~Eldfödd~

•mars 6, 2019 • Kommentera

Jag är den som överlevde.

Jag är den som tog mig igenom elden, och kom ut på andra sidan. Sönderbränd. Svedd. Sotig. Men levande.

Jag är den som fick trettio tusen volt igen kroppen och fortfarande står upp. Jag är den som sjönk till havets botten och som tog mig upp till ytan igen. Jag är den som sveptes med av tsunamin och sköljdes tillbaka upp på land. Jag är den som rovdjuret slöt sina käkar om, och jag är den som lyckades fly. Jag är den som undkom med nöden i behåll. Jag är katten med nio liv.

Jag är fröet som grodde emot alla odds. Jag är ogräset som växte sig igenom betongen. Jag är den som balanserade på kanten men inte föll ned och slog ihjäl mig.

Jag är offret som reste sig upp. Jag är blodet som torkade och såren som läkte. Jag är den som fick livet tillbaka.

Jag är den som inte bara tog mig igenom elden; jag är den som förvandlades i elden. Jag är den som brann upp, och föddes på nytt i lågorna. Jag är den som kom ut på andra sidan i en ny skepnad, i en ny form.

Jag är nyfödd styrka. Jag är ren självbevarelsedrift. Jag är den råa urkraften som har vaknat ur sin slummer.
Jag är rädslan omvandlad till mod. Jag är adrenalin och kamp och vägra ge upp. Jag är livsvilja. Jag är blodet som kokar i ådrorna. Jag är kolet som glöder. Jag är livet som lever. Jag är hjärtat som brinner. Jag är glöden som aldrig falnar.

Jag är den som föddes ur elden.

Jag är livet

andra sidan.

🔥

~Att våga vara Svag / Färden mot att att våga vara alla mina Jag~

•mars 6, 2019 • 2 kommentarer

Jag har lovat mig själv att jag har tillåtelse att vara svag. Att jag inte längre behöver hålla upp en låtsasfasad för att ingen ska kunna se sanningen bakom masken. Att jag inte längre behöver vinkla och redigera verkligheten så att ingen utomstående, eller närstående, ska upptäcka vad jag är som mest rädd för att avslöja – de delar av mig som jag skäms för som mest, de fasetter av mig som jag har hatat och fördömt, de bitar som jag velat såga av och klippa bort och skicka till Mexico i ett paket utan avsändare.

Det är ett avslöjande. Ett avtäckande. En slags ständig process av avskalande. Jag får gång på gång häva invanda impulser att gömma icket godkända bitar i den mörkaste garderoben, och istället dra dem i svansen, ut i ljuset. Till synligheten. Öppna för allmän beskådan. Stoppa dem i genomskinliga burkar. Ge plats på scenen. Mitt i rampljuset.

Fastän jag känner hur jag mycket hellre skulle vilja fronta skyltfönstret till mitt jag med mina starkaste styrkor, med mina mest lyckade lyckanden, med mina bästa prestationer och med de snyggaste selfiesarna. Jag vill power point-presentera mig själv i mitt absolut bästa dager, på toppen av berget med medvind i håret utåt. Och retuschera bort dagarna då jag har kört åt fanders och ligger i diket med hjulen i luften, håret i leran och gråter förtvivlat.

Men gör jag det så är jag oärlig emot mig själv. Då utvisar jag delar av mig själv till fjärran länder och inför censur i mitt kungarike. Då skapar jag en omöjlig fasad att upprätthålla. För sanningen är ju att jag, liksom många andra människor, har hål i min fasad och en stomme med svaga punkter. Sanningen är att jag består av delar som också är mindre stabila. Jag har grenar som är döda och rötter som är ruttna. Jag har känslor som är otämjda, beteenden som jag önskar vore annorlunda, felaktiga övertygelser, rädda rädslor och svåra svårigheter som inte syns utanpå. Men de tillhör mig också. Fastän jag är rädd för att erkänna för andra- och ofta för mig själv- att jag faktiskt äger dem också.

Så nu avtäcker jag dem. Några i taget. Låter dem komma hem från asylen och hitta ut från garderoben. Alla små svagheter. Allt skambelagt. Allt hysch-hysch. Allt som också skapar helheten. De får finnas nu. Jag är dem också.

Jag har fullkomlig rätt att vara en eldsprutande drake ena dagen och nästa förvandlas till en handikappad och rädd liten kanin. Jag behöver inte gömma mina sår, mina trauman, mina dysfunktionella mönster, min ångest, min osäkerhet, mina rädslor, mina svårigheter, min smärta. Jag behöver inte gömma de dagar som är en kamp för att få livet att gå ihop iallafall nästan. Ingenting behöver gömmas och förnekas längre.

Hela jag får finnas. Alla jag får finnas! Jag får vara rädd för typ nästan allt; jag får vara rädd för människor, rädd för att bli dömd, rädd för att bli utan, rädd för för vara ful, rädd för att göra fel, rädd för att säga fel, rädd för att vara fel. Jag får ha en skev självbild. Jag får ha katatstroftankar. Jag får ha panikångestattacker när jag skriker och tror att jag ska dö. Jag får ligga i en hög på golvet och gråta, yla och snora. Jag får vara en enda röra och ett vilt djur ibland. Jag får känna mig liten och otrygg och hjälplös. Jag får ha en låg tillit till andra människor. Jag får ha dåligt självförtroende och ännu sämre självkänsla. Jag får vara skadad av min uppväxt, jag får vara skadad av min relation med mannen som var ett rovdjur. Jag får ha brännskador i själen. Jag får ha ärr på hjärtat som kanske aldrig går att glömma helt. Jag får vara påverkad av min historia. Det är okej. Det är så okej.

Jag får finnas där också. I smärtan. I vanmakten. I förtvivlan och paniken. Jag får vara skadad. Kantstött. Oförmögen. Hjälplös. Handikappad. Alla mina jag får finnas. I ljuset av kärleken till mig själv så får dem finnas. Det fula. Det mörka. Det onda. Det trasiga. Det inbillade. Det skeva. Allt som jag har gömt, vinklat bort, retuscherat och förminskat. Allt som jag aldrig ville att någon skulle få se. Alla mina jag. När jag är svag. De får finnas nu.

Jag får vara ett offer, jag får vara en fighter. Jag får ha tusen olika ansikten och skepnader. Och jag får pendla mellan alla kontraster. Min smärta får finnas precis lika mycket som min glädje. Min sorg får ta samma plats som min lycka. Jag får vara både ett ‘work in progress’ och en masterpiece samtidigt

För varje dag som går så vågar jag äga några fler fasetter som ruvat i mörkret. För varje dag som går så kan jag älska en liten bit till och en liten bit till, och jag orkar stå emot skammen som biter i kinderna och piskar ansiktet vinrött. Jag går emot. Jag går emot mönstret att dölja. Impulserna att gömma. Jag står kvar fastän hjärtat bultar i bröstet. Små små steg framåt. Avslöjar jag mig själv. Avkläder jag mig själv. Inför publik. Jag skalar långsamt av mig naken, till förevig allmän beskådan, i takt med att kärleken till mig själv växer. Aldrig mer dömd till att vara undangömd. Jag är öppen nu. Jag är allting som är jag. I alla fall nästan. Snart. Mycket snart.

Det är en process. Det är Min process.
Till läkning.
Till helande.
Till försoning.
Till fred med kriget och till stillhet i stormen. Min färd mot helheten.
Min färd mot friheten!
Min färd mot att våga vara både stark och svag.
Min färd mot att vara alla mina jag. ❤

~Jag vågar~

•januari 15, 2019 • Kommentera

Jag väljer att stå
naken
inför världen.
Rakryggad.
Sårbar.
Anspråkslös.

Med svärdet
i handen
lägger jag ned
kampen.
På rygg.

Sanningen lyser ändå
igenom
skalen.
Och styrkan blir
starkast
när formen har
stelnat.
Den blir starkast
när jag kan släppa
kvalen.

Jag är bara jag.
Alla mina jag.
Äger jag.
Som natt och dag.
Jag är som allra starkast,
just när jag är svag.

Se min förvandling.
hur jag brinner,
igenom elden
över taken.
En klar meteor,
ett blixtnedslag;
Det är jag!

Visste du att
lågor föder vingar?
När jag växer
växer kraften.
Ut
Igenom
Upp och bort.

De finns ingenting kvar att dölja,
sanningen bor inunder mitt skinn.
Jag vill visa mig för världen
så som jag ser ut på riktigt.
Jag vill visa den verklighet
som är min.
Jag vill vränga min insida
Ut
Och
In

Jag vill visa mig i kraften,
jag vill växa
i kubik.
Roten ner i jorden,
alltid ankrad i den största modern.
Rötter;
rötter
dom är i mina fötter
nu.

Så här står jag naken
utan rustning
utan skydd,
Med hjärtat blottat öppet.
Ändå
kan jag stå här
trygg.

Jag vågar
varje dag,
i varje
andetag.
Det är min lag.
Jag vågar alltid
vara svag.
Just idag.
Jag vågar,
jag vågar alltid.

Jag vågar alltid
vara jag.

❤⚡

Genombrott

•januari 9, 2019 • 1 kommentar

Så plötsligt exploderar ännu en bit av illusionen, och sanningen uppenbarar sig bakom dimmorna av rök och lögn.

Jag har Sanningens pussel i min famn. Där motivet har varit fylld med falska bitar och övermålade motiv. Jag har sett lögnen stirra tillbaka från bilden, och ingenting har varit begripligt. Jag har skådat mig själv genom en falsk lins, genom en påmålad film, inuti en falsk kuliss. Men nu. Jag skrapar färgen av de lögnerna. Jag pillar lös de falska bitarna. Skapar tomrum. Hål. Avbrott i bilden. Avbrott i tiden. Och låter mönstret berätta historien. Jag låter kontrasterna lysa upp vägen. Jag skalar av det falska, det oäkta; jag kastar bort bitarna med bedrägerierna och illusionerna. Och jag letar ömsint efter de Riktiga bitarna. Bitarna som innehåller Sanningen. De som inte är förskönade, övermålade eller tillfixade. De nakna bitarna. De äkta bitarna.

De kommer tillbaka. Sanningens pusselbitar. I drömmar dyker de upp. Jag hittar dem i möten med människor, i mina mönster, inuti mina tankar, i mina övertygelser, i mina värderingar, inuti bilden som jag har av mig själv. De finns överallt. Små små spår av det som är sant. Och jag samlar dem varsamt. Plockar upp varje skärva, varje spår. Och jag skapar bilden av sant; där varje äkta pusselbit, varje äkta flisa, långsam löser upp de falska luftslott som jag har levt inom hela mitt liv…

I hela mitt liv så har jag levt efter tron att jag måste vara tacksam för andra människors kärlek. Jag har uppriktigt trott att jag är en person som är svår att älska, och att jag därför måste nöja mig med vad jag får i form av vänskap, kärlek och gemenskap. Därför så har jag varken kunnat, eller vågat, ställa några krav på de människor som jag har haft i mitt liv. Jag har inte kunnat välja mina relationer, jag har inte fått lära mig att säga ifrån eller sätta några gränser, och om jag hade vetat hur man gjorde det så hade jag än mindre vågat göra det, allt av rädsla för att bli kärleken isåfall skulle försvinna. Jag har levt hela mitt liv i rädsla, ständigt rädd för att få min falska sanning bekräftad; att det är omöjligt att älska mig.

Min mammas oförmåga att uttrycka och visa kärlek (och högst troligt kunna älska andra människor) har medfört oerhörda konsekvenser för mitt liv. Hennes okärlek har skadat de delar av själen som bara inte får bli skadade, hennes onärvaro och känslofrånvaro har lämnat avgrundsdjupa hål i mitt innersta inre, och format en enorm livslögn för mig att bära. Jag har lärt mig att acceptera det oaccepterbara. Jag har lärt mig att tolerera det otolererbara. För att dölja hennes egna tillkortakommanden och svårigheter och gömma hennes egen skam och skuld, så fick jag istället bära korset; skulden; skammen; lögnen. Hon offrade mig för att rädda sig själv. Hon gav mig tron och övertygelsen om att jag inte inte förtjänar kärlek.

Så jag har levt hela mitt liv i en total illusion av att jag inte duger. Att jag inte är tillräcklig så som jag är. Att jag måste anstränga mig för att få kärlek, att jag måste prestera, alltid vara perfekt, aldrig vara till besvär, aldrig göra fel, för att ens förtjäna en smula av kärlek.

Men så Genombrottet. Med ett Dån. En BOM. Explosionen av illusionen. Muren som faller. Dimman som lättar. Ljuset som återvänder. Ridån går upp! Och Sanningen som framträder. Bakom illusionen som har fångat mig sedan jag var barn är tydlig. Sanningen som fräter i ögonen, som bränner bort den falska bilden, som äter upp lögnen. Sanningen som ekar igenom hjärtat. Som sjunger i bröstet. Sanningen som väcker resonans i hela själen. Sanningen. Sanningen. Sanningen. Den säger, sjunger, kluckar, vibrerar att JAG ÄR PRECIS JUST HELT EXAKT OTROLIGT MYCKET MÖJLIG ATT ÄLSKA.

Sanningen vrålskriker att JAG ÄR VÄRD KÄRLEK. JAG BEHÖVER INTE GÖRA NÅGONTING ALLS FÖR ATT VARA VÄRD ATT ÄLSKAS. JAG DUGER: JAG DUGER EXAKT PRECIS SOM JAG ÄR. JAG FÅR SÄGA NEJ. JAG FÅR SÄGA JA. JAG FÅR SÄTTA GRÄNSER. KÄRLEKEN KOMMER INTE ATT FÖRSVINNA. NEJ, NEJ, KÄRLEKEN KOMMER ATT STANNA KVAR.

Sanningen säger att för första gången någonsin så kan jag, inte bara mentalt inse, utan också på djupet känna, uppleva, förnimma, förstå, uppfatta, genomsyras av att JAG ÄR ÄLSKAD! JAG ÄR ÄLSKAD OAVSETT. KÄRLEKEN ÄR VILLKORSLÖS; DEN ÄR STATISK. DEN ÄR EN DEL AV MIG. JAG BEHÖVER INTE FÖRTJÄNA DEN, JAG ÄLSKAS BARA FÖR ATT JAG ÄR JAG. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA. AAAAAHHHHHHHH, JAG ÄR HELT MÖJLIG ATT ÄLSKA!

Och avgrundshålen, de bottenlösa avtrycken från mamma-skadorna, de fylls upp. Långsamt. Metodiskt. Livslögnen imploderar ner i mitt knä. Luftslotten skingras. Sanningen fyller upp tomrummen. Och jag ser att det är inte ens hål, det är bara utrymmen som väntat på att få användas. Ytor att dekorera. Space att fylla med Kärlek. Det är bara ofyllda håligheter som väntat hela livet på att illusionen ska upplösas. Jag var aldrig ens trasig, mina hål var inga hål, de var utrymmen att fylla med Kärlek. Jag är inte sönder. Jag har inga bottenlösa hål. Ingenting var mitt fel. Det är inte mig som det är fel på. Det var min mamma som inte hade kärlek till att fylla ut mitt inre. Hennes luft räckte inte till att blåsa upp min ballong. Jag har inga hål. Jag är hel. Jag är hel. Jag är hel! Jag behövde bara fyllas upp, med kärlek. Med villkorslös kärlek. .

Och sanningen viskar ömt; Du är är inte bara helt möjlig att älska, du ÄR älskad. Du ÄR älskad. Det är så här det känns. Det är så här det känns att vara älskad. Kärleken finns här. Den finns här. Du behöver aldrig kämpa mer. Du kan slappna av nu. Du är älskad och du är värd det. Bara för att du är du…. ❤

Tack A för att du fyller upp mina håligheter, för att du dekorerar mina tomrum, för att du blåser upp min ballong till enorm. Tack för för att du spränger lögnen gång på gång, och visar mig vad som finns bakom illisionen. Din kärlek är kontrastvätskan som hjälper mig att genomskåda allt som är falskt. Du är min stämgaffel. Och din kärlek visar mig vägen tillbaka hem. Hem till Sanningen. ❤

~Öppet brev till en Förövare~ / Sanningen utan censur

•september 18, 2018 • 8 kommentarer

”Hej.

Intressant att du hör av dig till mig och undrar hur jag har det, och att du skriver att du tänker på mig ofta. Eftersom du frågar så ska du få ett ärligt svar. Jag har tänkt på dig en hel del på sistone också nämligen.

Jag har det mycket bra, har faktiskt aldrig mått bättre. Detta beror på att jag under de senaste sju åren har jobbat intensivt med mig själv på många olika sätt. Och under den här processen så har jag kommit till många insikter, och jag skulle vilja passa på att dela med mig några av dem till dig faktiskt, nu när du ändå söker kontakt med mig.

Men jag kan uppriktigt säga att det förvånar mig att du har mage att ens skriva till mig efter allt som du har gjort. Hur tänker du egentligen? Har du glömt bort vad som hände? Om du tänker tillbaka igenom spritdimmorna så kan du knappast förneka sanningen. Den måste skava någonstans där inuti dig, även om du säkert gör ihärdiga försök att blunda för den. Men jag kan hjälpa dig att minnas.

Minns du att jag polisanmälde dig? Minns du att du blev ond och elak när du var full? Att du kallade mig för hora och luder? Att du kallade mig ful, äcklig och jävla as? Att du var så svartsjuk att jag inte fick ha några manliga vänner, eller helst inga vänner alls? Att du kastade saker efter mig när du blev arg? Att du anklagade mig för att ha legat med alla män i hela kommunen? Minns du att du menade att jag var självisk och egoistisk, och menade att det var synd om dig som behövde vara tillsammans med en sån jävla idiot som jag? Minns du att du misshandlade mig psykiskt? Minns du alla gånger som du tvingade mig till sex? Att du blev arg om jag sa nej? Minns du att du våldtog mig, och skadade min kropp? Att du hjärntvättade mig? Att du sa att det var mer värt att betala för en hora än att vara ihop med mig? Minns du att du sa att du ville slå sönder skallen på mig? Att du hotade mig? Att du hotade mina vänner?

Det är åtta och ett halvt år sedan vår relation löstes upp och jag minns allt som det var igår. Men det har tagit lång tid för mig att bara orka minnas. Att orka ta in vad som egentligen hände. Att förstå vad du gjorde mot mig. Och det har tagit lång tid för mig att resa mig upp igen efter att ha blivit så jävla vidrigt behandlad som du behandlade mig när vi var tillsammans.

Du förstörde mitt liv på alla tänkbara sätt. Och jag förstod inte ens vad som hände. Jag var 26 år gammal när vi träffades; jag var naiv, ung och väldigt osäker inuti, och blev uppenbarligen ett lätt byte för dig. Du bröt ned mig, bit för bit. Du förvred min hjärna. Du isolerade mig. Du lurade mig att tro att jag förtjänade att bli behandlad så som du behandlade mig. Du sa att jag var en psykopat, att det var jag som var elak och dig som det var synd om. Du sa att mina vänner var dåliga vänner. Du fick mig att tro att jag var smutsig och värdelös. Du fick mig att ligga platt framför dina fötter. Att ta på mig ansvaret för hur DU behandlade mig. Det var mitt fel att du drack. Det var mitt fel att du var arg. Att det var mitt fel när du körde fel, att du glömde att köpa mjölk, att du inte hann i tid till systembolaget. Precis allting var mitt fel. Du bröt ned mig. Avväpnade mig. Tills jag inte längre kunde se klart. Så att jag inte kunde försvara mig. Tills jag var så förvirrad och vilsen att jag inte visste ut eller in.

Men vet du vad? Äntligen så har jag hittat kraften. Äntligen så har jag tvättat rent min hjärna. Äntligen så kan jag se klart igen. Äntligen så kan jag se sanningen. Och sanningen är att INGENTING var mitt fel! Det var ditt fel. Du behandlade mig som skit, helt utan anledning. Ingenting hade jag gjort för att förtjäna att bli behandlad så som du behandlade mig. Du brukade ofta säga att jag förnedrade dig och ”pissade på dig”, men vet du vad? Det var DU som pissade på MIG. Och det mest ironiska är att en gång så gjorde du det till och med på riktigt, när du var för full för att hitta till badrummet. Då pissade du på mina ben när jag låg och sov. Minns du det?

Du betedde dig som ett monster. Speciellt när du var full. Som en galen psykopat. Som djävulen själv. Att leva tillsammans med dig var tortyr. Jag var livrädd för dig. För ditt humör. För din ilska. För dina giftiga ord. För dina svarta ögon. Du skrämde mig till lydnad. Till tystnad. Jag vågade inte säga emot, jag vågade inte säga nej. Allt som jag gjorde kunde när som helst utlösa ett vredesutrbott, du var som en tickande bomb. En atombomb som exploderade när man minst anade det, och ödelade hela ens värld.

Du kontrollerade mig med din ilska och med ditt hat. Jag var så rädd för dig. Jag var så hjärntvättad. Jag var så svag. Så söndertrasad. Jag trodde att det var mig som det var fel på. Att jag förtjänade att bli så illa behandlad. Jag trodde att jag var psykiskt störd. Att jag inte var värd någonting. Jag tvivlade på mina egna tankar. Jag tappade greppet om både sanning och verklighet. Så jag kunde inte lämna dig. Jag skämdes. Jag vågade inte. Jag hade ingen styrka kvar. Jag hade inga vänner kvar. Jag var ett offer. Hjälplös. Orkelös. Tom. Livlös inuti. Bara ett tomt skal med armar och ben. Sanningen är att jag minns att jag brukade tänka att jag hatade dig för hur du behandlade mig, men jag vågade aldrig säga det högt.

Jag vågade inte ens ta livet av mig för att jag var så rädd för att misslyckas och då få möta din vrede. Jag försökt en gång i desperation, men då fick jag lära mig att det inte var uppskattat, och att du tyckte att jag var patetisk som tyckte så synd om mig själv. Men i hemlighet så fantiserade jag om att få dö. Så att jag skulle få slippa att leva med någon som hatade mig så mycket. Så att jag skulle bli fri. Men samtidigt så trodde jag inte att jag kunde klara mig utan dig. Och jag försökte förtvivlat förstå vad det var som jag gjorde för fel. Varför du behandlade mig så illa. Varför jag förtjänade ditt hat hela tiden. Hur jag skulle kunna ändra mig så att du inte skulle behöva vara så arg på mig. Men jag lyckades aldrig förstå hur jag skulle undvika dina rasande vulkanutbrott. Vad jag än gjorde så räckte det inte till.

Minns du när du gjorde mig gravid för att du tvingade dig till sex och vägrade att använda kondom så att jag blev tvungen att göra abort, två gånger på två månader? Minns du när du tvingade mig att komma och hämta dig fastän det var snöstorm ute, och jag körde av vägen med bilen på vägen dit och hamnade på vårdcentralen; och du rasande raglar in där så full att du knappt kan gå och skriker åt mig att jag gör vad som helst för uppmärksamhet och att jag är helt jävla dum i huvudet, för hur ska du komma hem när jag kvaddat bilen?

Minns du? Jag minns allt. Men eftersom du var så jävla full jämt så minns du väl bara en bråkdel och du har säkert förträngt resten. Men jag minns. Du misshandlade min själ. Du våldtog min kropp. Du förvred mitt sinne. Du dödade min livslust. Många delar av mig dog av att vara tillsammans med dig. Och jag trodde att jag skulle dö på riktigt många gånger; jag trodde att du skulle bli så arg att du skulle slå ihjäl mig.

Sanningen är att jag fick post traumatiskt stressyndrom av att vara i din närhet. Min hjärna blev så stressad av att leva tillsammans med någon som närsomhelst kunde explodera, att den blev skadad på samma sätt som människor som levt i krig blir.

Men tiden har gått och såren har läkts. Trots att du krossade mitt psyke och pulvriserade mitt självförtroende så har jag rest mig upp ur askan. Jag har återuppstått. Kraften är tillbaka, starkare än någonsin. Jag kan se klart. Jag står stadigt. Jag har funnit självrespekt. Jag har byggt styrka. Jag har hittat mina näbbar och klor. Jag har odlat huggtänder. Jag är inte det svaga bytesdjur som jag var när vi blev tillsammans, idag är jag återfödd som ett lejon, en tiger, en rasande björnmamma, en eldsprutande drake.

Och jag vill att du ska veta att den jag som finns idag aldrig hade accepterat vad du gjorde mot mig för elva år sedan. Aldrig. Och jag vill att du ska veta att jag är ursinnig för hur du har behandlat mig. Det är oförsvarbart. Oförlåtligt. Rent sinnesjukt. Det finns ingen ursäkt i världen som kan rättfärdiga vad du gjort mot mig. Ingen människa förtjänar att bli behandlad på det sättet som du behandlade mig på. Ingen. Fy fan för dig, din jävel. Så beter man sig inte mot någon. Sanningen är att det är du som var ett as, inte jag.

Och du skulle aldrig kunna göra samma sak mot mig igen, som det du gjorde då, när jag var svag och inte kunde försvara mig. För skulle du någonsin komma nära mig igen så skulle jag inte frysa still, spela död och ligga platt igen. Jag skulle inte tiga och lida i tystnad, förfrusen av skräck och rädsla. Nej. Kommer du nära igen så skulle jag försvara mig med full kraft. Jag skulle göra våldsamt motstånd. Jag skulle yla och vråla med hela mina lungors kraft; jag skulle fräsa och slåss och bitas och fäktas som ett ursinnigt vilt djur. Och jag skulle berätta sanningen om vilket jävla svin du var för hela jävla världen, istället för att skydda dig. Jag skulle polisanmäla dig en miljon gånger. Jag skulle berätta för dina vänner. För din chef. För alla i din närhet. Jag skulle att hänga ut dig över hela internet.

Minns du när du knuffade du mig i golvet och satte dig på mig och sa att ”du ska inte få glädjen av att jag slår dig så att du kan polisanmäla mig”. Jag önskar att du hade gjort det. För då kanske jag hade förstått lite snabbare vilket jävla as du var; att det var du som var elak – inte jag.

Jag förlorade två och ett halvt år av mitt liv med att stå under din kontroll, att sitta fast som livegen i din fångenskap. Och det har tagit mig nästan sju år att pussla ihop mig själv igen efter att ha blivit söndertrasad och nedbruten av dig. Det är ett under att jag ens tog mig fri, jag tackar universum (och kvinnojouren) för att jag på något makalöst sätt lyckades finna nog med styrka för att att ta mig ur ditt våld. Att klippa mig lös ur ditt nät.

Och idag så förstår jag äntligen varför du betedde dig så som du gjorde. Äntligen så förstår jag att all din vrede aldrig handlade om mig. Äntligen så förstår jag att jag gjorde ingenting fel. Jag förstår också att du hatade inte ens mig – du hatade dig själv, och tog ut det på mig. Istället för att skicka ditt gift in i ditt eget hjärta så sköt du mig med dina giftpilar. Jag var din måltavla. Jag var din syndabock. Jag var ditt utlopp för vreden som åt upp dig inifrån.

Idag så ser jag att du är bara en feg liten skit som plågade andra för att slippa att möta din egen smärta. Och jag kan förstå att du säkert lider djupt långt inne i din själ, och att det var därför som du gjorde som du gjorde. Att det är den smärtan som du försöker dränka bakom all sprit och okontrollerad ilska. Jag känner till själslig smärta, jag vet hur ont den gör. Idag så vet jag att det bara är trasiga människor som skadar andra. Och jag beklagar av hela mitt hjärta att du har sår på din själ, det gör jag. Jag önskar ingen varelse att behöva lida. Men vet du, hur jävla ont man än har så får man för fan aldrig någonsin ta ut sin smärta på andra människor (eller djur)! Då går man över en helig gräns. Då förvandlar man sig själv till ett monster.

Och jag ber till en högre kraft att du inte behandlar din nuvarande partner, eller dina barn, eller någon annan levande varelse på samma vidriga sätt som du behandlade mig.

Jag kan inte förlåta dig, för vad du har gjort emot mig är oförlåtligt. Jag har äntligen lärt mig att villkorslöst älska och respektera mig själv, och därför kan jag inte förlåta dina handlingar. Det vore respektlöst emot mig själv. Men jag kan ge dig mina ord som jag aldrig har berättat, jag kan ge dig min sannning, jag kan ge dig min upplevelse av vad du gjorde emot mig. Och jag kan bara be och hoppas av hela mitt hjärta att du på något magiskt sätt kan ta till dig dem.

Att du kan förstå konsekvenserna av vad du gjorde emot mig. Att du kan se hur ditt beteende skadar andra människor.Och att du förstår att du behöver bearbeta din egen inre smärta så att du slutar att ta ut den på andra. För din egen skull, och framförallt för alla i din närhets skull: Sök hjälp! Du skadar andra människor. Din ilska skadar andra människor. Ditt beteende skadar andra människor. Det är sanningen.

Jag hoppas också att du en dag kommer kunna förlåta dig själv för vad du har gjort, även om jag inte kan förlåta dig. Och att du kan få läka såren i ditt inre. Ingen förtjänar att ha så ont inuti så att de måste skada alla de har runt omkring sig.

Och jag gissar att du säkerligen kommer att känna dig både förbannad och kränkt och uppretad och förnedrad av att läsa mina ord. Jag gissar att din version av historien knappast alls stämmer överens med vad jag har upplevt. Du kommer högst troligt att tycka att jag ljuger, att det är skitsnack, att jag bara tycker synd om mig själv, att jag är en psykopat, att jag är dum i hela jävla huvudet osv osv. Kanske vill du polisanmäla mig för förtal eller så kommer du vilja ta geväret och åka och döda mig. Men vet du, jag är inte rädd för dig längre. Jag står upp nu. Jag står kvar. Jag står i min egen kraft. Jag är ett berg. En vulkan fylld med lava. Du kan inte skrämma mig.

Äntligen, efter åtta och ett halvt år av tystnad, så har jag hittat orden.

Det här är sanningen. Det här är sanningen utan censur.

Hör aldrig av dig till mig igen”.

 

~Gåvan att få känna Smärtan~

•juni 26, 2018 • Kommentera

 

”Smärta färdas igenom familjer ända till någon är redo att känna den”

 

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att vara Redo,
att Känna
Smärtan.

Inte bara min egen smärta; jag välkomnar all ackumulerad smärta från generation efter generation, tillbaka i tiden. Eoner av kvävda skrik och tystade röster får plats inuti mig. Jag är en exploderande vulkan. En lavaflod. Ett glödande fyrverkeri. Vrålen får eka igenom min kropp, alla bortglömda tårar skölja över huden, all ilska får äntligen rytas ut. Jag är ett membran för smärtan, en kanal, passagen emellan. Jag är utloppet. Flödet får röra sig igenom mig.

Inuti mig får den mullrande vulkanen äntligen utrymme att explodera, om och om och om igen. Jag härbergerar allt, välkomnar allt. Utan urskiljning. Alla känslor som aldrig tidigare har fått utrymme att existerar får komma till liv igen; de vaknar från sin dvala och forsar fram, igenom utrymmet, ut, mot ljuset, mot friheten. Lava och sten i en kaskad mot himlen. Motståndet är borta, passagen är fri; min vulkan har vaknat. Marken får rämna under mina fötter och floden får svämma över, tsunamivågorna har tillåtelse att ödelägga ständerna och blixten får slå ned i alla träd som sträcker sig mot himlen.

Jag möter elden med öppna armar och kastar mig in i glöden. Brandrök och sot målar mina kinder. Jag släcker inga brasor, jag kastar bensin på lågorna. Inuti mig finns inga restriktioner kvar. Jag omfamnar katastrofen. Acceptansen av Allt. Det får finnas där, inuti mig. Smärtan, sorgen, skammen, skulden, ilskan, vanmakten, frustrationen, rädslan, paniken, ångesten, förtvivlan, ångern, tröttheten, skräcken, hatet, vreden. Allt får finnas. Allt får färdas. Igenom. Brinna i blodet. Rasa inuti cellerna.

Jag håller spacet. Bär upp utrymmet inuti. Vattnar vågorna, blåser på elden. Låter tornadon lyfta upp mig och svinga mig runt, med stormen i håret och blixten bakom ögonen. Smärtan får finnas. Jag säger ja till att Känna. Känna allt som inte blivit känt. Allt som tystats ned och prydligt paketerats in river jag upp igen. Barndomens trauman. Övergrepp och orättvisor. Min mammas undangömda sår får fortsätta att blöda igenom mig. Hennes blod får forsa igenom mina ådror, hennes historia får se ljuset igenom mina fingrar.

Mina mormödrars tysta sorg, farfäders kvävda ilska, mina förfäders oskrikna skrik får återuppstå inuti mitt hjärta. Allt som generation efter generation har gömt under mattan och i källaren får leva igen. Jag river upp de ruttna golvplankorna och kastar ut trasmattorna medan smärtan sjunger i bröstkorgen. Smärtan ska släppas fri, och jag följer med den.Motståndet är borta, muren har rämnat helt. Känslorna får flöda igenom membranet och skölja bort smutsen. Skriken får yla igenom halsen och tårna får piska över kinderna.

Jag tvättar. Skrubbar. Sköljer. Jag städar rent. Generation efter generations föroreningar igenom mig. Oflöden och stagnation. Igenom dammluckorna som äntligen har sprängts upp. Vulkanen har vaknat igen. Jag är redo. Min kanal är öppen. Jag är inte rädd längre; jag är redo att känna Smärtan. Smärtan, den får finnas. Inuti mig får den plats. Att uttryckas. Synas. Höras. Skrikas. Vrålas. Jämra sig fram. Att omfamnas och tas om hand. Att bli vaggad och vyssjad. Att bli respekterad och accepterad. Min röst är instrumentet. Jag är passagen. Den enda vägen ut är igenom. Och den får färdas igenom mig. Smärtan får färdas igenom mig.

Det är jag,
som har fått Gåvan,
att Känna
Smärtan.

~På rygg genom Vårfloden~

•april 4, 2018 • Kommentera

Så kommer Flodvågen igen. Bärande på det förflutna. På känslorna som kräver att få finnas. Höras. Synas. Födas. Mötas. Från ingenstans slår den in över stranden. Sköljer bort solen, suddar ut horisonten. Mörklägger paradiset och målar himlen i svart.

