Welcome to Borderline City!

Mitt korthus blåser bort i vinden

•februari 1, 2009 • 1 kommentar

Korthus

Jag har vart i helvetet och vänt,

jag tror en del av mig blev kvar där.

Tänkte ta mig tillbaka till världen,

men nu har dom låst in gevärern.

Kvar är bara rösten som kallar,

jag hör hur den viskar i vinden.

Det spelar ingen roll hur fort du springer,

jag har ditt blod på kinden.

Tankar lovar bot och bättring,

fast jag snubblat på min hjärna.

Jag har lyssnat på skulden och skammen igen,

”Han är nån man ska förtjäna”.

Har aldrig varit så borta

Hur skulle någon kunna förstå?

Trär fumligt en plastpåse på huvudet,

när mina läppar blir blå.

Alla stjärnor på himlen,

blir liksom tystare om natten.

Mitt korthus blåser bort i vinden,

hur andas man med lungor fyllda av vatten?

Publicerat i Poetic
Etiketter: Dikt, helvetet, poesi, smärta

Tack snälla Ni!

•januari 31, 2009 • 10 kommentarer

Okej, okej, okej. Jag ångrar mig. Jag vill inte vara grå, jag kommer aldrig att bli grå. Jag är svart eller vitt. Det är jag. Men det gör så helvetes jävla ont ibland.

Och jag kan inte upphöra att förvånas. Förvånas av alla kommentarer jag får. Från okända människor som bryr sig. Som visar omtanke och medkänsla. Som delar med sig av erfarenheter och perspektiv. Om ni visste hur mycket det betyder. Jag förtjänar det inte, jag kommer aldrig kunna tacka er nog. Det betyder så mycket, att någon bryr sig. Att veta att okända människor tar sig tid att skriva några rader, till mig. Jag som är värd ingenting. Det är fantastiskt. Tack snälla ni, tack, tack, tack.

Han och jag sitter i en bil på väg in i bergväggen. Varje dag närmare ett crash bom bang. Alla, verkligen alla, säger att jag måste ut ur bilen nu, NU, innan det är försent. Jag måste tänka på mig själv. Hahaha, det är ju det jag gör. Typiskt borderline-beteende att undvika separationer till vilket pris som helst, till och med på bekostnad av mitt eget liv. Vilket jävla resonemang va? Jag är knäpp i hela huvudet, men jag vet i alla fall om det.

Igår pratade jag med en kompis till en kompis på MSN. En manlig kompis till en kompis. Bara om ditten och datten, helt oskyldigt. Han kom in i rummet och upptäckte min oskyldiga konversation som i Hans ögon var fruktansvärt skyldig och orätt och fel. Han hävdade att jag hade förstört Hans kväll, att det var ingen idé att fortsätta. Jag får total panik och skickar ett sms till min kompis där jag skriver att ”Jag har förstört hans kväll, jag är vidrig. Han är ond. fan, fan, fan” (för precis så kändes det) och skickar sms:et till Han istället för min kompis. Liksom skickade till närmsta kontakt typ. Inte bra. Inte bra. Han säger att jag kan dra åt helvete och jag börjar omdelbart planera inför KATASTROFEN.

För mig handlar ingenting längre om mig och Han utan om överlevnad. På den basalaste nivån. Eller egentligen handlar det kanske om att stå ut. Och enda sättet att stå ut är ju att inte överleva. Efter gediget tankearbete (i total avsaknad av logik och verklighetsförankring) beslutar jag att bästa sättet att skona ungarna (vilka vi har i helgen) vore att ta mig till min lägenhet (15 mil bort) och bara göra slut på allt, alternativt att ta på mig ytterkläder och bara gå och gå tills jag är tillräckligt långt bort för att sedan äta mina sömntabletter och lägga mig ner och frysa ihjäl.

Givetvis förstorade jag upp situationen. Han bad om ursäkt en aning och jag gjorde desamma gånger 1000. Jag behövde inte frysa ihjäl i en snödriva. Men det viktiga är att jag trodde att jag skulle behöva det, och allt detta för att jag pratade med en (manlig) kompis på MSN. Bergväggen är inte långt borta nu…

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: kommentarer, Självmord, svart vitt, svartsjuka

Hypomaniac

•januari 30, 2009 • 4 kommentarer

Helt plötsligt tog allt det tomma, ensamma, bittra slut och jag flög upp till en ny nivå. Hypomanin är inte alltid en fiende, mera som en välkommen vän. Allt blev ljust och glatt. Orden ville aldrig sluta flöda och hela kroppen bara spratt av uppdämd energi och livsvilja.

Men inget gott vara för evigt, så nu ramlade jag tillbaka ner i det svarta. Är det inte ironiskt? Svart eller vitt. När jag bara vill vara grå som alla andra.

Publicerat i (Hypo)Maniac
Etiketter: bipolär, Hypomani, svart eller vitt

Insikt

•januari 24, 2009 • 7 kommentarer

Så slår det mig solklart, rakt i solarplexus, och jag tappar nästan luften. Just i den sekunden, en känsla av så stark insikt. Han är inte bra för mig. Inte som tidigare, en smygande liten fågel som viskar i periferin utan nu, en rungande kör som skriker rakt in i mitt öra. Och jag förstår. Jag förstår verkligen.

Lördag kväll. Jag vet inte vad andra gör, jag vet bara vad jag gör. Jag hukar bakom köksbordet, efter att Han druckit sina öl, och sin sprit i smyg, när Han i plötsligt raseriutbrott trashar sin digitalkamera rakt in i stereon. Jag tassar tyst omkring rädd att göra fel och locka fram fler vredesanfall tills Han somnar vid köksbordet. Men jag är inte rädd. Hellre att Han slog mig, det är Orden som sliter upp de största och mest svårläkta såren.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att jag förlåter Honom imorgon. Och dagen efter det. Och om och om igen. Jag hatar mig själv mest.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter: Alkoholism, alkoholist, ilska, smärta, vrede

Ropat efter hjälp

•januari 21, 2009 • 4 kommentarer

Med risk för att upprepa mig å det grövsta;

Jag drunknar, jag sjunker, jag kvävs av sand och sten. Att jag ens kan andas är ett under. Nej det släpper inte, det blir värre. Ångesten omringar totalt, lämnar ingen springa hopp eller frist. Jag tassar runt i min ensamhet och fasar för när hunden vill rastas eller när samtal måste ringas angående tillfällig frånvaro i diverse aktivitet. Om telefonen ringer av sig själv kan jag inte förmå mig att trycka grön lur, inte ens om det är Han som ringer.

Jag simmar inte längre, flyter på rygg i mitt döda akvarium. Ensam. Ingen som håller handen och lovar att allt ska bli bra. Ingen som smeker bort ångesten från min panna när det gör som ondast. Ingen att falla tillbaka på. Helt ensam, helt ensam i helva världen.

Och det jag skäms för mest av allt. Snart har jag inget val. Måste visa hur ont det gör. Måste göra ondare någon annanstans än inuti. Måste slippa känna, tänka, leva, vara, finnas. Snart. Jag menar det. För det är ju inte som jag inte ropat efter hjälp, länge, mycket.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: Ångest, självmod, Självskadebeteende, smärta, sucid

Ta mig med, bort

•januari 21, 2009 • Kommentera

Är så jävla besviken. Och rädd. Varför, varför, varför hjälper dom inte? Dom som har betalt för att hjälpa sådana som jag. Varför?

Trodde allt var på väg att gå över, suddas ut till en liten rispa på linsen i periferin. Kunde tänka mer än en minut framåt, kände vilja att göra vardagliga saker, skrattade till och med. Men sen kom det tillbaka, med full kraft. Tankarna. Paniken. Ångesten. Inte en tanke som inte ger ångest. Så fort huvudet landade på kudden. Tillbaka i spiralen på väg nedåt. Fångad i ett nät av ondska. Det kommer aldrig någonsin att bli bra.

Desperationen i min blick. Jag ber, ta mig med, bort.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: Ångest, panik, tankar

En burk sömntabletter och vaga löften

•januari 20, 2009 • Kommentera

Kom hem från psykjourmottagningen med en burk sömntabletter och vaga löften om en samtalskontakt.

Förstår dom inte att min värld är i spillror även om jag inte kan uttrycka det i perfekta ordalag? Förstår dom inte? Ser dom inte? Jag kvider efter hjälp, mina ögon ropar allt, allt vad dom orkar. Hjälp mig, hjälp mig. Men jag är bara ett uppstickande kort som ska fösas tillbaka in i ordningen. Så liten i stolen, så utelämnad att svara på deras frågor som får mig att känna all världens skuld, att skämmas över mig själv. Ja, jag har självskadebeteende. Ja, jag tänker på att ta bort mig. Nej, aldrig att jag vågar utan tillit eller värme. Jag kan inte. Jag skäms. Förstår dom inte, jag skäms!

Jag har inga vägar kvar att gå nu.

Publicerat i Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: borderline. bipolär sjukdom, psykakuten, psykiatri, psykmottagning, psykvård, Självdestruktiv, Självmord, Självskadebeteende

Demonerna har vunnit

•januari 19, 2009 • 2 kommentarer

Nu är det färdigt. Jag räknar minuterna tills Han kommer hem från jobbet, då ska vi åka. Dit. Ni vet, dit, där man borde få hjälp, eller, dit där man, om man har tur kanske får man hjälp. Han orkar inte med mig längre. Inte efter i helg.

”Res dig upp för fan, tänk på ungarna, du kan inte ligga här!” (När jag ramlade ihop på golvet i tvättstugan i en förtvivlad hög.) ”Alltså, jag har bara ungarna varannan helg och då vill jag inte ha dåligt samvete för att jag är med dom och inte orkar bry mig om dig.” (Typ, sluta ligga och grina och ge mig dåligt samvete). Fastän jag hade bett om att få slippa följa med och vara men ungarna i helgen! Jag kände, jag visste att jag var för trasig för att orka, för att kunna vara en vuxen människa. ”Ska jag skjutsa dig till sjukhuset? jag vill inte att du blir galen så att mina barn ser…” Han måste skydda sina barn från mig, MAN måste skydda sina barn från mig. Jag är ett monster.

Han är ett monster. Han älskar inte mig. Jag vet inte ens om Han är förmögen att älska någon. Men Han gör nog sitt bästa, och Han är nog en god människa. Det är ju jag som är ormen i paradiset. Och utan Honom har jag ingen.

Jag ber om förlåt hundratusen gånger, men det räcker aldrig till, jag komplicerar och trasslar till Hans liv med att vara sjuk. Med att vara Jag. Alltid något fel, och Han vill bara ha mig när jag är perfekt. Vilket jag aldrig någonsin kan bli.

Men jag har mina egna demoner också, oberoende av Honom. Och dom har vunnit nu. Jag kan inte stanna i den här världen, jag måste bort. Om jag bara inte hade varit så trött så hade jag kanske orkat göra slut på allting, men det är för jobbigt, kräver för mycket kraft. Jag orkar helt enkelt inte, jag hoppas på landstinget, på besparingar, på regeringen. Jag låter dom ta mig, paketera mig och göra vad fan dom vill med mig, bara jag börjar leva igen.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: demoner, monster, psykakuten, psykiskt sjuk, psykvård, psylvård, sjuk

Ett rop på hjälp eller psykvården i ett nötskal

•januari 10, 2009 • 6 kommentarer

Jag sluter ögonen och skriker, nej ylar, i mitt inre. Så fort jag ens tänker tanken att lägga huvudet på kudden så börjar det. Någon tar tag i Fjärrkontrollen Till Min Hjärna och börjar zappa, vilt. Bild efter bild flimmrar förbi, lösryckta fragment av tankar som enbart föder ångest. Jag får inte ens bestämma över mitt eget huvud, det är Någon Annan som gör det.

Jag har gått in i slow motion-läget. Allt är en dimma, jag orkar inte tänka längre än en meter framför mina fötter. Ingenting har någon mening. Varför duscha när jag ändå blir smutsig igen? Varför äta när jag ändå måste gå på toaletten sen? Ljuset bakom mina ögon har slocknat, och jag gör vad som helst för att inte lämnas ensam med mina tankar. Det är illa nu.

Han varken orkar eller vill se min zombie-version av mig själv. Han har egna behov. Han har inte tid. Han har egna problem. Och jag sväljer mina tårar, om jag kan. Jag förstår nu, alla har det inte som jag. Det finns andra människor i världen som faktiskt känner sig älskade och får stöd av sina respektive. men det finns varken tid eller kraft för ett uppbrott nu, och jag fruktar att jag aldrig kommer komma dit. Jag har ju gjort mig själv till ett offer, och eftersom jag är ett offer så ska jag bara sitta här och tycka synd om mig själv och vänta på att någon lyfter mig härifrån.

Och när vi ändå är igång med en snyfthistoria så kan jag lika gärna beklaga mig över PSYKVÅRDEN, eller brist på vård kanske det heter.

Innan jul blev jag erbjuden ett plats på kommunens center för människor med liknande problematik som jag, typ borderline, bipolaritet, personlighetsstörningar osv. Kruxet var bara att man var tvungen vara där varje dag utom helgerna och sova där, vilket rimmade illa med min just påbörjade utbildning som jag älskade över allting annat och var i princip det som fick mig att gå upp varje morgon. Det kunde dom inte ta hänsyn till, valet jag hade var att ta centervistelse eller inget. Så jag valde inget, för min egen skull.

Sedan hittade jag i grannkommunen (15 mil bort) att de hade kognitiv beteendeterapi, och jag föreslog min kontaktperson att få gå det. Men nix, då fick jag ta kontakt med dem själv. Sagt och gjort, men grannkommunen tyckte det var väöldigt märkligt eftersom de tydligen har KBT i MIN kommun, men givetvis fick jag komma till dem, dock med väntetid på 3 månader. Så jag frågade min kontaktperson igen, men hon menade att de hade BEDÖMT att jag inte behövde KBT utan centervistelse för att kunna bedöma vad jag skulle behöva sedan. Sen skickade hon ut mig i kylan. Och här är jag nu. Utan stöd eller hjälp ifrån något håll. Och jag fucking sjunker.

Och ingen lyssnar, ingen ser, och jag orkar inte ropa mer…

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline