Tack snälla Ni!
Okej, okej, okej. Jag ångrar mig. Jag vill inte vara grå, jag kommer aldrig att bli grå. Jag är svart eller vitt. Det är jag. Men det gör så helvetes jävla ont ibland.
Och jag kan inte upphöra att förvånas. Förvånas av alla kommentarer jag får. Från okända människor som bryr sig. Som visar omtanke och medkänsla. Som delar med sig av erfarenheter och perspektiv. Om ni visste hur mycket det betyder. Jag förtjänar det inte, jag kommer aldrig kunna tacka er nog. Det betyder så mycket, att någon bryr sig. Att veta att okända människor tar sig tid att skriva några rader, till mig. Jag som är värd ingenting. Det är fantastiskt. Tack snälla ni, tack, tack, tack.
Han och jag sitter i en bil på väg in i bergväggen. Varje dag närmare ett crash bom bang. Alla, verkligen alla, säger att jag måste ut ur bilen nu, NU, innan det är försent. Jag måste tänka på mig själv. Hahaha, det är ju det jag gör. Typiskt borderline-beteende att undvika separationer till vilket pris som helst, till och med på bekostnad av mitt eget liv. Vilket jävla resonemang va? Jag är knäpp i hela huvudet, men jag vet i alla fall om det.
Igår pratade jag med en kompis till en kompis på MSN. En manlig kompis till en kompis. Bara om ditten och datten, helt oskyldigt. Han kom in i rummet och upptäckte min oskyldiga konversation som i Hans ögon var fruktansvärt skyldig och orätt och fel. Han hävdade att jag hade förstört Hans kväll, att det var ingen idé att fortsätta. Jag får total panik och skickar ett sms till min kompis där jag skriver att ”Jag har förstört hans kväll, jag är vidrig. Han är ond. fan, fan, fan” (för precis så kändes det) och skickar sms:et till Han istället för min kompis. Liksom skickade till närmsta kontakt typ. Inte bra. Inte bra. Han säger att jag kan dra åt helvete och jag börjar omdelbart planera inför KATASTROFEN.
För mig handlar ingenting längre om mig och Han utan om överlevnad. På den basalaste nivån. Eller egentligen handlar det kanske om att stå ut. Och enda sättet att stå ut är ju att inte överleva. Efter gediget tankearbete (i total avsaknad av logik och verklighetsförankring) beslutar jag att bästa sättet att skona ungarna (vilka vi har i helgen) vore att ta mig till min lägenhet (15 mil bort) och bara göra slut på allt, alternativt att ta på mig ytterkläder och bara gå och gå tills jag är tillräckligt långt bort för att sedan äta mina sömntabletter och lägga mig ner och frysa ihjäl.
Givetvis förstorade jag upp situationen. Han bad om ursäkt en aning och jag gjorde desamma gånger 1000. Jag behövde inte frysa ihjäl i en snödriva. Men det viktiga är att jag trodde att jag skulle behöva det, och allt detta för att jag pratade med en (manlig) kompis på MSN. Bergväggen är inte långt borta nu…
Welcome to Borderline City! 
Har läst din blogg ett tag nu och ville bara säga att jag tycker att den är jättebra =) Kram
Alltså, jag tycker det är hemskt att säga att den här bloggen är ”bra.” Du skriver förklarande & att man blir berörd. Men jag tycker inte den är BRA för det… Jag tycker du är stark som fan & jag känner igen mig som fan i det du skriver då jag är borderlajnare själv.
Jag skrattade vid delen ”Typiskt borderline-beteende att undvika separationer till vilket pris som helst, till och med på bekostnad av mitt eget liv. Vilket jävla resonemang va? Jag är knäpp i hela huvudet, men jag vet i alla fall om det.”
– För jag är precis likadan själv. Been there done that. Delen om knäpp i huvudet & veta om det själv var så jävla huvudet på spiken att jag log mitt allt.
Vill du dela med mig av erfarenheter mer privat, eller bara tjuta rätt ut på hjälp eller något alls så får du mer än gärna maila… Vi känner inte varandra, men ibland kan folk man inte känner vara bland den bästa hjälpen.
Ta hand om dig.
Det är han som ska ner i en snödriva & försvinna,
inte Du.
Du är en person. En fin & bra person.
En människa med känslor & tankar som du har Rätt att känna. Du har Rätt att vara den du är, oavsett om du är sjuk eller ej. Oavsett om du har en diagnos eller ej.
Du Har Rätt Att Leva.
Kram,
Eller alltså. Tolka mig rätt när jag säger att den inte är Bra. ”Bra” får den att låta som att ”tjipp tjopp du är så söt & vad gulligt att du cyklade till ån idag.” & det är ju inte riktigt så det är.
Äsch. Det var inget illa menat i alla fall, om du nu råkar ta det så. :*
jag tänker på dig med gumman, läser dina inlägg, och det enda jag vill är att du ska komma hem och ordna upp allt. Det verkar inte bra för dig där borta, med han! Förlåt men jag är orolig! Kärlek till dig Sarabus!!
Test
Kunde inte skriva kommentar så jag skickade ett mail istället.
Som jag sagt innan, o jag säger det igen.
Adda gärna på msn o låt oss diskutera livet, döden, världen m.m
Känner igen mig i dig, jag sitter i en sjunkande båt med honom och jag vet att det inte kommer funka men varför sitter jag då kvar, klamrar mig fast vid allt…utom flytvästen?
Du ÄR inte din diagnos tjejen. Men dina tankar och handlingar är sprungna ur diagnosen. Låt det friska inom dig komma fram, det som faktiskt talar om för dig att du är inne på ett spår där separation skall undvikas till varje pris, t.o.m priset av ditt liv. Av det du skriver att döma så är det liv du lever nu inte värdigt en människa. Han är inte värd dig. Och det enda sättet för dig att leva är att ta dig ut, ta dig därifrån, till varje pris.
Kram
Jag ville bara säga att jag tycker du är jävligt bra. Tack.
Det är inte du som är problemet, det är han. HAn som inte låter dig snacka med en kompis. ALla undeviker separationer, det vore konstigt annars. Separtion är smärtsamt. Kimmis kommentar är jättebra, du är inte borderline, du befinner dig i ett gränsland där du inte mår bra. Orsaken kan vara vad som helst, men respekt och självkänsla är viktiga frågor. Håller dock inte med om att du måste ta dig ur till varje pris. Du måste ha insikt först, sedan kan du ta dig ur relationen. Men avsluta inte innan du är färdig, för då smärtar separationen jättelänge. Läs min blogg som handlar om borderline. manskligamoten.blogspot.com