”Om man måste knarka för att orka med sin flickvän så måste ju något ha gått jävligt snett!”

Jag har mått bra, ja. Galet länge. Kan inte klaga-länge. Kanske det verkligen finns ett ljus i tunneln-länge. Jag har slutat äta ALLA mediciner, och jag lever ändå. Undviker till och med sömntabletter även nätterna känns långa. Inget mera anti-depp, inget mera stämningsstabiliserande, inget mera psykofarmaka. Bara lugnande. I absoluta nödfall. En gång i månaden max. Och det har gått långt över förväntan. Mitt pendlande stämningsläge har planat ut och lagt sig på en bekvämt halv-våging nivå. Det är ett mirakel. Hallelujah och hurra. Hur det gick till spelar ingen roll, det viktiga är att jag är en annan människa. En lugnare, mer stabil, fridfullare person. Mot vad jag var tidigare. Men jag har en lång väg kvar att gå. För livet pendlar tydligen fortfarande. Ganska rejält ibland. Fastän det inte alltid är mitt fel.

Och jag har tydligen mycket kvar att lära. Upprepa om gamla misstag igen och igen tills jag har lärt mig att räta ut gamla knutar. Och visst  går det lättare när man har börjat stå stilla på backen och inte längre faller för minsta vindpust. Men det gör fortfarande ont. Lika ont. Även om jag hanterar det annorlunda nu.

Killen som jag har varit tillsammans med senaste året blev misstänkt likt ett gammalt misstag. Eller många gamla misstag. Alla i en och samma, bara klädd i lite annan förpackning. Och jag såg det inte, såklart. Men nu vet jag. Jag föll i backen lika hårt som vanligt. Han blev tvungen att börja knarka för att orka med sin flickvän enligt hans bror. Jag har tagit alla hans pengar enligt hans föräldrar. Enligt mig så har han drag av alkohilsm och sexmissbruk och en grym potential för att börja knarka. Jag sitter som nybliven gruppledare för den lokala al-anon-gruppen på min ort och får höra att min sk pojkvän måste knarka och supa för att orka med mig. Men vem är det som ska orka med vem egentligen? Och jag känner hur jag är tillbaka i den gamla berg-och-dalbanan från förr. Är det mitt fel? Är jag en dålig människa? Klammrar mig fast vid förnuftet så länge jag kan. Försöker reda ut, trassla upp, kommunicera, hjälpa, stötta, inte bli inlagd på psyket, vara rättvis, inte anklaga, hålla mig till sanningen, inte överdriva, peppa, hoppas, kämpa.

Men ibland blir det för mycket. Även fast jag är starkare nu. Och jag beter mig illa. Slår och skäller inte längre på mig själv men på andra ibland. Kastar ut pojkvännens kläder i trapphuset när han inte vill lyssna på att jag vill att vi ska förändra saker i vårt förhållande eller göra slut. Skäms över att jag beter mig illa, bär hans skuld, bär min egen skul, försöker ta ansvar. Stöttar honom när han begår lagbrott och hamnar på psyket. Tröstar. Lyssnar. Skäller inte överdrivet mycket när han sparkar sönder min dator i vredesutbrott. Peppar när han vill sluta sitt gamla jobb och hitta ett roligare men istället sitter hemma i tre månader och spelar tv-spel. För snäll, för snäll… Ställer krav, vill att han ska ta ansvar. Möts av ilska. Han äter mina mediciner i smyg fastän jag gömmer dom. Jag föreslår terapi, rådgivning bla bla bla men inget hjälper.

Så kommer  la grande finale. Jag åker i väg en vecka på kurs. Han flippar ur. Igen. Skickar konstiga sms åt mig och mina vänner. Försvinner, lämnar mina katter ensamma bakom en låst dörr och mig 130 mil bort utan pengar till hemresa. Panik i hela magen, kan inget göra. Men jag har vänner som lyckas få tag i nyckel hem och räddar katterna. Jag kommer hem till en tom lägenhet där alla hans saker är borta, tv:n, tv:spelet, routern till internet… Och mina papper ligger på köksbordet, mina viktiga papper. Lästa av någon annan. Hans mamma. Mina sjukintyg. Räkningar, i en enda oreda. Sedan dess är han borta. Poff. Finns inte mer.

Och via kommunikation med hans föräldrar får jag veta att han inte tänker betala hyra eller skador på bilen som han har orsakat, då jag har tagit alla hans pengar. Trots att han lovat att betala och jag ligger 10 000 kr minus denna månad.  Men han har ju varit nollad hos a-kassan och arbetslös sedan juli? Och sk pojkvän vill/får/törs/kan inte prata med mig. Hälsar hans mamma. Till min gode man. Herregud, jag står mitt i en cirkus! Jag får inte ens prata med honom. Fegis! Han har satt sin mamma vis sparkarna som går själv på autopilot. Och enligt henne har jag förstört hans liv. Genom att ställa krav på honom? Och på facebook ståtar hans brors sida med en ny statusrad: ”Om man måste knarka för att orka med sin flickvän så måste ju något ha gått jävligt snett!” Swoooosch. Back in the loop again. Men den här gången tänker jag fan kliva av. I farten om jag så måste. Been there, done that. Aldrig mer. Snälla gode Gud, låt mig orka…  

 

~ av babyborderline på oktober 20, 2012.

2 svar to “”Om man måste knarka för att orka med sin flickvän så måste ju något ha gått jävligt snett!””

  1. värme och kramar.

    ursäkta men jag skrattade högt åt broderns intelligens. åt hans brillianta logik.

    glad att läsa att du mår bättre, att du vågar lägga piller åt sidan. tänker på dig då och då. tittar in nästan var dag efter nya ord.

  2. Det är jättesorgligt, jag har själv befunnit mig i en relation med en borderline drabbad tjej. Jag småknarkade redan när vi träffades och att ha en jobbig flickvän var ju optimala anledningen att knarka ännu mer, ju mer jag knarkade desto jobbigare blev hon, ju jobbigare hon desto större anledning hade att knarka. Jag skyllde allt på henne och började tillslut nästan tro på det själv, trots att jag hade börjat innan vi träffades och att jag alltid mått kass i själen. På samma sätt skyllde mina anhöriga min ohälsa på henne vilket var deras sätt att skydda sig från skuld och att ta ansvar. Jag blev spontant förbannad när läste din text, men vet samtidigt hur urbombad man blir av knark och hur långt man är beredd att gå för att skydda missbruket. Lycka till

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: