Den är ett gap
Jag vandrar rätt ner i avgrunden. Ett vidöppet gap kantat av rakbladsvassa tänder. Redo att sluka. Mot bättre vetande, ignorerandes all möjlig logik, rim och reson. Tar sats, hoppar mot mitten. Ner, in, igenom. Väljer vägen jag aldrig skulle välja. Skriver under min egen dödsdom. Långsam nedbrytning till ursprungliga beståndsdelar. Tänder att perforera, punktera. Slukas, äts, mals. Ner i avgrunden. Den är ett gap.
Jag var ett vrak i helgen, en spillra, en liten, liten flisa av människa. Försökte, försökte verkligen. Försökte umgås med vänner, gå ut. For på fest, försökte socialisera och samspela, men ångesten hann ikapp mig. Tvingade mig att smyga ifrån samvaron, tyst, tyst så att ingen märkte, och sätta mig i lilla bilen efter x antal groggar. Måste hem. Underligt nog gick färden fantastiskt bra. (Och svaret fick jag någon dag efter; ADHD- alkoholen dämpar lite lagom sådär vilket möjliggör för oanade körprestationer.) Väl hemkommen sprang jag runt, runt i lägenheten och hade ångest ända in i själen. Mitt i alltihopa ringde Han. Och jag skrek säkert lite sådär lagom trevligt och lade på. Svalde benso, vilka enbart förstärkte alkoholeffekten och förvandlade mitt golv till en jättestor karusell. Tillslut måste jag ha utmattat mig in i sömn.
Morgonen efter ringde Han och sa med sin myndigaste röst att ”nu kommer vi och hämtar dig”, så kom dom, Han och barnen, och jag var ett bara skal. Man halvbar mig ner i bilen och jag var inte riktigt på plats rent mentalt, jag var någon annanstans. När vi stannade till för ett snabbstopp i affären smög jag i bästa snutstil mig in och gick med mina värsta ”fyllekliv” mellan hyllorna. Därefter rasade jag några pinnhål och tappade orken helt, och innan dagen var slut hann jag med några hissåkningar till. Rapid cycling 2.0 skulle jag vilja kalla det.
Och Han var snäll. Han sa att jag aldrig mer skulle behöva sitta med en plastpåse över huvudet. Det är nog det snällaste någon sagt åt mig. Och Han tog omhand hela helgen, och verkligen ansträngde sig, och förväntade sig ingenting. Inte heller nu, när vi är tillbaka i verkligheten, förväntar Han sig något. Kanske jag inbillar mig? Jag är ju inte riktigt tillförlitlig. Det enda jag vet är att Han var den enda som kom, och verkligen BRYDDE sig när jag simmade omkring i pölen utan vatten. Men jag vet att det här lika gärna kan vara steget ner i avgrunden. Det är en skör tråd allting hänger i.
Welcome to Borderline City! 
Du får inte falla tillbaka! Du klarar det utan honom…
Jag vet för jag har klarat det.
Du är stark!
Mkt starkare än du tror, även om jag egentligen inte VET det.
Har du visat dig från din sämsta sidan för dina vänner?
Vet dom hur dåligt du mår emellanåt?
Det vet inte mina, dom har aldrig sett dom sidorna som jag visat min Han.
Kanske därför din Han är den ende som kommer…dom andra vet ju inte, dom förstår inte.
Det gör inte folk som inte mår som du/jag/vi, eller som har levt med dig/mig/oss.
Skriv om det är nåt gumman, jag finns här.
Kramar
❤ kärlek.
Åh gumman, jag vill bara krama dig! Ja det gör ont som fan att känna att man inte passar in och är som alla andra. Vi svarta får får hålla ihop. Jag mår bättre nu än jag gjort på 10 år men jag kommer aldrig glömma hur det känns att ha ett stort, svart, smutsigt hål i sin själ och hur det kändes att sitta på balkongräcket och fundera på att hoppa. Finns här om du behöver någon. Kram
Jag hoppas att du inte går tillbaka till honom, men kom ihåg att du har mitt stöd oavsett vad.
Sköt om dig och skriv!
/A
Jag tycker att det är ditt val, ingen kan övertala dig att göra det ena eller det andra. Bara så att du vet det. *kram*