~Att förlora sitt Hem /eller/ Att fälla ut sina vingar~

Vårt hem, som från början har varit mitt hem under de senaste 12 åren, ska rivas. Det ska rivas på grund av att huset som vi bor i befinner sig ovanpå en malmkropp som gruvan har brutit malm ifrån, och numera är marken instabil under oss. Det kallas för att ”gruvan måste fram” och ett helt samhälle håller på att avvecklas för att ge plats åt den växande gruvdriften. Två grannorter ska slås ihop till en, och en hel stad ska utplånas. Precis som vårt hem.

Ingen i samhället här går oberörd. Alla påverkas till olika grad av den jättelika samhällshällsomvandling som pågår. Jag upplever förvandlingen på individnivå. Jag är en av alla dem som förlorar mitt hem i den här processen.

Mycket har hänt i livet på det personliga planet sedan jag flyttade in i den gamla vindslägenheten år 2007. Man skulle kunna säga att jag och lägenheten har vuxit och utvecklats tillsammans. Lägenheten som kom att bli min fristad, efter att jag hade separerat ifrån den elaka relationen som nästan kvävde ihjäl mig. Lägenheten som ligger på tredje våningen och har milsvid utsikt (antagligen stans bästa) mot fjällen i två väderstreck. Lägenheten som släpper in solens ljus mitt under mörkaste midvintern. Lägenheten där småfåglarna, ibland ekorrar, äter fågelfrön på balkongen.

Lägenheten som blev min trygga plats i en värld som tidigare var fylld av kaos. Lägenheten som från början var sliten och tråkig men som långsamt växte sig till ett Hem, med stort H, under åren som gick. Lägenheten som jag aldrig frivilligt hade valt att lämna. Men nu har jag inget val. Hela staden som jag bor i har inget val. Vi måste alla ge upp våra trygga Hem och röra oss ut mot nya territorium. Platsen är döende, hus ekar tomma, grävmaskinerna äter upp byggnader och konstruktioner, vägar stängs av och höga staket dras.

Mitt, och numera vårt, Hem kommer att ätas upp av rivningsmaskinerna. Det är bara en tidsfråga innan hela Kilen är tomt och öde, och alla husen jämnade med marken. Gruvan ska fram och vi som bor ovanpå den får lov att flytta på oss. Och jag, jag har kämpat emot den oundvikliga processen. Jag har stretar emot mentalt. Vägrat att acceptera att huset som jag bor i snart inte längre kommer att stå kvar på berget.

Jag har varit arg. Jag har varit arg på gruvan som ska fram till varje pris. Jag har varit arg på att gruvbolaget på något konstigt sätt har rätt till att riva upp och tvinga iväg människor från deras boplatser; rätt till att tvinga människor från deras Hem; rätt till att tvinga iväg ett helt samhälle, som har funnits i generationer, på flykt. Samtidigt som jag innerst inne hela tiden har vetat att individen är liten och gruvbolaget stort. Och att man behöver välja sina strider.

Och jag har varit ledsen. Uppgiven. Förtvivlad. Jag har gråtit och svurit. För min egen del. För alla som är berördas del. För pensionärerna som måste flyttat till nya hem med dyrare hyror. För människornana som älskar sina hus. För människorna som älskar sitt samhälle. Jag känner den djupa sorg som sjunger i hjärtat på alla dem som har vuxit upp här, sorgen som pumpar i ådrorna på alla dem vars föräldrar och farföräldrar och fars-farföräldrar har vuxit upp på den här platsen som långsamt bryts ned bit för bit. Jag känner sorgen som omger bygden som en dimma. Den sorg som de flesta inte talar högt om, eftersom vi måste buga oss inför och vara tacksamma för gruvan näst intill döden. Eftersom gruvan är vad som födde staden och vad som föder våra magar. Eftersom malmen och gruvbolagen är Gud här där vi bor.

Men likväl så ruvar sorgen som en jättelik skugga ovanför allas huvuden, trots att kommunen har skapat ny detaljplan som skvallrar om ett nytt levande centrum och multiaktivitetshus och storstadskänsla. Trots att alla vars hem som går i graven får nyckel mot nyckel i form av nybyggda hus och flytthjälp och positiva hejarop om att det kommer bli så bra med omvandlat samhälle. Ändå. Så ligger sorgen som en hinna över husen som ännu står kvar. Den ligger som en hinna över hjärtat på alla dem som ännu bor kvar. Sorgen sipprar upp genom jorden, den sveper genom träden, viskar i vinden. Den kollektiva sorgen som tillhör alla som måste lämna sina Hem och se sin barndoms stad jämnas med marken. Utan att ha någonting att säga till om.

Och jag känner min egen sorg. Sorgen över att behöva lämna min trygghet, min fristad, min fästning. Sorgen över att behöva lämna dessa trygga väggar och den svindlande utsikten mot Dundret-fjället. Jag älskar mitt Hem så otroligt mycket. Det är världens bästa Hem. Mitt hjärta gråter över att behöva packa ihop mina tillhörigheter och säga farväl till både lägenheten, huset och platsen som inom kort kommer att vara öde och inhägnad.

Men sorgen, den får finnas där. Den måste finnas där. Den får sjunga i hjärtat, i blodet och i jorden. Den tillhör processen; både den individuella och kollektiva. Jag låter den svepa igenom mig nu när det inte finns någon annan utväg. När jag måste acceptera att det finns ingenting mer att göra, det är ingen idé att kämpa emot. När jag till sist måste släppa taget om både Malmbergt och mitt Hem. Då får sorgen omfamna mig. Jag får sörja vad som förloras. Samtidigt som jag är medveten om att det finns en oändlig mängd människor i vår värld som inte ens har ett hem att vila i. Så mitt i sorgen är jag samtidigt djupt tacksam över privilegiet att ha fått ha ett hem. Och jag är tacksam över att jag kommer att få ett nytt Hem.

För jag litar ju på Universum och Livets vägar. Jag är fullt övertygad om att det alltid finns en gåva och en möjlighet i varje händelse om man kan finna det rätta perspektivet. Så det här bytet av Hem kan bli till en Gåva om jag väljer att se det så. Om jag väljer att inte kämpa emot vad jag inte kan förändra. Om jag väljer att se möjligheterna.

Så jag försöker vara modig och våga lita på att livet kommer att bära mig. Att se att rivningen av vårt hem är Universums sätt att kärleksfullt knuffa ännu en fågelung ur boet så att den får chans fälla upp sina vingar och möta luften som bär. Att se att flytten är en chans att släppa taget om någonting gammalt, och en början på någonting nytt. Ibland måste vissa saker dö för att nya ska kunna växa fram. Det är livets gång.

Jag har inget annat val än att fälla ut vingarna och lita på att dem bär mig. Att lita på att framtiden är ljus och att det kommer ett nytt högst älskbart Hem och tar emot mig innan jag slår i backen. Min kloka man säger att det kommer att bli en uppgradering. Att vi kommer att få någonting ännu bättre än det vi har. Jag litar på honom.

Och jag hoppas att alla andra som också är berörda av den här processen, trots sin sorg och frustration, får chans att fälla ut sina vingar och bli fångade av Livet.

Vi har inget annat val att hoppa…! ❤

~ av Sara på april 10, 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: