Jag gav upp för länge sen

•februari 15, 2009 • 7 kommentarer

Melissa Horn har skrivit en låt om mig. Jag tror inte att hon själv vet om det, men den handlar om mitt liv. A skickade en länk, sa att han snubblat över den och kom att tänka på mig när han hörde den. Han anade inte hur rätt han hade. ”Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut”. Ja, ja, ja! Jag har slutat andas för länge sen.

Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen

Och jag kan inte sluta att tänka på att alla i Hans närhet måste ha vetat, åtminstone anat, när jag tassade rakt in i fällan. Lättade över att det råkade dyka upp en Frälsare på scenen, en Messias redo att axla uppmaningen; Att Få Rätsida på Hans Liv. Tyvärr hade dom nog glömt att upplysa mig om min uppgift. Annars hade jag inte suttit här och förvånats, eller hur?

Och jag gjorde dom nog besvikna, när jag istället tvingade till mig rollen som bundsförvant. Komplett med obligatoriska skygglappar, optimala för tunnelseende och förnekelse. Tiggde och bad om att bli manipulerad och förminskad, världsbäst på att blunda på precis de rätta ställena.

Men jag tar inte på mig någon skuld. Det finns ingen Judas i den här pjäsen. Bara ett ouppskattningsbart antal förlorare…

 

(Han kom nyss in, konstaterade torrt att jag inte tar mig från datorn, det är otroligt. Jag är otrolig.)

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline

Vågar inte försvinna

•februari 13, 2009 • 1 kommentar

Vågar inte försvinna

Hon har alltid varit svag,
en insida av igenväxta snår.
Hon har aldrig kunnat ge några svar,
Men brukade alltid följa tyst i dina spår.

Hon gömde sina hemligheter djupt inuti
Blundade tills allting föll isär
Du svor över att hon var så svår,
ett enda ändlöst, uttröttande besvär.

Långsamt förvandlades hon till en slak marionett,
lärde sig aldrig att tala ditt språk.
Sover du gott om natten?
Eller planerar du nästa skrämmande bråk?

Man kan inte tvinga sig till kärlek,
börjar du inte inse det nu?
Ser du inte, hon har börjat blekna bort i kanten,
hennes insida trasas sakta sönder och itu.

Du har gömt dig bakom ilska,
du tvingar henne åt ditt håll.
Hon styrs av din beska skuld och skam,
lånar dig känslan av makt och av kontroll.

Om du hade sett hennes blick,
om du ändå hade kunnat förstå,
hade du ändå fångat henne i din håv,
eller hade du låtit henne flyga då?

Hon bär din sårade stolthet,
hon deltar i slag hon aldrig kan vinna.
Hon ber om ursäkt för dina fel,
ligger på golvet med geväret mot bröstet,
men vågar inte försvinna.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Poetic
Etiketter: ,

En tidsinställd bomb

•februari 11, 2009 • 6 kommentarer

Allt rasar, faller samman som dominobrickor, mödosamt uppställda på rad. Klick, klick, klick. Fortsätter i en oändlighet med att ge nästa en förödande knuff, vilken förs vidare, och vidare och vidare. Som en evig vågrörelse. Faller en så faller allt.

Desperationen har stundvis tagit över mina tankar. Jag kan höra paniken inuti mitt huvud, och när jag tar tag i ratten förändras inte riktingen. Men det här är en annan vallöshet, helt olik den hypomaniska känslan där ingen broms i världen kan hindra gaspedalen från att öka accelerationen. Nu består paniken av att verkligen inte veta åt vilket håll jag ska gå, vilken väg som svarar för minst motstånd.

Handlar det hon Honom eller om mig nu? Kan jag ens skylla ifrån mig någonting alls? Det finns aldrig någon lätt väg, eller hur? Jag ligger upp och ner, hjulen snurrar i luften.

Så jag vrålar, ylar, rasar,  inuti mitt huvud. Jag ropar på hjälp, HJÄLP. Ta mig härifrån. Jag vill inte mer nu. Jag orkar verkligen, verkligen inte alls. Jag känner hur det krasar inuti, hur allt som är jag trampas sönder av osynliga fötter. Ingenting är längre verkligt, jag sitter fast i en surrealism av kaos och förstörelse. Inga starka armar som lyfter mig upp, trots att jag har bett till fucking jävla Gud, Muhammed och Budda att svepa mig med, dit där ingen smärta finns.

Jag regredierar mig in i ett skal, låtsas att min verklighet bara är en ond dröm. Förr eller senare vaknar man upp under en tunn hinna av svett. När lampan är tänd syns inga spöken alls.

Försöker hjälplöst förstå hur jag ska kunna gå ut i världen och spela med i det största skådespelet av alla. Trots att det knakar i mina fogar, och innandömet är på väg att explodera i tusen färger. Hur länge tickar en tidsinställd bomb? Är det röd eller grön kabel som desarmerar katastrofen?

Och fan. Det är Han som ska få stöd nu. Hjälp. Fast Han inte vill ha, så ska jag finnas där för Honom.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , ,

Sanningen

•februari 9, 2009 • 1 kommentar

Jag har fått information, ny information, som jag inte vet vart jag ska placera, eller hur jag ska bearbeta. Jag pratade med Hans tidigare partner, mamman till Hans barn. Tidigare har jag tvekat att dra in henne emellan oss, hon är ju faktiskt Hans tidigare flickvän. Men nu beslutade jag att hon är den enda personen i hela världen som faktiskt känner Honom så som jag gör, så hon är den enda som kan ge mig de svaren jag så förtvivlat söker.

Med facit på hand ångrar jag mig djupt. Visst fick jag svar, men ibland är ovissheten en bättre följeslagare än sanningen. Jag borde ha anat, men jag klampade in på minerat område utan betänkligheter. Relationen mellan Hans ex och mig har alltid varit bra, hon verkar vara en otroligt omtänksam mamma, med stor förståelse för ungarnas behov av en pappa. En såndär vanlig, godhjärtad människa. Hon har aldrig sagt ett ont ord om Honom inför någon, enligt min vetskap. Hon har ett stort hjärta. Men nu fick jag veta sanningen. Och det gör ont i mig å hennes vägnar.

Tre månader efter att hon fött deras andra barn fick hon reda på att en annan kvinna trodde att hon väntade Hans barn. Pang! Tårarna flödade bakom ögonlocken och jag kunde knappt föreställa mig den vanmakt/ilska/smärta och svikenhet hon måste ha känt. Därutöver alla gånger Han varit full och lämnat henne ensam hemma med barnen eller varit full och arg eller full och svartsjuk eller full och otrogen. Det finns tusen historier att berätta om Honom tillsammans med bästa kompisen Alkohol, den man som jag trodde att jag kände så väl. Jag kommer aldrig få veta ens en tusendel av hans tidigare förehavanden och jag vill inte heller.

Och hon träffar så rätt när hon förklarar att man måste dölja vem man är för att vara honom till lags, man måste dölja det så jävla väl att till slut tappar man bort sig själv. Vilket är precis vad jag har gjort. Det som brukade vara Mig är försvunnet, står inte att finna mer. Och hur hanterar jag denna nya vetskap? Den är enorm och så tung att bära. Den skrämmer, skrämmer, skrämmer.  Visserligen gjorde Han detta i ett tidigare liv, så Han kan ju ha förändrats. Alla människor har rätt till en andra chans. Men hur glömmer jag det hon berättade? Hur förlåter jag Honom för vad Han gjorde mot henne och sina barn? Hur förlåter jag att Han är på väg att repa upp sina misstag om igen? Hur förlåter jag hur Han har behandlat mig, om än det till stor del varit under rusets makt? 

 

Hur hamnade jag här? Vem ryckte bort mattan som mina fötter stod på?

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , ,

Och en mycket bättre man

•februari 9, 2009 • 2 kommentarer

Det är som om jag vandrar i en dimma, med skygglappar för ögonen och ingen plats att sätta ner fötterna på.

Mitt pussel är färdigt nu. Varenda bit har fallit på plats. Men jag är så rädd att det bara är en genomskinlig illusion. Han är Alkoholist. Han är expert på att manipulera och få andra att dansa efter Hans musik. Jag förstår ju det nu, men tänk om det ändå inte är så? För om det verkligen är sant, då är jag ju inte så dålig som Han har förklarat. Då är jag kanske inte så fruktansvärd och äcklig som jag trodde. Men tänk om jag tror att jag inte är det, och så är jag det ändå. Tänk om Han inte alls har försökt manipulera mig med sina vassa ord utan bara talat sanning och att jag nu försöker vränga den in och ut? Jag är rädd.

Men en sak jag vet med säkerhet, det är att Han bli till en annan när Han dricker. Ljuset i Hans ögon brinner inte längre som vid total nykterhet. Hela Han utstrålar en odör av egensinne och illvilja. Han är blir ett rovdjur. Slug och beräknande. Min man som jag känner så väl finns inte längre, Han blir bortbytt till trollen i skogen så fort Han öppnar en ölburk. Det gör ont. Men det som gör ondast är att Han påstår att Han älskar mig sekunderna innan Han kastar sig över mig och hugger mig i hals och själ. Han lemlästar mig sönder och samman med sitt mest effektiva vapen, de förgiftade och dödligt vassa orden. Likväl jag har mig själv att skylla. Jag kunde ha vänt mig om och gått. Jag kunde ha tittat bakom Hans ord, och sett det syfte Han tjänar. Jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Allt kan inte Han bära skulden för, jag måste bära min del också.

Han säger att ingenting någonsin är mitt fel, enligt mig. Men varför tror då  jag att allting är mitt fel? Varför känns det som att jag är tillsammans med Honom på nåder, deltar i ett spel som bara Han känner reglerna till?

 

Hon Förtjänar Hela Himlen
Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att du är beredd,
att va storsint, att förlåta
Vad svarar man på sånt,
ska man skratta, ska man gråta
Du som gjort henne så illa,
ska du kalla henne brottslig nu?
Om hon någonsin ska förlåta,
är det hon, inte du

Löftet hon gav, var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat,
så nu kan hon inte klandras
så nu kan hon inte klandras Hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

 

Men kanske, kanske finns det hopp. Jag rymde idag. Tog tåget (eftersom bil är på bilsjukhus efter korkad parkering) hem till mitt eget hem. Till den plats som ingen kan slänga ut mig från. Till min trygghet. Och detta till trots att Han skrek efter mig att det var jag som svek Honom nu, att han behövde mig. Han var nog ganska nöjd över att jag äntligen gjorde någonting som Han kunde klandra, som Han kunde bli arg för. Men jag bara gick, stegade ut genom dörren. 

Antagligen hade det nog aldrig hänt om det inte vore för mitt uppvarvade tillstånd eller att Han påstod att jag sladdat av vägen med flit för att få medömkan. Han slet en stor bit av mitt redan ihärdigt sargade hjärta. Så jag tog det första självständiga steget sedan vi blev tillsammans, jag trotsade Hans vilja och bröt mot lagen som Han hade instiftat. Men jag vet dessvärre att när ångesten kommer tillbaka, då kryper jag troget tillbaka till korset på blodiga knän. Jag är inte stark, jag är bara gjord av papper som trasas sönder i för hårda vindar. Jag kan inte argumentera för mitt värde eller klammra mig fast vid några beslut när ordens kanter blir för vassa eller det stormar för vilt.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, (Hypo)Maniac, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , ,

Lura döden II

•februari 7, 2009 • 5 kommentarer

Jag hade onda aningar redan innan allting började. Marknadshelg.

Han ville ha skjuts hem på eftermiddagen, lagomt jävla full och otrevlig. Jag vägrade. Han blev arg. Han hotade. Han ringde tusen gånger. Han talade in på mitt mobilsvar att  jag skulle försvinna från Hans hus om jag inte kom och hämtade Honom.

Till slut föll jag till föga. Satte mig i bilen IGEN, eftersom jag givetvis skjutsat dit Honom innan,  för att köra dom fem milen och hämta hem min alkoholstinne sämre hälft. Upprörd, rädd, varvad, nervös. Han ringde och hetsade, ömsom arg, ömsom älskvärd.

Någonstans mitt emellan allt fastnade hjulet i ett spår, jag fick sladd, parerade, sladdade igen. Och for rätt in i ingenstans (IGEN!), genom ett moln av snö. Upp och ner bestämde bilen sig för att parkera om lade sig till rätta på taket. Jag hängde bekvämt upp och ner i bältet medan jag konstaterade det smått otroliga i att jag råkat lura döden ännu en gång.  På precis samma sätt som förra gången. Dessutom fastslog jag att jag antingen är världens sämsta bilförare eller har mest otur i hela världen.

Efter 112-samtal och hjälpande händer fick jag fortsätta till akuten för att bli  besiktigad och kontrollerade. Väl där fick jag tag på Honom, som tydligen haft problem med att svara i telefonen under en längre stund. När jag väl lyckats förmedla omständigheterna kring min sjukhusvistelse skriker Han att jag är jävla dum i huvudet som kört av vägen, för hur fan ska Han nu komma hem?

Efter 10 minuter har Han vinglat sig fram till akuten, där jag befinner mig, och lyckats slinka in in via ambulansintaget. Väl öga mot öga kan Han konstatera att jag tydligen gör vad som helst för uppmärksamhet. Och undrar om jag tycker det är roligt att krascha bilar? Sedan somnar Han på en bänk utanför ingången.

Ambulanssjuksköterskan som besiktigade mig lyckades knappast att undgå Hans vredesutbrott per telefon eller Hans mycket onyktra tillstånd. Hon ger mig en kram innan jag kliver in i sjuktransporten som ska skjutsa oss hem och påminner mig om att jag är viktigast. Jag tyckte om henne. Hon brydde sig. Hon såg.

 

Nu ska jag sova i hundra timmar utan att vakna, tänka eller känna.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist
Etiketter: , ,

I don’t have the nerve to leave

•februari 6, 2009 • 3 kommentarer

Är fortfarande hypoman.

Jag var hos min kontaktperson på Psyket idag. Vi hade mycket att prata om. Hon håller fast vid att en vistelse på deras center vore det optimala för mig. Jag håller fast vid att det inte vore det.  Medicineringen med Litium har haft utebliven effekt så dosen höjdes ytterligare. Jag fick ny sömnmedicin utskriven, Propavan. (Egentligen, helt galet, hur kunde hon skriva ut det till mig, som är självmordsbenägen med uttalade suicidtankar…?)

En ny teori som presenterades var att jag har ADHD också. Dock icke fastställt men skall utredas. Jag nickar och lallar med, har ingen egen vilja längre. Hur vet jag vad som är sant egentligen och inte enbart mina fantasier? Men jag tror att jag lyckades förmedla lite av vad jag ville ha sagt i alla fall, jag hade skrivit ner allt på en papperslapp för att komma ihåg.

 

”And when he gives me reasons
To justify each move
They’re getting harder to believe
I know this can’t continue
I’ve still a lot to prove
There must be more I could achieve
But I don’t have the nerve to leave”

Helvete, helvete, helvete. Jag börjar förstå. I teorin. Men omöjligt att genomföra i praktiken.

Publicerat i (Hypo)Maniac, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , ,

Status Quo

•februari 5, 2009 • 3 kommentarer

Dagens dilemma:

Jag kommer på att jag måste skicka ett sms. Hejdar mig mitt i rörelsen, armen på väg mot mobilen blir hängande i luften. Hur fan tänker jag? Jag kan ju inte skicka sms mitt i natten. Då kan Han vakna och tro att jag hemlighåller något, eller än värre, går bakom Hans rygg. Hur fan ska jag göra? Väcka Honom och berätta att jag kom på att jag bara måste skicka ett sms just nu? Då verkar det ju konstigt att jag måste skicka det precis just nu. Och väcker jag Honom blir Han ju arg för att jag väckt Honom.

 

Mitt liv är infekterat av ett virus och jag väntar på att immunförsvaret ska hjälpa mig att bli fri igen. Jag överlever gång på gång men det var länge sen jag levde längre än en minut åt gången. Drömmer om ljuset, viljan, värmen. Någonting Annat. Att spela upp allting igen, men annorlunda den här gången, med ett lyckligt slut.

Jag förundras över ilskan. Den saknas. Försvunnen. Säkerligen på kemisk väg men ändå. Det är bättre så här, men på något sätt tamare. Jag har tappat min udd. Eller har jag bara vänt den inåt?

Jag kan inte sova längre. Hypomani. Eller ångest. Eller båda samtidigt. Om jag sluter ögonlocken börjar det. Upproret i min hjärna. Alla tusen tankar trängs om min uppmärksamhet. Alla har ett budskap. Ett Viktigt Budskap. ”Ring vårdcentralen”. (NU! Mitt i natten? JA!) ”Sätt in annons på lägenhet”, ”Släng soppåsen” och så vidare. Jätte viktiga uppdrag som jag garanterat skulle glömma bort totalt om jag inte tänkte på det mitt i natten. Och allting måste göras eller tänkas på precis just nu, trots att förnuftet förtvivlat försöker övertyga alla tankarna och deras budskap att det går precis lika bra att ta hand om dem följande morgon. Men tankarna ju lyssnar inte. Så jag kryper försiktigt över nyfrusen is, aktar mig noga från att tänka någonting alls. Man vill ju inte starta någonting man inte behärskar.

Så då måste jag ta tabletter för att kunna sova. Och jag vet inte vilket som retar Honom mest, min oförmåga att sova och mitt hypomana beteende på nattkvisten eller att jag äter kemiska substanser som får mig att sova som en nyklubbad säl. Trots att läkare lovat att tabletterna är inte-alls-det-minsta-lilla beroendeframkallande hävdar Han oförtrutet motsatsen. Men det är min räddning just nu. Ge mig alla mediciner som finns, oavsett beroenderisk. Jag sätter allt mitt hopp till kemin och läkemedelsindustrin.

 

För övrigt ligger vi på Status Quo. Han har inte grävt i några av mina, enligt Honom (Ser ni?! Jag skrev ”enligt Honom”! Det måste vara framsteg!), fel och brister så som bloggande, MSN-konversationer och dylikt. (Dock aktar jag mig noga för att trampa på någon potentiell mina, som kan utlösa de hemskaste av explosioner.) Jag är väl medveten om att jag är i Hans liv på nåder. Allt måste ske utan Hans vetskap. Jag, för min del, har slutat tigga och be om en nykter helg. Det är ingen idé att försöka lyfta en sten man ändå inte kan rubba.

Publicerat i Co-dependent, Uncategorized
Etiketter: , , , , , , ,

Sårad stolthet

•februari 4, 2009 • 6 kommentarer

Han är fylld av sårad stolthet. Jag har ätit på Hans gigantiska ego. Stora tuggor av det som ingen tidigare smakat på. Och jag pusslar samma mina små skärvor av ledtrådar om tidigare förehavande. Sådant som var gömt i dunklet, sådant som jag har fogat samman till begriplighet. Hans vilja att skuldbelägga. Hans ovilja att rannsaka sin insida. Slutsatsen jag får blir alltid densamma. Han är rädd. Han är full av skam. Om Han öppnar locket får Han se saker Han inte vill. Och om någon annan får veta, så kanske dom tror på det, kanske till och med inser att det stämmer. För hade Han haft rent mjöl i påsen hade det inte spelat någon roll, eller hur?

 

Och igen, med risk för att återskapa det tidigare sagda; TACK! Tack för era ord! Ni delar med er av förnuft, visdom och värme. Som en sprakande eld när det är kallt och mörkt. Jag spar vart enda ord och plockar fram dom när jag behöver perspektiv och sans. Begrundar, vänder och vrider. Jag kan aldrig tacka nog, jag är så glad att ni finns där. Alltihopa! Varenda en som läser mina ord, oavsett om ni bara sänder mig en tanke eller lämnar en kommentar. Att veta att det finns andra där ute betyder allt. Tack.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent
Etiketter: , , , , , ,

Det ultimata sveket

•februari 2, 2009 • 3 kommentarer

A bleeing hole in my heart. Katastrofen. Smärtan. Behovet av flykt. I’ve go a big fat gigant hole to fill. På botten, utan luft, utan luft. Bubblor. Bubblor mot ytan. So I scream about it in the night.

Han ville läsa. Vad jag hade skrivit. Här. Mitt hemligaste. Privata. Bara för mig och en samling okända IP-adresser utan ansikten. Min ventil. Min sanning. Min räddningsplanka. Mitt allt.

Jag rörde till det. Som alltid. Fumlade med orden jag så väl behärskar på ett tangetnbord. I munnen blir dom fel. Förklarade. Ville förklara. Att Han inte fick läsa, att jag inte framställde Honom som någon ängel. Jag var rädd att Han skulle bli arg. För att jag skriver om Honom. Att det inte alltid är smickrande. Han skrek. Han har blivit uthängd på nätet! Jag har svikit med det ultimata sveket. Det vore bättre om jag bara hade knullat någon annan, då hade Han kanske kunnat förstå. Och jag skämdes. Jag förstod hur Han menade. Jag hade bara inte tänkt på det innan. Jag var ju fullt fokuserad på att överleva, hade inte tid med hänsyn.

Tappade verkligheten sen. Måste ha luft. Så jag gjorde ett hål. En en rispa i det mjuka. Fastän jag hatar mig själv för att jag gör så, fastän jag hatar mig själv för att Han alltid ska behöva vara rädd att jag ska göra så. Som blev djupt. Och brett. Trasigt. Han blev arg. Sa att jag bara vill ha medömkan. Kanske har Han rätt? Ville jag det? Vill jag det? Är det bara därför? Jag är bara en börda. En tung sten utan samvete eller moral.

Han var sviken och sårad. Arg, hämdlysten, ledsen, förtvivlad, oförättad, fylld av sårad stolthet. Jag arbetade mig upp till panik. In my heart where the sadness grows. Tappade allt. Kröp omkring på alla fyra och skrek ut smärtan. Ylade. Tårar i munnen, snor på handen. En boll mot ett hörn. Taggar överallt. She don’t sleep at night,afraid to turn out the lights. Ville ringa överallt, till sjukhus med mediciner. Han skrek att jag bara gjorde så för att Han skulle tycka synd om mig. Att jag bara delade 30% av mitt liv med Honom, att allt det andra, det roliga, inte var till för Honom. Att Han bara fanns för mig när jag var på botten och behövde stödhjul. Tänk om Han har rätt? Jag skämdes för att jag var så hemsk, så fruktansvärd. I don’t have the strenght to carry on. Jag, som bara vill gott, utnyttjar andra för mina egna syften. Som ett djur utan själ, en demon. But if only you could read my mind. Och jag skämdes över att ha hemliga rum inuti, hemliga rum som Han saknar tillträde till. Han kanske har rätt den här gången, det kanske är Han som sitter på trumfen.

 

Och Han hade rätt eller hur, nu gjorde jag det igen.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »