Han kan aldrig få veta
Jag träffade Han idag när jag hämtade hund som skulle bo hos mig över natten. Och när jag såg Honom på håll ville jag bara springa fram till Honom och lägga en hand på Hans mage och känna Hans varma hud mot mina fingrar. All undertryckt kärlek blossade upp i tusen fyrverkerier och jag rann ut på marken i en smetig pöl av sorg och glädje. Jag trodde nog att jag hade kommit över Honom, genomlidit de värsta kvalen, men jag hade fel.
En av anledningarna till mig plötsliga kärlekssjuka berodde nog på att Hans ilska hade runnit av Honom. Han var åter den man jag fallit i förälskelse för, Hans onda alter ego syntes inte mer. Och Han var svag, härjad, skuggad. Ömtålig. Min man. Allt jag någonsin ville ha. Min framtid, mitt liv. Alla otäcka minnesbilder byttes ut mot de få men vackra jag hade kvar. Hans leende på riktigt. Hans varma armar om min skakande kropp. Hans smala ben i tjocka långkalsonger. Skrattande brottningsmatcher i snön.
Aldrig att Han kan få veta att jag tänker dessa tankar. Då kommer Mr Hyde att krypa fram ur sin gömma och hugga mig med sin eldgaffel. Jag drömmer dem i smyg, med en sorgsen smak i munnen. Sorgen av att älska någon annan som älskar mig och vetskapen om att aldrig kunna få vara tillsammans. Nej, Han kan aldrig få veta.
Welcome to Borderline City! 
Jag råkade skriva i ett sms att jag inte klarar av att prata med honom för det va för mkt känslor när han ringde idag…
Det skulle jag inte gjort….nu vet han….
Fan!
Det gör ingenting. Förlåt dig själv och se det bästa i det, du bad inte honom ”om att få komma tillbaka”
Det tar tid sånt här. Till och med för de ûbernårmala 🙂 då fattaru va?
Heja heja.
Tänker på dig! Kram