En burk sömntabletter och vaga löften
Kom hem från psykjourmottagningen med en burk sömntabletter och vaga löften om en samtalskontakt.
Förstår dom inte att min värld är i spillror även om jag inte kan uttrycka det i perfekta ordalag? Förstår dom inte? Ser dom inte? Jag kvider efter hjälp, mina ögon ropar allt, allt vad dom orkar. Hjälp mig, hjälp mig. Men jag är bara ett uppstickande kort som ska fösas tillbaka in i ordningen. Så liten i stolen, så utelämnad att svara på deras frågor som får mig att känna all världens skuld, att skämmas över mig själv. Ja, jag har självskadebeteende. Ja, jag tänker på att ta bort mig. Nej, aldrig att jag vågar utan tillit eller värme. Jag kan inte. Jag skäms. Förstår dom inte, jag skäms!
Jag har inga vägar kvar att gå nu.
Welcome to Borderline City! 