Omplantering

Processen att Släppa sitt Skal och Gräva upp sina Rötter är svindlande. Jag var beredd på en kraftfull och smärtsam process, men att den skulle väcka dessa djupa reaktioner hade jag inte riktigt anat. Sorg är en kraftfull energi som inte går att bestämma över. Den lever sitt eget liv. Rullar in när den känner för och spolar över en tills man ligger på knä och är genomblöt.

Jag gråter. Och gråter. Och gråter. För varje sak som lämnar det Gamla Hemmet gråter jag. Tryggheten som monteras ned. Rötterna som grävs upp. Det känns som om marken rämnar. Allt skakar. Finns inget att hålla sig i kvar. Rummen gapar tomma. Och jag gråter.

I mitten av Niagarafallet. Sorgen dånar runt mig. Tårarna forsar igenom hjärtats kanal. Lilla Sara som har älskat Gamla Hemma så mycket, så djupt. När ingen trygg mamma eller pappa fanns att tillgå så knöt hon sin trygghet till materiella ting och fysiska saker. Och nu bleknar den externa tryggheten bort.Utflyttningen väcker de gamla såren till liv. River upp rottrådar i den ruttna jorden. Skakar om livet på många plan. Smärtan vaknar och paniken startar. Jag är i mitten av stormen igen.

Fastän Nya Hemma är jättefint så kan jag inte glädjas. Ännu. Först måste sorgen dåna förbi färdigt. Först måste rädslan släppa greppet om hjärtat. Gamla Hemma måste begravas och tårarna rinnna tills de tar slut. Och den nya verkligheten måste accepteras och smältas och integreras. Små steg mot ljuset. Ett i taget.

Mitt hjärta är krossat just nu. Jag har förlorat min tryggaste punkt. Världen svajar. Tårarna faller. Sorgen sköljer. Jag tar små steg framåt. Varsamt. Ömsint. Känner känslor. Minns minnen. Mitt älskade hem löses upp bit för bit. Grunden blir utbytt. Roten upp ur jorden. Omplantering pågår.

Mitt emellan två cykler. När det gamla är förlorat och det nya ännu inte är helt materialiserat. Utan stadig grund att vila. När minnet av vad som förlorats ännu inte har hunnit blekna. Gapet emellan, där såret är öppet och sorgen flödar fritt. Där är jag nu. I en tom lägenhet fylld av minnen. Fylld av kärlek.

Mitt älskade hem som inte längre är mitt hem. Bara skalet är kvar, hemmets själ har flyttat. Och jag gråter. Sorgens vattenfall igenom hjärtat. Jag tittar på bergen genom fönstret, den vy som jag har uppskattat så högt, och jag vet att snart kommer jag aldrig mer att få se dem igen. Inte ifrån denna platsen. Jag kommer inte få se solen gå upp härifrån mer. Eller höra regnet smattra mot rutan. Jag kommer inte uppleva ett enda till av dessa älskade ögonblick. De är historia nu.

Det är så svårt att släppa taget om någonting som man har älskat så högt. Som man har varit så tacksam för. Uppskattat så mycket. Mitt livs mittpunkt var precis här. I vindsvåningen högst upp på kullen, omgiven av bergen. Jag bodde öga mot öga med solen. Granne med gamla tallar och små fåglar. Mitt tryggaste bo. Men allting har ett slut. Och nu är det slut på livet på Kilen. Gamla Hemma håller på att upplösas mitt framför mina ögon. Kvar finns bara minnena. Och sorgen.

Livet ska börja om någon annanstans. Nästa cykel är redo att ta vid. Ny kärlek ska födas. Mina rötter ska rota om sig i ny jord. Den externa tryggheten ska internaliseras och omvandlas till intern trygghet där jag inte längre behöver materiella ting att klamra mig fast i för att stå stadigt på backen.

Men tills dess. Tills dess att Nya Hemma blir Riktiga Hemma. Tills dess att tryggheten har slagit rot i mitt hjärta igen. Tills dess att jag känner vinddraget mot kinden och förstår att vingarna, dom bär och livet lyfter mig upp upp upp. Tills dess så gråter jag lite till.

Hej då Gamla Hemma, jag älskar dig! ❤