Welcome to Borderline City!

Min mamma lärde mig som barn att jag inte har rätt till att sätta några som helst gränser, eller att de gränser som jag satte aldrig förtjänade att bli respekterade. Min mamma lärde mig att alltid ha full empati för någon som har noll empati tillbaka. Att jag alltid måste förstå alla andra men att jag aldrig själv förtjänade att bli förstådd.

Jag växte upp i en gränslös värld. Utan möjlighet att försvara mitt revir eller att kunna säga nej utan att få en stor iskall dusch med skuldkänslor och dåligt samvete. Mamma spelade på skuld och skam och känslomässig manipulation. Det var synd om mamma, stackars mamma, mamma blir ledsen, mamma måste få sin vilja igenom till varje pris annars var jag ett dåligt barn. Ett elakt barn. Ett besvärligt barn som gjorde mamma illa. Hur jag än gjorde så föll mammas krokodiltårar överallt. Och jag lärde att hata mig själv för att jag gjorde mamma ledsen hela tiden. Jag lärde mig att jag var ett dåligt barn. Att jag skadade min mamma när jag sa ifrån.

Så jag lärde mig att andra har rätt att när som helst inkräkta på mitt revir och personliga space oavsett vad jag ville och kände. Jag lärde mig att mina nej inte betyder nej utan alltid kan vändas till ett ja. Jag lärde mig att så fort någon uttryckte skuldkänslor så måste jag ge upp min gräns, lägga mig platt och låta andra köra över mig. Jag lärde mig att andras känslor var viktigare än mina egna. Att andras känslor kommer före mina egna. Att alltid visa hänsyn till dem som visar ingen hänsyn tillbaka.

Vilket har lett till att mitt liv har varit mycket svårt att leva i. Utan fungerande gränser blir man extremt oskyddad och ett lätt byte för stora rovdjur. Vilket jag blev. Tack vare min inlärda gränslöshet och benägenhet att bli styrd av skuld och skam så fastnade jag i klorna på ett hänsynslöst monster. Och blev psykiskt misshandlad och regelbundet våldtagen och nedbruten i flera år. Och jag vet varför jag fastnade i dess garn. Min mamma hade avprogrammerat mitt naturliga rovdjursskydd. Hon hade avinstallerat min naturliga rätt till att sätta gränser och försvara mig själv, och istället installerat känslor av skuld och skam inför att säga ifrån. Hon hade lärt mig att det är den som bryter gränserna som är offret och att man ska tycka synd om förövaren. Jag var förinstallerad till att bli fångad i nätet. Hon lämnade mig bakbunden. Med utdragna tänder och avkapade klor. Utan förmåga till självförsvar i en värld fylld av rovdjur. Klart att det gick som det gick.

Men nu är det nya tider. Vinden har vänt.

Jag har äntligen lösgjort mina händer. Mina klor har vuxit ut. Jag har klivit upp från positionen som dörrmatta. Jag har rest mig upp. Med ryggraden rak, huvudet högt och rötterna djupt ned i jorden. Jag håller på att noggrant slipa bort alla gamla mönster av gränslöshet och lättheten av att falla för känslomässig manipulation. Jag tränar på tydliga NEJ och klara JA. Jag tränar på att säga ifrån, fräsa ifrån, när mina gränser inte respekteras. Till lärare har jag en av mina katter. Han vet sina gränser och är inte rädd för att säga ifrån när de övertrampas. Han fräser direkt om jag råkar ställa mig på hans svans av misstag. Han hoppar ned och går iväg när han blir trött på att bli klappad. Han morrar mot hoppiga hundar som komner för nära. Han försvarar sitt revir och har bestämda åsikter. Utan att skämmas. Utan att få dåligt samvete. Jag följer hans vägledning.

Det är ännu ovant. Det går lite vingligt ibland. Jag överförklarar mig. Jag försöker vara artig fastän jag inte behöver. Jag kommer på i efterhand hur jag skulle ha gjort bättre. Jag får dåligt samvete. Jag svettas. Jag känner mig som en hemsk människa som säger ifrån. Men jag tränar. Hela tiden tränar jag på att slå fast de nya gränserna och hålla fast vid dem. I alla möten som uppstår. I alla situationer. Jag står kvar. Med bergen i ryggen. Stadig som en fura. Utan att vika efter. Trots att jag vacklar. Jag bygger upp mitt staket igen. Planka för planka. Ramar in mitt revir. Skyddar mitt luftrum. Försvarar min integritet.

Allt medan jag gradvis återkallar min egen Makt. Kallar hem Min egen Kraft.

Jag återerövrar rätten att säga nej.

Jag tar tillbaka kontrollen över mitt personliga utrymme.

Jag tar tillbaka den grundläggande rättigheten att försvara mitt revir.

Det här är en av-lärning. A restoration. De dysfunktionella mönstren som min mamma programmerade mig med ska avprogrammeras. Avinstalleras. Min mjukvara ska fabriksåterställas. Reset; tillbaka till noll. Att ha och upprätthålla sunda och funktionella gränser tillhör människans naturliga natur. De är vårt skydd. Våra gränser är vårt personliga känslomässiga immunförsvar som ska försvara oss mot inkräktare på såväl det fysiska som det psykologiska planet. Som är ytterst nödvändiga för vår förmåga att överleva.

Alla vilda djur föds med en naturligt inbyggd känsla för personliga gränser och revir. De tvekar inte att försvara både sig själva och sitt territorium när det behövs. Jag håller på att lära mig igen. De naturliga impulserna. Överlevnadsinstinkten. Instinkten att vilja överleva. Självbevarelsedriften. Driften att vilja bevara självet. Att hitta tillbaka morret djupt nere i halsen. Att tillåta raggen att resa sig. Att visa tänderna och fräsa ifrån. Naturligt. Bestämt. Självklart. Mothugg och självförsvar. Utan skam. Utan skuld. Som ett vilt djur. Som ett fritt djur.

Jag har rätt att sätta gränser.
Jag har rätt att sätta gränser.
Jag har rätt att sätta gränser.

Ingen kan ta ifrån mig den rätten. Det är min universella rättighet som levande varelse på den här planeten. Den rättighet som jag föddes med. Som alla levande varelser föds med. Rätten till självförsvar. Rätten att försvara sitt eget liv. Rätten att försvara sitt utrymme, sina behov, sina känslor.

