Welcome to Borderline City!

Korthus

Jag har vart i helvetet och vänt,

jag tror en del av mig blev kvar där.

Tänkte ta mig tillbaka till världen,

men nu har dom låst in gevärern.

Kvar är bara rösten som kallar,

jag hör hur den viskar i vinden.

Det spelar ingen roll hur fort du springer,

jag har ditt blod på kinden.

Tankar lovar bot och bättring,

fast jag snubblat på min hjärna.

Jag har lyssnat på skulden och skammen igen,

”Han är nån man ska förtjäna”.

Har aldrig varit så borta

Hur skulle någon kunna förstå?

 Trär fumligt en plastpåse på huvudet,

när mina läppar blir  blå.

Alla stjärnor på himlen,

blir liksom tystare om natten.

Mitt korthus blåser bort i vinden,

hur andas man med lungor fyllda av vatten?

~ av S på februari 1, 2009.

Publicerat i Poetic
Etiketter: Dikt, helvetet, poesi, smärta