Just like the ocean, I have ebb and flood too.

•december 17, 2015 • Kommentera

”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” 

Jag börjar skönja en helhelt som tidigare varit dold. Skuggor ur det förflutna som spelar på väggarna, skapar fina mönster som förklarar. Spegelbilden som vägrar att stanna kvar innanför ramen. Jag tar upp hela väggen. Hela bilden av mig själv.

Känslorna finns alltid kvar. Omöjliga att frigöra sig ifrån. Avgrunden balanserar mot himlens högsta spets. Emellan dessa poler lever jag mitt liv. Som en våg. Som hela jävla havet. Jag håller på att känna mig fram under huden, seglar runt på hjärtats världshav. Trevar mellan emotionerna, utforskar, upptäcker, kartlägger, förstår. Jag ska inte skala bort någonting, jag måste lära mig att tillåta det som redan finns där att existera. Alla facetter på diamanten är ändå samma sten. Använda alla mina trasiga glasskärvor för att forma en mosaik. Samexistera. Ingen bit är för skadad eller ful för att få vara med.

Utmaningen är stor. Jag återskapar omedvetet barndomens trauman om och om igen, medan det lilla rädda inre barnet oförtrutet hoppas på läkning. Mamma-hålet som ska fyllas upp och om. En rotfyllning i själen. Såret måste få öppnas upp och gapa hotfullt, a crack wide open, för utan öppning kan ljuset aldrig nå in i mörkret. Lysa upp smärtan och låta den absorberas i kärlek.

Men det är så lätt att tappa fotfästet mitt i denna never ending-process. Plötsligt grumlas klarheten upp och alla känslor blir till sågtänder. Krockar med tankar som skenar. Lilla Ego som viskar i örat: Du är bara skadat gods, lika bra att kasta bort. Jag förlorar sanningen mitt i allt virrvarr. Upp blir ned och ned blir upp. Som när man är under vattnet och simmar mot ytan men det är bottnen. Tankarna som sjögräs, trasslar in och håller fast. Under ytan. Man kan inte andas under vatten.

Men jag håller på och lär mig. Man behöver inte kunna allting på en gång. Man får drunkna lite också. Och falla. Det är en del av livet. En del av mig. Jag är mörker och ljus, båda ytterligheterna och allting däremellan. Hela jävla spektrumet är det som är jag. Alla delar får plats; varenda förnekad känsla är välkommen, jag ska inte stöta bort någonting mera.  Äntligen är jag redo att äga varenda liten bit av mitt inre. Det är i motståndet som smärtan skapas, och det är inte förrän jag ger upp kampen som jag kommer att kunna vinna. Surrender to what is. Allow and accept. Och att alltid försöka minnas: ”Just like the ocean, I have ebb and flood too.” Alla vågorna som rullar in över havsytan, de är också jag. Men jag är så mycket mer än bara en våg, jag är hela jävla havet. Både under rasande storm eller  med spegelblank yta. Och målet är att varenda liten vattendroppe ska få vara älskad och accepterad.

 

12366755_10153166825520988_294948732_n

Ever unfolding

•oktober 2, 2015 • Kommentera

Livet är svindlande, på så många sätt. Oändliga etapper, nivåer, framsteg och baksteg att uppleva, genomleva, överleva. Ever unfolding. Vägen är långtifrån rak men dynamisk och sviktande. Vart jag än vänder mig lär jag mig någonting nytt om mig själv. Jag försöker att välkomna alla upplevelser och ödmjukt böja på nacken inför det oändliga i att vara människa. Jag börjar förstå vad det handlar om nu; att leva ett liv, inte vinna ett krig.

Men det är en pågående utmaning, att inte falla återigen i gamla fällor, att inte lyssna för mycket på rösten i huvudet som inte vill att jag ska vara lycklig och lätt på stegen och i hjärtat. Och allt eftersom jag vecklar ut mitt inre så möter jag nya mönster som behöver belysas, läkas och älskas. Kärlek läker, det är ju så det är. Så nu övar jag mig i att älska precis allting, varje liten del av det som är jag. Och inse att alla de delarna av mig som jag tidigare har förvisat, in i mörkret och karantänen, de förtjänar också kärlek. Men det är en utmaning ibland. Och det gör ont. För varje nytt lager som jag skalar av från min rustning följer det med en våg av fastfrusna känslor av både sorg, smärta, skam, skuld, ilska, som när de når ljuset och får ny kraft för en stund. Och jag dras med i strömmen för ett ögonblick, hamnar med huvudet under vattnet, och får en kallsup av känslor. Hostar så att jag nästan kvävs, och spyr upp tårar fyllda med förfluten tid och suddiga minnen. Såret är öppet, borta är den variga skorpan och smutsen, läkningen kan börja.

Allra störst är tacksamheten. Den är det som har hjälp mig absolut mest. De stunder när jag kastas tillbaka i ångestens isvatten och inte längre kan tänka eller känna klart. Då fokuserar jag på allting som jag är tacksam för. Och räknar upp det inuti huvudet, om och om igen. Jag är tacksam for mina vänner, för mina djur, för att jag har ett hem att bo i, för att jag lever, för alla de vackra löven på träden, för höstfåglarna, för himlen och solen och alla stjärnorna, för vattenmelon och jordgubbar och apelsinjuice, för glädjen jag känner när jag dansar, för alla mina erfarenheter som format mig till den jag är idag, för mitt hjärta som slår och håller min kropp vid liv, för mitt hår och mina ögon och alla min kropps fantastiska funktioner, för gräset på marken, för vinden som blåser i mitt ansikte, för alla ljud som finns runt omkring mig… Och det hjälper. det hjälper faktiskt. För det finns alltid någonting att vara tacksam för. Och så fort jag skiftar mitt fokus mot tacksamhethet så lättar smärtan, kanske inte helt men så mycket att jag kan andas igen.

 

0f9b5d98bbffcdae0fee5dc2b7033aa0

They tried to bury us, the didn’t know we were seeds. Eller fjärilar!

•april 12, 2015 • 5 kommentarer

”For a seed to achieve its greatest expression, it must come completely undone. The shell cracks and its insides come out and everything changes. To someone who doesn’t understand growth, it would look like complete destruction”. 

Det är ju precis så det är. Allt detta lidande, det är växtvärk. Att ömsa skin och byta skal är en smärtsam, men nödvändig, process om man vill växa och nå till himlen. Jag förstår det nu. Smärtan är bara en indikator på att det sker en expansion, en pågående tillväxt. Mitt inne i processen så ser man ingenting, det är mörkt och svart och allt gör ont. Men sen, när det blir en spricka i skalet och ljuset kan sippra in. Då kan man förstå. Att detta inte alls är slutet, utan bara början… Tänk om vi alla är fjärilslarver, som legat ensamma i kokonger och varit så rädda för mörkret, och plötsligt öppnas pupporna och vi har VINGAR!

Det växer. Jag växer. Allt växer. Så att det knakar. Som om någonting där djupt  inuti expanderar, sväller och utvidgas. Lite för varje dag. Fröet som är jag har äntligen hittat en nog näringsrik jord att våga gro i. Och jag kan börja min långa färd mot ljuset. Jag är en modigare jag, så jag vågar kasta skalet och färdas naken genom mörkret, för jag kan se ljuset nu. Långt därframme så lyser det så starkt och klart. Och det är dit jag ska. Varje steg är ett nytt, och varje dag är min. Jag är på väg. Det finns kärlek under mina fötter. En helt ny känsla. Kärleken till mig själv. Den växer. Det gror. Allt gror. ❤

10487215_10152673093210988_2710880151165058239_n

 

To be found…

•december 14, 2014 • 3 kommentarer

Jag fastnar i detaljer; man ser varken skog eller råd när träden ställer sig i givakt framför ens ögon och viftar med grenverken i  ansiktet. Tusen bitar pussel fångas i en enda bit, och jag kommer inte vidare. Ramen växer långsamt fram, men jag är förhäxad av endast en liten del, blind för övrigheten. Det är en oerhörd begåvning att kunna se detaljer så väl som jag, men samtidigt en förbannelse. Att fastna i den minsta beståndsdelen och inte kunna bända lös blicken och överskåda sammanhanget. Så även om jag hittar fler och fler bitar till pusselt, så kan jag ändå inte se vad det föreställer. Fullkomligt frustrerande!

Men jag får anta att jag är på väg. Bilden växer även om jag inte kan se det, med näsan fast i ett fragment av ett fragment. Jag läser bok efter bok om Aspergers syndrom, sida upp och sida ned av välbekanthet och igenkänning. Många drag har intellektet smidigt lyckats att kompensera bort och maskera in, men grunden finns där. Utanförskapet, alienationen. Annorlundaheten. Som född på fel planet, med föräldrar av en annan ras. Aldrig riktigt förstådd. Men nu börjar jag förstå. Så även om jag ännu inte kan se bilden så kan jag känna hur den växer och buktar mot fingertopparna. Det är inte bara en tvådimensionell tavla, det är en relief.

Sometimes you think you want to disappear, but all you want is to be found.

På väg hem till mig själv

•november 25, 2014 • 5 kommentarer


Det tar tid att hitta orden ibland. Nästan som om de gömmer sig någonstans djupt därinne i bröstet. Att översätta känslan till begriplighet. Mellan två världar. Ena foten i det gamla, den andra famlar i luften, steget mot någonting nytt. Jag vågar. Jag släpper. Jag hoppar.

Det hela började med ett IQ-test (WAIS III) hos arbetsförmedlingen psykolog i våras. Under utredning och kartläggning av mina kompetenser, som ett försökt finna mig ett jobb som jag orkar med längre än tre månader innan jag faller pladask. Efter pusslande, tänkande, rabblande och räknande fick jag resultatet; jag har ett IQ på 135. Gränsen för medlemskap i Mensa går vid 130. Klart de måste ha blivit ett misstag, jag är ju inte smart, jag är dum. Men nej, psykologen hävdar bestämt att det inte alls är något misstag, jag har en IQ som är högre än 99% av världens befolkning. Och ett fantastiskt fokus. Väldigt ovanligt för någon som har ADHD. Marken svajar mot fotsulorna. En glimt av en annan värld fladdrar förbi bakom ögonlocken. Aspergers syndrom. 

Jag hade redan slutat äta alla mediciner som jag fått av psykiatrin trots vilda protester från alla läkare och skötare inom vården. Jag skulle bli så sjuk om jag inte åt dem, falla in i maniska episoder och drunkna i livet som var för svårt. Men jag vägrade tro att enda sättet att leva var att medicinera, vägrade hårdare än vad jag någonsin gjort tidigare. Och det hjälpte, jag blev ett ”mirakel” och var ”otrolig” som klarade mig utan medicinerna, och till och med mådde bättre, mådde bra. Men det var jag inte alls det, jag var feldiagnosticerad. Vi reder ut och om. Nytt perspektiv, ny outcome.

Och jag börjar förstå. Bilden blir skarpare, konturer tar form. Men ännu diffus och grovhuggen. Jag är för stunden ett blankt papper. Har inte lärt känna mig själv riktigt ännu. Jag är ny. Fågel Fenix född på nytt, ur askan mot himlen. Men några saker vet jag, jag är värd att leva. Jag är värd varje dag. Livet kanske aldrig kommer att vara piece of cake, men jag är på väg. På väg hem till mig själv…

 

Tack för era underbara kommentarer. Om ni visste vad er kärlek värmer i hjärtat! ❤

 

1378281_448501241935239_2068006079_n

Ankungen som blivit svan – Baby Asperger

•oktober 26, 2014 • 5 kommentarer

Livet tar nya vägar och spår. Oändligt slingrar sig stigen jag följer genom mörker och ljus, hisnande höjder och djupaste hav. Vägen genom livet. Vägen som är livet. Jag har varit långt borta från bloggosfären, way beyond typsnitt mot en flimmrande skärm. Kanske blir det så när livet knackar på dörren och man rycks med i flödet av händelser, somliga för stora för att kunna återberättas, andra för små för att kunna greppa. Men nu är orden tillbaka och flödar genom fingertopparna. Pånyttfödda, Fågel Fenix som stiger upp ur askan.

Jag vet inte var jag ska börja. Jag vet inte ens om någon läser mina ord längre. Men jag läser ju. Och det räcker. Att det finns en enda person lyssnar. Jag. Livet levs inte längre för andra, nu lever jag för mig själv. Ett helt nytt perspektiv. Oändligt, svindlande.

Och kanske borde jag byta namn på bloggen. Visserligen kommer jag väl alltid balansera på gränslinjen mellan alla världar, så jag kommer väl alltid att living on the borderline. Men när puppan äntligen sprack upp och fjärilen kröp ut i friheten så visade det sig att den var av en helt annan art. En Baby Asperger. And life makes so much more sense. Autismspektrum. Min hjärna är inte som andras. Den är ett helt annat pussel.

Så friheten börjar nu. Jag kan äntligen ge mig själv tillåtelse att vara annorlunda. Fröet är planterat och jag kommer att älska den planta som gräver sig upp genom jorden, oavsett hur den ser ut. För den är jag. Och jag har äntligen insett att jag är värd all den kärlek som jag trodde att jag aldrig fick. Och jag är värd friheten att vara precis som jag är. Ankungen som blivit svan. Vingarna är till för att flaxa med, inte gömmas hårt lindade runt kroppen. Det är dags att flyga nu.

 

315524_364444040328128_711437349_n

Förvandla mörker till ljus

•januari 24, 2014 • 7 kommentarer

225326_10200698369603568_1471825034_n

Men nu har jag äntligen förstått. Allt detta mörker som jag har gått vilse i under nästan hela mitt liv; det är en gåva precis som ljuset. För så är det i denna värld uppbyggd av motsatser där vi lever.  Ingenting kan existera utan dess motsats. Du kan omöjligt definera ”kallt” utan att relatera till ”varmt”, man kan inte känna sig ”smal” om man inte har en uppfattning om vad ”tjock” är. Det är omöjligt. Så givetvis behöver man uppleva lyckans motsats, ”olycklig”, för att kunna veta om och när man är lycklig. Och jag behövde verkligen uppleva mörkret för att nu kunna se ljuset. Men nu är jag klar med mörkret. Jag har upplevt det, gått vilse i det, förbannat det, och främst av allt, stannat kvar i det. Mörkret var och kom att bli min trygghet, liksom smärtan och sjävhatet. Tillstånd som jag kände till så väl. Välbekanta upplevelser om än så smärtsamma.

Men de kom med en gåva. Gåvan att förstå, se och verkligen uppskatta och defineiera dess motsatstillstånd. Jag fick en fantastisk referensram att använda mig av i mitt fortsatta liv. Har man känt olycka och hat, ja då uppskattar lycka och kärlek till sig själv deso mer. Otroligt mycket. Glädjen över att livet inte längre gör ont når inga gränser. För mig ligger förändringen i att jag helt enkelt beslöt mig, verkligen beslöt mig, orubbligt, att  förändra mitt sätt att tänka och tala till mig själv. Mina tankar och rädslan för det okända höll mig fången i mörkret, fastän jag hade upplevt det klart för länge sen. Jag fastnade i smärtan. På alla sätt och vis höll jag mig kvar där, med näbbar och klor. Jag vågade inte ens tänka tanken att jag kunde bli lycklig, vara lycklig, må bra.

När jag väl började våga tänka tanken att jag visst kunde vara lycklig och må bra (det är inte alls lätt när man är övertygad om motsatsen, men jag hade ju bestämt mig för att förändra mitt tankesätt), då förändrades allt. Visserligen mycket långsamt och absolut inte över en natt, men det skedde en enorm förändring. Jag insåg att tankarna verkligen styr hur vi mår och vad vi känner. Vad jag säger till mig själv påverkar mig långt mer än vad andra säger till mig. (Tänk bara på hur ont en annan persons sårande ord kan göra, om jag sedan upprepar dess orden till mig själv, på repeat, om och om igen, miljontals gånger , då blir smärtan oändlig). Skillnaden är att jag aldrig kan påverka vad andra säger till mig, men jag kan påverka vad jag tänker och säger till mig själv. Det är säkert. Det kan alla. Vissa har bara glömt bort hur man gör, eller aldrig fått lära sig.

Numera är det ganska tyst och lugnt inuti mitt huvud. För det mesta. Men jag har tränat ihärdigt. Dygnet runt, alla dagar i veckan har jag vaktat mina tankar, påmint mig själv om att jag bara får säga snälla saker till mig själv. Aldrig tillåta mig vara orättvis, elak och dömande mot mig (eller någon annan heller helst såklart, men just nu är jag i fokus, det är mot mig jag ska träna på att vara snäll). Om jag misslyckas, glömmer bort eller helt enkelt inte klarar av att vara snäll mot mig själv, utan faller tillbaka i de välbekanata gamla mönsterna av självhat så får jag inte blir arg på mig själv. Det gör ingenting. Så fort jag kommer på mig själv så kan jag styra tillbaka tanken på det kärleksfulla, vänliga spåret, bort från där jag fastnade. Jag är inte perfekt och kommer aldrig att bli det, jag kommer att göra fel och det är okej.

Och jag har ännu en lång bit kvar att vandra tills jag är så stabil att jag inte känner att jag behöver bli påverkad av vad andra tycker och tänker. Det är nästa steg på min väg. Och enda sättet att ta sig framåt är ju genom att ta ett steg i taget. Så det är vad jag gör just nu. Förvandlar mörker till ljus.

 

482403_10202385136971698_39709923_n