Förvrängda sanningar, del 1: ~En optisk illusion

Mycket finns det som jag inte vet, men en sak har jag alltid vetat helt säkert: att jag är ful. Den sanningen har suttit i ryggraden, det har varit en del av bakgrundsbruset i mitt liv, en tyst vetskap; jag är ful. Varje gång som jag har råkat skymta min spegelbild i en bilruta, i ett fönster, i en avstängd tv-apparat, eller vad som än reflekterar så har jag ryggat skrämt tillbaka inför bilden som jag möter. Snabbt slagit bort blicken. Skämts med svansen mellan benen. Gömt mig inför reflektionen. Den fula bilden. Mitt ansikte. Min kropp. Min spegelbild. Fula jag.

I den verklighet som jag har växt upp i och levt i har jag sedan jag blev medveten om mitt eget utseende uppfattat mig själv som ful. Jag har alltid varit ful. Sett mig själv som ful. Bedömt mitt utseende som fult. Bedömt min kropp som ful. Fel. Rentav motbjudande.

Jag har kämpat för att försöka gömma min fulhet, försökt dölja det fula i mig så att andra inte ska se. Så att jag inte ska se själv. Jag har speglat och skällt på spegelbilden. Skrikit åt bilden att jag är ful och äcklig. Skämts. Hatat bilden. Hatat kroppen. Jag har bantat och tränat och format och piskat och svettats och svultit min kropp. Jag har sminkat och färgat och förlängt och plockat och vaxat och exprimenerat med min utsida. Jag har jämfört med idealen i media och på tv och film. Hatat mer. Skällt mer. Skämts mer. Tränat mer. Aldrig nöjd. Aldrig nog. Alltid rädd för att någon ska upptäcka och påpeka min brist på skönhet. Alltid rädd för att min fulhet ska råka synas.

När jag har haft relationer så här jag varit livrädd att mina partners ska jämföra mig med andra (vackra) tjejer och kvinnor och bli besvikna. På mig. Jag har varit rädd för att de ska bli äcklade. Att de ska förakta mitt utseende och min kropp. Att de ska håna mig. Att de i hemlighet ska önska att de hade en vackrare flickvän. En snyggare. En sötare.

Nu när jag varsamt håller på att lägga mitt livspussel och trassla ut mitt livstrassel och mödosamt skalar av alla de lögner och förvrängda sanningar som är inslagna omkring min själ så möter jag plötsligt fulheten igen. Den frigör sig från mitt undermedvetna och bubblar upp till ytan. Jag möter skammen inför att leva tron att min utsida inte duger. Jag möter rädslan i tron att andra människor värderar mig och dömer ut min exteriör. Fastän att jag vet-vet -vet starkt och djupt inne i mitt hjärta att utsidan är det minst viktiga som finns i mötet med en person. Fastän jag själv sedan länge har slutat att värdera människor efter deras omslagspapper. Fastän ordet ful inte längre finns kvar i min ordlista. Fastän. Så finns rädslan kvar djupt inne i mig; rädslan att bli dömd. Dömd för att jag är ful. Dömd för att min utsida inte duger.

Det är en stor och tung rädsla att bära runt på i smyg. Den gör att jag undviker saker omedvetet. Att jag nedvärderar mig själv. Att jag krymper ned mig. Ser mig själv som mindre värd än andra. Som att jag bar på ett utseende-handikapp. Som gjorde mig till mindre människa. Det gör ont att se. Ont att möta. Ont att utforska.

Jag följer spåren. Tillbaka genom tiden. Genom det förflutna. Och jag minns. Minnen. Fragment. Skolfoto från andra klass där jag hade pannan full av röda prickar från hårborste som jag slagit i min egen panna för att håret var fult. Bilderna i tidningarna som visade vilka kroppar som dög. Kommentarerna från killarna i skolan att jag hade dubbelhaka; hur dom brukade ropade ”double chin- försvinn” när jag gick förbi i korridoren. Jag minns min klasskompis i nian som berättase för mig att det var synd om den som fick gå med mig på balen för man ville gå med någon som var ”snygg”. Jag minns. Jag minns. Och jag sa aldrig emot. För jag visste att det var sant. Det stämde perfekt med bilden som jag hade av mig själv.

Och jag minns min mammas ständiga dömande. Ständiga värderande. Av andra människor. Som en konstant skönhetstävling där hon var domare och dömde stilpoängen. Jag minns när jag stolt visade min första tatuering för henne och hennes spontana relation var ”vilken ful!” För att därefter förklara sig med: ”Jag kan ju inte ljuga!” Jag minns. Hennes ansiktsuttryck som berättade exakt vad hon tyckte om saker och ting. Men jag minns inte att hon sa rakt ut att jag var ful. Men det behövdes inte. Barn vet. Barn är kloka. De snappar upp. Läser av. Lyssnar på orden som inte sägs. Och jag minns att jag kände mig ful. Jag kände mig så ful. Hon fick mig att känna mig så ful-ful-ful. Jag dög aldrig. Hon behövde inte ens säga det, jag kände det. I vartenda ben i kroppen. Så kände jag hennes dömande blick. Hennes sätt att säga rätt ut precis vad hon tyckte utan att ta hänsyn till om man blev sårad eller ej. Hennes monopol på sanningen.

Det var som att hon opererade in ett filter i mina ögon, som att hon programmerade in ett program i min hjärna som förvrängde den verkliga verkligheten. Hon lade en illusion över hela min existens. Över min perception. Över min självbild. Hon hade makten att bestämma hur Sara-barnet skulle se på sig själv; och gåvan som hon gav mig var att betrakta mig själv som ful.

Jag förstår idag att mamman själv hade en förvriden och förvanskad självbild, som hon projicerade ut på barnet som hon fött för att hon inte förstod bättre. För att hon bar på smärta och skam. För att hon var psykiskt sjuk. För att hon själv levde i en illusion. Men Lilla Sara förstod inte sånt. Hon köpte mammans perspektiv rakt av. Alltid lydig. Alltid med hopp om att bli älskad bara hon kunde göra mamman nöjd. Så barnet slukade lögnen. Den förvanskade sanningen blev den verklighet som jag fick leva i. Jag fick leva i en verklighet där jag var ful.

I en verklighet där jag har ryggat tillbaka inför bilden av mig själv. I en verklighet där jag har skämts för mitt utseende. I en verklighet där jag vetat att foton som jag inte ser direkt ful ut på är bara tur och inte representativt för ”sanningen”. I en verklighet där jag har känt mig tacksam för att män har objektifierat mig eftersom jag var så ful. I en verklighet där jag hela livet har känt mig mindre värd för att jag har haft ett skevt filter över mina ögon som gjort att hur jag än har sett ut så här jag varit mer eller mindre ful när jag har beskådat mig själv.

Men idag så kan jag äntligen se konturerna kring lögnen. Jag kan känna filtret över ögonen. Jag kan urskilja hur förvanskad och förvrängd ”sanningen” som jag har trott på är. Ljuset av medvetenhet har tänts. Jag ser klart. Jag ser igenom. Jag ser bakom. Jag ser under. Jag känner. Den riktiga Sanningen. Friheten bakom lögnen.

Så jag tänker inte vara ful längre. Jag har varit ful längre än nog. Jag vägrar. Inte en sekund till. Det är slut med ful! Aldrig mer ful. Jag ska programmera om min hjärna, jag ska riva den falska perceptionen, kasta bort den skeva linsen! Jag ska fortsätta tills mina ögon är rena igen. Tills mitt sinne är klart. Tills sanningen inte längre är förvrängd. Tills såren har läkt. Tills jag kan se mig själv med bara kärlek i min blick.

För mitt hjärta har alltid vetat att skönhet är inget som sitter i något så futtigt som utsidan. Skönhet handlar om vad som lyser igenom från insidan. Att vara vacker är att vara ärlig mot sig själv. Att våga vara sig själv. Att stå i sin sanning. Att följa sitt hjärta. Att äga sina känslor. Att äga sig själv. Det finns så många sätt som man kan vara vacker på. Det finns så mycket saker som man kan hitta skönhet i.

Och skulle någon jävel ens drömma om att döma mig eller mitt utseende så vet jag att det säger precis allting om den som dömer, och absolut inget om mig. För fulheten och skönheten, de existerar bara i betraktarens ögon.

❤