Och en mycket bättre man

Det är som om jag vandrar i en dimma, med skygglappar för ögonen och ingen plats att sätta ner fötterna på.

Mitt pussel är färdigt nu. Varenda bit har fallit på plats. Men jag är så rädd att det bara är en genomskinlig illusion. Han är Alkoholist. Han är expert på att manipulera och få andra att dansa efter Hans musik. Jag förstår ju det nu, men tänk om det ändå inte är så? För om det verkligen är sant, då är jag ju inte så dålig som Han har förklarat. Då är jag kanske inte så fruktansvärd och äcklig som jag trodde. Men tänk om jag tror att jag inte är det, och så är jag det ändå. Tänk om Han inte alls har försökt manipulera mig med sina vassa ord utan bara talat sanning och att jag nu försöker vränga den in och ut? Jag är rädd.

Men en sak jag vet med säkerhet, det är att Han bli till en annan när Han dricker. Ljuset i Hans ögon brinner inte längre som vid total nykterhet. Hela Han utstrålar en odör av egensinne och illvilja. Han är blir ett rovdjur. Slug och beräknande. Min man som jag känner så väl finns inte längre, Han blir bortbytt till trollen i skogen så fort Han öppnar en ölburk. Det gör ont. Men det som gör ondast är att Han påstår att Han älskar mig sekunderna innan Han kastar sig över mig och hugger mig i hals och själ. Han lemlästar mig sönder och samman med sitt mest effektiva vapen, de förgiftade och dödligt vassa orden. Likväl jag har mig själv att skylla. Jag kunde ha vänt mig om och gått. Jag kunde ha tittat bakom Hans ord, och sett det syfte Han tjänar. Jag kunde ha gjort så mycket annorlunda. Allt kan inte Han bära skulden för, jag måste bära min del också.

Han säger att ingenting någonsin är mitt fel, enligt mig. Men varför tror då  jag att allting är mitt fel? Varför känns det som att jag är tillsammans med Honom på nåder, deltar i ett spel som bara Han känner reglerna till?

 

Hon Förtjänar Hela Himlen
Hon är inte nåt man får,
hon är nån man ska förtjäna
Du höll henne aldrig högt,
du låg aldrig nere på knäna
Hon är inte nåt man har,
inget att förfoga över
Du sa att hon var så svår,
men klagar för att det är över

Löftet hon gav var aldrig att vara i ditt våld, att stå
under din kontroll
Löftet hon gav rörde något annat,
men jag antar att det inte längre
spelar någon roll
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att du är beredd,
att va storsint, att förlåta
Vad svarar man på sånt,
ska man skratta, ska man gråta
Du som gjort henne så illa,
ska du kalla henne brottslig nu?
Om hon någonsin ska förlåta,
är det hon, inte du

Löftet hon gav, var aldrig att följa dina nycker
Att ingå i ditt spel
Löftet hon gav rörde något annat,
så nu kan hon inte klandras
så nu kan hon inte klandras Hon gör inte något fel
För hon kommer aldrig mera hit
Jag ska försvara henne om jag kan
För hon förtjänar hela himmelen
Och en mycket bättre man

Du sa att hon var så svår,
rent omöjlig att förstå
Det kan nog tänkas du har rätt,
mellan er två var det så
Men nu vill du åberopa brott
Och nu säjer du i raseri,
att den förräderskan har gått
Jag säjer hon har gjort sig fri
Hon har gjort sig fri

 

Men kanske, kanske finns det hopp. Jag rymde idag. Tog tåget (eftersom bil är på bilsjukhus efter korkad parkering) hem till mitt eget hem. Till den plats som ingen kan slänga ut mig från. Till min trygghet. Och detta till trots att Han skrek efter mig att det var jag som svek Honom nu, att han behövde mig. Han var nog ganska nöjd över att jag äntligen gjorde någonting som Han kunde klandra, som Han kunde bli arg för. Men jag bara gick, stegade ut genom dörren. 

Antagligen hade det nog aldrig hänt om det inte vore för mitt uppvarvade tillstånd eller att Han påstod att jag sladdat av vägen med flit för att få medömkan. Han slet en stor bit av mitt redan ihärdigt sargade hjärta. Så jag tog det första självständiga steget sedan vi blev tillsammans, jag trotsade Hans vilja och bröt mot lagen som Han hade instiftat. Men jag vet dessvärre att när ångesten kommer tillbaka, då kryper jag troget tillbaka till korset på blodiga knän. Jag är inte stark, jag är bara gjord av papper som trasas sönder i för hårda vindar. Jag kan inte argumentera för mitt värde eller klammra mig fast vid några beslut när ordens kanter blir för vassa eller det stormar för vilt.

~ av babyborderline på februari 9, 2009.

2 svar to “Och en mycket bättre man”

  1. Svar via mail inom kort.

  2. Du är starkare än du tror, det du gjorde nu, när du gick, de trodde du aldrig du skulle klara eller hur? Men du klarade de! och du kommer klara det hela vägen men du får ge det tid,haka inte upp dig i det du inte gör tänk på det du klarat av istället, som de du gjorde nu för du är starkare än vad du tror…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: