Sanningen
Jag har fått information, ny information, som jag inte vet vart jag ska placera, eller hur jag ska bearbeta. Jag pratade med Hans tidigare partner, mamman till Hans barn. Tidigare har jag tvekat att dra in henne emellan oss, hon är ju faktiskt Hans tidigare flickvän. Men nu beslutade jag att hon är den enda personen i hela världen som faktiskt känner Honom så som jag gör, så hon är den enda som kan ge mig de svaren jag så förtvivlat söker.
Med facit på hand ångrar jag mig djupt. Visst fick jag svar, men ibland är ovissheten en bättre följeslagare än sanningen. Jag borde ha anat, men jag klampade in på minerat område utan betänkligheter. Relationen mellan Hans ex och mig har alltid varit bra, hon verkar vara en otroligt omtänksam mamma, med stor förståelse för ungarnas behov av en pappa. En såndär vanlig, godhjärtad människa. Hon har aldrig sagt ett ont ord om Honom inför någon, enligt min vetskap. Hon har ett stort hjärta. Men nu fick jag veta sanningen. Och det gör ont i mig å hennes vägnar.
Tre månader efter att hon fött deras andra barn fick hon reda på att en annan kvinna trodde att hon väntade Hans barn. Pang! Tårarna flödade bakom ögonlocken och jag kunde knappt föreställa mig den vanmakt/ilska/smärta och svikenhet hon måste ha känt. Därutöver alla gånger Han varit full och lämnat henne ensam hemma med barnen eller varit full och arg eller full och svartsjuk eller full och otrogen. Det finns tusen historier att berätta om Honom tillsammans med bästa kompisen Alkohol, den man som jag trodde att jag kände så väl. Jag kommer aldrig få veta ens en tusendel av hans tidigare förehavanden och jag vill inte heller.
Och hon träffar så rätt när hon förklarar att man måste dölja vem man är för att vara honom till lags, man måste dölja det så jävla väl att till slut tappar man bort sig själv. Vilket är precis vad jag har gjort. Det som brukade vara Mig är försvunnet, står inte att finna mer. Och hur hanterar jag denna nya vetskap? Den är enorm och så tung att bära. Den skrämmer, skrämmer, skrämmer. Visserligen gjorde Han detta i ett tidigare liv, så Han kan ju ha förändrats. Alla människor har rätt till en andra chans. Men hur glömmer jag det hon berättade? Hur förlåter jag Honom för vad Han gjorde mot henne och sina barn? Hur förlåter jag att Han är på väg att repa upp sina misstag om igen? Hur förlåter jag hur Han har behandlat mig, om än det till stor del varit under rusets makt?
Hur hamnade jag här? Vem ryckte bort mattan som mina fötter stod på?
Welcome to Borderline City! 
Du behöver inte förlåta honom för det han gjort mot dig.
Det du borde ta till dig är att han gjort samma misstag tidigare och inte lärt sig av det. Han kommer sannolikt inte att lära sig av det den här gången heller.