Welcome to Borderline City!

Med risk för att upprepa mig å det grövsta;

Jag drunknar, jag sjunker, jag kvävs av sand och sten. Att jag ens kan andas är ett under. Nej det släpper inte, det blir värre. Ångesten omringar totalt, lämnar ingen springa hopp eller frist. Jag tassar runt i min ensamhet och fasar för när hunden vill rastas eller när samtal måste ringas angående tillfällig frånvaro i diverse aktivitet. Om telefonen ringer av sig själv kan jag inte förmå mig att trycka grön lur, inte ens om det är Han som ringer.

Jag simmar inte längre, flyter på rygg i mitt döda akvarium. Ensam. Ingen som håller handen och lovar att allt ska bli bra. Ingen som smeker bort ångesten från min panna när det gör som ondast. Ingen att falla tillbaka på. Helt ensam, helt ensam i helva världen.

Och det jag skäms för mest av allt. Snart har jag inget val. Måste visa hur ont det gör. Måste göra ondare någon annanstans än inuti. Måste slippa känna, tänka, leva, vara, finnas. Snart. Jag menar det. För det är ju inte som jag inte ropat efter hjälp, länge, mycket.

~ av S på januari 21, 2009.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Living on the borderline
Etiketter: Ångest, självmod, Självskadebeteende, smärta, sucid