Vågar inte försvinna

Vågar inte försvinna

Hon har alltid varit svag,
en insida av igenväxta snår.
Hon har aldrig kunnat ge några svar,
Men brukade alltid följa tyst i dina spår.

Hon gömde sina hemligheter djupt inuti
Blundade tills allting föll isär
Du svor över att hon var så svår,
ett enda ändlöst, uttröttande besvär.

Långsamt förvandlades hon till en slak marionett,
lärde sig aldrig att tala ditt språk.
Sover du gott om natten?
Eller planerar du nästa skrämmande bråk?

Man kan inte tvinga sig till kärlek,
börjar du inte inse det nu?
Ser du inte, hon har börjat blekna bort i kanten,
hennes insida trasas sakta sönder och itu.

Du har gömt dig bakom ilska,
du tvingar henne åt ditt håll.
Hon styrs av din beska skuld och skam,
lånar dig känslan av makt och av kontroll.

Om du hade sett hennes blick,
om du ändå hade kunnat förstå,
hade du ändå fångat henne i din håv,
eller hade du låtit henne flyga då?

Hon bär din sårade stolthet,
hon deltar i slag hon aldrig kan vinna.
Hon ber om ursäkt för dina fel,
ligger på golvet med geväret mot bröstet,
men vågar inte försvinna.