Jag har också den rätten.
Den Makten.
Den Kraften.

Livet Utan Gränser är nu över.

Jag kallar tillbaka min Makt.

Jag kallar tillbaka min Kraft.

Jag kallar tillbaka min Integritet.

Jag kallar tillbaka min Självbevarelsedrift.

Och,

jag kallar tillbaka Min Fullkomliga Rätt till att Sätta Gränser.

Publicerat i Living on the borderline

Processen att Släppa sitt Skal och Gräva upp sina Rötter är svindlande. Jag var beredd på en kraftfull och smärtsam process, men att den skulle väcka dessa djupa reaktioner hade jag inte riktigt anat. Sorg är en kraftfull energi som inte går att bestämma över. Den lever sitt eget liv. Rullar in när den känner för och spolar över en tills man ligger på knä och är genomblöt.

Jag gråter. Och gråter. Och gråter. För varje sak som lämnar det Gamla Hemmet gråter jag. Tryggheten som monteras ned. Rötterna som grävs upp. Det känns som om marken rämnar. Allt skakar. Finns inget att hålla sig i kvar. Rummen gapar tomma. Och jag gråter.

I mitten av Niagarafallet. Sorgen dånar runt mig. Tårarna forsar igenom hjärtats kanal. Lilla Sara som har älskat Gamla Hemma så mycket, så djupt. När ingen trygg mamma eller pappa fanns att tillgå så knöt hon sin trygghet till materiella ting och fysiska saker. Och nu bleknar den externa tryggheten bort.Utflyttningen väcker de gamla såren till liv. River upp rottrådar i den ruttna jorden. Skakar om livet på många plan. Smärtan vaknar och paniken startar. Jag är i mitten av stormen igen.

Fastän Nya Hemma är jättefint så kan jag inte glädjas. Ännu. Först måste sorgen dåna förbi färdigt. Först måste rädslan släppa greppet om hjärtat. Gamla Hemma måste begravas och tårarna rinnna tills de tar slut. Och den nya verkligheten måste accepteras och smältas och integreras. Små steg mot ljuset. Ett i taget.

Mitt hjärta är krossat just nu. Jag har förlorat min tryggaste punkt. Världen svajar. Tårarna faller. Sorgen sköljer. Jag tar små steg framåt. Varsamt. Ömsint. Känner känslor. Minns minnen. Mitt älskade hem löses upp bit för bit. Grunden blir utbytt. Roten upp ur jorden. Omplantering pågår.

Mitt emellan två cykler. När det gamla är förlorat och det nya ännu inte är helt materialiserat. Utan stadig grund att vila. När minnet av vad som förlorats ännu inte har hunnit blekna. Gapet emellan, där såret är öppet och sorgen flödar fritt. Där är jag nu. I en tom lägenhet fylld av minnen. Fylld av kärlek.

Mitt älskade hem som inte längre är mitt hem. Bara skalet är kvar, hemmets själ har flyttat. Och jag gråter. Sorgens vattenfall igenom hjärtat. Jag tittar på bergen genom fönstret, den vy som jag har uppskattat så högt, och jag vet att snart kommer jag aldrig mer att få se dem igen. Inte ifrån denna platsen. Jag kommer inte få se solen gå upp härifrån mer. Eller höra regnet smattra mot rutan. Jag kommer inte uppleva ett enda till av dessa älskade ögonblick. De är historia nu.

Det är så svårt att släppa taget om någonting som man har älskat så högt. Som man har varit så tacksam för. Uppskattat så mycket. Mitt livs mittpunkt var precis här. I vindsvåningen högst upp på kullen, omgiven av bergen. Jag bodde öga mot öga med solen. Granne med gamla tallar och små fåglar. Mitt tryggaste bo. Men allting har ett slut. Och nu är det slut på livet på Kilen. Gamla Hemma håller på att upplösas mitt framför mina ögon. Kvar finns bara minnena. Och sorgen.

Livet ska börja om någon annanstans. Nästa cykel är redo att ta vid. Ny kärlek ska födas. Mina rötter ska rota om sig i ny jord. Den externa tryggheten ska internaliseras och omvandlas till intern trygghet där jag inte längre behöver materiella ting att klamra mig fast i för att stå stadigt på backen.

Men tills dess. Tills dess att Nya Hemma blir Riktiga Hemma. Tills dess att tryggheten har slagit rot i mitt hjärta igen. Tills dess att jag känner vinddraget mot kinden och förstår att vingarna, dom bär och livet lyfter mig upp upp upp. Tills dess så gråter jag lite till.

Hej då Gamla Hemma, jag älskar dig! ❤

Publicerat i Living on the borderline

Det här är inte bara en flytt. Inte för mig. Det är en ceremoni. En process. Ett avslut. En begravning. Det är en begravning.

I takt med att möbler flyttas ut, saker packas ned, hyllor töms och kartonger fylls så både grävs det upp och begravs så många saker inom mig. Alla gamla minnen som rivs upp med rötterna och landar framför mina fötter i takt med att vindsförråden städas ur och lådor öppnas. Allt ligger blottat, med rötterna i vädret, mitt framför mina ögon. Jag reser i tiden. Bakåt. Framåt. Det flimrar emellan.

Min trygga borg rymmer både lyckliga och smärtsamma minnen. Dess väggar håller hemligheter som jag allra helst inte vill minnas. Rummen viskar om den andra tiden. Om tiden innan detta livet som jag lever idag. Om tiden innan borgen blev en borg; om tiden innan jag blev en svan. Om tiden då jag simmade i mörkret och nästan drunknade i djupet. Om tiden då jag kämpade för livet varje dag med demonen i hasorna och händerna bakbundna. När jag var vilsen, ensam och trött. När jag hade gett upp allt hopp om ljusning, när jag bad för att få slippa vakna en endaste dag till. När varje andetag gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö. När paniken var min ständiga följeslagare. När döden var den enda vägen ut.

De minnena sjunger också i väggarna. De ekar i parketten. Susar under taket. Mumlar i hörnen. Men bara så svagt så svagt att de knappt kan höras. Som ett ständigt bakgrundsbrus som har funnits där så länge att man inte lägger märke till det längre. Min egen smärta. Den har också bott här.

Och det är den som jag nu flyttar ifrån.

I den här trygga fristaden har jag inte bara funnit friden, nej, inte enbart. Jag har också lidit oerhört. När jag flyttade in så var jag bara en spillra av en människa. En kropp utan själ. Ett tomt skal. Jag hade nästan inga egna möbler. En säng på golvet. Ett gammalt köksbord. Så småningom en soffa. Allt var blurrigt. Jag var avstängd. Avtrubbad. Medicinerad till att inte känna; inte tänka.

Jag hade en relation med en man som hade förlorat sin empati och tog ut all sin instängda, uppdämda smärta på mig. Igenom mig. För att ge sitt eget lidande en kanal. Någon att bära den tyngd som han inte orkade själv. Ett offer som själv hade blivit en förövare. Och min bödel. Min fångvaktare. Jag var hans slav. Livegen. Med ilskan som straff styrde han mina steg med järnhand. Hans gift letade sig in i alla mina kärlekslösa mamma-hål och förlamade mig långsamt. Jag blev en skugga av en människa. En hukande hund. Som inte vågade trotsa sin husse.

Dessa minnen ryms också bakom min ytterdörr. Hemligheten som jag helst inte har velat blotta. Med skammen som en hinna runt om. Därför måste processen ske med små steg. Så att jag hinner begrava allt som grävs upp. Så att jag hinner metabolisera det som följer med när rötterna blottas. Så att smärtan får lämnas tillbaka till jorden igen. Till och med orden måste skrivas i små stycken. Men många pauser. För att giftet inte ska kväva mig. För att orka sätta orden på mörkret som så länge har gömt sig under sängen.

Den jag som bodde här då var knappt ett jag. Inte mitt jag. Ett annat jag. Ett trasigt jag. Ett hjälplöst offer-jag. En båt utan hamn. Intrasslad i rovdjuret garn. Jag satt fast i ett monster. Oförmögen att ta mig lös. Han hade skärmat av mig från min omvärld. Brutit ned vad som inte redan var trasigt. Knäckt det lilla självförtroende som jag hade. Dresserat mig. Undergiven. Tvingad till lydnad.

Det jaget flyttade in här, i det gamla boet, som jag fick hyra i andra hand av en väns vän, av en slump. Vars kontrakt jag sedan fick överta när det blev en pust av lågkonjunktur i gruvdriften något år senare. (Ren tur. Eller en gåva från gud. Vem vet.) Det jaget som var styrd av en känslokall psykopat tog med sig all sin nedgrävda smärta in i den här lägenheten. En lägenhet som psykopaten då också hade nyckel till. Så den var ingen trygg fristad ännu. Bara en övernattningslägenhet. Där jag spenderade många nätter med ångest i vild panik. Där jag försökte dämpa smärtan med psykofarmaka utskriven av en sjuk vård som hellre gav läkemedel och felaktiga diagnoser (Bipolär! Adhd! Bordeline! Odefinerad depression! Psykoser? Personlighetsstörd! Besvärlig!) än frågade sig vad min ångest berodde på (kanske tex på att jag blev psykiskt misshandlad av en psykopat och hade växt upp med en narcissistisk empatistörd mamma och därför led av svår PTSD och hade stora trauman i mitt bagage?).

När medicinerna inte räckte till så köpte jag starkare mediciner på gatan. Provade droger. Uppåt. Nedåt. Inåt. Utåt. Men inget hjälpte mer än tillfälligt. Smärtan åt sig igenom allt. Jag var desperat. Vilsen. Nedbruten. Ensam. Den enda vägen ut var döden. För att bli fri. Från min bödel. Från smärtan. Från ångesten som åt upp mig inifrån och ut.

De minnena ruvar också här. Under parketten. Längst in i garderoben. Under soffkuddarna. Min smärta. Min hjälplöshet. Min förtvivlan. Mina försök till att avsluta livet. Alla nätter när ingen fanns där, när livet var slut, när smärtan blev för stor.

Tiden innan tryggheten började gro. Tiden innan jag hittade mina ben igen. Tiden innan ljuset. Tiden innan genombrottet. Tiden i djävulen klor. Tiden innan jag tog mig fri.

Tiden då tiden stod stilla.

Och tiden efteråt. Då allt var ett blurr. När jag var ett skadat djur. Vild i blicken, söndertrasad i själen. Ingen som förstod. Att jag ännu fäktades mot monstret; att jag ännu slogs för livet, trots att faran var över. Kroppen i ständig panik, alltid beredd att springa, springa till längre bort. Hjärnan beredd på döden. Ingen sans. Bara skräck. Bara tomhet. Bara mörkret. Överallt.

Tiden när jag inte kunde resa mig ur sängen. När jag sov mig igenom smärtan. När att diska var otänkbart och att gå ut en omöjlighet. När jag gömde mig från världen i min kaninhåla noga med att inte visa utåt hur skadad jag var inuti. Och lät såren blöda. Blöda. Blöda. Ensam och sargad. Knappt överlevande. Varje dag en kamp. Varje sekund som ett år.

Det utspelades också här, en gång i den andra tiden. I mitt Hem. I mitt förra liv. Innan tryggheten blev trygg. Innan borgen blev en borg. Innan vallgraven var utgrävd. Men också här. Emellan dessa väggar. Här, där jag har stått öga mot öga med djävulen. Här har jag ropat efter döden i panik. Här. Där jag en gång gav upp hoppet. Gav upp livet. Gav upp allt.

Jag är redo att släppa det också ju!

Jag är redo att ömsa det sista av skinnet. Jag är redo att byta det skal som har skyddat mig hela vägen hit.

Jag behöver inte bära de minnena med mig mera, de får stanna kvar här och rivas med huset. De får stanna kvar här. Och rivas med huset.

Larven behöver inte skyddas av puppan längre. Jag är redo att slå ut. Vingarna är läkta. Såren har börjat att bleknar bort.

Jag kallar tillbaka Livet! Hoppet har återvänt. Framtiden är ljus. Min rygg är rak. I hjärtat brinner elden. Jag är redo att säga farväl till mörkret nu. Jag är redo att gräva ned Smärtan under mitt favoritträd, och den förmultnas tillbaka till jord. Jag är redo att låta det förflutna landa i den sista vilan. Det sista kapitlet är till ända. Sista sidan i boken skrivs nu.

Den här flytten är inte bara en flytt; den är en begravning av en annan tid. Ett totalt avslut av ett annat liv.

Och samtidigt en sista förflyttning. En slutgiltig övergång;

Till ett Hem utan Smärta.

Till ett Liv utan Panik. ❤

#metamorphosiscomplete

Publicerat i Living on the borderline

Idag är dagen när hjärtat både expanderar och brister. Samtidigt.

Vi har fått nycklarna till vårt nya hem. Nycklarna. Till vårt NYA HEM. Vilket innebär att snart, mycket snart, så måste vi säga hejdå till vårt gamla hem. Och det gör att sorgen exploderar i bröstet. Jag vill inte lämna boet. Jag vill inte byta ut tryggheten som dessa väggar har rymt för mig. Jag vill inte ha en annan utsikt än skogen och fjällen. Jag vill inte lämna tallarna på gräsmattan eller småfåglarna som äter frön på balkongen. Jag vill inte ha en annan planlösning. Eller ett annanmt duschmunstycke. Eller nya tapeter. Eller fönster i andra väderstreck. Jag vill ha Hemma.

Mitt inre barn, lilla rädda Sara, hon gråter och gråter. Stora Sara gråter. Alla gråter. Jag är rädd för förändring. Jag är rädd för nya saker. Jag är rädd för ovissheten. Jag är rädd att inte trivas i det nya. Att behöva sakna det gamla. Att behöva känna smärtan i själen och sorgen över att det gamla boet inte längre finns kvar. Jag är rädd. Så rädd. Fastän jag vet att det här är ett lindrigt problem i en utmanande värld där det finns många människor som inte ens har ett hem. Ändå så känner jag så här. Sanningen är att jag känner så här just nu. Det är min verklighet. Jag har inget annat val än att tillåta känslorna att finnas. Att omfamna dem. Ge dem tid och utrymme att bli hörda och sedda. Utan att döma eller värdera dem som ogiltiga på grund av att det finns människor som lider mer. Känslorna får finnas. Smärtan får finnas. Och jag minns att enda vägen ut är igenom.

Så jag sitter med lilla Sara i famnen och gråter. Vi tittar ut över fjällen genom köksfönstret och lyssnar på småfåglarna som tjattrar på balkongen. Jag viskar i hennes öra att hon är trygg, så trygg. Trots att hennes trygga trygga bo ska tömmas på hennes saker som ska forslas till ett annat bo. Jag viskar till henne att jag förstår så väl hur dessa väggar har varit hennes skydd, hennes rustning mot världen. Hennes trygga fort, där ingen har kunnat skada henne. Och att jag berättar att jag förstår hur naken och otrygg hon känner sig nu när denna rustning ska kläs av. Jag vaggar henne ömt i mina armar och tillåter sorgen, tillåter rädslan. Tillåter förtvivlan, vanmakten, osäkerheten, litenheten. Och jag börjar berätta en historia för henne; jag berättar historien om den modiga lilla erimitkrätan.

Den modiga lilla erimitkräftan bor djupt djupt nere på havets botten. Och det är nämligen så att modiga små erimitkräftor, de saknar egna skal som de flesta andra kräftdjur har, fastän de har en mycket känslig kropp. Därför så letar den modiga lilla erimitkräftan efter ett övergivet mjukt snäckskal att krypa in i för att skydda kroppen. Ett litet skal-hem där en liten erimitkräfta precis får plats och kan skydda ingången med sina klor. Men, vad som händer efter en tid är att erimitkräftans kropp växer och växer medan skalet inte växer, så när den lilla kräftan har växt tillräckligt så börjar dess trygga skal-hem bli trångt och obekvämt. Den kan knappt röra sig i sitt hem, och den kan inte längre krypa in i skalet och skydda sig mot rovdjuren i havet. Och den kan inte växa mer.

Så den modiga lilla erimitkräftan förstår att om den inte vill stanna i växten eller riskera att bli uppäten så måste den vara mycket mycket modig och klä av sig sitt gamla skal, och för en liten stund vandra runt naken på havets botten medan den letar efter ett nytt och större skal-hem. Trots att den älskar sitt gamla trygga skal så så mycket så vet den modiga lilla erimitkräftan att den har inget annat val än att vara jättemodig och släppa det gamla skalet. För den får helt enkelt inte längre plats däri, hur tryggt det än har varit att bo där.

Och den modiga lilla erimitkräftan är inte bara modiga utan också mycket klok, så den vet att även om det känns så otroligt läskigt att vara helt naken och skallös och hemlös så kommer det att kännas så så bra när den äntligen hittat det nya skal-hemmet att krya in i. Den vet att den lilla kräftkroppen kommer bli så så glad när den får bo i ett skal där den kan sträcka ut sig och växa i. Och den vet att även om det nya skalet inte alls blir exakt likadant som det gamla så kommer det bli så så bra ändå. Och den modiga lilla kräftan kommer aldrig att glömma det gamla skalet, den kommer vara så glad och tacksam för tiden som den fick därinuti, men den kommer att vara så så lycklig för sitt nya skal-hem, för där får den ännu bättre plats och kan växa och bli ännu större och modigare och klokare.

Utanför fönstren virvlar vinden. I hjärtat nynnar sorgen mjukt. Den får finnas här. I min famn har den modiga lilla Sara-kräftan somnat stilla. Jag smeker hennes kind och lyssnar till sorgen som sjunger sin melodi i min bröstkorg. Brytpunkten är här. Idag. Det är dags att släppa det gamla skalet nu. Det nya står färdigt och väntar. Det finns ingen annan väg. Livet skickar ut oss ur tryggheten. Det gamla boet ska jämnas med marken. Vilket måste betyda att vi är redo. Att vi är redo att växa ännu lite till. Att vi behöver mer plats och nya perspektiv för att kunna göra det.

För längst där inne i bröstet, bakom sorgen och smärtan, där har tilliten börjat att gro.

Jag litar på livet.

Vingarna kommer att bära.

Det är dags att släppa det gamla skalet nu.

🐚❤🌱🦅

Publicerat i Living on the borderline

Årstider växlas. Inombords och utanpå. En ny cykel. En ny tid för att spola rent i såren. Tårar och salt rinner nedför kinderna. Smältande snö rinner ned för gatorna. Smutsvatten sipprar ut från själen.

Inuti mig smälter isen. Lager av lager av lager av lager från frusen tid tinar fram i värmen av vårsolen. Jag skalas av. Smälter fram. Kommer lös. Flödet flödar. Jag rinner i strida strömmar. Det förflutna får lösas upp lite till. Mellan mina fingrar. Allt får smälta. Isberget i ishavet. Glaciären i hjärtat. Vattenångor stiger mot himlen.

Solen värmer blodet, och blodet värmer jorden. Genom rötterna färdas värmen. Ner till tjälen. Ner till kärnan. Min inre permafrost håller på att upplösas. Lagret som längst därinne varit ständigt fruset året runt har drabbats av den stora klimatförändringen. Uppvärmningen är global. Går igen om alla lager. På alla plan. Temperaturen stiger. Det frusna vattnet börjar att droppa. Polarisen är redo att förvandlas, tillbaka till sin flytande form.

Allt tinar i solen. Osanningar. Falska föreställningar. Smärta. Sorg. Ilska. Alla undertryckta och djupfrysta känslor smälter fram. Det bildas en bäck av emotioner. En ström som växer till en fors. Här är Vårfloden. Igenom mig porlar vattnet. Igenom mig forsar floden. Igenom mig sköljer allt som inte har fått kännas, finnas, mötas. Ut ur hjärtat rinner isvattnet. Ut ur hjärtat rinner smutsen.

Minnen av mamman sköljs med. Skvalpar igenom kanalen som är jag. Vågor av det förflutna spolas bort tillsammans med lögnerna som har varit djupfrysta i hjärtat. Tinar upp den arktiska vintern. Istiden är slut. Sanningen är solen som bränner igenom tjälen. Allt tinar upp. I ljuset. Isen lossar. Floden forsar. Jag följer med vågen. Vattnet är livet. Jag tinar upp och föds på nytt.

Här är solen,
som smälter floden.

Här är våren,
som öppnar såren.

Publicerat i Living on the borderline

Vårt hem, som från början har varit mitt hem under de senaste 12 åren, ska rivas. Det ska rivas på grund av att huset som vi bor i befinner sig ovanpå en malmkropp som gruvan har brutit malm ifrån, och numera är marken instabil under oss. Det kallas för att ”gruvan måste fram” och ett helt samhälle håller på att avvecklas för att ge plats åt den växande gruvdriften. Två grannorter ska slås ihop till en, och en hel stad ska utplånas. Precis som vårt hem.

Ingen i samhället här går oberörd. Alla påverkas till olika grad av den jättelika samhällshällsomvandling som pågår. Jag upplever förvandlingen på individnivå. Jag är en av alla dem som förlorar mitt hem i den här processen.

Mycket har hänt i livet på det personliga planet sedan jag flyttade in i den gamla vindslägenheten år 2007. Man skulle kunna säga att jag och lägenheten har vuxit och utvecklats tillsammans. Lägenheten som kom att bli min fristad, efter att jag hade separerat ifrån den elaka relationen som nästan kvävde ihjäl mig. Lägenheten som ligger på tredje våningen och har milsvid utsikt (antagligen stans bästa) mot fjällen i två väderstreck. Lägenheten som släpper in solens ljus mitt under mörkaste midvintern. Lägenheten där småfåglarna, ibland ekorrar, äter fågelfrön på balkongen.

Lägenheten som blev min trygga plats i en värld som tidigare var fylld av kaos. Lägenheten som från början var sliten och tråkig men som långsamt växte sig till ett Hem, med stort H, under åren som gick. Lägenheten som jag aldrig frivilligt hade valt att lämna. Men nu har jag inget val. Hela staden som jag bor i har inget val. Vi måste alla ge upp våra trygga Hem och röra oss ut mot nya territorium. Platsen är döende, hus ekar tomma, grävmaskinerna äter upp byggnader och konstruktioner, vägar stängs av och höga staket dras.

Mitt, och numera vårt, Hem kommer att ätas upp av rivningsmaskinerna. Det är bara en tidsfråga innan hela Kilen är tomt och öde, och alla husen jämnade med marken. Gruvan ska fram och vi som bor ovanpå den får lov att flytta på oss. Och jag, jag har kämpat emot den oundvikliga processen. Jag har stretar emot mentalt. Vägrat att acceptera att huset som jag bor i snart inte längre kommer att stå kvar på berget.

Jag har varit arg. Jag har varit arg på gruvan som ska fram till varje pris. Jag har varit arg på att gruvbolaget på något konstigt sätt har rätt till att riva upp och tvinga iväg människor från deras boplatser; rätt till att tvinga människor från deras Hem; rätt till att tvinga iväg ett helt samhälle, som har funnits i generationer, på flykt. Samtidigt som jag innerst inne hela tiden har vetat att individen är liten och gruvbolaget stort. Och att man behöver välja sina strider.

Och jag har varit ledsen. Uppgiven. Förtvivlad. Jag har gråtit och svurit. För min egen del. För alla som är berördas del. För pensionärerna som måste flyttat till nya hem med dyrare hyror. För människornana som älskar sina hus. För människorna som älskar sitt samhälle. Jag känner den djupa sorg som sjunger i hjärtat på alla dem som har vuxit upp här, sorgen som pumpar i ådrorna på alla dem vars föräldrar och farföräldrar och fars-farföräldrar har vuxit upp på den här platsen som långsamt bryts ned bit för bit. Jag känner sorgen som omger bygden som en dimma. Den sorg som de flesta inte talar högt om, eftersom vi måste buga oss inför och vara tacksamma för gruvan näst intill döden. Eftersom gruvan är vad som födde staden och vad som föder våra magar. Eftersom malmen och gruvbolagen är Gud här där vi bor.

Men likväl så ruvar sorgen som en jättelik skugga ovanför allas huvuden, trots att kommunen har skapat ny detaljplan som skvallrar om ett nytt levande centrum och multiaktivitetshus och storstadskänsla. Trots att alla vars hem som går i graven får nyckel mot nyckel i form av nybyggda hus och flytthjälp och positiva hejarop om att det kommer bli så bra med omvandlat samhälle. Ändå. Så ligger sorgen som en hinna över husen som ännu står kvar. Den ligger som en hinna över hjärtat på alla dem som ännu bor kvar. Sorgen sipprar upp genom jorden, den sveper genom träden, viskar i vinden. Den kollektiva sorgen som tillhör alla som måste lämna sina Hem och se sin barndoms stad jämnas med marken. Utan att ha någonting att säga till om.

Och jag känner min egen sorg. Sorgen över att behöva lämna min trygghet, min fristad, min fästning. Sorgen över att behöva lämna dessa trygga väggar och den svindlande utsikten mot Dundret-fjället. Jag älskar mitt Hem så otroligt mycket. Det är världens bästa Hem. Mitt hjärta gråter över att behöva packa ihop mina tillhörigheter och säga farväl till både lägenheten, huset och platsen som inom kort kommer att vara öde och inhägnad.

Men sorgen, den får finnas där. Den måste finnas där. Den får sjunga i hjärtat, i blodet och i jorden. Den tillhör processen; både den individuella och kollektiva. Jag låter den svepa igenom mig nu när det inte finns någon annan utväg. När jag måste acceptera att det finns ingenting mer att göra, det är ingen idé att kämpa emot. När jag till sist måste släppa taget om både Malmbergt och mitt Hem. Då får sorgen omfamna mig. Jag får sörja vad som förloras. Samtidigt som jag är medveten om att det finns en oändlig mängd människor i vår värld som inte ens har ett hem att vila i. Så mitt i sorgen är jag samtidigt djupt tacksam över privilegiet att ha fått ha ett hem. Och jag är tacksam över att jag kommer att få ett nytt Hem.

För jag litar ju på Universum och Livets vägar. Jag är fullt övertygad om att det alltid finns en gåva och en möjlighet i varje händelse om man kan finna det rätta perspektivet. Så det här bytet av Hem kan bli till en Gåva om jag väljer att se det så. Om jag väljer att inte kämpa emot vad jag inte kan förändra. Om jag väljer att se möjligheterna.

Så jag försöker vara modig och våga lita på att livet kommer att bära mig. Att se att rivningen av vårt hem är Universums sätt att kärleksfullt knuffa ännu en fågelung ur boet så att den får chans fälla upp sina vingar och möta luften som bär. Att se att flytten är en chans att släppa taget om någonting gammalt, och en början på någonting nytt. Ibland måste vissa saker dö för att nya ska kunna växa fram. Det är livets gång.

Jag har inget annat val än att fälla ut vingarna och lita på att dem bär mig. Att lita på att framtiden är ljus och att det kommer ett nytt högst älskbart Hem och tar emot mig innan jag slår i backen. Min kloka man säger att det kommer att bli en uppgradering. Att vi kommer att få någonting ännu bättre än det vi har. Jag litar på honom.

Och jag hoppas att alla andra som också är berörda av den här processen, trots sin sorg och frustration, får chans att fälla ut sina vingar och bli fångade av Livet.

Vi har inget annat val att hoppa…! ❤

Publicerat i Living on the borderline

Mycket finns det som jag inte vet, men en sak har jag alltid vetat helt säkert: att jag är ful. Den sanningen har suttit i ryggraden, det har varit en del av bakgrundsbruset i mitt liv, en tyst vetskap; jag är ful. Varje gång som jag har råkat skymta min spegelbild i en bilruta, i ett fönster, i en avstängd tv-apparat, eller vad som än reflekterar så har jag ryggat skrämt tillbaka inför bilden som jag möter. Snabbt slagit bort blicken. Skämts med svansen mellan benen. Gömt mig inför reflektionen. Den fula bilden. Mitt ansikte. Min kropp. Min spegelbild. Fula jag.

I den verklighet som jag har växt upp i och levt i har jag sedan jag blev medveten om mitt eget utseende uppfattat mig själv som ful. Jag har alltid varit ful. Sett mig själv som ful. Bedömt mitt utseende som fult. Bedömt min kropp som ful. Fel. Rentav motbjudande.

Jag har kämpat för att försöka gömma min fulhet, försökt dölja det fula i mig så att andra inte ska se. Så att jag inte ska se själv. Jag har speglat och skällt på spegelbilden. Skrikit åt bilden att jag är ful och äcklig. Skämts. Hatat bilden. Hatat kroppen. Jag har bantat och tränat och format och piskat och svettats och svultit min kropp. Jag har sminkat och färgat och förlängt och plockat och vaxat och exprimenerat med min utsida. Jag har jämfört med idealen i media och på tv och film. Hatat mer. Skällt mer. Skämts mer. Tränat mer. Aldrig nöjd. Aldrig nog. Alltid rädd för att någon ska upptäcka och påpeka min brist på skönhet. Alltid rädd för att min fulhet ska råka synas.

När jag har haft relationer så här jag varit livrädd att mina partners ska jämföra mig med andra (vackra) tjejer och kvinnor och bli besvikna. På mig. Jag har varit rädd för att de ska bli äcklade. Att de ska förakta mitt utseende och min kropp. Att de ska håna mig. Att de i hemlighet ska önska att de hade en vackrare flickvän. En snyggare. En sötare.

Nu när jag varsamt håller på att lägga mitt livspussel och trassla ut mitt livstrassel och mödosamt skalar av alla de lögner och förvrängda sanningar som är inslagna omkring min själ så möter jag plötsligt fulheten igen. Den frigör sig från mitt undermedvetna och bubblar upp till ytan. Jag möter skammen inför att leva tron att min utsida inte duger. Jag möter rädslan i tron att andra människor värderar mig och dömer ut min exteriör. Fastän att jag vet-vet -vet starkt och djupt inne i mitt hjärta att utsidan är det minst viktiga som finns i mötet med en person. Fastän jag själv sedan länge har slutat att värdera människor efter deras omslagspapper. Fastän ordet ful inte längre finns kvar i min ordlista. Fastän. Så finns rädslan kvar djupt inne i mig; rädslan att bli dömd. Dömd för att jag är ful. Dömd för att min utsida inte duger.

Det är en stor och tung rädsla att bära runt på i smyg. Den gör att jag undviker saker omedvetet. Att jag nedvärderar mig själv. Att jag krymper ned mig. Ser mig själv som mindre värd än andra. Som att jag bar på ett utseende-handikapp. Som gjorde mig till mindre människa. Det gör ont att se. Ont att möta. Ont att utforska.

Jag följer spåren. Tillbaka genom tiden. Genom det förflutna. Och jag minns. Minnen. Fragment. Skolfoto från andra klass där jag hade pannan full av röda prickar från hårborste som jag slagit i min egen panna för att håret var fult. Bilderna i tidningarna som visade vilka kroppar som dög. Kommentarerna från killarna i skolan att jag hade dubbelhaka; hur dom brukade ropade ”double chin- försvinn” när jag gick förbi i korridoren. Jag minns min klasskompis i nian som berättase för mig att det var synd om den som fick gå med mig på balen för man ville gå med någon som var ”snygg”. Jag minns. Jag minns. Och jag sa aldrig emot. För jag visste att det var sant. Det stämde perfekt med bilden som jag hade av mig själv.

Och jag minns min mammas ständiga dömande. Ständiga värderande. Av andra människor. Som en konstant skönhetstävling där hon var domare och dömde stilpoängen. Jag minns när jag stolt visade min första tatuering för henne och hennes spontana relation var ”vilken ful!” För att därefter förklara sig med: ”Jag kan ju inte ljuga!” Jag minns. Hennes ansiktsuttryck som berättade exakt vad hon tyckte om saker och ting. Men jag minns inte att hon sa rakt ut att jag var ful. Men det behövdes inte. Barn vet. Barn är kloka. De snappar upp. Läser av. Lyssnar på orden som inte sägs. Och jag minns att jag kände mig ful. Jag kände mig så ful. Hon fick mig att känna mig så ful-ful-ful. Jag dög aldrig. Hon behövde inte ens säga det, jag kände det. I vartenda ben i kroppen. Så kände jag hennes dömande blick. Hennes sätt att säga rätt ut precis vad hon tyckte utan att ta hänsyn till om man blev sårad eller ej. Hennes monopol på sanningen.

Det var som att hon opererade in ett filter i mina ögon, som att hon programmerade in ett program i min hjärna som förvrängde den verkliga verkligheten. Hon lade en illusion över hela min existens. Över min perception. Över min självbild. Hon hade makten att bestämma hur Sara-barnet skulle se på sig själv; och gåvan som hon gav mig var att betrakta mig själv som ful.

Jag förstår idag att mamman själv hade en förvriden och förvanskad självbild, som hon projicerade ut på barnet som hon fött för att hon inte förstod bättre. För att hon bar på smärta och skam. För att hon var psykiskt sjuk. För att hon själv levde i en illusion. Men Lilla Sara förstod inte sånt. Hon köpte mammans perspektiv rakt av. Alltid lydig. Alltid med hopp om att bli älskad bara hon kunde göra mamman nöjd. Så barnet slukade lögnen. Den förvanskade sanningen blev den verklighet som jag fick leva i. Jag fick leva i en verklighet där jag var ful.

I en verklighet där jag har ryggat tillbaka inför bilden av mig själv. I en verklighet där jag har skämts för mitt utseende. I en verklighet där jag vetat att foton som jag inte ser direkt ful ut på är bara tur och inte representativt för ”sanningen”. I en verklighet där jag har känt mig tacksam för att män har objektifierat mig eftersom jag var så ful. I en verklighet där jag hela livet har känt mig mindre värd för att jag har haft ett skevt filter över mina ögon som gjort att hur jag än har sett ut så här jag varit mer eller mindre ful när jag har beskådat mig själv.

Men idag så kan jag äntligen se konturerna kring lögnen. Jag kan känna filtret över ögonen. Jag kan urskilja hur förvanskad och förvrängd ”sanningen” som jag har trott på är. Ljuset av medvetenhet har tänts. Jag ser klart. Jag ser igenom. Jag ser bakom. Jag ser under. Jag känner. Den riktiga Sanningen. Friheten bakom lögnen.

Så jag tänker inte vara ful längre. Jag har varit ful längre än nog. Jag vägrar. Inte en sekund till. Det är slut med ful! Aldrig mer ful. Jag ska programmera om min hjärna, jag ska riva den falska perceptionen, kasta bort den skeva linsen! Jag ska fortsätta tills mina ögon är rena igen. Tills mitt sinne är klart. Tills sanningen inte längre är förvrängd. Tills såren har läkt. Tills jag kan se mig själv med bara kärlek i min blick.

För mitt hjärta har alltid vetat att skönhet är inget som sitter i något så futtigt som utsidan. Skönhet handlar om vad som lyser igenom från insidan. Att vara vacker är att vara ärlig mot sig själv. Att våga vara sig själv. Att stå i sin sanning. Att följa sitt hjärta. Att äga sina känslor. Att äga sig själv. Det finns så många sätt som man kan vara vacker på. Det finns så mycket saker som man kan hitta skönhet i.

Och skulle någon jävel ens drömma om att döma mig eller mitt utseende så vet jag att det säger precis allting om den som dömer, och absolut inget om mig. För fulheten och skönheten, de existerar bara i betraktarens ögon.

❤

Publicerat i Living on the borderline

Jag är den som överlevde.

Jag är den som tog mig igenom elden, och kom ut på andra sidan. Sönderbränd. Svedd. Sotig. Men levande.

Jag är den som fick trettio tusen volt igen kroppen och fortfarande står upp. Jag är den som sjönk till havets botten och som tog mig upp till ytan igen. Jag är den som sveptes med av tsunamin och sköljdes tillbaka upp på land. Jag är den som rovdjuret slöt sina käkar om, och jag är den som lyckades fly. Jag är den som undkom med nöden i behåll. Jag är katten med nio liv.

Jag är fröet som grodde emot alla odds. Jag är ogräset som växte sig igenom betongen. Jag är den som balanserade på kanten men inte föll ned och slog ihjäl mig.

Jag är offret som reste sig upp. Jag är blodet som torkade och såren som läkte. Jag är den som fick livet tillbaka.

Jag är den som inte bara tog mig igenom elden; jag är den som förvandlades i elden. Jag är den som brann upp, och föddes på nytt i lågorna. Jag är den som kom ut på andra sidan i en ny skepnad, i en ny form.

Jag är nyfödd styrka. Jag är ren självbevarelsedrift. Jag är den råa urkraften som har vaknat ur sin slummer.
Jag är rädslan omvandlad till mod. Jag är adrenalin och kamp och vägra ge upp. Jag är livsvilja. Jag är blodet som kokar i ådrorna. Jag är kolet som glöder. Jag är livet som lever. Jag är hjärtat som brinner. Jag är glöden som aldrig falnar.

Jag är den som föddes ur elden.

Jag är livet
på
andra sidan.

🔥

Publicerat i Living on the borderline

Jag har lovat mig själv att jag har tillåtelse att vara svag. Att jag inte längre behöver hålla upp en låtsasfasad för att ingen ska kunna se sanningen bakom masken. Att jag inte längre behöver vinkla och redigera verkligheten så att ingen utomstående, eller närstående, ska upptäcka vad jag är som mest rädd för att avslöja – de delar av mig som jag skäms för som mest, de fasetter av mig som jag har hatat och fördömt, de bitar som jag velat såga av och klippa bort och skicka till Mexico i ett paket utan avsändare.

Det är ett avslöjande. Ett avtäckande. En slags ständig process av avskalande. Jag får gång på gång häva invanda impulser att gömma icket godkända bitar i den mörkaste garderoben, och istället dra dem i svansen, ut i ljuset. Till synligheten. Öppna för allmän beskådan. Stoppa dem i genomskinliga burkar. Ge plats på scenen. Mitt i rampljuset.

Fastän jag känner hur jag mycket hellre skulle vilja fronta skyltfönstret till mitt jag med mina starkaste styrkor, med mina mest lyckade lyckanden, med mina bästa prestationer och med de snyggaste selfiesarna. Jag vill power point-presentera mig själv i mitt absolut bästa dager, på toppen av berget med medvind i håret utåt. Och retuschera bort dagarna då jag har kört åt fanders och ligger i diket med hjulen i luften, håret i leran och gråter förtvivlat.

Men gör jag det så är jag oärlig emot mig själv. Då utvisar jag delar av mig själv till fjärran länder och inför censur i mitt kungarike. Då skapar jag en omöjlig fasad att upprätthålla. För sanningen är ju att jag, liksom många andra människor, har hål i min fasad och en stomme med svaga punkter. Sanningen är att jag består av delar som också är mindre stabila. Jag har grenar som är döda och rötter som är ruttna. Jag har känslor som är otämjda, beteenden som jag önskar vore annorlunda, felaktiga övertygelser, rädda rädslor och svåra svårigheter som inte syns utanpå. Men de tillhör mig också. Fastän jag är rädd för att erkänna för andra- och ofta för mig själv- att jag faktiskt äger dem också.

Så nu avtäcker jag dem. Några i taget. Låter dem komma hem från asylen och hitta ut från garderoben. Alla små svagheter. Allt skambelagt. Allt hysch-hysch. Allt som också skapar helheten. De får finnas nu. Jag är dem också.

Jag har fullkomlig rätt att vara en eldsprutande drake ena dagen och nästa förvandlas till en handikappad och rädd liten kanin. Jag behöver inte gömma mina sår, mina trauman, mina dysfunktionella mönster, min ångest, min osäkerhet, mina rädslor, mina svårigheter, min smärta. Jag behöver inte gömma de dagar som är en kamp för att få livet att gå ihop iallafall nästan. Ingenting behöver gömmas och förnekas längre.

Hela jag får finnas. Alla jag får finnas! Jag får vara rädd för typ nästan allt; jag får vara rädd för människor, rädd för att bli dömd, rädd för att bli utan, rädd för för vara ful, rädd för att göra fel, rädd för att säga fel, rädd för att vara fel. Jag får ha en skev självbild. Jag får ha katatstroftankar. Jag får ha panikångestattacker när jag skriker och tror att jag ska dö. Jag får ligga i en hög på golvet och gråta, yla och snora. Jag får vara en enda röra och ett vilt djur ibland. Jag får känna mig liten och otrygg och hjälplös. Jag får ha en låg tillit till andra människor. Jag får ha dåligt självförtroende och ännu sämre självkänsla. Jag får vara skadad av min uppväxt, jag får vara skadad av min relation med mannen som var ett rovdjur. Jag får ha brännskador i själen. Jag får ha ärr på hjärtat som kanske aldrig går att glömma helt. Jag får vara påverkad av min historia. Det är okej. Det är så okej.

Jag får finnas där också. I smärtan. I vanmakten. I förtvivlan och paniken. Jag får vara skadad. Kantstött. Oförmögen. Hjälplös. Handikappad. Alla mina jag får finnas. I ljuset av kärleken till mig själv så får dem finnas. Det fula. Det mörka. Det onda. Det trasiga. Det inbillade. Det skeva. Allt som jag har gömt, vinklat bort, retuscherat och förminskat. Allt som jag aldrig ville att någon skulle få se. Alla mina jag. När jag är svag. De får finnas nu.

Jag får vara ett offer, jag får vara en fighter. Jag får ha tusen olika ansikten och skepnader. Och jag får pendla mellan alla kontraster. Min smärta får finnas precis lika mycket som min glädje. Min sorg får ta samma plats som min lycka. Jag får vara både ett ‘work in progress’ och en masterpiece samtidigt

För varje dag som går så vågar jag äga några fler fasetter som ruvat i mörkret. För varje dag som går så kan jag älska en liten bit till och en liten bit till, och jag orkar stå emot skammen som biter i kinderna och piskar ansiktet vinrött. Jag går emot. Jag går emot mönstret att dölja. Impulserna att gömma. Jag står kvar fastän hjärtat bultar i bröstet. Små små steg framåt. Avslöjar jag mig själv. Avkläder jag mig själv. Inför publik. Jag skalar långsamt av mig naken, till förevig allmän beskådan, i takt med att kärleken till mig själv växer. Aldrig mer dömd till att vara undangömd. Jag är öppen nu. Jag är allting som är jag. I alla fall nästan. Snart. Mycket snart.

Det är en process. Det är Min process.
Till läkning.
Till helande.
Till försoning.
Till fred med kriget och till stillhet i stormen. Min färd mot helheten.
Min färd mot friheten!
Min färd mot att våga vara både stark och svag.
Min färd mot att vara alla mina jag. ❤

Publicerat i Living on the borderline