En karta som är halv -jag vill inte minnas!
Hur kan ljuset bara slockna helt plötsligt? Ett vinddrag genom rummet och så blir allt till svart. Och tomt. Ett vakuum av ingenting. Vattnet på glöden som spottar och fräser för att motvilligt tystna. Lämnar bara kvar den ogenomträngliga röken. Vad är det jag vill undvika genom att fly till ingenstans?
Det är bara när jag skriver som jag blir levande. Orden som formar sig själva och får evigt liv. Papperslappar, post-it, baksidor av uppsprättade kuvert, utdragna sidor ur kollegieblock, bläcket som fortfarande torkar på fingrarna. Överallt är tankarna, spretar mot skyn. I drivor över alla lediga ytor, på bord och stolar, under täcket, gömda i lådor och pärmar, små noteringar i marginalerna. I väntan på på att bli uppmärksammade, ihoplimmade till begriplighet.
Dom trängs i huvudet. Orden. som kivas. Det outtalade som bultar bakom ögonen och brinner i bröstet. Känslorna. Oretuscherade. Grammatiskt inkorrekta men nog så sanningsenliga. Verkligheten från min sida av staketet.
Och ständigt denna kamp. Kriget som aldrig tar slut, bara trupperna som tar till reträtt för att samla nya tag till nya strider. Ilskan som rinner mellan mina fingrar. Späda ilskna sandkorn som inte kan kuvas i en öppen hand. Bara dammet som lägger sig som en smutsig hinna över huden. En påminnelse om det outtalade. det djupfrysa. Det som inte får existera.
Så jag skiljer huvud från kropp, hjärta från hjärna. Med ett enda hugg. Klipper av nervtrådarna som som sammanlänkar tanke med känsla. Lämnar kvar olustigheten i kroppens skal men låter huvudet tystna för en stund. En respit. Som aldrig vara länge nog. Det omedvetna som gömts i frysboxen lever sitt eget liv. manifesterar sig bakom orden, får kroppen att vrida sig av och an utan att hjärnan förstår varför. Ett sönderslaget pussel. En karta som är halv.
För nog förstår jag att kroppen, den minns. Utan hjärnans knivskarpa logik. Fortsätter att utan neervimpulser från styrcentralen, en huvudlöskyckling som flaxar vilt omkring. Jag reagerar fortfarande, fast utan att kunna förklara varför.
Men när det blir för mycket, då förvanskas synfältet till svart. bara smärtan som dröjer sig kvar. dryper från väggarna. Skoningslöst ihärdig. Järnspettet genom hjärtat som hindrar blodet från att pumpas vidare ut till armar, hjärna och ben. Lungorna som krymper till tunguppblåsbara ballonger. #Fly. Spring din väg. Fly!# Men det finns ingenstans dit smärtan inte når. Den överarmar mig på badrumsgolvets kalla kakel, under täcket som skrynklar sig min svettiga kropp, i garderoben bakom vinterkläderna. Förvandlar mig till en stenstod som erroderar inifrån och upplöses till damm. Eller ibland brinner man bara upp. Drunknar i lågor som äter sig uppåt mot natten. Sprakar.
Jag kan inte förmå hjärnan att återvända till den avhuggna halsen. Jag vill inte minnas! Två magneteter som repellerar varandras poler. Det går bara inte. Kroppen lever sitt eget liv och hjärnan sitt. Åtskilda och begravda. för överlevnad. Om jag fogar ihop dem kan allt som finns kvar explodera. Detonera bomben. Ödelägga alltsom finna i dess närhet med en enda öronbedövande smäll.
Jag är inte stark nog. Inte ännu. Jag är rädd för smällen. Den som river ner det sista av muren, skalar av huden ända in till benen. Lämnar kvar ett mönster stjärnor och bengaliska solar på min himmel. Allt som jag någonsin har försökt undvika, förenat. Dubbelt så farligt. Tillsammans. Jag är ännu för rädd.
Welcome to Borderline City! 
Stor kram till dig kära.
En bok. Du borde skriva en bok.
Systemet ÄR helt sjukt.
Det är sorgligt att det skall vara så svårt att få hjälp.
Eller hur, och nu efter branden hade jag verkligen behövt min lilla
katt som kurrar bredvid mig och mjauar bort min sorg och rädsla..