Lura döden II
Jag hade onda aningar redan innan allting började. Marknadshelg.
Han ville ha skjuts hem på eftermiddagen, lagomt jävla full och otrevlig. Jag vägrade. Han blev arg. Han hotade. Han ringde tusen gånger. Han talade in på mitt mobilsvar att jag skulle försvinna från Hans hus om jag inte kom och hämtade Honom.
Till slut föll jag till föga. Satte mig i bilen IGEN, eftersom jag givetvis skjutsat dit Honom innan, för att köra dom fem milen och hämta hem min alkoholstinne sämre hälft. Upprörd, rädd, varvad, nervös. Han ringde och hetsade, ömsom arg, ömsom älskvärd.
Någonstans mitt emellan allt fastnade hjulet i ett spår, jag fick sladd, parerade, sladdade igen. Och for rätt in i ingenstans (IGEN!), genom ett moln av snö. Upp och ner bestämde bilen sig för att parkera om lade sig till rätta på taket. Jag hängde bekvämt upp och ner i bältet medan jag konstaterade det smått otroliga i att jag råkat lura döden ännu en gång. På precis samma sätt som förra gången. Dessutom fastslog jag att jag antingen är världens sämsta bilförare eller har mest otur i hela världen.
Efter 112-samtal och hjälpande händer fick jag fortsätta till akuten för att bli besiktigad och kontrollerade. Väl där fick jag tag på Honom, som tydligen haft problem med att svara i telefonen under en längre stund. När jag väl lyckats förmedla omständigheterna kring min sjukhusvistelse skriker Han att jag är jävla dum i huvudet som kört av vägen, för hur fan ska Han nu komma hem?
Efter 10 minuter har Han vinglat sig fram till akuten, där jag befinner mig, och lyckats slinka in in via ambulansintaget. Väl öga mot öga kan Han konstatera att jag tydligen gör vad som helst för uppmärksamhet. Och undrar om jag tycker det är roligt att krascha bilar? Sedan somnar Han på en bänk utanför ingången.
Ambulanssjuksköterskan som besiktigade mig lyckades knappast att undgå Hans vredesutbrott per telefon eller Hans mycket onyktra tillstånd. Hon ger mig en kram innan jag kliver in i sjuktransporten som ska skjutsa oss hem och påminner mig om att jag är viktigast. Jag tyckte om henne. Hon brydde sig. Hon såg.
Nu ska jag sova i hundra timmar utan att vakna, tänka eller känna.
Welcome to Borderline City! 
Jag tycker det låter som att du borde lämna honom. Du kommer bli starkare om du är själv! Själv innebär inte ensam. Kram!
*kramar* fy vad jobbigt för dig 😦
man tänker verkligen att han är en nedrans gris när man läser detta!
om du kan, bli av med honom. lämna honom, vad som helst!
ta hand om dig. du är så mycket bättre. ❤
Ge honom ett kok råbarkat jävla stryk, så där får man fan i mig inte bete sig alltså!
Sänder mod och en kram!
Jag hade också gett dig en kram om jag hade vart den där sjuksköterskan. Klickade mig hit från Kimmis blogg och fastnade bland alla dina inlägg!! Hoppas du kände lite av kramen!