~Våren som öppnar såren~

Årstider växlas. Inombords och utanpå. En ny cykel. En ny tid för att spola rent i såren. Tårar och salt rinner nedför kinderna. Smältande snö rinner ned för gatorna. Smutsvatten sipprar ut från själen.

Inuti mig smälter isen. Lager av lager av lager av lager från frusen tid tinar fram i värmen av vårsolen. Jag skalas av. Smälter fram. Kommer lös. Flödet flödar. Jag rinner i strida strömmar. Det förflutna får lösas upp lite till. Mellan mina fingrar. Allt får smälta. Isberget i ishavet. Glaciären i hjärtat. Vattenångor stiger mot himlen.

Solen värmer blodet, och blodet värmer jorden. Genom rötterna färdas värmen. Ner till tjälen. Ner till kärnan. Min inre permafrost håller på att upplösas. Lagret som längst därinne varit ständigt fruset året runt har drabbats av den stora klimatförändringen. Uppvärmningen är global. Går igen om alla lager. På alla plan. Temperaturen stiger. Det frusna vattnet börjar att droppa. Polarisen är redo att förvandlas, tillbaka till sin flytande form.

Allt tinar i solen. Osanningar. Falska föreställningar. Smärta. Sorg. Ilska. Alla undertryckta och djupfrysta känslor smälter fram. Det bildas en bäck av emotioner. En ström som växer till en fors. Här är Vårfloden. Igenom mig porlar vattnet. Igenom mig forsar floden. Igenom mig sköljer allt som inte har fått kännas, finnas, mötas. Ut ur hjärtat rinner isvattnet. Ut ur hjärtat rinner smutsen.

Minnen av mamman sköljs med. Skvalpar igenom kanalen som är jag. Vågor av det förflutna spolas bort tillsammans med lögnerna som har varit djupfrysta i hjärtat. Tinar upp den arktiska vintern. Istiden är slut. Sanningen är solen som bränner igenom tjälen. Allt tinar upp. I ljuset. Isen lossar. Floden forsar. Jag följer med vågen. Vattnet är livet. Jag tinar upp och föds på nytt.

Här är solen,
som smälter floden.

Här är våren,
som öppnar såren.