Mani
Fan. Fan fan fan. Jag klarar inte ens av glädjen i att ha köpt en ny bil, modell gammal och skruttig, utan att spinna igång. Från att ha varit lugn och sansad till hypoman på ingen sekund alls. Jag märkte det när jag satt i den nya bilen under hemfärden, kunde inte hålla ögonen på vägen, hamnade ideligen över mittlinjen, upptagen med att studera hur fint det var ute. Fascinerad av trädens former, arkiteturen hos passerande hus, snön i diket, krockdödade renar, himlens otroligt vackra färger.
Tankarna flöt som en vild fors. Spottade fram exalterade utrop om landskapets fantastiska uppenbarelse. Och plötsligt, forsen blir arg och mörk, ropade om räkningar som är obetalda, CSN’s krav, framtiden utan en enda krona i handen. Glädjen blev hastigt förbytt i djupaste olycka, nyttan av att ha en bil när man inte ens har pengar att tanka för är obefintlig. Oavsett nödvändigheten i att besitta ett fordon för att kunna ens ta sig till affären. Jag sjönk, sjönk, sjönk. Men armarna sprattlade fortfarande hjälplöst. Lyckades parera bilen hem till dess parkering och klappa den hej då. Småsprang upp i lägenheten medan kroppen viftade vilt. Förkrossad över att inte ens kunna bli glad utan att starta en uppåtgående spiral av hyperaktivitet och tankeflykt. Mani, mani, mani.
Hjälp mig. Hjälp mig, någon. Hjälp.
Welcome to Borderline City! 
jag önskar att jag kunde göra det
*kramar om*
Känner igen det där…så klockrent.
Du skriver så jäkla bra!
tackar för fina kommentarer. har inte sett din blogg förut, ska absolut börja följa den! (länkar med om det går bra?)
*kram* och hang in there!
Shit, jag mailade INNAN jag läste detta.
You´ve got mail.. mao 🙂