Welcome to Borderline City!

Och så blev det helg. Fast än tiden har svidit och kliat långt under huden. Jag och D bestämde att vi skulle gå ut, klä mig fin. Dansa, skratta lite. Jag trodde aldrig att pojkvännen som just lämnat mig utan ett ord skulle finnas ute i vimlet, han som hellre sitter hemma i sin ensamhet och dricker öl framför dataskärmen. Men plötsligt så stod han framför oss i kön. Tillsammans med sin bror och hans brors flickvän. Uppklädd i kläder som jag aldrig har sett, med frisyren som jag klippt färdag rosa och lila. Och ett överlägset flin dansade över hans läppar.

Jag kramade D’s hand så att den nästan blev sönder och försökte att fortsätta prata fastän att tiden hade frusit fast. Dom såg oss, men det var som att jag vore luft. Hans ögon var långt ovan marken och hans bror och flickvännen tittade åt andra håll. Vi kom fram och in, jag försökte dansa och skratta, det gick hyfsat, det gick bra. Tills jag skulle köpa en drink åt D och mötte en blick på andra sidan bardisken. Hans ögon. Med hans brors flickvän desperat hoppandes framför och ivägen. Dom skyddar honom från mig. Han knyckte på nacken och visade med handen att jag skulle försvinna, nonchalant, oigenkännligt. Vem är han? Mina ögon försökte svara, säga att jag inte är fienden, att jag inte ville illa. Sen gick dom och jag kunde inte låta bli utan sprang efter och tog hans arm. Då ställde sig hans brors flickvän mittemellan, igen, och ville absolut inte låta mina ord nå honom. Jag är fienden?

Men då tog han min hand och gick med på att prata med mig. För första gången sedan han försvann. Med sin fina kavaj och rosa hår. Och jag trodde att nu, nu skulle vi reda upp den här röran. Inte bli ihop igen men skiljas som vänner, säga hej då, lösa upp knutarna. Men jag hade fel. Jävligt fel. Hans brors flickvän skulle stå precis brevid och övervaka vartenda ord. Jag var ändå glad och ovetnande, sa att han var fin och att jag inte ville vara osams. Och han började med att döda mitt glada ansiktsuttryck med att säga: ”Vad går du på för jävla knark?” Helt obegripligt. Men han hävdade att jag måste gå på knark. Jag som försöker få folk att sluta knarka? Sedan förklarade han att han hade ju försökt ta livet av sig, då när jag var bortrest och inte svarade i telefonen, det var mitt fel. Sedan förklarade han att jag hade utnyttjat och manipulerat honom, tagit hans pengar, förstört hans liv. Och han betonade särskilt att han var snygg nu, värsta tjejen hade kollat in honom, och jag hade aldrigaldrigaldrig sagt att han såg bra ut. Fastän det var precis det första jag sa åt honom innan vi började prata.

Och det blev värre. hans käkar malde så konstigt. Det måste vara han som går på knark och inte jag. Eller så var han väldigt full, men då brukar han sova och inte skälla. Jag försökte vara en såpbubbla och låtsas att hans ord studsade mot bubblan och rann av. Han fortsatte att håna mig och hävdade att allt jag trodde på inte fanns, att mina åsikter var fel, att jag bara lurade och bedrog. Och tiden stod verkligen stilla. Som om allt hade upphört. Bara jag och hans ord som sved mot mitt ansikte. Vi skulle ju bli sams? Jag minns inte allt. Jag stod där i mina finaste kläder och trodde att jag var snygg men han bröt ner mig totalt. Jag blev till ingenting. trodde så fel. Det sista han sa var att: ”du har ju knullat halva stan!”, innan han knuffade mig i golvet. Händerna mot mitt bröst och så flög jag baklänges in i bardisken och landade på golvet. Förnedrad. Tillintetgjord. Förkrossad. Vad gör han?

Och jag slutade att andas. Hyperventilerade. I chock. Och då kom hans brors flickvän fram och sa att jag måste sluta gråta. Men jag kunde inte sluta gråta, eller skrika, Så hon slog mig på kinden, en handflata mitt i ansiktet just när jag höll på att dö inuti. Säkert av all välmening. Eller för att hon blev rädd. Jag vet inte. Men något inom mig fick chansen, chansen att slå mig själv sönder och samman, dunka huvudet emot golvet och bara ta söndersöndersönder mina fula utsida, straffa mig för den värdelösa människan jag var.

Och där låg jag. På kroggolvet i fosterställning. Förlamad av paniken. Kunde inte sluta yla. Kunde inte. Det enda jag kunde kvida till broderns flickvän var att: förstår du inte, han var ju bara borta! Han var borta! Jag kommer aldrig mer få se honom! Blev utkastad från krogen för att jag grät för mycket. Man måste vara glad på uteställen och inte ledsen. Satt på trappan i det kalla och grät, grät, grät som en skadat djur. Så sönder inuti. Broderns flickvän förklarade att hon måste gå, för att vår gemensamma kompis var för full och höll på att följa med en kille hem. Jag förstod inte. Men jag då? Ska hon lämna mig här? Klarar jag mig hem undrade hon. Nej,  jag har ju inga pengar och D och våran skjuts är ju inne på krogen, och jag kan dessutom inte sluta gråta. Här, en hundring till taxi knölade hon ner i min hand. Sen var hon borta. En hundring räcker en fjärdedel av vägen hem. Och jag var kvar. Kunde inte sluta gråta.

Men brevid mig på trappan satt plötsligt en okänd ängel. Någon som inte fick komma in på krogen för att det var fullt. Han satt plötsligt alldeles brevid, och sa att det skulle gå över, det gör ont nu men det kommer bli bättre, den där familjen är dumma i huvudet, det blir bra, det går över. Skojade lite, brydde sig inte om att jag grät så att jag inte kunde prata, eller om att snoret rann ned för hakan. Upprepade att det skulle bli bra igen, det gör bara lite ont just nu. Om och om igen tills D kom ut. Sen försvann han. Innan jag ens hann tacka honom. Hans ord betydde allt just då. Räddade mig från att drunkna i sorgen.

While you lie on your back
And move through the scars
So careful you are
To surrender a thing

But Jesus ain’t comin’
So don’t waste your time
Not yours and not mine
You’re only dreaming

And while you were scheming
The silver the sheets
Far above the leaves
I snuck into your scene

Don’t lie there, looking
Behind your troubled walls
Wicked as they are
You’re not deceiving

And if I could find your heart
I would pull it from your chest
And smash you with my fist
Til it was beating

And if there’s a hole inside
Heaven in your bed
Coz the angel that you kissed
Just left you bleeding

I know it ain’t easy
To keep roundin’ on
When the voices in your skull
Are always screaming

Broke into your prison
And dropped the sleeping guards
Painted flowers on the bars
And snuck you out the yard

Paralysed and gleaming
With visions of new states
We’re wrapped in our embrace
While we were dreaming

~ av S på oktober 25, 2012.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: Elak, förnedrad, förtvivlad, gråta, hyperventilera, knullat halva stan, panik, panikångest, pojkvän, psykisk misshandel, slut