Född till fjäril – Uppvaknandet – Jag är hemma nu. <3

•april 17, 2016 • 9 kommentarer


Jag har aldrig känt mig så naken och blottad som jag gör idag. Som om min insida på något sätt har hamnat utanpå huden. Jag är ut-och in. Det är en ovan upplevelse, men inte på något sätt oönskad. Som om att jag har skalat bort lite av det som inte var jag. Mina skal och masker ligger i remsor runt fötterna medan vinden smeker mig i håret. Skinnet starmar och spänner, det som fanns där under alla murar har aldrig tidigare fått se solen. Och i ögonblicket uppstår det en ny förnimmelse. Som om nyfödd, nästan hudlös. Lukten av blött sommarregn på varm asfalt. Grannbar under barfota fötter i skogen. Jag dansar fram genom daggvåta löv, lätt trippandes på tå.  Sårbar och ömtålig. Jag är ett foster. En blind kattunge som ännu inte har slagit upp sina ögon och skådat världen i all dess storhet. Skönheten i att finnas till. Att vara precis det som man är, utan att behöva gömma sig för det som finns utanför. Avskalad. Naken. Rå.

Möt mina ögon så ska jag visa dig min själ, tiden för kurragömmalek är över nu. Jag har ömsat skinn för sista gången. Rädslan som har hållit mig fången så länge är frisläppt och dansar bort över ängen. Smärtan var aldrig slutet, den var en början. En förlösning, en förlossning. Larven som föds till fjäril just precis när den trodde att livet var slut. Det är jag idag. Född till fjäril. Den fula ankungen som hittade hem och blev till svan

Livet är en resa, ett äventyr, en svindlande rörelse som aldrig avtar. Jag bara följer. När man slutar kämpa så flyter man. Livet bär mig, och för första gången någonsin vågar jag lita till ljudet av mina hjärtslag som ekar i mitt bröst och slappna av, låta mig falla bakåt med öppna armar. Motståndslös. Jag låter allting som jag gömt djupt inuti stiga upp till ytan, likt metangas som bubblar upp genom sprickor på havets botten. Jag vågar möta mig själv utan restriktioner. Möta mina känslor. Utan att fly bort. Utan att sortera och fördöma. Allting är välkommet upp i ljuset. Allting. För att läkas, för att älskas, för att sköljas rent. Såren står vidöppna och blodet flödar, sköljer ur smutsen ur minnena som skavt så länge.

Det är vår. En cykel har nått sitt slut och en ny börjar. Och jag, jag har börjat knoppa, livet vill upp till ytan igen. Alla dessa små frön som har såtts har börjat gro, och letar sig nyvaket och blinda upp mot ljuset. Allting var en gåva. Jag såg det bara inte då. men idag, när jag står högst upp på berget, med rak rygg, eld bakom ögonen och med håret som en flagga i stormen, då ser jag. Jag kan se helheten. Hjärtat är vidöppet, och jag förstår. Jag är hemma nu.

 

Resan inåt. Resan hemåt. Det är efter detta som jag har sökt så länge. Det är hit smärtan har lett mig. Hem. Jag är hemma nu, Hemma i mig själv. Tack. Tack för allt. ❤

 

10341968_10153350148390988_7362924928996090362_n

Trasig och tacksam

•december 31, 2015 • 2 kommentarer

Ibland hittar man inte sig själv förrän man har fallit sönder i tusen omöjliga bitar och är helt övertygad om att just denna trasighet, den kommer alltid att bestå. Just där, på toppen av högen med skärvor gnistrar det till, och plötsligt står jag med hjärtat i handen igen. Översköljd med tacksamhet för att vara sönder, sprucken, ända in till själen, uppenbart medveten om att det är genom dessa sprickor som ljuset når in, ända in till själen.

 

1600012_10153166828300988_561554438_n

Just like the ocean, I have ebb and flood too.

•december 17, 2015 • Kommentera

”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” 

Jag börjar skönja en helhelt som tidigare varit dold. Skuggor ur det förflutna som spelar på väggarna, skapar fina mönster som förklarar. Spegelbilden som vägrar att stanna kvar innanför ramen. Jag tar upp hela väggen. Hela bilden av mig själv.

Känslorna finns alltid kvar. Omöjliga att frigöra sig ifrån. Avgrunden balanserar mot himlens högsta spets. Emellan dessa poler lever jag mitt liv. Som en våg. Som hela jävla havet. Jag håller på att känna mig fram under huden, seglar runt på hjärtats världshav. Trevar mellan emotionerna, utforskar, upptäcker, kartlägger, förstår. Jag ska inte skala bort någonting, jag måste lära mig att tillåta det som redan finns där att existera. Alla facetter på diamanten är ändå samma sten. Använda alla mina trasiga glasskärvor för att forma en mosaik. Samexistera. Ingen bit är för skadad eller ful för att få vara med.

Utmaningen är stor. Jag återskapar omedvetet barndomens trauman om och om igen, medan det lilla rädda inre barnet oförtrutet hoppas på läkning. Mamma-hålet som ska fyllas upp och om. En rotfyllning i själen. Såret måste få öppnas upp och gapa hotfullt, a crack wide open, för utan öppning kan ljuset aldrig nå in i mörkret. Lysa upp smärtan och låta den absorberas i kärlek.

Men det är så lätt att tappa fotfästet mitt i denna never ending-process. Plötsligt grumlas klarheten upp och alla känslor blir till sågtänder. Krockar med tankar som skenar. Lilla Ego som viskar i örat: Du är bara skadat gods, lika bra att kasta bort. Jag förlorar sanningen mitt i allt virrvarr. Upp blir ned och ned blir upp. Som när man är under vattnet och simmar mot ytan men det är bottnen. Tankarna som sjögräs, trasslar in och håller fast. Under ytan. Man kan inte andas under vatten.

Men jag håller på och lär mig. Man behöver inte kunna allting på en gång. Man får drunkna lite också. Och falla. Det är en del av livet. En del av mig. Jag är mörker och ljus, båda ytterligheterna och allting däremellan. Hela jävla spektrumet är det som är jag. Alla delar får plats; varenda förnekad känsla är välkommen, jag ska inte stöta bort någonting mera.  Äntligen är jag redo att äga varenda liten bit av mitt inre. Det är i motståndet som smärtan skapas, och det är inte förrän jag ger upp kampen som jag kommer att kunna vinna. Surrender to what is. Allow and accept. Och att alltid försöka minnas: ”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” Alla vågorna som rullar in över havsytan, de är också jag. Men jag är så mycket mer än bara en våg, jag är hela jävla havet. Både under rasande storm eller  med spegelblank yta. Och målet är att varenda liten vattendroppe ska få vara älskad och accepterad.

 

12366755_10153166825520988_294948732_n

Ever unfolding

•oktober 2, 2015 • Kommentera

Livet är svindlande, på så många sätt. Oändliga etapper, nivåer, framsteg och baksteg att uppleva, genomleva, överleva. Ever unfolding. Vägen är långtifrån rak men dynamisk och sviktande. Vart jag än vänder mig lär jag mig någonting nytt om mig själv. Jag försöker att välkomna alla upplevelser och ödmjukt böja på nacken inför det oändliga i att vara människa. Jag börjar förstå vad det handlar om nu; att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Men det är en pågående utmaning, att inte falla återigen i gamla fällor, att inte lyssna för mycket på rösten i huvudet som inte vill att jag ska vara lycklig och lätt på stegen och i hjärtat. Och allt eftersom jag vecklar ut mitt inre så möter jag nya mönster som behöver belysas, läkas och älskas. Kärlek läker, det är ju så det är. Så nu övar jag mig i att älska precis allting, varje liten del av det som är jag. Och inse att alla de delarna av mig som jag tidigare har förvisat, in i mörkret och karantänen, de förtjänar också kärlek. Men det är en utmaning ibland. Och det gör ont. För varje nytt lager som jag skalar av från min rustning följer det med en våg av fastfrusna känslor av både sorg, smärta, skam, skuld, ilska, som när de når ljuset och får ny kraft för en stund. Och jag dras med i strömmen för ett ögonblick, hamnar med huvudet under vattnet, och får en kallsup av känslor. Hostar så att jag nästan kvävs, och spyr upp tårar fyllda med förfluten tid och suddiga minnen. Såret är öppet, borta är den variga skorpan och smutsen, läkningen kan börja.

Allra störst är tacksamheten. Den är det som har hjälp mig absolut mest. De stunder när jag kastas tillbaka i ångestens isvatten och inte längre kan tänka eller känna klart. Då fokuserar jag på allting som jag är tacksam för. Och räknar upp det inuti huvudet, om och om igen. Jag är tacksam for mina vänner, för mina djur, för att jag har ett hem att bo i, för att jag lever, för alla de vackra löven på träden, för höstfåglarna, för himlen och solen och alla stjärnorna, för vattenmelon och jordgubbar och apelsinjuice, för glädjen jag känner när jag dansar, för alla mina erfarenheter som format mig till den jag är idag, för mitt hjärta som slår och håller min kropp vid liv, för mitt hår och mina ögon och alla min kropps fantastiska funktioner, för gräset på marken, för vinden som blåser i mitt ansikte, för alla ljud som finns runt omkring mig… Och det hjälper. det hjälper faktiskt. För det finns alltid någonting att vara tacksam för. Och så fort jag skiftar mitt fokus mot tacksamhethet så lättar smärtan, kanske inte helt men så mycket att jag kan andas igen.

 

0f9b5d98bbffcdae0fee5dc2b7033aa0

They tried to bury us, the didn’t know we were seeds. Eller fjärilar!

•april 12, 2015 • 5 kommentarer

”For a seed to achieve its greatest expression, it must come completely undone. The shell cracks and its insides come out and everything changes. To someone who doesn’t understand growth, it would look like complete destruction”. 

Det är ju precis så det är. Allt detta lidande, det är växtvärk. Att ömsa skin och byta skal är en smärtsam, men nödvändig, process om man vill växa och nå till himlen. Jag förstår det nu. Smärtan är bara en indikator på att det sker en expansion, en pågående tillväxt. Mitt inne i processen så ser man ingenting, det är mörkt och svart och allt gör ont. Men sen, när det blir en spricka i skalet och ljuset kan sippra in. Då kan man förstå. Att detta inte alls är slutet, utan bara början… Tänk om vi alla är fjärilslarver, som legat ensamma i kokonger och varit så rädda för mörkret, och plötsligt öppnas pupporna och vi har VINGAR!

Det växer. Jag växer. Allt växer. Så att det knakar. Som om någonting där djupt  inuti expanderar, sväller och utvidgas. Lite för varje dag. Fröet som är jag har äntligen hittat en nog näringsrik jord att våga gro i. Och jag kan börja min långa färd mot ljuset. Jag är en modigare jag, så jag vågar kasta skalet och färdas naken genom mörkret, för jag kan se ljuset nu. Långt därframme så lyser det så starkt och klart. Och det är dit jag ska. Varje steg är ett nytt, och varje dag är min. Jag är på väg. Det finns kärlek under mina fötter. En helt ny känsla. Kärleken till mig själv. Den växer. Det gror. Allt gror. ❤

10487215_10152673093210988_2710880151165058239_n

 

To be found…

•december 14, 2014 • 3 kommentarer

Jag fastnar i detaljer; man ser varken skog eller råd när träden ställer sig i givakt framför ens ögon och viftar med grenverken i  ansiktet. Tusen bitar pussel fångas i en enda bit, och jag kommer inte vidare. Ramen växer långsamt fram, men jag är förhäxad av endast en liten del, blind för övrigheten. Det är en oerhörd begåvning att kunna se detaljer så väl som jag, men samtidigt en förbannelse. Att fastna i den minsta beståndsdelen och inte kunna bända lös blicken och överskåda sammanhanget. Så även om jag hittar fler och fler bitar till pusselt, så kan jag ändå inte se vad det föreställer. Fullkomligt frustrerande!

Men jag får anta att jag är på väg. Bilden växer även om jag inte kan se det, med näsan fast i ett fragment av ett fragment. Jag läser bok efter bok om Aspergers syndrom, sida upp och sida ned av välbekanthet och igenkänning. Många drag har intellektet smidigt lyckats att kompensera bort och maskera in, men grunden finns där. Utanförskapet, alienationen. Annorlundaheten. Som född på fel planet, med föräldrar av en annan ras. Aldrig riktigt förstådd. Men nu börjar jag förstå. Så även om jag ännu inte kan se bilden så kan jag känna hur den växer och buktar mot fingertopparna. Det är inte bara en tvådimensionell tavla, det är en relief.

Sometimes you think you want to disappear, but all you want is to be found.

På väg hem till mig själv

•november 25, 2014 • 5 kommentarer


Det tar tid att hitta orden ibland. Nästan som om de gömmer sig någonstans djupt därinne i bröstet. Att översätta känslan till begriplighet. Mellan två världar. Ena foten i det gamla, den andra famlar i luften, steget mot någonting nytt. Jag vågar. Jag släpper. Jag hoppar.

Det hela började med ett IQ-test (WAIS III) hos arbetsförmedlingen psykolog i våras. Under utredning och kartläggning av mina kompetenser, som ett försökt finna mig ett jobb som jag orkar med längre än tre månader innan jag faller pladask. Efter pusslande, tänkande, rabblande och räknande fick jag resultatet; jag har ett IQ på 135. Gränsen för medlemskap i Mensa går vid 130. Klart de måste ha blivit ett misstag, jag är ju inte smart, jag är dum. Men nej, psykologen hävdar bestämt att det inte alls är något misstag, jag har en IQ som är högre än 99% av världens befolkning. Och ett fantastiskt fokus. Väldigt ovanligt för någon som har ADHD. Marken svajar mot fotsulorna. En glimt av en annan värld fladdrar förbi bakom ögonlocken. Aspergers syndrom. 

Jag hade redan slutat äta alla mediciner som jag fått av psykiatrin trots vilda protester från alla läkare och skötare inom vården. Jag skulle bli så sjuk om jag inte åt dem, falla in i maniska episoder och drunkna i livet som var för svårt. Men jag vägrade tro att enda sättet att leva var att medicinera, vägrade hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare. Och det hjälpte, jag blev ett ”mirakel” och var ”otrolig” som klarade mig utan medicinerna, och till och med mådde bättre, mådde bra. Men det var jag inte alls det, jag var feldiagnosticerad. Vi reder ut och om. Nytt perspektiv, ny outcome.

Och jag börjar förstå. Bilden blir skarpare, konturer tar form. Men ännu diffus och grovhuggen. Jag är för stunden ett blankt papper. Har inte lärt känna mig själv riktigt ännu. Jag är ny. Fågel Fenix född på nytt, ur askan mot himlen. Men några saker vet jag, jag är värd att leva. Jag är värd varje dag. Livet kanske aldrig kommer att vara piece of cake, men jag är på väg. På väg hem till mig själv…

 

Tack för era underbara kommentarer. Om ni visste vad er kärlek värmer i hjärtat! ❤

 

1378281_448501241935239_2068006079_n