Livet Utan Gränser/Att Återkalla sin Makt
Min mamma lärde mig som barn att jag inte har rätt till att sätta några som helst gränser, eller att de gränser som jag satte aldrig förtjänade att bli respekterade. Min mamma lärde mig att alltid ha full empati för någon som har noll empati tillbaka. Att jag alltid måste förstå alla andra men att jag aldrig själv förtjänade att bli förstådd.
Jag växte upp i en gränslös värld. Utan möjlighet att försvara mitt revir eller att kunna säga nej utan att få en stor iskall dusch med skuldkänslor och dåligt samvete. Mamma spelade på skuld och skam och känslomässig manipulation. Det var synd om mamma, stackars mamma, mamma blir ledsen, mamma måste få sin vilja igenom till varje pris annars var jag ett dåligt barn. Ett elakt barn. Ett besvärligt barn som gjorde mamma illa. Hur jag än gjorde så föll mammas krokodiltårar överallt. Och jag lärde att hata mig själv för att jag gjorde mamma ledsen hela tiden. Jag lärde mig att jag var ett dåligt barn. Att jag skadade min mamma när jag sa ifrån.
Så jag lärde mig att andra har rätt att när som helst inkräkta på mitt revir och personliga space oavsett vad jag ville och kände. Jag lärde mig att mina nej inte betyder nej utan alltid kan vändas till ett ja. Jag lärde mig att så fort någon uttryckte skuldkänslor så måste jag ge upp min gräns, lägga mig platt och låta andra köra över mig. Jag lärde mig att andras känslor var viktigare än mina egna. Att andras känslor kommer före mina egna. Att alltid visa hänsyn till dem som visar ingen hänsyn tillbaka.
Vilket har lett till att mitt liv har varit mycket svårt att leva i. Utan fungerande gränser blir man extremt oskyddad och ett lätt byte för stora rovdjur. Vilket jag blev. Tack vare min inlärda gränslöshet och benägenhet att bli styrd av skuld och skam så fastnade jag i klorna på ett hänsynslöst monster. Och blev psykiskt misshandlad och regelbundet våldtagen och nedbruten i flera år. Och jag vet varför jag fastnade i dess garn. Min mamma hade avprogrammerat mitt naturliga rovdjursskydd. Hon hade avinstallerat min naturliga rätt till att sätta gränser och försvara mig själv, och istället installerat känslor av skuld och skam inför att säga ifrån. Hon hade lärt mig att det är den som bryter gränserna som är offret och att man ska tycka synd om förövaren. Jag var förinstallerad till att bli fångad i nätet. Hon lämnade mig bakbunden. Med utdragna tänder och avkapade klor. Utan förmåga till självförsvar i en värld fylld av rovdjur. Klart att det gick som det gick.
Men nu är det nya tider. Vinden har vänt.
Jag har äntligen lösgjort mina händer. Mina klor har vuxit ut. Jag har klivit upp från positionen som dörrmatta. Jag har rest mig upp. Med ryggraden rak, huvudet högt och rötterna djupt ned i jorden. Jag håller på att noggrant slipa bort alla gamla mönster av gränslöshet och lättheten av att falla för känslomässig manipulation. Jag tränar på tydliga NEJ och klara JA. Jag tränar på att säga ifrån, fräsa ifrån, när mina gränser inte respekteras. Till lärare har jag en av mina katter. Han vet sina gränser och är inte rädd för att säga ifrån när de övertrampas. Han fräser direkt om jag råkar ställa mig på hans svans av misstag. Han hoppar ned och går iväg när han blir trött på att bli klappad. Han morrar mot hoppiga hundar som komner för nära. Han försvarar sitt revir och har bestämda åsikter. Utan att skämmas. Utan att få dåligt samvete. Jag följer hans vägledning.
Det är ännu ovant. Det går lite vingligt ibland. Jag överförklarar mig. Jag försöker vara artig fastän jag inte behöver. Jag kommer på i efterhand hur jag skulle ha gjort bättre. Jag får dåligt samvete. Jag svettas. Jag känner mig som en hemsk människa som säger ifrån. Men jag tränar. Hela tiden tränar jag på att slå fast de nya gränserna och hålla fast vid dem. I alla möten som uppstår. I alla situationer. Jag står kvar. Med bergen i ryggen. Stadig som en fura. Utan att vika efter. Trots att jag vacklar. Jag bygger upp mitt staket igen. Planka för planka. Ramar in mitt revir. Skyddar mitt luftrum. Försvarar min integritet.
Allt medan jag gradvis återkallar min egen Makt. Kallar hem Min egen Kraft.
Jag återerövrar rätten att säga nej.
Jag tar tillbaka kontrollen över mitt personliga utrymme.
Jag tar tillbaka den grundläggande rättigheten att försvara mitt revir.
Det här är en av-lärning. A restoration. De dysfunktionella mönstren som min mamma programmerade mig med ska avprogrammeras. Avinstalleras. Min mjukvara ska fabriksåterställas. Reset; tillbaka till noll. Att ha och upprätthålla sunda och funktionella gränser tillhör människans naturliga natur. De är vårt skydd. Våra gränser är vårt personliga känslomässiga immunförsvar som ska försvara oss mot inkräktare på såväl det fysiska som det psykologiska planet. Som är ytterst nödvändiga för vår förmåga att överleva.
Alla vilda djur föds med en naturligt inbyggd känsla för personliga gränser och revir. De tvekar inte att försvara både sig själva och sitt territorium när det behövs. Jag håller på att lära mig igen. De naturliga impulserna. Överlevnadsinstinkten. Instinkten att vilja överleva. Självbevarelsedriften. Driften att vilja bevara självet. Att hitta tillbaka morret djupt nere i halsen. Att tillåta raggen att resa sig. Att visa tänderna och fräsa ifrån. Naturligt. Bestämt. Självklart. Mothugg och självförsvar. Utan skam. Utan skuld. Som ett vilt djur. Som ett fritt djur.
Jag har rätt att sätta gränser.
Jag har rätt att sätta gränser.
Jag har rätt att sätta gränser.
Ingen kan ta ifrån mig den rätten. Det är min universella rättighet som levande varelse på den här planeten. Den rättighet som jag föddes med. Som alla levande varelser föds med. Rätten till självförsvar. Rätten att försvara sitt eget liv. Rätten att försvara sitt utrymme, sina behov, sina känslor.
Jag har också den rätten.
Den Makten.
Den Kraften.
Livet Utan Gränser är nu över.
Jag kallar tillbaka min Makt.
Jag kallar tillbaka min Kraft.
Jag kallar tillbaka min Integritet.
Jag kallar tillbaka min Självbevarelsedrift.
Och,
jag kallar tillbaka Min Fullkomliga Rätt till att Sätta Gränser.
Welcome to Borderline City! 
Intresant artickel ett barn behöver ha rätt till sinna kännslor.Det är en sanning.Att växa upp i en dysfunktionell familj är hemskt.Jag vet det. jag inte förstår är omgivningens oförmåga att inte ingripa.Jag är nu gammal och undrar varför sjukvården inte ingrep.Jag har rätt till minna kännslor gäller numera också.En sjukvård som ser kropp och själ i samverkan kan förändra samhället.Vi kan som pasienter medborgare utgå från vårat hjärta då förändras samhället.
Jag håller med. Att växa upp i en dysfunktionell familj utan att få ha utrymme att uttrycka sina sanna känslor är hemskt. Det är tortyr. Jag önskar också att vården såg människan ur ett helhetsperspektiv och tror också att hela samhället skulle förändras om vi kunde bemöta de som bär på smärta med kärlek och förståelse istället för med känslokyla och kliniskhet… Vården har de flesta gånger skadat och traumatiserat mig mer än hjälpt mig. Så en förändring behövs.