En tidsinställd bomb
Allt rasar, faller samman som dominobrickor, mödosamt uppställda på rad. Klick, klick, klick. Fortsätter i en oändlighet med att ge nästa en förödande knuff, vilken förs vidare, och vidare och vidare. Som en evig vågrörelse. Faller en så faller allt.
Desperationen har stundvis tagit över mina tankar. Jag kan höra paniken inuti mitt huvud, och när jag tar tag i ratten förändras inte riktingen. Men det här är en annan vallöshet, helt olik den hypomaniska känslan där ingen broms i världen kan hindra gaspedalen från att öka accelerationen. Nu består paniken av att verkligen inte veta åt vilket håll jag ska gå, vilken väg som svarar för minst motstånd.
Handlar det hon Honom eller om mig nu? Kan jag ens skylla ifrån mig någonting alls? Det finns aldrig någon lätt väg, eller hur? Jag ligger upp och ner, hjulen snurrar i luften.
Så jag vrålar, ylar, rasar, inuti mitt huvud. Jag ropar på hjälp, HJÄLP. Ta mig härifrån. Jag vill inte mer nu. Jag orkar verkligen, verkligen inte alls. Jag känner hur det krasar inuti, hur allt som är jag trampas sönder av osynliga fötter. Ingenting är längre verkligt, jag sitter fast i en surrealism av kaos och förstörelse. Inga starka armar som lyfter mig upp, trots att jag har bett till fucking jävla Gud, Muhammed och Budda att svepa mig med, dit där ingen smärta finns.
Jag regredierar mig in i ett skal, låtsas att min verklighet bara är en ond dröm. Förr eller senare vaknar man upp under en tunn hinna av svett. När lampan är tänd syns inga spöken alls.
Försöker hjälplöst förstå hur jag ska kunna gå ut i världen och spela med i det största skådespelet av alla. Trots att det knakar i mina fogar, och innandömet är på väg att explodera i tusen färger. Hur länge tickar en tidsinställd bomb? Är det röd eller grön kabel som desarmerar katastrofen?
Och fan. Det är Han som ska få stöd nu. Hjälp. Fast Han inte vill ha, så ska jag finnas där för Honom.
Welcome to Borderline City! 
Du måste gå vidare och du måste släppa honom, hur svårt det än är så är det det ända rätta. Hoppas allt löser sig för dig!
Tusen tack för din fina kommentar. Det betyder oerhört mycket att någon kan förstå. Att det inte bara är jag som är knäpp och kräver för mycket, utan att det till och med kan vara en.. normal reaktion?
Usch, vad ska man göra? 😦 Jag har ju följt ditt liv och vad som händer ett tag nu. Och hela tiden önskar jag bara att han kunde vakna. Vakna och se dig. Du är ju värd någon som gör det. Men det är inte bara att dra, och det vet jag.
Ja, visst söker vi kärlek på helt fel ställen. Men vart ska man leta då?
Det är så svårt, man kan inte hjälpa vem man älskar.
Vore det bästa om *de* stack? Så att man kunde starta om på nytt? Fast då får man en så oerhört krossad självbild istället, ”han lämnade mig, jag är inte värd någonting”, så det löser inte heller något i längden.
Egentligen borde vi orka bryta upp…
Tusen kramar, /Anne
Jag är nöjd med håret, nu ska det bara i lite färg oxå.
Köket har jag bara slipat, inte mer…
Ska fundera lite innan jag bara sätter fart o målar.
Säg till när du känner för att rymma.
Min dröm är ett eget litet hus nånstans öde, utan grannar.
Där jag inte kan störa nån, och ingen kan störa mig.
Jag hade kunnat leva med endast djur känns det som.
Dom sviker inte, dom lyssnar, o dom säger aldrig ifrån =)
Kramar i massor!
jag vill göra något, göra allt bra. finns det något jag kan göra? vadsomhelst. åh. stå på dig. du är bättre än bäst.
Känner med dig… är själv i samma sits.
Ta hand om dig.
Kram
jätte bra blogg, fortsätt kämpa.
ny dag imorgon,ännu en dag som man måste kämpa för..
stay strong
kram !