Hon tänker fan inte gå på min begravning
Det är mörka moln på himlen i Borderline City i kväll. Molnen tornar upp sig vid horisonten i ett hotfull uttryck och färgar den annars svala natthimlen mörkt grå och dränker alla stjärnorna med sitt absorberande varande. Det vilar något i luften, något sorgligt och smärtsamt, trots den hotfulla uppenbarelsen.
Min kompis A ringde igår. Hon bor sedan länge i en annan del av landet, men har alltid varit otroligt stöttande och närvarande som kompis. När jag berättade för henne att det var slut med Han blev hon gladare än någon annan, då hon haft svårt för Honom och Hans beteende gentemot mig sedan dag 1. Nu, när jag i samtalet kläckte bomben, att vi ses igen, jag och Han, blev hon milt sagt upprörd. (Med all rätt!) Hon skrek något om att jag dör om jag fortsätter vara med Honom och att hon tänkte fan inte gå på min begravning. Sedan avslutade hon samtalet med någonting i stil med att jag inte skulle få förstöra hennes kväll för hon hade tänkt att ha en bra kväll, och att jag skulle ha ett bra liv.
Jag vetvetvet att enda anledningen till att hon sa som hon gjorde är att hon är rädd om mig. Jag vet. Hon är underbar som bryr sig så mycket som hon gör. Fler än många andra. Men, jag är också rädd nu, rädd att jag har förlorat henne. Liksom en klump i bröstet som gör det svårt att svälja, när jag tänker på henne.
Och hur hade jag kunnat göra det annorlunda? Dö ensam eller dö med Honom. Jag dör ju i vilket fall? Jag är så satans jävla ensam med all jävla smärta som bara svämmar över i tid och otid. Att vara med Honom gör ensamheten lite mindre ensam och tryggheten en aning större. Att ha någon i alla fall. När man är familjelös (fullkomligt, på allvar) och alla vänner har egna liv eller brist på kunskapen att förstå. Ensamheten är ju det som skrämmer mest av allt. Och nu dömer hon mig för mitt val, för min rädsla att vara ensam. Utan att ens ha gått ett par små centimeter i mina skor. Det gör ont. Jag vill att allting ska vara bra igen.
Welcome to Borderline City! 
Nej. Det är fel. En god vän stöttar en i ALLA val, och finns där. Alltid. Sådetså. (Om det inte är något man gör som är direkt elakt mot den personen; men om hon försöker få dig att få dåligt samvete för att hon har stöttat dig så mycket och sen ‘gör du såhär’då anser jag att det är fel, fel, fel.) Det låter i vartenda ett av mina kommentarer nu att jag tycker du ska gå tillbaka. Jag vet hur illa han behandlade dig. Men jag vill bara påpeka att det är ditt val och om dina vänner drar då är de lika mycket skit som han!
Ursäkta min frispråkighet men får väl skylla på min bps 😉
Du vet, att du är ensam beror till en mkt stor del på Han. Sen du gick tillbaka till han har du slutat skriva till mig. Jag vet att det är för att han begär att du inte ska ha några manliga vänner. Det är ok, jag förstår din svåra situation och jag respekterar ditt val och finns ändå kvar här om du skulle ändra dig.
Men A har rätt gumman. Han gör att du utesluter alla från ditt liv utom Han själv, det gör du beroende av Honom. För om han lämnar dig så är du helt ensam. Din ensamhet står och faller med hans närvaro, det är fel att vara så beroende av någon, att han ens vill det, tyder på att saker inte står riktigt rätt hos honom. Ju mer du umgås med honom desto ensammare blir du och desto mer beroende blir du av honom och ju mera beroende du blir av honom desto längre blir vägen tillbaka.
Lämnar du honom nu, så kommer du att vara ensam ett tag, men du kommer att ha dina vänner. Visst de kommer inte att finnas där exakt hela tiden, men mer ändå mer än du tror. Du kommer att bygga upp ett nätverk och en kompiskrets och det hela kommer att bli ljusare och ljusare för att en dag vara riktigt soligt.
Jag vet att du inte kan ta till dig detta, men fråga dig varför jag skriver det till dig? Finns det någon anledning för mig att försöka fjäska in mig hos dig? Om jag säger det är det förmodligen för att det är så jag ser det.
Du är en fantastiskt vacker kvinna, begåvad, intelligent och riktigt rolig när du vill det. En drömtjej för många! Du kommer inte att vara ensam.
Även om du och din mor inte har någon fungerande relation och inte kan vistas i samma rum en längre tid, så innebär inte det att hon inte älskar dig. Alla föräldrar älskar sina barn, det är genetiskt, så helt ensamt är det aldrig även om det känns så.
ibland är det dumt att komma med åsikter när man inte vet hela situationen, men jag tror liksom du att hon bara vill dig väl. Din vän. Jag har själv haft vänner som har varit i destruktiva relationer och varit glad när det tagit slut. En av mina vänner blev så småningom den hon var förut, innan han kom in i bilden och förändrade henne.
Jag hoppas i alla fall på det bästa för dig. Vad du än väljer. KRAM
Som Lina skrev är det kanske dumt att komma med åsiker om man inte vet allt, men i mina ögon är en riktig vän den som vågar säga vad hon tycker och inte bara håller med. Jag har alltid sagt att jag personligen tycker att man inte bör yttra sina åsikter om någon annans partner ifall det inte är så att personen verkar fara illa av förhållandet. Och det låter som att du gör det på många sätt. Det är svårt och jag förstår att du slits åt olika håll, men jag tror inte du behöver vara rädd att förlora din vän. Är hon modig nog att säga vad hon tycker så stannar hon kvar också.. Jag hejar på dig vad du än väljer att göra! Många kramar
Jag känner igen mig lite i din vän.
Jag har en väninna som var tillsammans med en kille som slog henne, som ljög för henne och som hela tiden sa åt henne att han inte ville ha henne, att han ville att hon skulle flytta. (Dom var sambo). Jag har fått lyssna på hennes gråt- och ångest fyllda samtal. Hon träffade en annan och flyttade ut medan han var på jobb för att hon inte vågade säga det ”to his face”. Jag jublade. Nu har hon gått tillbaka o jag är så arg. Jag är arg för att hon tar skit, att hon låter någon behandla henne så, att hon är så dum…o för att jag inte vill att hon ska må dåligt.
Vad kan jag göra?
Jag skrev att hon inte skulle komma o gråta till mig igen för jag tycker att hon är dum.
Är det mitt jobb att säga åt henne vad hon ska göra med sitt liv?
Nej…men jag bryr mig.
Jag hatar hur han behandlar henne.
Jag tog mig loss, o nu vill jag att alla andra ska va lika hårda o klara det.
Men har jag rätt att säga nåt efter hur jag behandlat mig själv?
Det e svårt det där men det är bra att du iaf inser att hon sa det för att hon bryr sig.
Inte tvärtom.
Jag kan ju bara säga vad JAG tycker, både om hennes förhållande, ditt o andras.
Du förtjänar att må bra!
O jag tycker att du borde lära känna dig själv, umgås med dig själv, älska dig själv INNAN du blandar in nån annan.
Ingen annan kan rädda dig o göra dig lycklig.
Bara du själv kan göra det.
Lycka till…o jag finns här för dig.
Kramar