Den slår ned mig på knä. I fosterställning på madrassen. På alla fyra med pannan mot parketten. Ihopvikt på köksgolvet. Under täcken, under filtar, bakom kudden. Känslorna svämmar in bakom ögonlocken, sipprar in i bröstet, smyger sig igenom mellangärdet. Och jag färdas tillbaka. En film som spelas upp inuti. Ett gammalt band som satts på ”play”.

Det lilla barnets upplevelser av världen. Så ensam, liten och rädd. Lämnad i otryggheten. Vilsen, darrig, hemlös och tomhänt. Darrig och trött. Utstött och övergiven. Jag vet inte vart jag ska ta vägen. Vart jag ska gå. Alla vägar är stängda. Världen är så stor, den skrämmer. Min hand är så liten. Mina ben är trötta. Jag hittar inte Hem. Förstår inte varförjag är lämnad ensam. Varför jag är övergiven. Varför jag inte hör till. Så liten och ensam. Det lilla barnet i den för stora världen. Hon är så trött. Så jätte-jätte-jättetrött. Hon vill bara lägga sig ned och försvinna. Uppslukas av marken. Förintas. Upplösas till luft och ångor. Den lilla själen som gett upp. Det finns inget hopp. Livet är smärta. Solen har försvunnit och himlen är för evigt svart.

Känslan är gigantisk när den vill ut. För stor. Jag hostar och flämtar, det förflutna som fastnar i halsen. Tillbaka i tiden. Tillbaka i förtvivlan. Jag är där igen. Där var smärtan är för tung. Där sorgen är för trasslig. Där allt är bara knutar och härvor. När hoppet är utdött. När horisonten har slocknat. Med kinden vilande mot jorden och tårarna i gräset. Allt är slut. Jag kommer att dö. Dö av ensamhet. Dö av smärta. Dö av sorg. Av rädsla. Av skam. Av skuld.

Att bära allt i en så liten kropp. I det lilla hjärtat. Inget barn orkar. Man går under. Långsamt, bit för bit. Imploderat under trycket. Världen är för stor för den som är liten och rädd. Jag orkade aldrig ensam. Men jag var tvungen. Det fanns ingen trygg hand att hålla i. Ingen varm mamma att luta sig emot. Ingen lugn röst som vaggade skrämda ögon. Ingen öppen famn att gömma sig i. Jag levde ensam mot livet. Ensam i livet. Handen var tom. Vägledaren försvunnen. Mamman i frånvarande närvaro. Ingen som hörde, ingen som såg. Ingen tröst, ingen uppmuntran. Jag fick finna stigarna själv. Famla vägen genom snåren. På alla fyra med kinderna fulla av tårar och snor. Krypa tills knäna blödde. Alltid rädd. Alltid så liten.

Minnena värker när de når ytan. Orden gör ont när de vill ut. De river upp halsen på vägen. Rakbladsvassa skärvor av det förflutna igenom strupen. Skär upp svalget. Jag spottar blod blandat med minnen och saliv. Allt ska ut. Upp. In i ljuset. Släppas fritt. Allt som gömts i vrårna och begravts i dunklet; jag släpar fram det i vårsolens värme. Vårstädning av minnesbanken. Hänger ut trauman på vädring. Skurar smärtan. Sköljer rent i sorgen. Vårfloden får komma nu. Skölja. Forsa. Flöda. Strömma. Flyta. Dåna. Runga. Virvla. Ett vattenfall av känslor som varit fastfrusen i isen. Nu får de åter strömma fritt. Igenom kroppen. Igenom själen. Pumpas av hjärtat med blodet ut i systemet igen.

Och det bränner, bultar, knäpper, svider, river, dunkar när flödet öppnas upp. När isen släpper. När vattenfallet åter tar fart efter åratal i förstening. När blodet åter når de förfrysta blodkärlen. Jag skriker. Smärtan skriker. Minnena sliter. Sorgen river. Allt ska igenom kanalen. Jag är passagen. Igenom hjärtat. Ut från själen. Allt vill kännas igen. Alla tystade känslor och bedövade rop vill nå tillbaka till flödet. De måste få passera igenom mig. Jag är förbindelsen. Blodet vill flyta med strömmen, spädas ut och sköljas bort med floden. Smärtan vill förenas med solen igen. Mörkret längtar efter ljus. Det enda jag kan göra är att sluta kämpa emot. Sluta sprattla. Sluta försöka att fly. Att undvika. Att vägra känna.

Istället öppnar jag munnen och låter orden sköljas ut med floden. Jag låter minnena flöda igenom själen. Tillåter allt att passera igenom. Släpper greppet. Släpper taget. Släpper motståndet. Och följer med. Flytande på rygg genom den vilda forsen. Låter vattenfallet dåna ovanför. Öppnar knytnävarna och möter känslofloden. Jag ser hur isen åter förvandlas till vatten. Jag ser hur livet kommer tillbaka från det som varit dött. Jag fädas igenom. På rygg genom vårfloden.