Det är mörka moln på himlen i Borderline City i kväll. Molnen tornar upp sig vid horisonten i ett hotfull uttryck och färgar den annars svala natthimlen mörkt grå och dränker alla stjärnorna med sitt absorberande varande. Det vilar något i luften, något sorgligt och smärtsamt, trots den hotfulla uppenbarelsen.
Min kompis A ringde igår. Hon bor sedan länge i en annan del av landet, men har alltid varit otroligt stöttande och närvarande som kompis. När jag berättade för henne att det var slut med Han blev hon gladare än någon annan, då hon haft svårt för Honom och Hans beteende gentemot mig sedan dag 1. Nu, när jag i samtalet kläckte bomben, att vi ses igen, jag och Han, blev hon milt sagt upprörd. (Med all rätt!) Hon skrek något om att jag dör om jag fortsätter vara med Honom och att hon tänkte fan inte gå på min begravning. Sedan avslutade hon samtalet med någonting i stil med att jag inte skulle få förstöra hennes kväll för hon hade tänkt att ha en bra kväll, och att jag skulle ha ett bra liv.
Jag vetvetvet att enda anledningen till att hon sa som hon gjorde är att hon är rädd om mig. Jag vet. Hon är underbar som bryr sig så mycket som hon gör. Fler än många andra. Men, jag är också rädd nu, rädd att jag har förlorat henne. Liksom en klump i bröstet som gör det svårt att svälja, när jag tänker på henne.
Och hur hade jag kunnat göra det annorlunda? Dö ensam eller dö med Honom. Jag dör ju i vilket fall? Jag är så satans jävla ensam med all jävla smärta som bara svämmar över i tid och otid. Att vara med Honom gör ensamheten lite mindre ensam och tryggheten en aning större. Att ha någon i alla fall. När man är familjelös (fullkomligt, på allvar) och alla vänner har egna liv eller brist på kunskapen att förstå. Ensamheten är ju det som skrämmer mest av allt. Och nu dömer hon mig för mitt val, för min rädsla att vara ensam. Utan att ens ha gått ett par små centimeter i mina skor. Det gör ont. Jag vill att allting ska vara bra igen.
Welcome to Borderline City! 