Sakta förlamande

Jag hatar alla människor. Alla normala, jävla vanliga människor. Dom som inte kan förstå. Som lever på i sina hamsterhjul, slänger en blick på smärtan men utan att se. Som sträcker ut en hand men alltid, alltid drar tillbaka den när man försöker nå den. En besvikelse, en besvikelse som gör så ont. Man är så otroligt ensam i sin smärta. Vetskapen om att man inte lever ett skäligt liv, att ingen kan leva så här. Att livet bara är till låns, och att mitt lån går ut snart.

Mitt liv är bara ett drama i en pjäs, en tragedi. En sorgsen Romeo och Julia-sonett där alla går förlorande ur berättelsen. Miljontals sekunder av sökande efter förståelse och lycka, miljontals tillfällen av platta fall och blodig näsa. Hittar man glädjen och skrattet väntar smärtan alltid där bakom en gran, eller så är glädjen och skrattet det som föder smärtan. Jag är alltid beredd, väntande, med knutna nävar och hukande axlar.

Hopplösheten är tillbaka, har nästlat sig in i varje liten por. Huvudet är för tungt för att vara fästat på kroppen. Ögonlocken gör myteri, vill vara slutna, vill slippa se. En tunn rännil av ont rinner ut från mitt öra, ner på örngottet. Det är är ingen outhärdlig ångest, det här är en långsamt nedbrytnade bakterie som utsöndrar sorg och trötthet. Osannolikt plötsligt dödande men på längre sikt oändligt plågsam och sakta förlamande.

~ av S på april 10, 2009.

Publicerat i Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: depression, ensam, ensamhet, Hopplöshet, smärta, sorg, tragedi

5 svar to “Sakta förlamande”

*Kramar om*

/A said this on april 10, 2009 den 2:10 e m | Svara
Jag vill bara krama om dig när jag läser det här. Önskar jag kunde göra något för att hjälpa dig. Men jag vet hur det känns att känna sig onormal bredvid alla duktiga normala människor. Så har jag känt i många år, som det svarta jävla fåret. Kram!

Emma said this on april 10, 2009 den 9:03 e m | Svara
Det du skriver är så sant.Men vet du..flera människor vi tittar i ögonen varje dag, vi tror vi ser dem,vi tror vi vet vad de går för men vi ser inte, vi vet egentligen ingenting om dem.Det finns allt för många som inte lever ett normalt liv.Som dagligen kämpar emot smärtan.Precis som du och jag.Men varför känner man sig så jävla ensam för?Tack för att du finns och delar med dig!Kram

sara said this on april 11, 2009 den 12:13 e m | Svara
Att vara psykiskt sjuk är ensamt. Spelar ingen roll hur mycket andra människor försöker förstå och hjälpa. När allt kommer omkring tittar de bara på.

NeuroticKitten said this on april 12, 2009 den 12:30 f m | Svara
Då är vi två som hatar ”vanliga” människor. Mest är jag nog bara avundsjuk att jag aldrig kommer få bli lycklig på heltid, och största problemet i livet är att man typ glömt paraplyet en morgon.

Tjelsi said this on april 13, 2009 den 10:48 e m | Svara