Demonerna har vunnit
Nu är det färdigt. Jag räknar minuterna tills Han kommer hem från jobbet, då ska vi åka. Dit. Ni vet, dit, där man borde få hjälp, eller, dit där man, om man har tur kanske får man hjälp. Han orkar inte med mig längre. Inte efter i helg.
”Res dig upp för fan, tänk på ungarna, du kan inte ligga här!” (När jag ramlade ihop på golvet i tvättstugan i en förtvivlad hög.) ”Alltså, jag har bara ungarna varannan helg och då vill jag inte ha dåligt samvete för att jag är med dom och inte orkar bry mig om dig.” (Typ, sluta ligga och grina och ge mig dåligt samvete). Fastän jag hade bett om att få slippa följa med och vara men ungarna i helgen! Jag kände, jag visste att jag var för trasig för att orka, för att kunna vara en vuxen människa. ”Ska jag skjutsa dig till sjukhuset? jag vill inte att du blir galen så att mina barn ser…” Han måste skydda sina barn från mig, MAN måste skydda sina barn från mig. Jag är ett monster.
Han är ett monster. Han älskar inte mig. Jag vet inte ens om Han är förmögen att älska någon. Men Han gör nog sitt bästa, och Han är nog en god människa. Det är ju jag som är ormen i paradiset. Och utan Honom har jag ingen.
Jag ber om förlåt hundratusen gånger, men det räcker aldrig till, jag komplicerar och trasslar till Hans liv med att vara sjuk. Med att vara Jag. Alltid något fel, och Han vill bara ha mig när jag är perfekt. Vilket jag aldrig någonsin kan bli.
Men jag har mina egna demoner också, oberoende av Honom. Och dom har vunnit nu. Jag kan inte stanna i den här världen, jag måste bort. Om jag bara inte hade varit så trött så hade jag kanske orkat göra slut på allting, men det är för jobbigt, kräver för mycket kraft. Jag orkar helt enkelt inte, jag hoppas på landstinget, på besparingar, på regeringen. Jag låter dom ta mig, paketera mig och göra vad fan dom vill med mig, bara jag börjar leva igen.
Welcome to Borderline City! 
Jag har följt din blogg ett tag och det gör verkligen ont att läsa det du skriver. Din kille har tyvärr extrema problem och du behöver bort från honom. Här finns en utsträckt hand om du behöver, skriv till mig. Du bör kunna se min epost-adress.
”Han vill bara ha mig när jag är perfekt. Vilket jag aldrig någonsin kan bli.”
Jag känner igen mig till hundra procent. Det är hemskt att vi inte kan få bli älskade för de vi är.
Många kramar, även om vi inte känner varandra, jag tänker på dig och känner med dig.