~Livet efter Elden~

Jag har överlevt många eldsvådor i mitt liv.

Jag har överlevt den oändliga skärseld som var min uppväxt med Mamman med Bedövat Hjärta.

Jag har överlevt mina tonår fastän smärtan ständigt brann som en okontrollerad skogsbrand överallt i min själ.

Jag har överlevt tiden med en elak människo-vulkan som sprutade ut all sin inre brinnande ilska över mig.

Jag har fått brinnande pilar rakt igenom hjärtat. Jag har dränkts levande i magma. Jag har fått panikens eldkastare rätt i ansiktet. Bombexplosioner och napalm har regnat över hela mig. Och jag har överlevt.

Jag har överlevt alla brinnande trauman, vars våldsamma lågor har tagit stora tuggor av min själ och tänt på mitt inre en miljon gånger.

Jag har krypit på alla fyra genom glödande kol och flammande eldslågor som bränt bort huden på mitt hjärta för alltid. Jag har svett mitt ansikte i hettan, bränt upp ögonbryn och ögonfransar i lågornas sken. Tilliten har brunnit upp många gånger. Hoppet också. Jag har legat hjälplös i eldens mitt och förtvivlat vädjat till Döden om befrielse. Jag har rest mig upp och krupit vidare. Sot och tårar har varit min krigsmålning. Tillsammans med blod och svett.

Överallt har det brunnit. I själen. I hjärtat. I hjärnan. Utanpå och inuti. Den osynliga elden av smärta. Inuti bröstet. Bakom ögonlocken. I varje led i min kropp. Överallt har lågorna tuggat på mig. Förkolnat min hud. Ätit upp livet. Ätit upp hoppet. Ätit upp kraften.

Efter varje eldsvåda har jag lämnats nedbrunnen. Förkolnad och döende; tömd på liv. Övertygad om att det NU livet tar slut. Men efter varje eld har jag återuppstått. Som en Fågel Fenix som ständigt föds på nytt har jag långsamt stigit upp ur askan. Med nya fjädrar. Men med själen i spillror och djupare och djupare ärr på hjärtat.

Jag har sprungit från lågorna i desperation med paniken i halsen. Alltid på flykt. Från det som brinner. Från smärtan som äter sig igenom allt. Jag har flytt för mitt liv. Igenom känslorna som fräter sönder själen. Jag har kastats hjälplöst emellan polerna. Från panikens hetta till förlamande kyla och tillbaka till lågorna igen. Helt utan kontroll. Om och om och om igen.

Jag har överlevt extrema förhållanden med intensiv kyla och outhärdlig hetta. Jag har överlevt stunder på djuphavsbottnar av tomhet, där tiden står stilla och livet har frusit fast till ett orörligt isberg. Jag har överlevt tsunamivågor av smärta som har sköljt bort mig från stranden och lämnat mig vilse i havet. Jag har blivit träffad av panikens blixt fler gånger än vad jag kan räkna. Jag har dragits med av skenande floder, begravts under jordskred, dränkts i åskoväder. Jag har frusit fast med näbben i snön. Jag har förfrusit hjärtat och stjärtfjädrarna till is. Men jag lever ännu. Jag lever.

Jag har överlevt livet på en vinglig balansgång över stupet ned till helvetet.

Jag har färdats igenom elden och ut på andra sidan.

Och det vore att ljuga att säga att jag inte är skadad. Att Livet i Elden inte har lämnat spår. Även om såren långsamt läker så gör livet ännu ont att leva. Det finns revor i själen som är så djupa att jag ibland tvivlar om de ens kan lappas ihop.

Det finns dagar när jag vaknar och är tillbaka i lågorna fastän elden sedan länge är släkt. Det finns många nätter när jag är tillbaka till tortyren och brinner igen. Bakbunden och hjälplös. När jag vaknar och skriker. När kroppen skakar. När svetten rinner. När huden bränner. När det brinner inuti.

Trots att jag inte längre springer förtvivlat med elden bakom mig fräsandes i håret så finns minnena kvar av lågornas bett. Inlåst i minnet. Instängda i hjärnans nervcentral. Och ibland väcks minnet av elden till liv av något som påminner om det förflutna. Väcker nervsystemet med brandlarmets högsta varningssignal. Så att jag kastas tillbaka i tiden. Tillbaka i livet. Så att jag tror att det brinner igen, fastän marken är fuktig här där jag befinner mig nu.

Men även om minnet av elden ännu lever så är den verkliga elden äntligen död. Marken är kall. Glöden har slocknat. Det finns ingenting kvar som pyr. Röken har blåst bort, luften går att andas igen.

Jag har överlevt.
Jag har överlevt resan igenom elden.

Jag tog mig igenom infernot.

Jag tog mig ut på andra sidan.
Jag tog mig till Livet efter Elden.

Men jag har brännskador av tredje graden över hela själen som minne av färden. Jag har livet i behåll men smärtan är kvar. Den kommer och går. Såren sjunger inuti. De vätskar och varar och blöder igenom kompresserna. Jag försöker att inte riva upp den nya huden som sakta växer fram men ibland snubblar jag och faller. Och det blöder igen.

Livet handlar inte längre om överlevnad, men om återhämtning. Återställning. Lagning. Läkning. Tillfrisknande. Stora delar av mitt jag är ett blödande sår. Täckt med sot och sorg. Jag är medtagen och trött. Det är så många sår som behöver tvättas. Revor som ska tråcklas ihop. Hud som ska förtjockas. Ärrvävnad ska bildas. Benpipor som ska förenas. Flisor att pilla ut från själen. Splitter att plocka ut ur hjärtat.

Bara för att helvetet har slutat brinna så är resan inte färdig. Jag har ont. Vissa dagar är livet ännu en kamp. Om än det inte går att jämföra med att leva i eldens öga och i vulkanens mitt så finns smärtan kvar. Ännu. Själen är ömtålig. Hjärtat är hudlöst. Lungorna är svedda. Mina rörelser är långsamma. Jag känner mig som en pensionär med stelopererade höftleder och tre diskbråck inuti. Gammal och klen. Omtålig och stel.

Såren läker men långsamt. Jag behöver lära mig att gå på nytt. Två steg fram och ett åt sidan, tre tillbaka och fyra framåt. Jag försöker att hitta sätt att leva med den smärta som inte går att läka. Försöker att läka den smärta som går. Känslor ska kännas. Tankar ska tänkas. Minnen ska minnas. Mörker ska lysas upp och hålen i hjärtat tätas. Det får ta tid. Tid är allt jag har.

Tålamod. Tålamod. Tålamod. Och acceptans. Jag ger mig själv förståelse och tillåtelse. Till att vara trasig. Jag accepterar att vara svedd av glöden. Traumatiserad av lågorna. Flådd av tiden i eldhavet. Jag erkänner för mig själv, jag är är inte som alla andra; jag är en av dem som har överlevt Livet i Elden.

Och Livet efter Elden är inte alltid så vackert. Det är stapplande steg med aska i ansiktet och bortbrända fingertoppar. Men varje steg jag tar för mig framåt. Mot Livet.

Små små steg framåt. In i framtiden på darriga ben som blir starkare för varje dag.

Jag lever. Jag läker. Jag växer.

Jag snubblar. Jag faller. Jag gråter. Tappar hoppet. Förbannar livet. Hatar smärtan. Bryter ihop. Kastas tillbaka i tiden. Minnena brinner. Paniken vaknar. Skräcken skenar. Skriken skriker. Allting snurrar. Rädslan avtar. Tårarna torkar. Jag hittar hoppet. Tackar livet. Känner kraften återvända.

Jag lever. Jag läker. Jag växer.

Små små steg framåt. Jag vet inte vart Livet leder. Om jag någonsin kommer att bli helt ”hel”. Om jag någonsin kommer att kunna springa igen. Om allt som är trasigt kan växa ihop till så som det skulle ha varit. Om rädslans minne någonsin kommer att sluta att förtvivlat eka därinne i själen. Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte.

Men jag hoppas.

Jag hoppas.

Och tror.

Att smärtan kommer att blekna.

Att alla såren en dag kommer att vara täckta med ny frisk hud. 🌱

~ av Sara på januari 21, 2020.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: