Welcome to Borderline City!

Jag har lovat mig själv att jag har tillåtelse att vara svag. Att jag inte längre behöver hålla upp en låtsasfasad för att ingen ska kunna se sanningen bakom masken. Att jag inte längre behöver vinkla och redigera verkligheten så att ingen utomstående, eller närstående, ska upptäcka vad jag är som mest rädd för att avslöja – de delar av mig som jag skäms för som mest, de fasetter av mig som jag har hatat och fördömt, de bitar som jag velat såga av och klippa bort och skicka till Mexico i ett paket utan avsändare.

Det är ett avslöjande. Ett avtäckande. En slags ständig process av avskalande. Jag får gång på gång häva invanda impulser att gömma icket godkända bitar i den mörkaste garderoben, och istället dra dem i svansen, ut i ljuset. Till synligheten. Öppna för allmän beskådan. Stoppa dem i genomskinliga burkar. Ge plats på scenen. Mitt i rampljuset.

Fastän jag känner hur jag mycket hellre skulle vilja fronta skyltfönstret till mitt jag med mina starkaste styrkor, med mina mest lyckade lyckanden, med mina bästa prestationer och med de snyggaste selfiesarna. Jag vill power point-presentera mig själv i mitt absolut bästa dager, på toppen av berget med medvind i håret utåt. Och retuschera bort dagarna då jag har kört åt fanders och ligger i diket med hjulen i luften, håret i leran och gråter förtvivlat.

Men gör jag det så är jag oärlig emot mig själv. Då utvisar jag delar av mig själv till fjärran länder och inför censur i mitt kungarike. Då skapar jag en omöjlig fasad att upprätthålla. För sanningen är ju att jag, liksom många andra människor, har hål i min fasad och en stomme med svaga punkter. Sanningen är att jag består av delar som också är mindre stabila. Jag har grenar som är döda och rötter som är ruttna. Jag har känslor som är otämjda, beteenden som jag önskar vore annorlunda, felaktiga övertygelser, rädda rädslor och svåra svårigheter som inte syns utanpå. Men de tillhör mig också. Fastän jag är rädd för att erkänna för andra- och ofta för mig själv- att jag faktiskt äger dem också.

Så nu avtäcker jag dem. Några i taget. Låter dem komma hem från asylen och hitta ut från garderoben. Alla små svagheter. Allt skambelagt. Allt hysch-hysch. Allt som också skapar helheten. De får finnas nu. Jag är dem också.

Jag har fullkomlig rätt att vara en eldsprutande drake ena dagen och nästa förvandlas till en handikappad och rädd liten kanin. Jag behöver inte gömma mina sår, mina trauman, mina dysfunktionella mönster, min ångest, min osäkerhet, mina rädslor, mina svårigheter, min smärta. Jag behöver inte gömma de dagar som är en kamp för att få livet att gå ihop iallafall nästan. Ingenting behöver gömmas och förnekas längre.

Hela jag får finnas. Alla jag får finnas! Jag får vara rädd för typ nästan allt; jag får vara rädd för människor, rädd för att bli dömd, rädd för att bli utan, rädd för för vara ful, rädd för att göra fel, rädd för att säga fel, rädd för att vara fel. Jag får ha en skev självbild. Jag får ha katatstroftankar. Jag får ha panikångestattacker när jag skriker och tror att jag ska dö. Jag får ligga i en hög på golvet och gråta, yla och snora. Jag får vara en enda röra och ett vilt djur ibland. Jag får känna mig liten och otrygg och hjälplös. Jag får ha en låg tillit till andra människor. Jag får ha dåligt självförtroende och ännu sämre självkänsla. Jag får vara skadad av min uppväxt, jag får vara skadad av min relation med mannen som var ett rovdjur. Jag får ha brännskador i själen. Jag får ha ärr på hjärtat som kanske aldrig går att glömma helt. Jag får vara påverkad av min historia. Det är okej. Det är så okej.

Jag får finnas där också. I smärtan. I vanmakten. I förtvivlan och paniken. Jag får vara skadad. Kantstött. Oförmögen. Hjälplös. Handikappad. Alla mina jag får finnas. I ljuset av kärleken till mig själv så får dem finnas. Det fula. Det mörka. Det onda. Det trasiga. Det inbillade. Det skeva. Allt som jag har gömt, vinklat bort, retuscherat och förminskat. Allt som jag aldrig ville att någon skulle få se. Alla mina jag. När jag är svag. De får finnas nu.

Jag får vara ett offer, jag får vara en fighter. Jag får ha tusen olika ansikten och skepnader. Och jag får pendla mellan alla kontraster. Min smärta får finnas precis lika mycket som min glädje. Min sorg får ta samma plats som min lycka. Jag får vara både ett ‘work in progress’ och en masterpiece samtidigt

För varje dag som går så vågar jag äga några fler fasetter som ruvat i mörkret. För varje dag som går så kan jag älska en liten bit till och en liten bit till, och jag orkar stå emot skammen som biter i kinderna och piskar ansiktet vinrött. Jag går emot. Jag går emot mönstret att dölja. Impulserna att gömma. Jag står kvar fastän hjärtat bultar i bröstet. Små små steg framåt. Avslöjar jag mig själv. Avkläder jag mig själv. Inför publik. Jag skalar långsamt av mig naken, till förevig allmän beskådan, i takt med att kärleken till mig själv växer. Aldrig mer dömd till att vara undangömd. Jag är öppen nu. Jag är allting som är jag. I alla fall nästan. Snart. Mycket snart.

Det är en process. Det är Min process.
Till läkning.
Till helande.
Till försoning.
Till fred med kriget och till stillhet i stormen. Min färd mot helheten.
Min färd mot friheten!
Min färd mot att våga vara både stark och svag.
Min färd mot att vara alla mina jag. ❤

~ av S på mars 6, 2019.

Publicerat i Living on the borderline