Jag gav upp för länge sen
Melissa Horn har skrivit en låt om mig. Jag tror inte att hon själv vet om det, men den handlar om mitt liv. A skickade en länk, sa att han snubblat över den och kom att tänka på mig när han hörde den. Han anade inte hur rätt han hade. ”Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut”. Ja, ja, ja! Jag har slutat andas för länge sen.
Visst finns det dagar som jag kan vara snäll och låtsas som förut
Och visst finns det dagar som det kan göra ont att se dig ramla häromkring Det fanns en kärlek men den har brunnit ut
Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas tillslut
Du säger att du minns och att det känns som igår
Men det var för länge sen för att ens komma ihåg
Och jag som trodde jag var kvar, jag har börjat på nytt
Det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen
Jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Du är kvar med samma folk, kvar med samma man
Lever kvar i samma damm, och du går i samma kläder
Blir glad av samma rus, som en lögn i vackert väder i ett övergivet hus
Det är att leka med eld när du drar upp det här igen
För du ser i mina ögon att jag försvann för länge sen
Det finns ingen att behaga, inget att förklara
Inget att försvara, jag gav upp för länge sen
Jag gav upp för länge sen
Och jag kan inte sluta att tänka på att alla i Hans närhet måste ha vetat, åtminstone anat, när jag tassade rakt in i fällan. Lättade över att det råkade dyka upp en Frälsare på scenen, en Messias redo att axla uppmaningen; Att Få Rätsida på Hans Liv. Tyvärr hade dom nog glömt att upplysa mig om min uppgift. Annars hade jag inte suttit här och förvånats, eller hur?
Och jag gjorde dom nog besvikna, när jag istället tvingade till mig rollen som bundsförvant. Komplett med obligatoriska skygglappar, optimala för tunnelseende och förnekelse. Tiggde och bad om att bli manipulerad och förminskad, världsbäst på att blunda på precis de rätta ställena.
Men jag tar inte på mig någon skuld. Det finns ingen Judas i den här pjäsen. Bara ett ouppskattningsbart antal förlorare…
(Han kom nyss in, konstaterade torrt att jag inte tar mig från datorn, det är otroligt. Jag är otrolig.)
Welcome to Borderline City! 
Hej! 🙂 Jag hittade din blogg av en slump och oj vad intressant det var att läsa här! Har själv borderline och vet hur jobbigt livet kan vara och är. 😦
Har du skrivit de flesta dikterna på din sida själv? I alla fall är dem riktigt bra och dem berör verkligen..
Kram, maria
Ja, jag gav oxå upp för länge sen….men fan vilken tid det ska ta att säga orden högt…
Kram
Åh vad glad jag blir när jag läser din kommentar.
Jag hoppas att du kan känna att jag finns där och lyssnar.
Vill du att nån kommentar du skriver ska va ”hemlig” så skriv det i kommentaren så lägger jag inte ut det.
Och att jag inte bara skriver det du vill höra, utan sanningen även om den kanske kommer att göra ont nån gång.
Du skriver iaf heeelt underbart!
åh, dina kommentarer värmer verkligen. VI orkar. ja, det måste vi göra. finns här för dig, det vet du va! du är brabrabäst. stå ut. ❤
Du är stark, kom ihåg det.
Väldigt känslosamt och sorgligt inlägg. 😦
Jag lyssnar på Melissa Horn, och hennes texter är som en annan, med diagnos Borderline.