~ Mitt i en tornado / Livet är inuti ~

Tiden kastar tillbaka. Minnet som en våg.

Mitt i en tornado. Ensam mot stormen i mitt sinne. Själen slits i bitar. Som konfetti singlar den runt i luften. Medan ljudet av orkanen tjuter genom bergen. Marken försvinner under mina fötter, verkligheten suddas ut. Livet upphör med ett ryck. Ingenstans finns trygghet kvar, allting gungar. Jorden har tappat sin form och jag är upplöst i fragment. Hjärtat är som splitter.

Kvar finns bara smärtan. Smärtan från den förflutna som har vaknat till liv. Den ekar och studsar mellan väggarna. Iskall och klar. Den river upp och sliter sönder allt som är helt och varmt. Inuti. Alla såren spricker upp och blöder över golven. Livet rinner ut mig. Jag drunknar i oändligheten.

Sen tystnad.

Och tid.

Men så.

Ett svagt ljus.

När jag öppnar ögonen kan jag se igen.

Himlen ovanför.

Stjärnor i mörkret.

På rygg i natten.

Smärtan har bedarrat. Tornadon är upplöst. Vinden har mojnat till ett stilla sus.

Jag andas iskristaller och rymd.

Armar och ben är intakta. Själen är på plats igen. Livet återvänder medan blodet pumpar runt. Hjärtats slag i bröstet. Värmen värmer upp. Såren sluter sig långsamt. Marken mot kroppen. Händerna i jorden. Himlen mot huden.

Jag är här. Nuet är tillbaka. Vågen har dragit sig tillbaka. Stormen är borta. Sinnet är en enhet. Allt sitter samman. Hjärtat i mitten. Livet inuti.

Jag är tillbaka.

Och
Livet
Är
Inuti. ✨