Hypomaniac

Helt plötsligt tog allt det tomma, ensamma, bittra slut och jag flög upp till en ny nivå. Hypomanin är inte alltid en fiende, mera som en välkommen vän. Allt blev ljust och glatt. Orden ville aldrig sluta flöda och hela kroppen bara spratt av uppdämd energi och livsvilja.

Men inget gott vara för evigt, så nu ramlade jag tillbaka ner i det svarta. Är det inte ironiskt? Svart eller vitt. När jag bara vill vara grå som alla andra.

~ av Sara på januari 30, 2009.

4 svar to “Hypomaniac”

  1. Fast jag vill faktiskt inte vara grå som alla andra. Iallafall inte när jag är vit, då älskar jag det och tänker att det är värt det svarta. Sen när man är svart.. ja, då kanske det inte alltid känns värt det; men den eviga frågan som vi aldrig kan få svar på är nog: är det värt det?

    Kram från Anne

  2. Jag har aldrig varit i det allra allra svartaste…men nära nog, och jag har aldrig varit på den högsta högsta toppen, men nära nog, och svaret på frågan, är det värt det? Ja ja ja….

  3. ”Hypomanin är inte alltid en fiende, mera som en välkommen vän.”

    Det är den enda tills man inser hur kul man har och tänker ”fan, det här kommer komma åter i tusenfalt ångest imorgon”

  4. Vet precis hur det är. Svart eller vitt. Allt eller inget.

    kram på dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: