Status Quo
Dagens dilemma:
Jag kommer på att jag måste skicka ett sms. Hejdar mig mitt i rörelsen, armen på väg mot mobilen blir hängande i luften. Hur fan tänker jag? Jag kan ju inte skicka sms mitt i natten. Då kan Han vakna och tro att jag hemlighåller något, eller än värre, går bakom Hans rygg. Hur fan ska jag göra? Väcka Honom och berätta att jag kom på att jag bara måste skicka ett sms just nu? Då verkar det ju konstigt att jag måste skicka det precis just nu. Och väcker jag Honom blir Han ju arg för att jag väckt Honom.
Mitt liv är infekterat av ett virus och jag väntar på att immunförsvaret ska hjälpa mig att bli fri igen. Jag överlever gång på gång men det var länge sen jag levde längre än en minut åt gången. Drömmer om ljuset, viljan, värmen. Någonting Annat. Att spela upp allting igen, men annorlunda den här gången, med ett lyckligt slut.
Jag förundras över ilskan. Den saknas. Försvunnen. Säkerligen på kemisk väg men ändå. Det är bättre så här, men på något sätt tamare. Jag har tappat min udd. Eller har jag bara vänt den inåt?
Jag kan inte sova längre. Hypomani. Eller ångest. Eller båda samtidigt. Om jag sluter ögonlocken börjar det. Upproret i min hjärna. Alla tusen tankar trängs om min uppmärksamhet. Alla har ett budskap. Ett Viktigt Budskap. ”Ring vårdcentralen”. (NU! Mitt i natten? JA!) ”Sätt in annons på lägenhet”, ”Släng soppåsen” och så vidare. Jätte viktiga uppdrag som jag garanterat skulle glömma bort totalt om jag inte tänkte på det mitt i natten. Och allting måste göras eller tänkas på precis just nu, trots att förnuftet förtvivlat försöker övertyga alla tankarna och deras budskap att det går precis lika bra att ta hand om dem följande morgon. Men tankarna ju lyssnar inte. Så jag kryper försiktigt över nyfrusen is, aktar mig noga från att tänka någonting alls. Man vill ju inte starta någonting man inte behärskar.
Så då måste jag ta tabletter för att kunna sova. Och jag vet inte vilket som retar Honom mest, min oförmåga att sova och mitt hypomana beteende på nattkvisten eller att jag äter kemiska substanser som får mig att sova som en nyklubbad säl. Trots att läkare lovat att tabletterna är inte-alls-det-minsta-lilla beroendeframkallande hävdar Han oförtrutet motsatsen. Men det är min räddning just nu. Ge mig alla mediciner som finns, oavsett beroenderisk. Jag sätter allt mitt hopp till kemin och läkemedelsindustrin.
För övrigt ligger vi på Status Quo. Han har inte grävt i några av mina, enligt Honom (Ser ni?! Jag skrev ”enligt Honom”! Det måste vara framsteg!), fel och brister så som bloggande, MSN-konversationer och dylikt. (Dock aktar jag mig noga för att trampa på någon potentiell mina, som kan utlösa de hemskaste av explosioner.) Jag är väl medveten om att jag är i Hans liv på nåder. Allt måste ske utan Hans vetskap. Jag, för min del, har slutat tigga och be om en nykter helg. Det är ingen idé att försöka lyfta en sten man ändå inte kan rubba.
Welcome to Borderline City! 
Jag hör och ser bara din sida av saken, men från den sidan sett lever du i ett fängelse.
Många kramar.
Men herregud, hemskt att läsa hur du lever.
Att du ska va rädd för att skicka ett sms utan att först berätta för honom???
Varför ska han veta ALLT?
Man ska ju va ärlig men det finns ju gränser.
Känner igen det ändå i min ”honom”.
Vågar inte lämna honom ensam me min datorn, med min mobil…i min lägenhet…
Vet inte varför, jag har inget att dölja men jag VET att han skulle till 100% hitta NÅT att ha en orsak att bli sur, besviken, ledsen arg eller nåt annat över.
Trist men va fan…ska vi inte hitta på en plan att rymma från detta fängelse? Tillsammans?
Kram!
Varje steg framåt är viktig! Det spelar ingen roll hur litet det steget är, det viktiga är att du tar det. Att du tar det gör mig glad. 🙂
Kom ihåg, du är värd att både älskas och respekteras.
Kram!