Avgiftningen är inte slut

•juli 18, 2010 • Kommentera

Mycket vatten tvingar sig under broarna, som en vårflod rasar allt fram medan jag är staty på samma fläck. Jag orkar knappt skriva, vill inte studera sanningen som lurar bakom på-låtsasheten, mäktar inte med att stirra in i ärlighetens klara ögon. Här får jag inte ljuga eller frisera kanterna på det som ryms inuti, det är mot reglerna; att aldrig, aldrig missbruka orden som stumt formuleras och placeras på skärmen. Att aldrig förorena det rena, klara med smutsig förljugenhet. Hellre låter jag mina fingrar vara stilla, tysta medan förnekelsen och självbedrägeriet smyger ljudlöst bland.

Men ändå, sanningen måste likafullt förtäras, förvällas, förkunnas. Den smyger sig igenom maskorna när man tittar bort, spottas i ansiktet tills dess att man hör. Den gör ont, sliter skinnet av själen och lämnar hjärtat bart, tillåter inte bestridanden, beviljar inte ögon att begravas i sand. Så jag ser, jag ser, sandkorn i ögonvrån men jag ser ibland. Därborta, bortom nu, dit ser jag ibland. Men ändå, också munnen full av grus, framstupa i förljugenheten, simmar hundsim i all kletig realitet. Det gör så ont. Man träffas av en hagelsvärm i benet, fosterställning bakom dörren och gråten, gråten som vill ut, men är orkeslös när ingen famn som kan hålla hårt finns i närheten. Hans famn.

Så många dagar när jag står upp fint och skrattar på alla dom rätta ställena. Så många dagar när himlen är nära, blå luft mellan fingrar och obeständighetens diffusa känsla av volym och djup. Men alltid sen, som om glömt och utsuddat, Hans förbrytelser finns inte mer, svävar bort i skira gasmoln av ånga och damm. Jag får inte gå dit. Men jag vill gå, jag vill. Tänk om Han har glömt bort, att jag älskade Honom, tänk om Han inte vet. Hans bröst, Hans armar kring min hals, hjärtslag mot trumhinnan, bandet som vi knöt ihop. Aldrig mer, tryggheten som en illusion, Hans skäggstubb mot min panna, lukten av sotigt och diesel, lukten av sånt som är tryggt. Han var inte bara elak, Han var så mycket mer.

Kanske är det det här som är sorgen? Det tunga, otympliga, som inuti men utanpå, saktar ned tiden en stund, spelar smärtsamheten i slow motion. Och på jobbet, bredvid stämpelurets kontroll möter jag Hans bortvända blick med blodet rinnande ur örat, men Han möter aldrig min. Och jag förstår, det gör jag verkligen, så jag tvingar mig inte på, jag får inte, inte, inte, jag vänder om och ylar sorgset bakom nollställdheten, det sitter en tagg i mitt förbannande hjärta. Men Han gör allting så skört och bräckligt, en närvaro som rubbar jämvikten. Inte längre min domare över livet och döden, men väl minnen av någonting som aldrig hann gro klart, en oavslutad ofärdighet, som om vägen bara tog slut. Men jag vill ju inte dit igen. Men det gör ju så ont. Alltjämt.

Det här är inte fri, avgiftningen är inte slut.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Försoning, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , ,

Jag vill att du lämnar mig nu

•juli 10, 2010 • 2 kommentarer

Lyckligheten. Hur långt räcker livet? Kanske jag också. Kanske kunde jag äntligen få rulla ihop mig i tryggheten sen? You’ve got a way to keep me on your side, You give me cause for love that I can’t hide, For you I know I’d even try to turn the tide, Because you’re mine, I walk the line.

Till slut blev tiden mogen, som fallfrukt fångad av skakande händer. Skrek jag stopp och belägg då? Blev jag min egen gränspolis sent omsider? Jag släppte in Honom över tröskeln en natt, tände hoppet som vanligt, spelade med i Hans spel en stund. Sömn på Hans bröst, våra kroppar tätt intill som om passade ihop, men friheten, den gömde sig under sängen. Som om binder Han mig med silvertejp, i samma stund som Han fångar mig med blicken, jag blir till fast, omöjligt att fladdra med vinden, ligger stum med sorgen i halsen och lyssnar efter livet som viskar utanför. Men ändå, våra kroppar smälter alltid samman, Han bygger låtsastryggheten som Han vet att jag åtrår, spelar skådespel jag inte kan neka biljett till.

Och jag kämpar mot lurendrejeriet, inte Hans utan mitt eget, inte tro, inte gå på, inte köpa. Minnas smaken av instängdhet och avklippta fågelfjädrar på tungan, erinra mig sinnets bedrägeri. Det visade sig att den natten, Han drömde om ett sen där jag stöpts om i form, där vi fortsatte vårt låtsasliv, medan jag drömde om vingar och gränslös rymd. Inte ens där kunde vi mötas, förenas i en samstämd känsla av verklighet. Och Hans välvillighet sinar ju alltid i sinom tid, så då blir bara ilskan och avskyn kvar. Men har man ljumma tankar om frihets rymd färskt i minnet så kanske man inte tolererar allting som förut, kanske sväljer man hårt och tvekar nån sekund, innan man säger, utan att darra på rösten; Jag vill att du lämnar mig ifred nu.

Kanske fattar man beslutet som är oåterkalleligt, kanske håller man förtvivlad fast i sitt tafatta yrkande, kanske bränner sorgen upp hjärtat utifrån och in. Kanske lyckas man, so far so good, kanske står man fast som en staty i givakt, men kanske inuti kvider allt och har nästan glömt rymden redan, kanske måste man hålla fast sig själv jättehårt för att inte rusa tillbaka in i elden. Kanske är sorgen det största, alla tårar som aldrig fått falla, all kärlek som aldrig nått fram, som fastnat i någonstans, ‘return to sender, address unknown, no such number, no such zone’. Kanske sörjer man ett skeende som aldrig fick förvildas, kanske sörjer man en förminskad tid, en del av ett förbrukat liv.

Sedan kan det hända att man har sovit ynkligt om natten, skrattat om dagen, glömt allt, glömt bara det som gjort så ont, kommit ihåg allt vackert, kommit ihåg smärtan. Kanhända har Han använt alla sina kort, säkert förbryllad över situationens utveckling, sårad stolthet och förakt; sms med panikslagna hot om döden för min nya ‘pojkvän’, kärleksförklaringar, uppriktighet, bitterhet, fyllestavade, patetiska, hotfulla, sårbara, svaga, föraktande. Han är bara liten och rädd. Och jag har ingen ny pojkvän, jag har inte, ingen, ingen alls. Men jag kanske inte bryr mig om att försvara, förklara, svara, bara i huvudet, där ingen ser.

Är jag stark nu? Har jag vunnit en strid? Priset för friheten har jag ännu inte börjat amortera, intensiva stunder av sorgsen smärta, molande minnesbilder av en annan tid, impulsen att sträcka fram en hand, att röra vid en sanning som aldrig faktiskt fanns, Hans hand i min, poff, borta nu. Var det mitt fel? Skrika åt sig själv, inte gå DIT, släpp mig, nej inte DIT. Jag återbetalar sekunder och minuter av mitt liv, försöker förtvivlat hjälpa mig att förstå vinsten, vinsten i att få plats med mina vingar. Men sorgen är ett skynke över mina ögon hela dagen, så jag betalar av, ända tills betalningsplanen är slut.

You say you’re lookin’ for someone
Who’ll promise never to part
Someone to close his eyes for you
Someone to close his heart

Someone to die for you and more
But it ain’t me, babe
No, no, no, it ain’t me, babe
It ain’t me you’re lookin’ for, babe

No, no, no it ain’t me, babe.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Försoning, Self esteem
Etiketter: , , , ,

Jag vill döda alla, hela jävla världen.

•juli 4, 2010 • 4 kommentarer

Don’t you know I’m doin’ it without coke or pot
I’m naturally kind of fucked up like that
You know what I’m saying;

Molotov shit is to tight, much, much stronger than any
dynamite. Masoline in a Coke bottle, you get all pissed ‘cause we
turned up the throttle

They call us Molotov ‘cause we explode on sight
Keep on talkin’g shit if you’re looking for fight
Your mouth keeps moving but all I hear is noise…


Så börjar det att brinna, lågor fräser ursinnigt och överarmar jämvikten. Hatet, det är hatet som fyr och flammar bakom pupiller av glas, aversion i panik, ursinnigt vansinne. Till slut brinner stubinen upp, exploderar i fyrverkeri och raseri. Jag hatar, hatar, hatar. Hämnd, ge igen, nu, skada, döda, försvara mitt jag. Slåss tills blodet som rinner ner i ögonen har koagulerat, tills musklerna inte längre drivs på adrenalin, tills tårarnas skyfall har slutat, tills det som gör ont har kapitulerat för utmattning. Knytnävar, tårar, vansinne, ursinne, veva armar i blindo, skrika med kroppen, se då, se för fan. Och det är inte Jag, det är aldrig Jag, det är Självrespekten som plötsligt vaknar till och upptäcker söndertrampade gränser i gräset. Och Lilla Ego, Lilla Ego sluter upp bakom, framför, svarta pilotglasögon och obeveklighet. ‘Keep on talkin’g shit if you’re looking for fight, your mouth keeps moving but all I hear is noise.’

Men inuti är det bara svekets förtvivlan kvar, sorgen, sorgen i att bli missförstådd och sviken. Smärtan som ilar när avsikter blir misstolkade och mumlet bakom ryggen otvivelaktigt, så lätt att välja att se andras tillkortakommanden, projicera bort sina egna sårbarhet och offra den som vägrar blunda mer. Jag ska döda dom, dom ska dö, dö, dö. Mina baktankar är genomskinliga, jag vill inte ljuga mer, aldrig någonstans. Men det måste man, i alla verksamheter där pengar och makt är drivmedlet, där förnekar man allt som är svårt och skjuter budbäraren. Bensin, jag måste ha bensin.

Dom pratar om mig på jobbet, bakom min rygg, jag kan höra deras tankar, läsa på läppar, mellan raderna. Besvärlig. Jag ska hejda mig, förstå, hålla tyst, hållas lugn, följa flocken in i slaktbilen. Dom ser inte, inte, inte. Mina avsikter är ju sanna, jag menar väl. Man måste sluta blunda för att kunna se. Men knivarna i ryggen, så många nu, för många anställda som kan ogilla, munnar som sprider vidare, en stor matta av orörlighet över min individualitet, ‘tänk inte annorlunda, tänk som man alltid har gjort’. Och de som ‘bryr sig om’, de tar mig åt sidan och förklarar hur jag måste anpassa mig, jag måste förstå att jag måste förändra min person för andra blir störda, och jag får aldrig jobba kvar om chefens tår blir trampade på. Jag ska hoppa på dom, klippa av dom med bultsaxen.

Och största förrädaren är Han, serverar glatt andras bakfalskhet på fat, medhåll i Hans ideologi. Kväv mig, ingen ska flyga mer, bojor, kontroll. Jag får inte vara människa mer. Och Hans ord, dom är vidriga, allt för att skada, krossa, mala ner. Jag genomskådar Hans långskott men faller ändå i en hög, kan läsa Hans språk nu, men kan inte värja mig. Jag vill döda alla, hela jävla världen. En kalashnikov på taket, sniper-skott pang, pang, pang. Visa, visa vad Dom Har Gjort. Vad som händer, hur ont det kan göra. Visa alla. Få alla att förstå. En massaker i smärta, samma massaker som sliter sönder mitt inuti varje gång jag står rakt och tar emot deras slag.

Men argsintheten somnar alltid in, klingar av efter ett staccato av självhävdelsens ursinne, blir till mjuka toner av vanligheten. Nu kastas inga Molotov Cocktails, men i vansinnet, i vansinnet kan man kasta vad som helst. Jag orkar inte mer. Snälla, gör mig inte illa mer nu.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Post traumatic, Self esteem, Vardagsbetraktelser
Etiketter: , , , , , , , , , ,

På samma fläck

•juli 4, 2010 • 1 kommentar

Mycket vatten tvingar sig under broarna, som en vårflod rasar allt fram medan jag är staty på samma fläck. Jag orkar knappt skriva, vill inte studera sanningen som lurar bakom på-låtsasheten, mäktar inte med att stirra in i ärlighetens klara ögon. Här får jag inte ljuga eller frisera kanterna på det som ryms inuti, det är mot reglerna; att aldrig, aldrig missbruka orden som stumt formuleras och placeras på skärmen. Att aldrig förorena det rena, klara med smutsig förljugenhet. Hellre låter jag mina fingrar vara stilla, tysta, medan förnekelsen och självbedrägeriet smyger ljudlöst i medvetandet.

Och allt är ett kaos, men med en välbekant layout. Ordning utan reda, förvirring plus struktur. Jag står i mitten på en skivtallrik, stagnerad, statisk allt emedan kontexten virvlar förbi i konturlösa färger. Inget steg i någon riktning, kvar på samma punkt som alltid. Han hånskrattar i mitt huvud, lämnar ingen ro. Och i verkligheten ömsom smeker, ömsom pryglar Han min sårbarhet, lyckas alltid i sista stund att att klappa mjukt när all förtröstan nästan har smitit ut mellan fingrarna.

Men frågar jag Mig Själv, så vet jag. Jag vet. Det finns ingen kärlek, inget att behaga. Jag avgudar ingenting, jag hukar, bandet som håller oss samman är fruktan. Jag nickar för att jag vet att Hans ord dödar, Han får komma på natten och sova med mitt huvud på sitt bröst för att jag räds ilskan och hätskheten mer än jag värdesätter luften under vingarna som bara cirkulerar när Han är långt borta. Och jag vet, jag vet, vet att jag eldar på hans glöd, t-sprit, bensin, fotogen, jag biter min svans tills den blöder, dunkar allas våra huvuden i kakel och tegelvägg.

Mitt ansvar också, självklart, aldrig bara ens, alltid allas, lika mycket. Mitt ansvar att säga nej, för bådas skull. Men jag är feg, kan inte, vågar inte, vill inte välta stapeln av tillfällig status quo, vill inte kliva på trampmina och explodera bort ena benet. Så om Han ringer mitt i natten, bitter och full så måste jag lyssna, jag väljer ju det, jag måste välja det. Jag väljer det för att slippa blickarna som Hans rygg skjuter på jobbet, för att skonas från orden som bits, för att undkomma skammen som Han lindar kring mig om jag trampar snett eller vinglar.

Jag väljer att glömma Hans tillkortakommanden, jag glömmer sms:en jag läste i en ingivelse, dom som skvallrar om att Han i det närmaste har en ny tjej med tillhörande familj. Det är ju okej att Han knullar henne för Han ljuger inte om det för mig. Och för mig är det ju okej, även om hjärtat blir till kladdig smet för att Min Trygghet har hittat en ny lekkompis, för jag kan inte bestämma över en annan människa. Men jag undrar vad Han säger till Henne. Inte samma sak som till mig, uppenbarligen, om Hon tycker att dom är ihop och Han säger att Han bara knullar Henne och att Hon vet det minsann. (Om man är kåt måste man ju få knulla). Men jag glömmer det, det är inte viktigt längre. Svartsjuka är en lyx, jag har inte råd.

Så jag står i båten med vatten upp till knäna, men kommer mig inte för med att börja ösa. Jag låtsas att jag smälter in i omgivningen, blir till ingenting och väntar på nästa konfrontation. Är Han på gott humör, alltså vill umgås/knulla/ge råd/lägga sig i, då är det bara att vänta på att ballongen ska spricka. Är Han inte på gott humör så ligger jag redan på golvet och gråtskriker likt en förtvivlad unge, med paniktyngden över bröstet.

Och i helg, på krogen, för första gången på ett år. Nykter, jourhelg, men ändå, ansikten som känner igen. Han kommer att få veta. Även om jag försökte att ducka, titta bort,  smyga,  gömma mig från gemensamma bekanta. Både rykten och fakta. Jag satt inte i nåns knä! Jag har en dom att hämta på måndag. Garanterat. Jag pratade, skrattade, dansade fult och högljutt, syntes, hördes. Och pratade med Män. Han är redan arg, men nu blir Han Ännu Mera Arg. Först en söndag i ovisshet sen måndag och rättegång. Straff, sona mina synder, brott mot allt. Han friar aldrig.

Och inom mig skriker den lilla späda rösten bara: Förlåt, förlåt, förlåt!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, (Hypo)Maniac, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , ,

Vingklippta känslor

•juni 20, 2010 • 3 kommentarer

Tycker ingen om mig? Ingen tycker om mig.

Liten nu. Svag, bara pupiller och salt. Genomskinlig, uppenbar, sorgen, sorgen för fan. En sköldpadda på rygg, jag står inte ut, inga jävla sköldpaddor på rygg. Jag låtsas att jag sörjer hjälplösheten, egentligen sörjer jag mig själv. På avstånd, bort. Bara ett barn, en jävla unge, ofärdig individ stelnad i ovuxenheten. Förälder, var är min förälder? Blås på mig nu, blås sorgen bort. Låt mig få rida på axlar, håll mig nära, hudvärme, intillhet, våta kinder mot manchesterbyxben. Nu, det är nu jag är sårbar. Sorgen som vill ut, klöser mot cellvävnad och senor, men ingen som kan ta emot, fånga upp, hjälpa att hålla.

Ljudlös förtvivlan, förvridna läppar i en ordlös grimas. Det är så mycket, som om överfullt. Skvalp, skvalp i tråget med ledsna hundögon inuti bröstet. Men ingenstans är trygg, överallt utsattheten, we always keep our backs to the wall, jag vågar inte. Outtalade tankar, bakbundna ord och vingklippta känslor. Dom vill flyga nu. Men jag vet bara inte hur.

Publicerat i Försoning
Etiketter: , , , , , ,

Jag drömmer om en framtid utan dig

•juni 20, 2010 • 1 kommentar

Sorgen i hjärtklaffarna, hugger sönder diafragman i små, små bitar, chop, chop, chop. I ain’t no hero. Klöser, sliter, tuggar, genomborrar hjärtmuskulaturens fogliga kapillärer. Minnen från förr, ännu tidigare, innan, före Allt Som Hänt.

En kväll med regnpärlor i rufsigt hår, fötter som dansar i leran till ostämda gitarrer, trängsel, en fläkt av någons after shave, kajalspår på kinden. Kroppsvärme, ölvärme, armar och ben mot varann, mer kroppsdelar än vad som lagligt får framföras i ett vaxat fordon. Lyckliga tillrop och nyfinnande av bekantskaper som frusnat till, kramar, glädje, ett förlorat liv. Erinran av då, när jag var Någon Annan, när jag lugnt skvalpade i trygghetens hav, som om rädslan hade drivits på flykten. Nästan som Då, innan jag behövde vakta mina rörelser, censurera och hemlighålla, undvika att trampa på fel tå, medveten om att Storebror Ser precis jävla allt.

Och skammen som vaknar efteråt. Dunkar mot pannlobens insida i takt till basgångarna i hopplöshetens musik. Smärtan, så ren och klar, porlar ner i en fjällbäck som mynnar ut ovanför mellangärdet. Men tårarna, som vägrar att falla, dom som hänger sig kvar i ögonfransarna likt skärvor av is, förblindar men väter inte någons skjortkrage ikväll.

I am a bird now. Men kommer för mitt liv inte ihåg hur man lyfter, seglar, svävar. Sorgen, den är i vägen, tårarna sitter fast i halsen, jag kan inte flyga med dom. Jag vill tillbaka genom tiden, till Då, när jag var Som Förut, jag minns det nu, smaken på tungan av liv och framtid. Friheten genom håret, löv och visset gräs under fotsulorna, kylig andedräkt under vingarna. Som jag svävade. O ja, som jag svävade.

Allt hitintills har varit en lögn. Ett försök att paketera in, sluta om, tejpa fast. Sorgen och smärtan är min, they all were simple razor lies, mitt, mitt, mitt. Där i mitten, mitt centrum av allt, där är mitt liv bara mitt. Jag ska alltid minnas, aldrig glömma, allting vackert jag fått. Fan jag ska ta emot, all förtvivlad saknad, allt besudlat samvete, all blottad sorg, jag river ut fuskbygget, alla jävla halvfärdiga väggar, isolering och armeringsjärn. Lämnar plats för Något Nytt. Måste läka, bli Hel och Sann. För i helvete, gå, gå, gå. Släppa ut Lilla Ego, släppa Hans hand.

Men utsidan, iskristall-tårarna, ögonens vaksamma vemod. Det sitter hård, det sitter fast. So fly away, hold my hand, feel the wind, take the sky. Låt mig, låt mig, låt mig komma ut. Jag vill vara sårbar nu. Jag hade ju bara glömt bort, förlagt allt som spelade roll, förnekat med huvudet djupt nere i sanden. Krossar man skalet med ett basebollträ, i ett moln av gipsflisor och damm, slå, slå, slå tills alla bitar är sönder och av. Watch me fly ill take you there to see.

Åh jag drömde om en framtid som glömmer
Och jag drömmer om en framtid utan dig

Håller du mig kvar i nått jag lämnat
Du håller mig kvar i nått jag lämnat, för länge sen

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Försoning
Etiketter: , , , , , ,

‘Kom igen nu, dö, dö, dö!’

•juni 6, 2010 • 4 kommentarer

Har förfinat mitt flyktbeteende å det grövsta, jag duperar numer mig själv lika övertygande som alkoholisten vilken enträget hävdar att han kan sluta dricka precis när han vill. Tror man att man äntligen har lyckats att reducera ett av de lömska flyktbeteendena så har det istället endast återuppstått  i en annan förvillande skepnad- i vilken det kan operera ostört ännu en tid innan man hinner avslöja bluffen. En never ending katt-och-råtta-lek i psykets djupaste labyrinter.

Och man har så många bra och till synes icke-ifrågasättbara motiveringar till varje flykt; jag måste jobba 12 timmar varje dag, jag behöver ju verkligen pengarna. Jag kan inte säga nej, jag måste ställa upp nu när jag är provanställd. Jag har ju ändå inget annat för mig, jag kan lika gärna jobba. Jag tycker faktiskt att det är roligt att jobba… Och helgen, det heliga veckoslutet för var löntagare, är uteslutande en enda utdragen transportsträcka tills dess att tiden behagar att slå måndag, så att jag kan dränka mig i arbetsuppgifter- tilldelade såväl som oombedda- med hela min uppmärksamhet och vild frenesi. Förnekelse, bortträngning, rationalisering, förskjutning, isolering, undertryckande, intellektualisering, affektisolering, splitting… Freud hade varit stolt över mig.

Men under helgen, den oändligt vidsträckta öken som breder ut sig så fort jag stämplar ut på fredagseftermiddagen, då finns inte längre min nya favoritflykt att tillgå. Skyddsrustningen faller i bitar, i hjärnan släpps allting tyglat loss, mindfuck, mindblow, craziness. Smärtan måste paralyseras, sövas ned annars blir jag till en stenstod i krampaktig fosterställning, kinden klämd mot nedsnorad trasmatta. Kroppens innehåll är inte längre vatten och kött utan tycks ha förvandlats till Osmium, det ‘tyngsta’ grundämnet med en densitet på lite över 22 g/cm^3. Jag kan inte röra mig, kan inte nån köra över mig med en ångvält?

Som en oljetank, eller annat tryckkärl, blir det minsta lilla hålighet i konstruktionen så blir det god natt, då smäller det i fina färger och med imponerande ljudeffekter. Jag måste täta mina hål, jag läcker- som pyspunka, inget får smita ut, för då är undergång och detonation garanterad. Inget får veta, ingen får se. En vecka till bara, en dag, en timme, sen, sen då kanske någon ser och bryr sig, kanske starka armar bär mig bort till tryggheten där man slipper kämpa så hårt, kanske någon myndighetskvalificerad kommunalanställd slår katastrofen med häpnad och makes a difference. Eller så kanske någon oombedd medmänniska vågar möta min blick tillräckligt länge för att möta skammen och skulden och höra desperationen som hest ylar hjälp mig, kanske budskapet mellan raderna äntligen dammas av och förstås.

Eller så fortsätter jag mitt ljuvliga självbedrägeri. Rösten i bröstet är så övertygande, nästan som om Han flyttat in där och styr mig även när jag är ensam. Jag kan inte vänta på att någon ska rädda mig, ingen annan kan ta hand om mig än jag själv. Jag är ensam ansvarig för mitt liv, hur svårt är det att bita samman och börja skärpa sig?! Aww, skammen, i solar plexus, i halsen, andas, andas. För fan, Sara du är vuxen nu, VUXEN, sluta grina, sluta tyck synd om dig själv din patetiska nolla. Tänk på barnen i Afrika, AFRIKA, hallå, svält, och du då, du har tak över huvudet, ett jobb, en bil. Håll käften, håll käften, sluta, snälla, sluta.

Det är du ensam mot världen, haja det nu, looser, patetiska horfitta, ditt äckel, din vidriga idiot, ingen kan tycka om dig, du får vara ensam hela livet, fattar du inte det, du är så äcklig och ful och fet, kom igen, skär bort lite av dina äckliga love-handels med mattkniven, kom igen, eller åtminstone, ‘rispa’ dig med rakblad. Haha, inte ens din doktor tyckte att du kunde skära upp huden ordentligt, fegis. Men, för fan, det är ju ett ärr på 10 cm, 1,5 cm brett? Jag har hela smalbenet fyllt med ärr från fotknöl till vaden, hela höften? Men du såg ju vad som stod i journalen, ‘pat. har rispat sig’, eller hur, så bättre kan du, djupare. Eller i pannan, ‘hora’ i pannan, kom igen nu. Andas, andas, tänk inte, andas, nej, sluta, andas, nej, sluta, nej. Haha, vet du om att alla tycker att du är till besvär, du kan inte tro att någon ska ha tid för dig, att du är värdefull. Trodde du det? Haha, stackars patetiska lilla själviska horunge, seså dunka huvudet i väggen nu, det kan du ju så bra. Eller ännu bättre, hoppa från balkongen, eller ät alla mediciner, alla på en gång, se bara till att ta antihistamin innan så att du inte spyr upp allt så kommer världen att bli en jävligt mycket bättre plats imorgon. Men, det gör så ont, jag kan inte andas, det är inte meningen, förlåt. DET ÄR INTE SYND OM DIG! Det är alla andra som tvingas umgås med dig som lider, du bara förstör, trampar ned. Du är en egoist med storhetsvansinne som tror att världen kretsar kring dig! Du, du, du! Kom igen nu, dö, dö, dö!

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Han är min Gud

•juni 3, 2010 • 2 kommentarer

Älskade, underbara bloggbesökare. ❤  Tack för precis allting.

Jag är ett korkflöte i tunn fiskelina som hjälplöst guppar upp och ner i vattenlinjen, med en utsvulten fisk i ena änden och en entusiastisk fiskare i den andra. Jobbet är nyckeln, passagen, centrum för mig och mitt, och jag betalar min o-arbetslöshet med blod och sorgset rynkade ögonbryn. Han är där, överallt, hela tiden. Jag slipper inte undan, Han tvingar sig alltid in i min sfär, sätter sig ovanpå.

Vi kan inte jobba ihop. Han misshandlar min insida. Och det är ingen som vågar se, men jag vet, jag förstår. Stämpla in. Klockan tio: fosterställning i omklädningsrummet, klockan ett: nervositeten för att göra fel, vara fel, är så stark att jag inte vågar göra någonting, klockan fyra: jag är dum i huvudet och totalt inkompetent igen, klockan halv åtta: fosterställning i omklädningsrummet, snor på arbetsbyxor och duschgolvet. Skammen, skulden, hatet som äter sig inåt, in i själen, skonar omvärlden. Stämpla ut.

Ändå, jag betraktar Hans ansikte i smyg, finner ingenting vackert hos Honom längre, bara sorgliga rynkor formade ur förnekelse och bitterhet. Han trampar sönder allting som jag har byggt. Fångad i alkoholens och förnekelsens villfarelse, släntrar överlägset runt i sina luftslott. Ser ner på mig, skyddar sitt trasiga ego, slickar uppåt och sparkar nedåt. Skäller, fräser, sårar, skambelägger, skuldmålar, trampar, trampar. Men det slutar alltid lyckligt, Han älskar mig, Han bedyrar. Han vill hjälpa mig, Han är kränkt, jag förstör för Honom, jag pissar på Honom, jag måste förstå. Ja, det måste jag, ja.

Han måste ge mig ett värde. Jag är helt beroende av Hans gillande. Han är min Gud, bygger sina övertygelser på gamla, snarare än, nya testamentet, här vänds inga andra kinder till, här brukar vi hämnd och räds Guds vrede. Jag hatar mig själv, jag hatar allting med mig när jag böjer huvudet för Hans blick och visar att jag är underlägsen min Herre. Men jag har inget val, Han är allt jag har, min nästan-familj, den som kanske bryr sig ibland- om så blott för att sörja egna upphöjda intressen. Utan Honom har jag inget värde, utan Honom är jag en förlupen heliumballong som seglar ut i atmosfären för att explodera  när lufttrycket blir tillräckligt lågt. Jag vill loss. Jag kan inte själv. Jag är en kycklingunge i Hans hand. Orkar inte. Orkar inte.

Snälla håll min hand, den är så ensam och kall. Sitt på sängkanten tills jag somnar, vakta mig, snälla låt mig få somna i säkerhet.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Co-dependent, Post traumatic

FÖR INTEN MÄNNISKA SOM VERKLIGEN MÅR DÅLIGT ”FÖRSÖKER” BARA BEGÅ SJÄLVMORD! de lyckas !

•maj 29, 2010 • 11 kommentarer

Svar på mitt inlägg ‘Så nära igen’ från signaturen ‘lina’:

herregud!
jag blir så trött på alla er som anser er sjuka! men begå självmord då!!!om allt är så jävligt så gör det ! och kom inte och säg ”jag har faktiskt försökt ” FÖR INTEN MÄNNISKA SOM VERKLIGEN MÅR DÅLIGT ”FÖRSÖKER” BARA BEGÅ SJÄLVMORD! de lyckas !
jag vet det för jaghar själv haft hjärtstillestånd 3 gånger. så många i Sverige ( inte i andra länder ) med den här problemetiken är som varandra, ser likadana ut och är otroligt beroende av att synas !
de är villiga att göra vad som helst. och visst det behöver ni säkert också hjälp för!men herregud ! finns det inga mer ”inåtvända ” borderline personer här i sverige ? som vägrar spy ur allt sitt helvete, jag önskar nästan jag kunde eller hade kunnat det, då skulle juj det mesta lösas!
ni som är utåtagerande bpd -are begår sällan självmord, ni klarar er, ni är bara så jävla egoistiska då allt handlar om er själva, som oss alla borderline, tvångsyndrom, ätstörningar, missbruk, youname it !
idioter är vi ! och ni ännu mer! vi tänker bara på oss själva och på hur ”Jävligt VI HAR DET ” stackars oss,
men vad fan! gå och dö då!!!?!?!?!?! eller ändra din livskvalite!
säg inte att det ”Inte är så lätt” för det är det fan i mig visst det !.
tro mig.
hej på dig !
hoppas du lyckas ta livet av dig om det är det du vill. om inte annars hoppas du söker rätt hjälp, och inte fastnar i din diagnos för att de tär”skönt och lättare ” att vara där.


Ja, vad säger man? Eller vad säger Ni? Alla Ni som läser bloggar som min, av anledningen att slippa känna sig helt ensam i all förfärlig ensamhet och förtvivlan, alla Ni som själva bloggar om avgrundshatet, den förlamande sorgen och smärtan som äter sig in genom hud och märg och aldrig tycks ta slut, alla Ni som råkade klickade Er hit på måfå men fastnade med blicken tillräckligt länge för att hinna läsa ett par rader, alla Ni, likasinnade, lojala bloggvänner och okända bloggresenärer, hur tänker Ni?

Jag kan berätta vad jag säger, känner, tänkte. När jag läste inlägget stannade hjärtat i bröstet som vanligt, och jag frös fast med fingrarna på tangentbordet i stundens skyndsamhet, och ångesten sköljde sig in över nacken, under tröjans linning, genom textil och garn. Jag blev rädd, skräckslagen, för jag har ju kämpat så hårt med att övertyga mig själv om att inte, inte, inte försvinna bort, och nu uppmanas jag att göra det(?!). Dessutom är jag misslyckad som inte lyckats, jag mår inte ens ‘verkligen’ dåligt för då skulle jag vara död. (Nej, nej, nej ylar förnuftet mot trumhinnan, låt dig inte luras av dom där små orden, dom betyder ingenting!)

Men mitt ego har redan glatt svalt kroken, men hull och hår, brasan fått sig en rejäl dusch med fotogen. Det brinner i mina armar och jag förbannar min svaghet, att jag gör någon annans ord till lag och rätt, jag vet, jag vet, jag vet, med hela mitt intellekt och förnuft att det där inlägget blott är ett skott från en sårad höft, att jag bara råkade stå i vägen för en förlupen kula. Men egot, han rullar sig upprymt i smärtan; ‘ni som är utåtagerande bpd -are begår sällan självmord, ni klarar er, ni är bara så jävla egoistiska då allt handlar om er själva‘. Rösten i mitt huvud nickar entonigt, egoistisk, egoistisk, egoistisk.

‘vi tänker bara på oss själva och på hur ”Jävligt VI HAR DET ” stackars oss, men vad fan! gå och dö då!!!?!?!?!?! eller ändra din livskvalite! säg inte att det ”Inte är så lätt” för det är det fan i mig visst det !.’ Okej, okej, okej, jag tror att jag förstår vad hon menar, att jag ska dö, att jag borde dö. Dö. Alltså dö. Eller att ändra livskvaliteten, jättelätt, okej, lätt, jaha, okej, eller dö. Jag förstår inte! Varför? Varför säger hon så till mig? Är vi osams? Känner jag henne ens? Ska jag be om förlåt nu? Vad har jag gjort för fel? Förlåt, förlåt.

Och jag hatar henne, jag hatar hennes självgoda ord, jag vill döda, såra, sarga, sparka bort fötterna under hennes jävla patetiska livsillusion. För jag kan läsa mellan rader, jag känner igen en projektion när jag ser den. Så jag brottas med ilskan som rasande vill försvara min spruckna insida mot detta, för mig till synes obegripliga överfall, tvingar darrande knutna nävar att släppa taget om blodlösa fingrar. Varför? Varför? Varför?

Och skammen igen. Alltid skammen. Hånar min reaktion på några små ord, fnyser hånfullt att man måste lära sig att ta kritik och bli motsagd om man ska blogga. Jag kanske inte ska skriva mer? Varför ger jag henne makt att rasera mitt sandslott? För att jag är värdelös. Värdelös.


Men varför vill hon sparka sönder andras byggen? Jo för att ‘lina’ pratar om sig själv i inlägget, hon föraktar sig själv eftersom att hon upplever att hon inte har lyckats (med att ta sitt liv?!), hon är trött på sig själv, och hon bär på ett massivt undertryckt behov av att synas vilket givetvis väcker avundsjuka när hon stöter på andra som syns. ‘lina’ är troligen egoistisk själv, men eftersom hon har fått lära sig att det är fult att vara självisk så kan hon inte agera ut den egenskapen, hon vill inte ens erkänna den hos sig själv utan projicerar den istället på andra som, omedvetet, påminner ‘lina’ om hennes egen självgodhet. Och det är synd om ‘lina’, hon har det ju jävligt, och hon har säkert inte fått det stöd hon skulle behöva för att våga vända sig inåt och granska sin egen person.

Jag gissar på att ‘lina’ har insjuknat i styrka (som det heter på ‘medberoendespråk’), och får kämpa hårt för att hålla uppe den hårda fasaden hon har införlivat i sin person, så det är inte synd om någon i hennes värld, allra minst henne själv. Kanske har hon växt upp med en förälder som uppvisat borderline-drag, haft någon annan diagnos eller varit missbrukare, vilket har medfört att ‘lina’ har blivit tvungen att odla ett hårt skal omkring sin insida för att ens kunna överleva. Kanske har hennes föräldrar eller vänner varit av åsikten att psykisk sjukdom är lätt att bota, om man själv vill, genom att endast ändra sitt sätt att leva, och har på så sätt inte kunnat möta eller förstå ‘lina’ i hennes smärta. Därför måste nu ‘lina’ förakta och sparka på allt och alla som påminner henne om det som gnager inuti henne själv, för att förtränga allt det onda som bor djupt inom henne.

Så. Min tolkning är klar. Även om det ringer i öronen och egot sparkar, sparkar, bits. Men snart får han övertaget igen, och allt förnuft rinner ut över kudden, men nu, ännu ett tag är jag överst. Men nu är det slut på logik. Ingen mer förståelse. Tomt, innehållslöst bakom skallbenet. Kvar är bara den nakna känslan, som naglar mot en gammaldags svarttavla. Kroppen grymtar trött fastän jag hade så mycket kvar att analysera, att förtälja, att interpretera. Inuti flaxar det känslor omkring som behöver kläs om, kläs av och blottas, för att sedan kläs med signifikativa aforismer. Jag ska, men en annan dag, är så trött precis nu.

Publicerat i Att leva ett liv inte vinna ett krig?, Ångest, Bipolärt, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline
Etiketter: , , , , , , , , , , ,

Så nära igen

•maj 19, 2010 • 6 kommentarer

Allting är likadant. Ensamheten skändar och pryglar mina tankar, hånar, skrockar förnöjt. Bakom bröstet bultar ångesten trångt, kvider i kraftlöshet. Alla dom andra, vart är alla dom andra? Ser ni inte hur jag skriker? Hör ni inte att mina artärer brister? Jag är ett dödsfall på ben, en spillra av ett berått mord.

Jag måste fly, bort, bort, bort. Först vanvettigt, irrationellt, sedan avmattat, liknöjt. Jag vill hänga upp min lycka runt någon annans hals, jag vill hänga en snara om min egen. Någon måste ge mig ett värde NU. Se mig, annars är hela min existens bortslösad. Så nära igen, alltid så nära kanten. Förgängelsens hägring i öknen, en oas av palmer med vissna blad.

Knäna mot bröstet, tänder i en underarm. Vem tröstar nu? Vem kan rädda den som har gett upp? Ingenstans finns det någonstans att gå när benen är trötta och vägen är för lång. Avskild, övergivnast, biter ihop tills emaljen skavs bort. Kvar är bara ett rostigt stålskelett som vingligt knogar med att bära upp mina livslögner på skammens bara axlar. Jag har inte tillåtelse att behöva någonting. Men någon måste ju vara där, om jag ska våga släppa ut allting som varit instängt så länge.

Så benso annars rakblad. Oskyddad i otrygghet. Men man får INTE begära så mycket av sin omgivning, dom orkar inte, man kan inte förvänta sig att dom ska orka. Jag har ingen omgivning, ingen som orkar. Ett skadat barn som aldrig växt upp, en trapetskonstnär utan skyddsnät i en sågspånsmanegé. Inte ensam i natt, snälla. Men ingen har förärats tillitens nyckelskåp, under täcket väntar ingen varm ryggrad mot kinden.

Och ursinnet flockas kring hjälplösheten, väcker sovande vidunder i rasande bärsärk. Inga gränser, inga begränsningar. Och Döden, Döden är inget pris, vilddjuren hatar, rasar, bultar rött och hett. Det är så nära, mina fingrar runt kniven, ben som tar sats och kastar sig ut. Apatin glänser på ytan, men det brinner inuti, inga drömmar står att rädda, kvar är bara sot. Blow me away! Jag är en hejdlös explosion.

Jag kunde stå i ringen och flina hånfullt efter att ha blivit träffad, spotta blod. Är det där det bästa du har?! Gömma mig bakom såriga knogar och kallt konstatera att ‘ jag är inte rädd för nåt’. Jag kunde ha slagit ihjäl hela världen, stampat, smetat och rullat mig i deras blod. Kanske går jag sönder nu?

Hur länge till? Hur länge? Hur länge? Jag vill så gärna, men jag kan inte säga, jag kan inte säga, jag kan inte be eller önska. Jag behöver ingen, ingen alls. Men jag är så trött, så trött. Så nära, jag är så nära igen.

Publicerat i (Aldrig Mer) Min Alkoholist, Ångest, Bipolärt, Co-dependent, Jag är inte upprörd, jag är förbannad!, Living on the borderline, Post traumatic
Etiketter: , , , , , , , ,

« Previous Entries
Next Entries »