Han är min Gud

Älskade, underbara bloggbesökare. <3  Tack för precis allting.

Jag är ett korkflöte i tunn fiskelina som hjälplöst guppar upp och ner i vattenlinjen, med en utsvulten fisk i ena änden och en entusiastisk fiskare i den andra. Jobbet är nyckeln, passagen, centrum för mig och mitt, och jag betalar min o-arbetslöshet med blod och sorgset rynkade ögonbryn. Han är där, överallt, hela tiden. Jag slipper inte undan, Han tvingar sig alltid in i min sfär, sätter sig ovanpå.

Vi kan inte jobba ihop. Han misshandlar min insida. Och det är ingen som vågar se, men jag vet, jag förstår. Stämpla in. Klockan tio: fosterställning i omklädningsrummet, klockan ett: nervositeten för att göra fel, vara fel, är så stark att jag inte vågar göra någonting, klockan fyra: jag är dum i huvudet och totalt inkompetent igen, klockan halv åtta: fosterställning i omklädningsrummet, snor på arbetsbyxor och duschgolvet. Skammen, skulden, hatet som äter sig inåt, in i själen, skonar omvärlden. Stämpla ut.

Ändå, jag betraktar Hans ansikte i smyg, finner ingenting vackert hos Honom längre, bara sorgliga rynkor formade ur förnekelse och bitterhet. Han trampar sönder allting som jag har byggt. Fångad i alkoholens och förnekelsens villfarelse, släntrar överlägset runt i sina luftslott. Ser ner på mig, skyddar sitt trasiga ego, slickar uppåt och sparkar nedåt. Skäller, fräser, sårar, skambelägger, skuldmålar, trampar, trampar. Men det slutar alltid lyckligt, Han älskar mig, Han bedyrar. Han vill hjälpa mig, Han är kränkt, jag förstör för Honom, jag pissar på Honom, jag måste förstå. Ja, det måste jag, ja.

Han måste ge mig ett värde. Jag är helt beroende av Hans gillande. Han är min Gud, bygger sina övertygelser på gamla, snarare än, nya testamentet, här vänds inga andra kinder till, här brukar vi hämnd och räds Guds vrede. Jag hatar mig själv, jag hatar allting med mig när jag böjer huvudet för Hans blick och visar att jag är underlägsen min Herre. Men jag har inget val, Han är allt jag har, min nästan-familj, den som kanske bryr sig ibland- om så blott för att sörja egna upphöjda intressen. Utan Honom har jag inget värde, utan Honom är jag en förlupen heliumballong som seglar ut i atmosfären för att explodera  när lufttrycket blir tillräckligt lågt. Jag vill loss. Jag kan inte själv. Jag är en kycklingunge i Hans hand. Orkar inte. Orkar inte.

Snälla håll min hand, den är så ensam och kall. Sitt på sängkanten tills jag somnar, vakta mig, snälla låt mig få somna i säkerhet.

~ av babyborderline på juni 3, 2010.

2 svar to “Han är min Gud”

  1. Ge inte upp.

    Kram

  2. Sådan styrka du hade att du faktiskt gjorde dig fri från honom!!! Jag har upplevt tre förhållanden där jag har blivit verbalt, psykiskt och fysiskt misshandlad. Jag känner igen mig till 100% hur svårt det är att bryta upp från ett destruktivt förhållande där man sjukt nog fortfarande älskar och ”behöver” sin pojkvän/sambo. Självkänslan är lika med noll, likaså självförtroendet . Det är ju vad dessa män är ute efter, att man ska vara en spillra totalt beroende av dem. ”Ingen kan ju älska mig mer än just honom ” blir man hjärntvättad till att tro.

    Nä , skönt att du är av med honom!!! Det finns faktiskt Goa fina män därute, tro det eller ej!<3 många kramar, Anna

    PS: Du behöver inte kommentera alla mina kommentarer på din blogg!:)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: