Ett rop på hjälp eller psykvården i ett nötskal
Jag sluter ögonen och skriker, nej ylar, i mitt inre. Så fort jag ens tänker tanken att lägga huvudet på kudden så börjar det. Någon tar tag i Fjärrkontrollen Till Min Hjärna och börjar zappa, vilt. Bild efter bild flimmrar förbi, lösryckta fragment av tankar som enbart föder ångest. Jag får inte ens bestämma över mitt eget huvud, det är Någon Annan som gör det.
Jag har gått in i slow motion-läget. Allt är en dimma, jag orkar inte tänka längre än en meter framför mina fötter. Ingenting har någon mening. Varför duscha när jag ändå blir smutsig igen? Varför äta när jag ändå måste gå på toaletten sen? Ljuset bakom mina ögon har slocknat, och jag gör vad som helst för att inte lämnas ensam med mina tankar. Det är illa nu.
Han varken orkar eller vill se min zombie-version av mig själv. Han har egna behov. Han har inte tid. Han har egna problem. Och jag sväljer mina tårar, om jag kan. Jag förstår nu, alla har det inte som jag. Det finns andra människor i världen som faktiskt känner sig älskade och får stöd av sina respektive. men det finns varken tid eller kraft för ett uppbrott nu, och jag fruktar att jag aldrig kommer komma dit. Jag har ju gjort mig själv till ett offer, och eftersom jag är ett offer så ska jag bara sitta här och tycka synd om mig själv och vänta på att någon lyfter mig härifrån.
Och när vi ändå är igång med en snyfthistoria så kan jag lika gärna beklaga mig över PSYKVÅRDEN, eller brist på vård kanske det heter.
Innan jul blev jag erbjuden ett plats på kommunens center för människor med liknande problematik som jag, typ borderline, bipolaritet, personlighetsstörningar osv. Kruxet var bara att man var tvungen vara där varje dag utom helgerna och sova där, vilket rimmade illa med min just påbörjade utbildning som jag älskade över allting annat och var i princip det som fick mig att gå upp varje morgon. Det kunde dom inte ta hänsyn till, valet jag hade var att ta centervistelse eller inget. Så jag valde inget, för min egen skull.
Sedan hittade jag i grannkommunen (15 mil bort) att de hade kognitiv beteendeterapi, och jag föreslog min kontaktperson att få gå det. Men nix, då fick jag ta kontakt med dem själv. Sagt och gjort, men grannkommunen tyckte det var väöldigt märkligt eftersom de tydligen har KBT i MIN kommun, men givetvis fick jag komma till dem, dock med väntetid på 3 månader. Så jag frågade min kontaktperson igen, men hon menade att de hade BEDÖMT att jag inte behövde KBT utan centervistelse för att kunna bedöma vad jag skulle behöva sedan. Sen skickade hon ut mig i kylan. Och här är jag nu. Utan stöd eller hjälp ifrån något håll. Och jag fucking sjunker.
Och ingen lyssnar, ingen ser, och jag orkar inte ropa mer…
Welcome to Borderline City! 
självklart. har du msn? isf är det crystalstar_@hotmail.com som gäller. annars kan du alltid maila. 🙂 puss och kram.
Jag var inte i samma situation som du men mådde inte bra i mitt förhållande på länge länge,. Jag hade också svårt att bryta uypp. Men så en dag sa min kurator; Jag ser i din journal att du haft det här problemet i ditt förhållande i flera år.
Och då föll poletten på plats. INte tusan att jag skulle ha det så i flera år till. Så då äntligen tog jag mod till mig och gjorde slag i saken. Jag har imnte ångrat mig en sekund.
Hej! Jag tittade in i din blogg för första gången idag. Jag.. känner verkligen igen mig det du skriver. Det är sjukt läskigt, och psykvården är verkligen totalt värdelös på att ge hjälp! Jag undrar varför det ska vara så. Omöjligt att få terapi. De väntar tills man verkligen nästan tar sitt liv och då lägger de bara in än i förvaring på psyk, proppar i mediciner och sen ut igen utan vidare hjälp. Det är så jag har upplevt det iallafall… och det är sjukt jobbigt när man sjunker… Är så ledsen över det med din pojkvän. Det sista vi behöver är någon som inte kan lyssna. Kram från Anne.
Läste Ann Heberleins bok – Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En mycket bra sådan om hennes borderline, bipolaritet osv. Rekomenderas varmt, kanske kan den frambringa något sorts hopp i mörkret?
Jag pluggar nu för att jobba inom vården och när jag läser din blogg (och många andras i din situation) så skäms jag över Svensk vård, skäms över mitt yrkesval, men känner mer och mer för att välja psykiatri som valbar kurs istället för något annat. Göra något för alla psykiskt sjuka!
Hoppas ni tillslut får den hjälp ni behöver och att ni får må bra snart..
Det där känner jag igen.. Centervistelse bara på ens vilkor, enligt mig var de 2 veckorna ett förlöjligande av mig – av människor, endast. Jag har många skräckhistorier från Mlfltns, psykiatri – väntar på att någon ska berätta en motsats till mig. Jag önskar dig allt gott inga maror inatt! /