Welcome to Borderline City!

Varför upplever man alltid att man blir så smart mitt i natten, när man egentligen borde sova. Jag måste bara skriva det här. Ja, nu sitter jag här framför skärmen med fingrarna som trevar över tangenterna. Klar-jävla-vaken. Så låt gå då. Jag skriver väl.

Jag blev ingen brottsling. Ord stod mot ord. Åtalet lades ned. Poliskvinnan tycktes nästan skämmas lite inför anklagelserna från soc: ”Stämmer det att du kallade gemensamma biståndsenheten för ensamma biståndsenheten? –Haha. ja det gjorde jag, är det olagligt? Och så hade jag hotat att döda henne, socdamen, och kallat henne luder sa dom. Och hänvisade till min anonyma blogg. En prydlig utskrift från datumet där jag själv hade skrivit om händelsen, här i min privata sfär, dit ingen på soc har någon adress. Det hade polisen fått av socialchefen, utan en aning om hur han hade fått tag på mina ord.

Men jag förklarade. Orden som är kursiverade är dom som bara finns inuti mitt huvud! Det är därför dom är kursiverade. Jag dödar ingen, jag är ju liten och rädd. Och min goda goda man han höll med, förklarade att jag snarare är en hare framför ett par billyktor om natten än en hämndgalen psykopat. Och polisen ringde redan dagen efter förhöret och förklarade fallet nedlagt, om nu inte socdamen ville överklaga. En liten seger. Ett steg framåt.

Men osamsheten med psykiatrin är långtifrån över, fast dom har inte polisanmält mig ännu. Alltid något. Men deras ovillighet att hjälpa är förbryllande. Möte på möte som blir inställt. Avbokningar av möten som ingen visste fanns. Ingen som besvarar mejl eller telefonsamtal. Frågor som försvinner och aldrig tas upp. Smidigt förklädda hot om slut på sjukskrivningar och semestrar som gör att vården står stilla, fastän jag aldrig har någon semester från mig själv. Samtal till min sockontakt om att jag vill utesluta henne från min vårdplan, ord jag aldrig hört komma från min mun då jag faktiskt uppskattar min nuvarande soc-handläggare. Dom utmanövrerar mig. Jag ska få tillbaka förtroendet för psykiatrin heter det, och sen poff är dom borta. Min gode man sliter sitt hår och jag bara suckar. Blir inte längre förvånad. Vården är sjuk.

Sen fick jag ett nytt ”abstinensanfall” av min ”medicin” som jag försökt trappa ner i över ett halvår nu, utan framgång. Venlafaxin, efexor. Helt oooofarlig andra generationens antidepp, ett SSNI-preparat som tydligen ger värre abstinens än vissa morfinderivat enligt vissa medicinska sidor på nätet. Rådet jag fått av psykiatrin är att helt enkelt ha några tabletter i fickan jämt och bara ta dom när jag känner att jag börjar må dåligt, som hjälp vid utsättningen.

SNRI från Wiki:
Selektiva serotonin- och noradrenalinåterupptagshämmare, SNRI är en typ av antidepressiva läkemedel som används som farmakologisk behandling vid måttliga till djupa depressionssjukdomar och relaterade tillstånd såsom svåra ångestbesvär m m i kombination med psykologisk behandling. Även premenstruella besvär av svårare graden. En del av SNRI-preparaten används vid kronisk smärta som smärtsam diabetesneuropati.

Verkningssätt:Till skillnad från SSRI som verkar specifikt på serotonin, så verkar SNRI på både serotonin- och noradrenalinnivåerna i hjärnan. Effekten är jämförbar med eller kanske något bättre än SSRI [källa behövs].

SNRI-preparatens verkan på noradrenalinnivåerna för däremot i gengäld med sig fler biverkningar än SSRI, varför SSRI är ett förstahandsval. Om SSRI inte har tillfredsställande effekt brukar man ta till SNRI (nästa steg är tricykliska antidepressiva).

SNRI-läkemedel i Sverige: Venlafaxin (Efexor, Efexor Depot), Duloxetin (Cymbalta)

Så jag blev jättesjuk igen, grät och svettades om vartannat. Livrädd att jag hade framkallat tillståndet av mig själv, att det var mitt fel. Från forum på internet: ”Efexor är en riktigt potent SNRI, om man jämför efexors struktur och kemiska namn med tramadol så är dom väldigt lika uppbyggda därav kan man få grymma biverkningar likt opiat avtändningar.”

Om du har använt Efexor och tvärt slutar med det kan du få kortvariga och långvariga utsättningssymtom:

* Yrsel,
* känselrubbningar t.ex. myrkrypningar,
* sömnstörningar,
* mardrömmar,
* ångest,
* huvudvärk,
* svettningar,
* illamående,
* känslosamhet,
* led- och muskelvärk.

Utsättningxsymtomen kan vara från en vecka till två månader. Man brukar rekommendera att man gravids minskar dosen istället för att stoppa tvärt. Om man har stoppat tvärt, och får svåra symptom, kan man ev. återgå till full dos och sedan minska dosen gradvis. (http://web4health.info/sv/answers/bio-effexor-side-effects-withdrawal.htm)

Jag blev livrädd. För mina mediciner. Läste på lite till. Vilken kombo jag använde. Helt okombinerbar enligt sidorna på nätet, venlafaxin, litium och concerta tillsammans. Inte bra. Men mer om det senare. Det finns så mycket att säga, jag är långtifrån klar, men inlägget blir sådär långt att ingen orkar kämpa sig ner till sista ordet på sidan. Jag måste dela upp allt. Lite i taget istället för allt på en gång. Men det kommer mer. Orden bubblar inuti huvudet, vill ut på skärmen och berätta sin historia. Självläka i cyberspace istället för att äta mig inifrån.

~ av S på juli 25, 2012.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!
Etiketter: blogg, brottsling, concerta, God Man, litium, mediciner, polisanmälan, polisanmäld av soc, polisen, psykiatrin, psykofarmaka, sjukvård, social förvanltningen, socialchefen, venlafaxin