I don’t have the nerve to leave
Är fortfarande hypoman.
Jag var hos min kontaktperson på Psyket idag. Vi hade mycket att prata om. Hon håller fast vid att en vistelse på deras center vore det optimala för mig. Jag håller fast vid att det inte vore det. Medicineringen med Litium har haft utebliven effekt så dosen höjdes ytterligare. Jag fick ny sömnmedicin utskriven, Propavan. (Egentligen, helt galet, hur kunde hon skriva ut det till mig, som är självmordsbenägen med uttalade suicidtankar…?)
En ny teori som presenterades var att jag har ADHD också. Dock icke fastställt men skall utredas. Jag nickar och lallar med, har ingen egen vilja längre. Hur vet jag vad som är sant egentligen och inte enbart mina fantasier? Men jag tror att jag lyckades förmedla lite av vad jag ville ha sagt i alla fall, jag hade skrivit ner allt på en papperslapp för att komma ihåg.
”And when he gives me reasons
To justify each move
They’re getting harder to believe
I know this can’t continue
I’ve still a lot to prove
There must be more I could achieve
But I don’t have the nerve to leave”
Helvete, helvete, helvete. Jag börjar förstå. I teorin. Men omöjligt att genomföra i praktiken.
Welcome to Borderline City! 
Ta lagom stora steg.. nu vet du, det är riktigt bra. Börja förbered dig, låt tanken sjunka in och vänj dig vid den. Ta tiden till att bygga upp mod och självkänsla så blir det enklare att ta klivet bort.
Gör du något förhastat finns risken att du går tillbaka o ber han ta tillbaka dig och det är heller inte bra. Du har tagit ett första steg mot att bygga upp dig själv, det är riktigt bra bara det. Var stolt över dina framsteg, fokusera inte så mkt på de som finns kvar att utveckla.
Kram
Har endast en dålig erfarenhet av Propavan och det var när jag tog ”för många” på fastade mage, vaknade upp mitt i natten utan ben i kroppen och var ”bakis” flera dagar efteråt.
Vid andra tillfällen har Propavan varit en livsräddare när ångesten har bitit sig fast för att stanna.
Ta det lugnt och ta hand om dig.
Kram
Gå bara gå hjärtat.