rann marken bort under mina fötter.

Jag fick aldrig lära mig att se mina styrkor. Jag fick aldrig höra vad jag kunde. Att jag kunde. Eller att jag hade potential. Min mamma gav mig ingen positiv feedback. Och små barn bygger sin självbild på vad deras föräldrar berättar för dem att de är. Det är så som det fungerar. Föräldern är som en spegel för barnet att spegla sig i för att upptäcka sig själv. Mamma säger att man är mammas älskade flicka, jag tror på dig, eller pappa säger att ”titta du kunde ju knyta skon, wow”! Och genom att få höra det av sin föräldrer så införlivar man detta till bilden som man har av sig själv.

Men min föräldraspegel den var tom och tyst när det kom till mina förmågor och styrkor och vädefullhet. Nästan som att jag vore en vampyr som inte syns i speglar. Jag fick inte höra att jag klarade av något, eller att någon var stolt över mig när jag faktiskt klarade av saker. Jag fick inte se att jag kunde lita på min egen förmåga. Det kom inga hejarop. Ingen som berömde mig. Ingen som sa att jag kunde eller som peppade mig att försöka mer när jag inte klarade av saker på första försöket. Jag fick inget stöd i min utveckling. Ingen näring i mitt växande.

Det enda som syntes i mamma-spegeln var att jag var till besvär. Att jag var ett hemskt barn. Att mamma mådde dåligt på grund av mig. Att allt hade varit bättre om jag inte hade funnits. Att jag inget kunde och att de var lika bra att jag lät bli att försöka för jag skulle aldrig klarar någonting ändå.

Så den bild av mig själv som jag fick blev förvrängd. Som en bild i en lustiga huset-spegel. När jag såg mig själv så såg jag aldrig att jag kunde något eller att jag betydde något för någon. Jag såg på mig själv som ett besvär som förstörde andras liv. Min självbild som mamma hade gett mig berättade att jag inte hade någon potential eller styrka, den sa att jag var helt värdelös och oförmögen. 

För uppmuntran är näringen i allt växande. Och får man ingen uppmuntran så blir man försvagad. Ens stjälk blir svag och tunn. När det blåser så orkar man inte stå kvar utan man rycks upp med rötterna och blir liggande hjälplös på rygg. Därför har jag också tillbringat en stor del av mitt liv på rygg. Hjälplöst viftande med mina rötter i luften. Lärd att tro att jag är hjälplös. Att jag inte kan hjälpa mig själv. Att jag saknar förmåga. För de aspekterna hade mamma inte speglat in i min självbild. Hon uppfostrade mig till att se mig själv som ett hjälplöst offer som saknade tro på sin egen förmåga. Ett offer som aldrig fick veta att hon hade kraft att kunna påverka sitt eget liv eller som hade många fantastiska förmågor och starka styrkor som hon kunde använda sig av.

Det var som att vissa delar av mig aldrig fick födas. De blev aldrig erkända av mamma-spegeln. Så jag fick aldrig se dem i mig själv. De var dolda för mig. Mina osynliga vampyr-egenskaper. Som inte fanns för mig. De syntes inte när jag tittade på mig själv. De fanns inte med i min självbild. De var bortcensurerade. Retuscherade. Och jag levde mitt liv så, som om jag vore halv. Utan kontakt med min styrka eller tron på min förmåga. Utan självförtroende. Utan självkänsla. Med rötter som rycktes upp ur marken så fort det kom en lätt bris. Men en stam som knäcktes för minsta lilla.

Men bara för att mamma inte bekräftade mina styrkor och min potential så betyder det inte att de inte fanns. Det enda det betydde var att jag själv inte såg dem, för att hon inte hade visat mig dem i mig i mamma-spegeln. De hade inte reflekterats tillbaka från henne till mig. Så de var osynliga för mig. Men de fanns ändå där. De fanns. För de tillhörde mig. De var en del av mig. En del av min personlighet som inte gick att kapa av. De gick att dölja men inte utplåna. Så de fanns. Synliga för alla utom för mig som inte hade fått veta att de existerade.

Så min bild av mig själv har nog krockat rejält med många som jag har mött. När andra har sett min kraft så har jag bara sett min svaghet. När andra har sett att jag kan så har jag bara sett att jag kan ingenting. Jag har legat förtvivlad på rygg med rötterna i luften och trott att jag var fast där, när jag egentligen bara kunde ha rullat över på mage och rest mig upp. 

För sanningen är att vi är alla kapabla. Alla människor. Det hör till vår natur. Vi har alla styrkor. Vi har alla förmågor. Vi har alla potential att växa och utvecklas. Det hör till livets natur. Livet är kapabelt. Livet har styrka. Därför kan ingen kan vara okapabel, egentligen. Men vi kan tro att vi är det, på grund av att våra föräldrar eller andra som vi lyssnar på säger till oss att det är så. Eller om de låter bli att visa oss vår potential och kapacitet. Då formar vi vår bild om oss själva efter de falska sanningarna, och det kommer att bli så. Fast det är baserat på en lögn. Då blir vi begränsade av vår egen falska tro.

Så har det varit för mig. Jag har levt hela livet i en falsk tro att jag saknar potential och styrka och förmåga. Jag har sett mig som hjälplös och inkapabel och värdelös. Jag växte upp utan uppmuntran i död jord som inte gav mig vad jag behövde för att växa.

Och sanningen är att det aldrig var jag som var värdelös. Eller hopplös. Eller utan potential. Nej. Sanningen är att det var MIN MAMMA som var en helt värdelös mamma. Hon var tom på näring. Tom på liv. Det var MIN MAMMA som saknade förmåga. Inte jag. Det var hon som skaffade ett barn som hon hade absolut noll förmåga att ta hand om och uppfostra. Hon skaffade faktiskt ett barn som hon hade noll intresse av. Så klart jag var till besvär för henne då. Klart att hon tyckte att livet vore bättre utan mig. Men sanningen är att det handlade ALDRIG om mig. Det handlade om HENNE. Hennes bristande kapacitet. Hennes tomhet på näring. Hennes livlöshet.

Jag borde aldrig ha blivit född. För jag fick absolut inga förutsättningar för att klara ett liv. Jag fick INGENTING av det som ett barn behöver för att kunna leva. Ingenting. Ingen näring. Ingen kärlek. Ingen uppmuntran. Min mamma var en stor illusion som såg ut som en mamma men inuti var hon tom. Och jag vet att enda anledningen att hon skaffade ett barn var att hon behövde någon som kunde ta hand om henne. Någon som kunde tillfredsställa hennes behov som hon inte kunde ge sig själv. Någon som kunde fylla hennes tomhet. HON behövde näring.

Det är sjukt. Att skaffa barn för att man behöver något av barnet. Ur ett egoistiskt syfte för att fylla sig själv. Min mamma var sjuk. Jag uppfostrade av en sjuk person som inte kunde ge mig vad jag behövde. Hon kunde inte ens ge sig själv vad hon behövde. Klart att det blev svårt för mig att hantera livet. Klart att vissa delar av mig blev osynliga. Klart att min självbild blev totalt förvriden. Jag växte upp i min mammas psykos. Jag lärde mig vem jag är av en sjuk person som låtsades vara frisk.

Och jag har levt inuti hennes förvanskade illusion sedan jag föddes. Vilsen och förvirrad och halv. Men nu är det slut med det. Jag vägrar att begränsas av den falska självbilden som min mamma gav mig längre.

Här och nu så bryter jag mig fri.

Jag reser mig upp med stark och rak ryggrad.

Jag borrar mina rötter ned i äkta jord som bär.

Jag reser mig upp, och jag slår näven rätt igen glaset! Med min fulla kraft. Så skärvorna yr.

Jag krossar den falska jävla spegeln med ett enda slag.

Och jag skriker med lungornas fulla kraft. Att den där jävla falska spegelbilden den kan DRA ÅT HELVETE!

NU ÄR DET SLUT MED LÖGNERNA.

Jag är inte det som mamma visade mig i hennes värdelösa mamma-spegel. Hon ljög mig rätt upp i ansiktet. Under hela min uppväxt så undanhöll hon sanningen från mig.

OCH JAG TAR TILLBAKA DEN NU.

Jag tar tillbaka alla bitar av mig själv som inte fick synas i spegeln. Min inre osynliga vampyr ska få en form. En bild. Den ska födas och bli en del av mig. Alla mina styrkor ska bli synliga. Min kraft ska bli en del av mig. Alla mina förmågor ska uppenbaras. Jag ska se mig själv som kapabel. Med full av kapacitet. Min potential ska få utrymme att växa upp från ett litet frö till ett stort jävla redwood-träd som är 100 m högt och 10 m brett och har rötter hela vägen ned till jordens mitt.

Mammas lögn är krossad i bitar. Sanningen är blottad.

Jag var aldrig värdelös. Jag är totalt full med värde. Och har potential att skapa mitt liv precis som jag vill.

JAG ÄR KRAFTFULL

JAG ÄR STARK.

JAG ÄR STÅTLIG.

Jag KAN.

JAG HAR FÖRMÅGA.

JAG ÄR KAPABEL.

JAG ÄR KOMPETENT.

JAG ÄR INTELLIGENT.

JAG KAN HANTERA VAD LIVET LÄGGER I MIN VÄG.

JAG ÄR FULLKOMMIGT TILLRÄKELIG.

JAG KAN RESA MIG UPP NÄR JAG FALLER.

JAG KAN FÖRSVARA MIG OM JAG BEHÖVER.

JAG BEHÖVER INTE GE UPP NÄR JAG MISSLYCKAS, JAG KAN PROVA IGEN.

JAG LÄR MIG ALLT EFTERSOM.

JAG KAN TA MIG DIT JAG VILL.

JAG HAR FÖRMÅGAN.

JA, JAG HAR FÖRMÅGAN OCH INGET KAN STOPPA MIG.

NU.

Börjar det.

💥

~ av S på februari 17, 2021.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: