Att släppa sitt Skal ~ Historien om den modiga lilla erimitkräftan

Idag är dagen när hjärtat både expanderar och brister. Samtidigt.

Vi har fått nycklarna till vårt nya hem. Nycklarna. Till vårt NYA HEM. Vilket innebär att snart, mycket snart, så måste vi säga hejdå till vårt gamla hem. Och det gör att sorgen exploderar i bröstet. Jag vill inte lämna boet. Jag vill inte byta ut tryggheten som dessa väggar har rymt för mig. Jag vill inte ha en annan utsikt än skogen och fjällen. Jag vill inte lämna tallarna på gräsmattan eller småfåglarna som äter frön på balkongen. Jag vill inte ha en annan planlösning. Eller ett annanmt duschmunstycke. Eller nya tapeter. Eller fönster i andra väderstreck. Jag vill ha Hemma.

Mitt inre barn, lilla rädda Sara, hon gråter och gråter. Stora Sara gråter. Alla gråter. Jag är rädd för förändring. Jag är rädd för nya saker. Jag är rädd för ovissheten. Jag är rädd att inte trivas i det nya. Att behöva sakna det gamla. Att behöva känna smärtan i själen och sorgen över att det gamla boet inte längre finns kvar. Jag är rädd. Så rädd. Fastän jag vet att det här är ett lindrigt problem i en utmanande värld där det finns många människor som inte ens har ett hem. Ändå så känner jag så här. Sanningen är att jag känner så här just nu. Det är min verklighet. Jag har inget annat val än att tillåta känslorna att finnas. Att omfamna dem. Ge dem tid och utrymme att bli hörda och sedda. Utan att döma eller värdera dem som ogiltiga på grund av att det finns människor som lider mer. Känslorna får finnas. Smärtan får finnas. Och jag minns att enda vägen ut är igenom.

Så jag sitter med lilla Sara i famnen och gråter. Vi tittar ut över fjällen genom köksfönstret och lyssnar på småfåglarna som tjattrar på balkongen. Jag viskar i hennes öra att hon är trygg, så trygg. Trots att hennes trygga trygga bo ska tömmas på hennes saker som ska forslas till ett annat bo. Jag viskar till henne att jag förstår så väl hur dessa väggar har varit hennes skydd, hennes rustning mot världen. Hennes trygga fort, där ingen har kunnat skada henne. Och att jag berättar att jag förstår hur naken och otrygg hon känner sig nu när denna rustning ska kläs av. Jag vaggar henne ömt i mina armar och tillåter sorgen, tillåter rädslan. Tillåter förtvivlan, vanmakten, osäkerheten, litenheten. Och jag börjar berätta en historia för henne; jag berättar historien om den modiga lilla erimitkrätan.

Den modiga lilla erimitkräftan bor djupt djupt nere på havets botten. Och det är nämligen så att modiga små erimitkräftor, de saknar egna skal som de flesta andra kräftdjur har, fastän de har en mycket känslig kropp. Därför så letar den modiga lilla erimitkräftan efter ett övergivet mjukt snäckskal att krypa in i för att skydda kroppen. Ett litet skal-hem där en liten erimitkräfta precis får plats och kan skydda ingången med sina klor. Men, vad som händer efter en tid är att erimitkräftans kropp växer och växer medan skalet inte växer, så när den lilla kräftan har växt tillräckligt så börjar dess trygga skal-hem bli trångt och obekvämt. Den kan knappt röra sig i sitt hem, och den kan inte längre krypa in i skalet och skydda sig mot rovdjuren i havet. Och den kan inte växa mer.

Så den modiga lilla erimitkräftan förstår att om den inte vill stanna i växten eller riskera att bli uppäten så måste den vara mycket mycket modig och klä av sig sitt gamla skal, och för en liten stund vandra runt naken på havets botten medan den letar efter ett nytt och större skal-hem. Trots att den älskar sitt gamla trygga skal så så mycket så vet den modiga lilla erimitkräftan att den har inget annat val än att vara jättemodig och släppa det gamla skalet. För den får helt enkelt inte längre plats däri, hur tryggt det än har varit att bo där.

Och den modiga lilla erimitkräftan är inte bara modiga utan också mycket klok, så den vet att även om det känns så otroligt läskigt att vara helt naken och skallös och hemlös så kommer det att kännas så så bra när den äntligen hittat det nya skal-hemmet att krya in i. Den vet att den lilla kräftkroppen kommer bli så så glad när den får bo i ett skal där den kan sträcka ut sig och växa i. Och den vet att även om det nya skalet inte alls blir exakt likadant som det gamla så kommer det bli så så bra ändå. Och den modiga lilla kräftan kommer aldrig att glömma det gamla skalet, den kommer vara så glad och tacksam för tiden som den fick därinuti, men den kommer att vara så så lycklig för sitt nya skal-hem, för där får den ännu bättre plats och kan växa och bli ännu större och modigare och klokare.

Utanför fönstren virvlar vinden. I hjärtat nynnar sorgen mjukt. Den får finnas här. I min famn har den modiga lilla Sara-kräftan somnat stilla. Jag smeker hennes kind och lyssnar till sorgen som sjunger sin melodi i min bröstkorg. Brytpunkten är här. Idag. Det är dags att släppa det gamla skalet nu. Det nya står färdigt och väntar. Det finns ingen annan väg. Livet skickar ut oss ur tryggheten. Det gamla boet ska jämnas med marken. Vilket måste betyda att vi är redo. Att vi är redo att växa ännu lite till. Att vi behöver mer plats och nya perspektiv för att kunna göra det.

För längst där inne i bröstet, bakom sorgen och smärtan, där har tilliten börjat att gro.

Jag litar på livet.

Vingarna kommer att bära.

Det är dags att släppa det gamla skalet nu.

🐚❤🌱🦅

~ av Sara på juni 10, 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: