~Ett Hem utan Smärta~

Det här är inte bara en flytt. Inte för mig. Det är en ceremoni. En process. Ett avslut. En begravning. Det är en begravning.

I takt med att möbler flyttas ut, saker packas ned, hyllor töms och kartonger fylls så både grävs det upp och begravs så många saker inom mig. Alla gamla minnen som rivs upp med rötterna och landar framför mina fötter i takt med att vindsförråden städas ur och lådor öppnas. Allt ligger blottat, med rötterna i vädret, mitt framför mina ögon. Jag reser i tiden. Bakåt. Framåt. Det flimrar emellan.

Min trygga borg rymmer både lyckliga och smärtsamma minnen. Dess väggar håller hemligheter som jag allra helst inte vill minnas. Rummen viskar om den andra tiden. Om tiden innan detta livet som jag lever idag. Om tiden innan borgen blev en borg; om tiden innan jag blev en svan. Om tiden då jag simmade i mörkret och nästan drunknade i djupet. Om tiden då jag kämpade för livet varje dag med demonen i hasorna och händerna bakbundna. När jag var vilsen, ensam och trött. När jag hade gett upp allt hopp om ljusning, när jag bad för att få slippa vakna en endaste dag till. När varje andetag gjorde så ont att jag trodde att jag skulle dö. När paniken var min ständiga följeslagare. När döden var den enda vägen ut.

De minnena sjunger också i väggarna. De ekar i parketten. Susar under taket. Mumlar i hörnen. Men bara så svagt så svagt att de knappt kan höras. Som ett ständigt bakgrundsbrus som har funnits där så länge att man inte lägger märke till det längre. Min egen smärta. Den har också bott här.

Och det är den som jag nu flyttar ifrån.

I den här trygga fristaden har jag inte bara funnit friden, nej, inte enbart. Jag har också lidit oerhört. När jag flyttade in så var jag bara en spillra av en människa. En kropp utan själ. Ett tomt skal. Jag hade nästan inga egna möbler. En säng på golvet. Ett gammalt köksbord. Så småningom en soffa. Allt var blurrigt. Jag var avstängd. Avtrubbad. Medicinerad till att inte känna; inte tänka.

Jag hade en relation med en man som hade förlorat sin empati och tog ut all sin instängda, uppdämda smärta på mig. Igenom mig. För att ge sitt eget lidande en kanal. Någon att bära den tyngd som han inte orkade själv. Ett offer som själv hade blivit en förövare. Och min bödel. Min fångvaktare. Jag var hans slav. Livegen. Med ilskan som straff styrde han mina steg med järnhand. Hans gift letade sig in i alla mina kärlekslösa mamma-hål och förlamade mig långsamt. Jag blev en skugga av en människa. En hukande hund. Som inte vågade trotsa sin husse.

Dessa minnen ryms också bakom min ytterdörr. Hemligheten som jag helst inte har velat blotta. Med skammen som en hinna runt om. Därför måste processen ske med små steg. Så att jag hinner begrava allt som grävs upp. Så att jag hinner metabolisera det som följer med när rötterna blottas. Så att smärtan får lämnas tillbaka till jorden igen. Till och med orden måste skrivas i små stycken. Men många pauser. För att giftet inte ska kväva mig. För att orka sätta orden på mörkret som så länge har gömt sig under sängen.

Den jag som bodde här då var knappt ett jag. Inte mitt jag. Ett annat jag. Ett trasigt jag. Ett hjälplöst offer-jag. En båt utan hamn. Intrasslad i rovdjuret garn. Jag satt fast i ett monster. Oförmögen att ta mig lös. Han hade skärmat av mig från min omvärld. Brutit ned vad som inte redan var trasigt. Knäckt det lilla självförtroende som jag hade. Dresserat mig. Undergiven. Tvingad till lydnad.

Det jaget flyttade in här, i det gamla boet, som jag fick hyra i andra hand av en väns vän, av en slump. Vars kontrakt jag sedan fick överta när det blev en pust av lågkonjunktur i gruvdriften något år senare. (Ren tur. Eller en gåva från gud. Vem vet.) Det jaget som var styrd av en känslokall psykopat tog med sig all sin nedgrävda smärta in i den här lägenheten. En lägenhet som psykopaten då också hade nyckel till. Så den var ingen trygg fristad ännu. Bara en övernattningslägenhet. Där jag spenderade många nätter med ångest i vild panik. Där jag försökte dämpa smärtan med psykofarmaka utskriven av en sjuk vård som hellre gav läkemedel och felaktiga diagnoser (Bipolär! Adhd! Bordeline! Odefinerad depression! Psykoser? Personlighetsstörd! Besvärlig!) än frågade sig vad min ångest berodde på (kanske tex på att jag blev psykiskt misshandlad av en psykopat och hade växt upp med en narcissistisk empatistörd mamma och därför led av svår PTSD och hade stora trauman i mitt bagage?).

När medicinerna inte räckte till så köpte jag starkare mediciner på gatan. Provade droger. Uppåt. Nedåt. Inåt. Utåt. Men inget hjälpte mer än tillfälligt. Smärtan åt sig igenom allt. Jag var desperat. Vilsen. Nedbruten. Ensam. Den enda vägen ut var döden. För att bli fri. Från min bödel. Från smärtan. Från ångesten som åt upp mig inifrån och ut.

De minnena ruvar också här. Under parketten. Längst in i garderoben. Under soffkuddarna. Min smärta. Min hjälplöshet. Min förtvivlan. Mina försök till att avsluta livet. Alla nätter när ingen fanns där, när livet var slut, när smärtan blev för stor.

Tiden innan tryggheten började gro. Tiden innan jag hittade mina ben igen. Tiden innan ljuset. Tiden innan genombrottet. Tiden i djävulen klor. Tiden innan jag tog mig fri.

Tiden då tiden stod stilla.

Och tiden efteråt. Då allt var ett blurr. När jag var ett skadat djur. Vild i blicken, söndertrasad i själen. Ingen som förstod. Att jag ännu fäktades mot monstret; att jag ännu slogs för livet, trots att faran var över. Kroppen i ständig panik, alltid beredd att springa, springa till längre bort. Hjärnan beredd på döden. Ingen sans. Bara skräck. Bara tomhet. Bara mörkret. Överallt.

Tiden när jag inte kunde resa mig ur sängen. När jag sov mig igenom smärtan. När att diska var otänkbart och att gå ut en omöjlighet. När jag gömde mig från världen i min kaninhåla noga med att inte visa utåt hur skadad jag var inuti. Och lät såren blöda. Blöda. Blöda. Ensam och sargad. Knappt överlevande. Varje dag en kamp. Varje sekund som ett år.

Det utspelades också här, en gång i den andra tiden. I mitt Hem. I mitt förra liv. Innan tryggheten blev trygg. Innan borgen blev en borg. Innan vallgraven var utgrävd. Men också här. Emellan dessa väggar. Här, där jag har stått öga mot öga med djävulen. Här har jag ropat efter döden i panik. Här. Där jag en gång gav upp hoppet. Gav upp livet. Gav upp allt.

Jag är redo att släppa det också ju!

Jag är redo att ömsa det sista av skinnet. Jag är redo att byta det skal som har skyddat mig hela vägen hit.

Jag behöver inte bära de minnena med mig mera, de får stanna kvar här och rivas med huset. De får stanna kvar här. Och rivas med huset.

Larven behöver inte skyddas av puppan längre. Jag är redo att slå ut. Vingarna är läkta. Såren har börjat att bleknar bort.

Jag kallar tillbaka Livet! Hoppet har återvänt. Framtiden är ljus. Min rygg är rak. I hjärtat brinner elden. Jag är redo att säga farväl till mörkret nu. Jag är redo att gräva ned Smärtan under mitt favoritträd, och den förmultnas tillbaka till jord. Jag är redo att låta det förflutna landa i den sista vilan. Det sista kapitlet är till ända. Sista sidan i boken skrivs nu.

Den här flytten är inte bara en flytt; den är en begravning av en annan tid. Ett totalt avslut av ett annat liv.

Och samtidigt en sista förflyttning. En slutgiltig övergång;

Till ett Hem utan Smärta.

Till ett Liv utan Panik. ❤

#metamorphosiscomplete

~ av Sara på juni 20, 2019.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: