Är jag en brottsling nu?

Jag väcktes av ett telefonsamtal i morse. Från polismyndigheten. Jag är kallad till förhör för ”hot mot tjänsteman”, anmält av en av socialtjänstens handläggare, gällande ett möte vi hade den 21 oktober 2011 då jag ska ha ”hotat ”henne. ”Kommer du ihåg händelsen?” undrar poliskvinnan. (Som för övrigt är samma polis som tog emot den anmälan om psykisk misshandel och våldtäkt som jag gjorde mot Min fd Alkoholist för lite mer än ett år sedan. Den anmälan som lades ned utan att polisen ens hörde några vittnen, ingen annan än mig och Min fd Alkoholist, och hänvisade till att ord stod mot ord.) ”Nej, det är ju över ett halvår sedan” svarade jag förvirrad och nyvaken med iskylan som spred sig i magen. ”Ja du får komma hit på förhör nästa vecka i alla fall” svarade polisens handläggare och lade på, medan jag bara hörde suset bakom ögonen. Är jag en brottsling nu?

Med hjälp av min gamla kalender har jag lyckats hitta det möte som händelsen gäller. Och jag hittade även ett blogginlägg från samma datum, 21 oktober 2011:

”Jag kom just hem från Soc, från mötet med min, ännu en gång, nya kontaktperson inom vuxen stöd-enhetens verksamhet. Har nyss mekaniskt rabblat, ännu en gång, fragment ur mitt livs patetiska historia på begäran, för att sedan mötas av, ännu en gång, orden som krossar själen i bitar; “Men det förstår du väl, jag kan inte göra något, det där är inte mitt bord, jag kan bara utreda blablabla…”. Och jag svarade med att krypa in under skalet, gömde mig bakom likgiltigheten som gled övergick i hjälplös förtvivlan, och avslutade med vansinnigheten. Såg det ynkliga, livrädda vilddjuret smita ut från inuti och blotta tänderna som ett sista lamt försök att vinna förståelse och hjälp. Som ett förutsägbart stående favorit i repris-nummer för min nya publik.

Bönade, bad, argumenterade, förklarade, vädjade, snorade, försökte. Så när allt möttes av den byråkratiska stenväggen föll fasaden och jag blev inte längre jag. Trots att jag hade upplyst soc-damen om att allt handlar om tillit och att jag lätt känner mig hotad, trots att jag berättat om hur psykiatrin kastat ut mig, trots att jag hade lagt mina diagnoser i hennes händer och bett henne att snälla, snälla, hota inte mig, jag blir så lätt rädd, så gjorde hon precis tvärt emot. Satte upp ett järn-ansikte och slog fast att hon kunde minsann inte göra något, det är psykiatrin som ska hjälpa mig. Och jag försökte, jag försökte förklara att jag inte hade någon tillit till dem, att de och jag kommit på kant, och att mitt fall är speciellt och att jag verkligen ville ha hjälp, behandlingshem, stöd vad som helst.

Men hon menade att bara missbrukare kunde få behandlingshem, så var det, och att det är psykiatrin är instansen som skall hjälpa mig med sådant. Och jag förklarade igen att psykiatrin inte ville hjälpa mig, och absolut inte med behandlingshem för jag behöver ju bara mediciner och inget annat. Och där hamnade vi, i varsitt hörn av hennes hem-jävla-trevliga lilla socialkontor på tredje våningen med utsikt stadskärnan, med mig förtvivlat snyftande. Och jag försökte verkligen ge henne en chans, jag försökte. Men hon ville inte förstå ändå, så långsamt knöts mina nävar under bordet och adrenalinet fick kroppen att skaka, beredd på att fly eller slåss. Men där tog faktiskt tiden slut så det var dags för mig att gå.

Och då blev det svart bakom ögonen. Hon ledde mig ned för trapporna allt medan jag ömsom snyftade, ömsom morrade samtidigt som orden från min mun bönade och bad att inte behöva börja knarka för att få hjälp. Hjälp mig snälla, hjälp. Framme vid portarna till utanför försökte jag panikslaget berätta att nu, nu, nu blir det inget alls bra, nu måste jag kanske förklara ordentligt för henne hur mycket jag behöver hjälp, genom att förslagsvis tända eld på mig själv eller göra något annat självskadande (Hahaha, du vet inte vem du har att göra med din lilla fitta, jag ska nog visa dig, jag ska…). Varvid soc-damen likgiltigt undrade om hon skulle ringa till psyket. Och jag upprepade med dov röst att jag inte är välkommen där ju. (Hora, fitta, jävla, jävla kärring, jag ska döda dig). Sedan gick dörren i lås bakom min rygg, ännu en gång, och jag satt mitt på stentrappan till socialtjänstens byggnad med huvudet mot knäna och snyftade förtvivlat. Liten och rädd. Ingens famn att gömma sig i.

Men jag tog mig hem. Bakom solglasögon och sammanbitna käkar. Min trasighet är ömtålig, får inte visas offentligt. Men nu hemma, där jag får gå sönder. Om det bara funnits någon som kunde trösta,  men om man är ensam då finns man inte. Inte om man är jag. Så jag finns inte, och inte mina känslor heller. Bara den gurglande ilskan i strupen. Vilddjuret som vill rasa och slå sönder, men det finns inget att slå på. Inget som jag vågar ta sönder. Inget, utom min egen kropp… Jag är en horahorahora, jag hatarhatarhatar, jag är inte värd nån hjälp, jag fattar väl att jag måste knarka för att få hjälp, och eftersom jag inte kan knarka som den patetiska lilla fitta jag är så ska jag fan inte få nån hjälp, hahaha, trodde jag det själv eller? Hahaha, jag är patetisk, så jävla vidrig, jag förtjänar bara smärta.”

 

Och dom kallar mig brottsling nu? Den enda jag någonsin skadat är ju mig själv…

 

 

 

~ av babyborderline på juni 27, 2012.

4 svar to “Är jag en brottsling nu?”

  1. Bli ledsen och förbannad, förjävligt att de inte kan bli någon ordning så folk kan få den hjälp dom behöver. Vet själv hur de va när man hamnade mellan stolarna, så lycka till. Mvh riddrick

  2. de är förjävligt att de ska behöva vara såhär, jag vet själv hur de va tills jag fick lite hjälp, att man ska behöva gå ner sig ennu mer bara för att man ska få hjälp. vart fan är vi påväg. /// riddrick

  3. du fixar det här. åter ord mot ord.
    du var inte där i roll som en patient. hen har inget mandat eller övermäktig rätt.
    du har språket i dig, formulera dig och det kommer gå bra.
    tänker på dig.
    /ninja

  4. Hej, förlåt för att jag inte svarat på så sjukt, länge men är tillbaka nu, datorn är fixad! =)

    Fy FAAAAAN, vad förbannad jag blir över texten jag precis läste, hur
    kan hon anmäla dig!?
    Vad har du gjort??
    Ingenting!
    Om du blir anmäld för inget, så borde jag vara fängslad,
    har hotat sociala myndigheterna med bomb och diverse ting.

    Och jag vet av ren fakta att socialen kan visst ordna med ett
    behandlingshem som INTE är för missbrukare.
    Har själv bott på ett lite längre än ett år.

    Tycker verkligen att du skall göra en motanmälan, du
    måste prata med polisen när du kommer dit och
    förklara hur du upplevde situationen.
    Rätt skall vara rätt!

    Jag tror på dig – styrkekramar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: